Landstinget Region Skåne har ställt krav på att privata leverantörer av primärvård måste förbinda sig att teckna kollektivavtal med facket för att kunna bli godkända.
När liknande krav tidigare uppställts vid offentlig upphandling har dessa regelmässigt underkänts av domstol. Länsrätten i Skåne underkände därför Region Skånes krav efter anmälan av en privat läkare.
Krav på kollektivavtal kan få till konsekvens att utländska, exempelvis danska, vårdföretag utesluts från att delta i landstingets valfrihetssystem. Detsamma gäller för svenska företag som av någon anledning inte har tecknat kollektivavtal. Kravet strider därför inte bara mot svensk lag utan även mot EU-fördragets principer om likabehandling och icke-diskriminering.
- Det finns en grundmurad juridik på området och det kan inte råda någon tvekan om regelverket, säger Pär Cronhult, chefsjurist på Konkurrenskommissionen.
Konkurrenskommissionen är inte en myndighet utan en ”oberoende expertgrupp” knuten till den nyliberala tankesmedjan ”Den nya välfärden”.
Finns det någon som fortfarande undrar varför storföretagens kamporganisationer SAF och Industriförbundet, som numera fusionerat till Svenskt Näringsliv, satsade hundratals miljoner kronor på att driva igenom ett svenskt medlemskap i det odemokratiska och marknadsliberala EU-projektet?
torsdag 31 december 2009
fredag 18 december 2009
Reinfeldt bedriver fult spel i Köpenhamn
Förhandlingarna vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn har utvecklat sig till ett ställningskrig. Fattiga mot rika. De fattiga länderna med mindre möjligheter att skära ner sina utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser utan att allvarligt skada sina ekonomier står i konflikt mot de rika länderna som har enormt mycket större resurser samt ett tungt ansvar för klimatkrisen eftersom det är de som har orsakat den.
För att få till ett kraftfullt avtal måste de rika länderna göra betydligt mer både när det gäller utsläppsminskningar och för att finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländerna ska vara nya pengar utöver existerande åtaganden.
Men Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, som dessutom för tillfället innehar ordförandeskapet i EU, bedriver ett fult spel under Köpenhamnstoppmötet.
Sverige har ett nationellt biståndsmål på en procent av BNI. I de pågående klimatförhandlingarna vill Sverige dock inte kännas vid detta mål utan hänvisar istället till internationella biståndsmål om 0,7 procent av BNI. När Reinfeldt säger att Sverige bidrar med åtta miljarder till klimatåtgärder i fattiga länder pratar han alltså egentligen om ompaketerade biståndspengar.
Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Klimatfinansieringen bör inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat.
Ett annat sätt att undvika riktiga åtaganden, är Sveriges nya förslag om hur man beräknar koldioxidutsläpp från skogen. Reinfeldt vill att utsläppen ska räknas utifrån hur mycket skog som skulle kunna ha avverkats, istället för att jämföra koldioxidbalansen med ett särskilt år som är brukligt till exempel vad gäller fossila bränslen. Det är en orimlig utgångspunkt. Man kan inte hävda utsläppsminskningar mot bakgrund av att man inte huggit ned all skog som man skulle ha kunnat.
När Sverige, liksom andra EU-länder, dribblar med bokföringen, ändrar beräkningen av utsläpp från skogsavverkning och använder biståndspengar till klimatåtgärder i fattiga länder, är ett svek mot världens fattigaste.
Eftersom det är vi i den rika världen som till största del har orsakat klimatutsläppen är det de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Därför är det rimligt att de rika länderna står för största delen av notan.
För att få till ett kraftfullt avtal måste de rika länderna göra betydligt mer både när det gäller utsläppsminskningar och för att finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländerna ska vara nya pengar utöver existerande åtaganden.
Men Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, som dessutom för tillfället innehar ordförandeskapet i EU, bedriver ett fult spel under Köpenhamnstoppmötet.
Sverige har ett nationellt biståndsmål på en procent av BNI. I de pågående klimatförhandlingarna vill Sverige dock inte kännas vid detta mål utan hänvisar istället till internationella biståndsmål om 0,7 procent av BNI. När Reinfeldt säger att Sverige bidrar med åtta miljarder till klimatåtgärder i fattiga länder pratar han alltså egentligen om ompaketerade biståndspengar.
Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Klimatfinansieringen bör inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat.
Ett annat sätt att undvika riktiga åtaganden, är Sveriges nya förslag om hur man beräknar koldioxidutsläpp från skogen. Reinfeldt vill att utsläppen ska räknas utifrån hur mycket skog som skulle kunna ha avverkats, istället för att jämföra koldioxidbalansen med ett särskilt år som är brukligt till exempel vad gäller fossila bränslen. Det är en orimlig utgångspunkt. Man kan inte hävda utsläppsminskningar mot bakgrund av att man inte huggit ned all skog som man skulle ha kunnat.
När Sverige, liksom andra EU-länder, dribblar med bokföringen, ändrar beräkningen av utsläpp från skogsavverkning och använder biståndspengar till klimatåtgärder i fattiga länder, är ett svek mot världens fattigaste.
Eftersom det är vi i den rika världen som till största del har orsakat klimatutsläppen är det de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Därför är det rimligt att de rika länderna står för största delen av notan.
tisdag 15 december 2009
Krigsminister Sten Tolgfors är en säkerhetsrisk
Svensk säkerhetspolitik byggde tidigare på följande doktrin: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Det betydde att Sverige inte anslöt sig till militära pakter och förbehöll sig rätten att stå utanför Europas blodiga konflikter.
Detta gäller inte längre. Nyligen sade krigsminister Sten Tolgfors (m) i riksdagen:
”Kriser ska mötas med andra och hindras från att komma hit.”
Riksdagen har avgett en ”solidaritetsförklaring” där vi lovar att bistå till exempel Baltikum om Ryssland anfaller: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om… ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland [i EU] eller nordiskt land.”
Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, som trädde i kraft 1 december innehåller två solidaritetsförklaringar.
För det första en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.
För det andra en särskild solidaritetsklausul där det slås fast att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.
Dessa klausuler är i praktiken slutet för den svenska militära alliansfriheten.
Hur Sverige blir säkrare genom att skicka militära expeditioner till främmande länder återstår för krigsminister Tolgfors att förklara. Det gör oss snarare till ett legitimt mål för vedergällning och riskerar att dra in oss i blodiga konflikter som handlar om helt andra saker än Sveriges säkerhetspolitiska intressen.
Krigsminister Sten Tolgfors är med andra ord en säkerhetsrisk. Vem underrättar Säpo?
Det betydde att Sverige inte anslöt sig till militära pakter och förbehöll sig rätten att stå utanför Europas blodiga konflikter.
Detta gäller inte längre. Nyligen sade krigsminister Sten Tolgfors (m) i riksdagen:
”Kriser ska mötas med andra och hindras från att komma hit.”
Riksdagen har avgett en ”solidaritetsförklaring” där vi lovar att bistå till exempel Baltikum om Ryssland anfaller: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om… ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland [i EU] eller nordiskt land.”
Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, som trädde i kraft 1 december innehåller två solidaritetsförklaringar.
För det första en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.
För det andra en särskild solidaritetsklausul där det slås fast att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.
Dessa klausuler är i praktiken slutet för den svenska militära alliansfriheten.
Hur Sverige blir säkrare genom att skicka militära expeditioner till främmande länder återstår för krigsminister Tolgfors att förklara. Det gör oss snarare till ett legitimt mål för vedergällning och riskerar att dra in oss i blodiga konflikter som handlar om helt andra saker än Sveriges säkerhetspolitiska intressen.
Krigsminister Sten Tolgfors är med andra ord en säkerhetsrisk. Vem underrättar Säpo?
torsdag 3 december 2009
Försvara kollektivavtalen och konflikträtten
Från april 2010 vill den moderatledda regeringen införa nya regler för hur kollektivavtal ska träffas mellan svenska fack och gästande utländska företag. Som en följd av EU-domstolens utslag i Lavalmålet - den fackliga blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm - får inte facket vidta konfliktåtgärder för att tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har.
Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa minimivillkor när det gäller till exempel arbetstid och semester. Kan arbetsgivaren visa, genom ett utländskt kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller tillgripa stridsåtgärder.
EU-domstolen skriver i Lavaldomen att EU:s utstationeringsdirektiv ska tolkas så att värdmedlemsstaten inte kan kräva ”arbets- och anställningsvillkor som går utöver” de minimiregler som anges i direktivet. En annan tolkning, såsom att kräva normallön och inte enbart minimilön, skulle enligt EU-domstolen ”innebära att direktivet förlorade sin ändamålsenliga verkan”. Direktivets ”ändamålsenliga verkan” är således låglönekonkurrens.
Regeringen föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att ta till stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal även om det finns ett utländskt kollektivavtal på arbetsplatsen.
Lex Britannia underkändes i Lavaldomen eftersom EU-domstolen befann lagen vara direkt diskriminerande mot företag från andra EU-länder - trots att syftet är att motverka social dumpning och att säkerställa principen lika lön för lika arbete. Så här formulerar sig perukstockarna i Luxemburg: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till och med svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 49 EG.” Smaka på det; ”mindre lockande”!?
Om regeringen, anförd av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, får som den vill så kommer den svenska fackföreningsrörelsen att vingklippas och den låglönekonkurrens som var fallet i Vaxholm hösten 2004 att sättas i system. Detta måste fackföreningsrörelsen sätta stopp för, annars gräver man sin egen grav. Vägra att erkänna EU-domstolens antifackliga Lavaldom. Kräv att våra folkvalda politiker slår vakt om de lagar som riksdagen har stiftat.
Det är alldeles utmärkt att även LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin numera tycker att Sven Otto Littorin ska dra tillbaka regeringens Lavalproposition. ”Regeringens nuvarande lagförslag slår undan benen för kollektivavtalsregleringen”, konstaterar Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande.
Men för att sätta kraft bakom kravet måste kampanjen ”Rör inte konflikträtten! Försvara Lex Britannia!” inte bara fortsätta utan intensifieras.
Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa minimivillkor när det gäller till exempel arbetstid och semester. Kan arbetsgivaren visa, genom ett utländskt kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller tillgripa stridsåtgärder.
EU-domstolen skriver i Lavaldomen att EU:s utstationeringsdirektiv ska tolkas så att värdmedlemsstaten inte kan kräva ”arbets- och anställningsvillkor som går utöver” de minimiregler som anges i direktivet. En annan tolkning, såsom att kräva normallön och inte enbart minimilön, skulle enligt EU-domstolen ”innebära att direktivet förlorade sin ändamålsenliga verkan”. Direktivets ”ändamålsenliga verkan” är således låglönekonkurrens.
Regeringen föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att ta till stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal även om det finns ett utländskt kollektivavtal på arbetsplatsen.
Lex Britannia underkändes i Lavaldomen eftersom EU-domstolen befann lagen vara direkt diskriminerande mot företag från andra EU-länder - trots att syftet är att motverka social dumpning och att säkerställa principen lika lön för lika arbete. Så här formulerar sig perukstockarna i Luxemburg: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till och med svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 49 EG.” Smaka på det; ”mindre lockande”!?
Om regeringen, anförd av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, får som den vill så kommer den svenska fackföreningsrörelsen att vingklippas och den låglönekonkurrens som var fallet i Vaxholm hösten 2004 att sättas i system. Detta måste fackföreningsrörelsen sätta stopp för, annars gräver man sin egen grav. Vägra att erkänna EU-domstolens antifackliga Lavaldom. Kräv att våra folkvalda politiker slår vakt om de lagar som riksdagen har stiftat.
Det är alldeles utmärkt att även LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin numera tycker att Sven Otto Littorin ska dra tillbaka regeringens Lavalproposition. ”Regeringens nuvarande lagförslag slår undan benen för kollektivavtalsregleringen”, konstaterar Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande.
Men för att sätta kraft bakom kravet måste kampanjen ”Rör inte konflikträtten! Försvara Lex Britannia!” inte bara fortsätta utan intensifieras.
onsdag 2 december 2009
Stå upp för den svenska modellen!
Onsdagen den 2 december klockan 14.00 meddelade Arbetsdomstolen (AD) dom i det så kallade Lavalmålet (mål A 268/04). Enligt AD:s dom ska fackförbunden Byggnads och Elektrikerna betala 2,5 miljoner kronor i skadestånd och rättegångskostnader till det lettiska byggbolaget Laval med anledning av konflikten i Vaxholm hösten 2004.
– Först beslutar AD att konflikten mellan Byggnads och Laval är lovlig och inte behöver avbrytas. Fem år senare beslutar samma domstol att man nu ska betala ett omfattande allmänt skadestånd. Dagens dom strider mot sunt förnuft. Det är obegripligt att facket ska betala skadestånd när man följt gällande svensk rätt och beslut i AD, säger Byggnads ordförande Hans Tilly i en kommentar till domen.
– Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet är mycket allvarlig och får i förlängningen stora konsekvenser för svenska löntagare. När nu fackföreningar godtyckligt kan komma att tvingas betala stora skadestånd blir det svårt att arbeta för justa villkor för utländska byggnadsarbetare.
Självklart ska Byggnads och Elektrikerna vägra att betala något skadestånd till Laval, helt enkelt därför att de har följt gällande svensk lagstiftning. Byggnads krävde att Laval skulle skriva under ett svenskt kollektivavtal och när byggbolaget vägrade att göra detta satte Byggnads arbetsplatsen i blockad och strax därefter utlöste Elektrikerna en sympatiåtgärd, helt i enlighet med den så kallade Lex Britannia som riksdagen instiftade 1991. När blev det ett brott att tillämpa gällande svensk lagstiftning? Vilka andra svenska lagar är det förenat med skadestånd att följa?
Lika självklart ska Byggnads, Elektrikerna och hela den svenska fackföreningsrörelsen vägra att underordna sig EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet och med alla medel bekämpa de antifackliga lagändringar som den moderatledda regeringen nu (med illa dold förtjusning) har lagt på riksdagens bord.
EU har ingen rätt att tafsa på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inför folkomröstningen om medlemskap i EU för 15 år sedan utfästes det garantier från såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, från såväl SAF och Industriförbundet (idag Svenskt Näringsliv) som LO och TCO, att ett eventuellt medlemskap i EU inte skulle påverka kollektivavtalen eller fackföreningarnas konflikträtt. Det hade vi fått garantier för under medlemskapsförhandlingarna.
Senast idag, onsdagen den 2 december klockan 10.21, hävdade Wanja Lundby-Wedins medarbetare Anders Larsson i ett mejl att ”Sverige [fick] garantier inför medlemskapet i EU att vi skulle få ha vår modell i fred”.
När, om inte nu, ska de fackliga och politiska makthavarna använda sig av dessa garantier och meddela berörda EU-institutioner att vilka lagar och regler som ska gälla på svensk arbetsmarknad bestäms av den folkvalda riksdagen och inte av ickevalda byråkrater och lagvrängare i Bryssel och Luxemburg. Stå upp för den svenska modellen!
– Först beslutar AD att konflikten mellan Byggnads och Laval är lovlig och inte behöver avbrytas. Fem år senare beslutar samma domstol att man nu ska betala ett omfattande allmänt skadestånd. Dagens dom strider mot sunt förnuft. Det är obegripligt att facket ska betala skadestånd när man följt gällande svensk rätt och beslut i AD, säger Byggnads ordförande Hans Tilly i en kommentar till domen.
– Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet är mycket allvarlig och får i förlängningen stora konsekvenser för svenska löntagare. När nu fackföreningar godtyckligt kan komma att tvingas betala stora skadestånd blir det svårt att arbeta för justa villkor för utländska byggnadsarbetare.
Självklart ska Byggnads och Elektrikerna vägra att betala något skadestånd till Laval, helt enkelt därför att de har följt gällande svensk lagstiftning. Byggnads krävde att Laval skulle skriva under ett svenskt kollektivavtal och när byggbolaget vägrade att göra detta satte Byggnads arbetsplatsen i blockad och strax därefter utlöste Elektrikerna en sympatiåtgärd, helt i enlighet med den så kallade Lex Britannia som riksdagen instiftade 1991. När blev det ett brott att tillämpa gällande svensk lagstiftning? Vilka andra svenska lagar är det förenat med skadestånd att följa?
Lika självklart ska Byggnads, Elektrikerna och hela den svenska fackföreningsrörelsen vägra att underordna sig EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet och med alla medel bekämpa de antifackliga lagändringar som den moderatledda regeringen nu (med illa dold förtjusning) har lagt på riksdagens bord.
EU har ingen rätt att tafsa på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inför folkomröstningen om medlemskap i EU för 15 år sedan utfästes det garantier från såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, från såväl SAF och Industriförbundet (idag Svenskt Näringsliv) som LO och TCO, att ett eventuellt medlemskap i EU inte skulle påverka kollektivavtalen eller fackföreningarnas konflikträtt. Det hade vi fått garantier för under medlemskapsförhandlingarna.
Senast idag, onsdagen den 2 december klockan 10.21, hävdade Wanja Lundby-Wedins medarbetare Anders Larsson i ett mejl att ”Sverige [fick] garantier inför medlemskapet i EU att vi skulle få ha vår modell i fred”.
När, om inte nu, ska de fackliga och politiska makthavarna använda sig av dessa garantier och meddela berörda EU-institutioner att vilka lagar och regler som ska gälla på svensk arbetsmarknad bestäms av den folkvalda riksdagen och inte av ickevalda byråkrater och lagvrängare i Bryssel och Luxemburg. Stå upp för den svenska modellen!
söndag 29 november 2009
Högern stärker sin ställning i EU-kommissionen
José Manuel Barroso, ordförande i EU-kommissionen, har presenterat sin laguppställning.
Den har han bestämt själv, påstår Barroso. ”Men vem tror att kyparen bestämmer menyn?” ironiserar Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson och konstaterar att det har varit många kockar i farten. Mest av alla Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Sarkozy såg till att Michel Barnier fick precis det jobb som Frankrike eftersträvat (inre marknaden). Dessutom fick han en fransman med rumänskt pass som ansvarig för jordbruket. Merkel är nöjd med att den av henne utmanövrerade före detta ministerpresidenten i Baden-Württemberg, Günther Oettinger fick ansvar för energipolitik.
EU-kommissionen blir mer högerdominerad och får färre kvinnor än tidigare. Av de 27 kandidaterna är tretton från konservativa/kristdemokratiska partier. Åtta är liberaler och sex är socialister. Av de 27 tilltänkta kommissionärerna är nio kvinnor, vilket är en kvinna färre än i den nuvarande.
I januari prövas de föreslagna kommissionärerna i offentliga förhör i EU-parlamentet. Senast första februari tar de plats i Berlaymontpalatset på Rue de la Loi i centrala Bryssel, under förutsättning att ingen gör bort sig den här gången.
EU:s högsta politiska ledare är därmed mer eller mindre på plats. Topptrion består av José Manuel Barroso, Herman Van Rompuy, EU-presidenten, och Lady Catherine Ashton, EU-utrikesministern. Men de verkliga regenterna i stormaktskartellen EU finns i Élyséepalatset i Paris och Bundeskanzlerin der Bundesrepublik Deutschland i Berlin.
Den har han bestämt själv, påstår Barroso. ”Men vem tror att kyparen bestämmer menyn?” ironiserar Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson och konstaterar att det har varit många kockar i farten. Mest av alla Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Sarkozy såg till att Michel Barnier fick precis det jobb som Frankrike eftersträvat (inre marknaden). Dessutom fick han en fransman med rumänskt pass som ansvarig för jordbruket. Merkel är nöjd med att den av henne utmanövrerade före detta ministerpresidenten i Baden-Württemberg, Günther Oettinger fick ansvar för energipolitik.
EU-kommissionen blir mer högerdominerad och får färre kvinnor än tidigare. Av de 27 kandidaterna är tretton från konservativa/kristdemokratiska partier. Åtta är liberaler och sex är socialister. Av de 27 tilltänkta kommissionärerna är nio kvinnor, vilket är en kvinna färre än i den nuvarande.
I januari prövas de föreslagna kommissionärerna i offentliga förhör i EU-parlamentet. Senast första februari tar de plats i Berlaymontpalatset på Rue de la Loi i centrala Bryssel, under förutsättning att ingen gör bort sig den här gången.
EU:s högsta politiska ledare är därmed mer eller mindre på plats. Topptrion består av José Manuel Barroso, Herman Van Rompuy, EU-presidenten, och Lady Catherine Ashton, EU-utrikesministern. Men de verkliga regenterna i stormaktskartellen EU finns i Élyséepalatset i Paris och Bundeskanzlerin der Bundesrepublik Deutschland i Berlin.
onsdag 18 november 2009
En federalist från det Sverige-ovänligaste partiet
”Cecilia Malmström har idag av regeringen utsetts till svensk kommissionär” kunde man läsa på regeringens hemsida den 17 november.
Hmm. Det är inte den svenska regeringen som bestämmer vem som ska sitta i EU-kommissionen. Vad regeringen kan göra är att nominera en eller flera kandidater till kommissionens ordförande José Manuel Barroso som sedan i samförstånd med Europeiska rådet, dvs. EU:s stats- och regeringschefer, kommer överens om vilka som ska bli kommissionärer. Först ska Europeiska rådet komma överens om vem som ska bli EU-utrikesminister, eftersom denne också ska vara vice ordförande i kommissionen [samt permanent ordförande i utrikesministerrådet]. Sedan ska Barroso fördela ansvarsområdena mellan de övriga 25 kommissionärerna. Därefter ska EU-parlamentet ge sitt godkännande av hela kommissionen. Parlamentet planerar utfrågningar av de nominerade kommissionärerna från slutet av november.
Nåväl. Cecilia Malmström hoppas att hon ska bli ”en bra kommissionär för Sverige och kan företräda oss på bästa sätt”. Trots sin bakgrund som EU-parlamentariker och för närvarande EU-minister förefaller Malmström vara illa informerad om vad hennes nya jobb går ut på.
EU-kommissionärerna företräder inte sina hemländer och får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, riksdag eller myndighet. Enligt fördraget måste medlemsstaterna respektera ledamöternas oberoende och inte försöka påverka dem.
Cecilia Malmström kommer med andra ord inte att vara Sverige företrädare i EU-kommissionen, utan snarare EU-kommissionens förlängda arm i Sverige.
Vem är Cecilia Malmström? ”En federalist från det EU-vänligaste partiet”, skriver Svenska Dagbladets politiska analytiker Lena Hennel. Cecilia Malmström vill att EU ska förvandlas till ett Europas Förenta Stater. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev hon att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet.
Ett federalt organiserat EU skulle vara helt dominerat av Frankrike, Italien, Storbritannien och - framför allt - Tyskland. Cecilia Malmströms europarlamentarism skulle, något tillspetsat, kosta de sista resterna av nationell suveränitet för medlemsstater med färre än 60 miljoner invånare. [I stället för att beskriva Folkpartiet som det ”EU-vänligaste” känns det mer adekvat att använda synonymen Sverige-ovänligaste.]
Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ”Just det gör […] att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”
Cecilia Malmström hoppas, som sagt, att hon ska ”företräda oss [svenska folket] på bästa sätt”. Men hennes EU-entusiasm avspeglas inte i den svenska opinionen. Den har visserligen förskjutits i mindre uttalad EU-kritisk riktning under det senaste decenniet [förmodligen ett utslag av uppgivenhet], men en majoritet av svenskarna ställer sig fortfarande inte bakom det svenska EU-medlemskapet [SOM-institutet 2008].
Hmm. Det är inte den svenska regeringen som bestämmer vem som ska sitta i EU-kommissionen. Vad regeringen kan göra är att nominera en eller flera kandidater till kommissionens ordförande José Manuel Barroso som sedan i samförstånd med Europeiska rådet, dvs. EU:s stats- och regeringschefer, kommer överens om vilka som ska bli kommissionärer. Först ska Europeiska rådet komma överens om vem som ska bli EU-utrikesminister, eftersom denne också ska vara vice ordförande i kommissionen [samt permanent ordförande i utrikesministerrådet]. Sedan ska Barroso fördela ansvarsområdena mellan de övriga 25 kommissionärerna. Därefter ska EU-parlamentet ge sitt godkännande av hela kommissionen. Parlamentet planerar utfrågningar av de nominerade kommissionärerna från slutet av november.
Nåväl. Cecilia Malmström hoppas att hon ska bli ”en bra kommissionär för Sverige och kan företräda oss på bästa sätt”. Trots sin bakgrund som EU-parlamentariker och för närvarande EU-minister förefaller Malmström vara illa informerad om vad hennes nya jobb går ut på.
EU-kommissionärerna företräder inte sina hemländer och får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, riksdag eller myndighet. Enligt fördraget måste medlemsstaterna respektera ledamöternas oberoende och inte försöka påverka dem.
Cecilia Malmström kommer med andra ord inte att vara Sverige företrädare i EU-kommissionen, utan snarare EU-kommissionens förlängda arm i Sverige.
Vem är Cecilia Malmström? ”En federalist från det EU-vänligaste partiet”, skriver Svenska Dagbladets politiska analytiker Lena Hennel. Cecilia Malmström vill att EU ska förvandlas till ett Europas Förenta Stater. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev hon att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet.
Ett federalt organiserat EU skulle vara helt dominerat av Frankrike, Italien, Storbritannien och - framför allt - Tyskland. Cecilia Malmströms europarlamentarism skulle, något tillspetsat, kosta de sista resterna av nationell suveränitet för medlemsstater med färre än 60 miljoner invånare. [I stället för att beskriva Folkpartiet som det ”EU-vänligaste” känns det mer adekvat att använda synonymen Sverige-ovänligaste.]
Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ”Just det gör […] att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”
Cecilia Malmström hoppas, som sagt, att hon ska ”företräda oss [svenska folket] på bästa sätt”. Men hennes EU-entusiasm avspeglas inte i den svenska opinionen. Den har visserligen förskjutits i mindre uttalad EU-kritisk riktning under det senaste decenniet [förmodligen ett utslag av uppgivenhet], men en majoritet av svenskarna ställer sig fortfarande inte bakom det svenska EU-medlemskapet [SOM-institutet 2008].
tisdag 17 november 2009
Svenska soldater ska strida under EU-flagg
Med Lissabonfördraget görs det klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkorna och hittills har man meddelat att 13 så kallade stridsgrupper ska sättas upp. (Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp.)
I januari 2007 blev EU:s snabbinsatsstyrkor fullt operativa. Sedan dess har EU ständigt två styrkor i beredskap som inom loppet av tio dagar ska sättas in i internationella krishärdar inom en radie av 6.000 kilometer från Bryssel.
Under första halvåret 2008 bildade Sverige en sådan styrka, Nordic Battle Group, tillsammans med Norge, Finland och Estland. Sverige bidrog med cirka 2.100 kontraktsanställda soldater och officerare. Styrkan styrdes från EU:s försvarshögkvarter i ministerrådets bunker i Bryssel.
Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.
EU-beslut inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag för unionens räkning. Några länder kan därmed gå längre inom unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan genom andra staters agerande.
Sverige håller nu på att bygga upp en ny nordisk snabbinsatsstyrka med 2.100 soldater, varav 1.500 från Sverige, som ska ligga i beredskap våren 2011.
EU:s försvarsministrar enades nyligen om ett svenskt förslag att ändra reglerna för att det ska bli lättare att skicka ut soldater under EU-flagg i fredsbevarande aktioner - eller krig.
”Vi är överens om att EU ska kunna använda en av de två stridsgrupper som står i beredskap mer flexibelt och inte bara till snabbinsatser vid akuta kriser”, säger försvarsminister Sten Tolgfors, som under innevarande halvår leder EU:s försvarsministerråd.
Bland annat ska snabbinsatsstyrkorna kunna användas som strategisk reserv för EU:s militära insatser på olika håll i världen. Det vill säga där EU:s gamla stormakter har koloniala/nykoloniala intressen att beskydda.
Tolgfors menar att detta bättre svarar på medborgarnas ”krav på att förmågan att gripa in i kriser också är bra använda skattepengar”. (Räck upp handen ni som blivit tillfrågade.)
Snabbinsatsstyrkan har blivit motorn i den svenska krigsmaktens raska färd bort från de gamla försvarspolitiska grundstenarna – alliansfrihet och allmän värnplikt.
I praktiken har Sverige i och med EU-medlemskapet gjort stegvisa reträtter från den neutralitetspolitik vi en gång hade. EU:s militarisering började med Maastrichtfördraget och fortsatte med Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Utvecklingen har skett i rasande fart.
När Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, börjar verka kommer nådastöten för den svenska neutralitetspolitiken. Då står frågan inte längre om EU ska utrustas med ett gemensamt försvar, utan när. Dessutom innebär Lissabonfördraget solidaritetsåtaganden om att agera om ett annat medlemsland blir militärt angripet. EU blir med andra ord en försvarsallians av Natomodell. Försvarsministrarna har i dagarna en första diskussion om vilka följder Lissabonfördraget får. Under befäl av Sten Tolgfors. Krigsministern.
I januari 2007 blev EU:s snabbinsatsstyrkor fullt operativa. Sedan dess har EU ständigt två styrkor i beredskap som inom loppet av tio dagar ska sättas in i internationella krishärdar inom en radie av 6.000 kilometer från Bryssel.
Under första halvåret 2008 bildade Sverige en sådan styrka, Nordic Battle Group, tillsammans med Norge, Finland och Estland. Sverige bidrog med cirka 2.100 kontraktsanställda soldater och officerare. Styrkan styrdes från EU:s försvarshögkvarter i ministerrådets bunker i Bryssel.
Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.
EU-beslut inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag för unionens räkning. Några länder kan därmed gå längre inom unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan genom andra staters agerande.
Sverige håller nu på att bygga upp en ny nordisk snabbinsatsstyrka med 2.100 soldater, varav 1.500 från Sverige, som ska ligga i beredskap våren 2011.
EU:s försvarsministrar enades nyligen om ett svenskt förslag att ändra reglerna för att det ska bli lättare att skicka ut soldater under EU-flagg i fredsbevarande aktioner - eller krig.
”Vi är överens om att EU ska kunna använda en av de två stridsgrupper som står i beredskap mer flexibelt och inte bara till snabbinsatser vid akuta kriser”, säger försvarsminister Sten Tolgfors, som under innevarande halvår leder EU:s försvarsministerråd.
Bland annat ska snabbinsatsstyrkorna kunna användas som strategisk reserv för EU:s militära insatser på olika håll i världen. Det vill säga där EU:s gamla stormakter har koloniala/nykoloniala intressen att beskydda.
Tolgfors menar att detta bättre svarar på medborgarnas ”krav på att förmågan att gripa in i kriser också är bra använda skattepengar”. (Räck upp handen ni som blivit tillfrågade.)
Snabbinsatsstyrkan har blivit motorn i den svenska krigsmaktens raska färd bort från de gamla försvarspolitiska grundstenarna – alliansfrihet och allmän värnplikt.
I praktiken har Sverige i och med EU-medlemskapet gjort stegvisa reträtter från den neutralitetspolitik vi en gång hade. EU:s militarisering började med Maastrichtfördraget och fortsatte med Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Utvecklingen har skett i rasande fart.
När Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, börjar verka kommer nådastöten för den svenska neutralitetspolitiken. Då står frågan inte längre om EU ska utrustas med ett gemensamt försvar, utan när. Dessutom innebär Lissabonfördraget solidaritetsåtaganden om att agera om ett annat medlemsland blir militärt angripet. EU blir med andra ord en försvarsallians av Natomodell. Försvarsministrarna har i dagarna en första diskussion om vilka följder Lissabonfördraget får. Under befäl av Sten Tolgfors. Krigsministern.
söndag 8 november 2009
Cecilia Malmström ljuger om Lissabonfördraget
I en kommentar till den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande av Lissabonfördraget, säger Sveriges EU-minister Cecilia Malmström att ”Lissabonfördraget gör att EU blir mer demokratiskt […] de nationella parlamenten i medlemsländerna får mer att säga till om”.
Faktum är att EU-ministern talar osanning. Eller ljuger, det är en smaksak.
Med Lissabonfördraget formaliseras en speciell remissomgång av nya förslag till lagar från EU-kommissionen till de nationella parlamenten. Varje medlemsland får två röster (eftersom en del medlemsländers parlament består av två kamrar). Om det inom åtta veckor kommer in protester från en tredjedel av rösterna ska kommissionen ompröva sitt förslag. I rättsliga och inrikes frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har kallats för "nödbroms". Men kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt.
Att lagstiftaren, EU:s ministerråd eller ministerrådet och EU-parlamentet, ska överväga om ett lagförslag är förenligt med den så kallade subsidiaritetsprincipen är inget nytt – det framgår av det nuvarande EG-fördragets artikel 5 att denna princip ska tillämpas. Inte heller är det nytt att de nationella parlamenten kan framföra sina synpunkter till EU-institutionerna.
Sedan hösten 2006 får riksdagen och de övriga EU-ländernas parlament förslag från EU-kommissionen samtidigt som de skickas till EU:s ministerråd och EU-parlamentet. Det gäller både förberedande dokument och lagstiftningsförslag. De nationella parlamenten kan därefter lämna synpunkter på förslagen direkt till EU-kommissionen. Proceduren kalla Barrrosoinitiativet, uppkallat efter kommissionens nuvarande ordförande.
Sveriges riksdag har sedan 2007 och fram till september 2009 skickat in 44 yttranden till EU-kommissionen. Sammanlagt har de 27 medlemsländernas parlament skickat in 525 utlåtanden. Portugals parlament, Frankrikes senat, Tysklands förbundsråd, brittiska överhuset och Sveriges riksdag är flitigast på att skicka in yttranden om EU-förslagen.
Det nya med Lissabonfördraget – i förhållande till nu gällande fördrag – är endast att lagstiftaren ska beakta de nationella parlamentens argument avseende subsidiaritetsfrågan, och att kommissionen på den punkten kan behöva motivera sina förslag bättre. Däremot innebär det i praktiken inte någon ökad möjlighet för de nationella parlamenten att påverka EU-institutionernas beslut.
Av rapporteringen från EU-toppmötet i juni 2007, då den ratade EU-konstitutionen konverterades till Lissabonfördraget, framgår att Sverige [företrätt av bland annat Cecilia Malmström] tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag från Holland om att ge de nationella parlamenten verklig makt inom EU:s beslutsapparat. Det holländska förslaget gick ut på att de nationella parlamenten skulle kunna stoppa lagförslag från EU-kommissionen.
I praktiken, och tvärtemot Cecilia Malmströms sanningslösa påstående, är de nationella demokratierna de stora förlorarna på Lissabonfördraget. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar. Mera makt åt Bryssel; det är den nya EU-grundlagen i ett nötskal.
En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i vår grundlag. Där står att "All offentlig makt utgår från folket". När Lissabonfördraget träder i kraft blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av den offentliga makten i Sverige kommer då att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas utan beaktande av svenska folkets mening.
Faktum är att EU-ministern talar osanning. Eller ljuger, det är en smaksak.
Med Lissabonfördraget formaliseras en speciell remissomgång av nya förslag till lagar från EU-kommissionen till de nationella parlamenten. Varje medlemsland får två röster (eftersom en del medlemsländers parlament består av två kamrar). Om det inom åtta veckor kommer in protester från en tredjedel av rösterna ska kommissionen ompröva sitt förslag. I rättsliga och inrikes frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har kallats för "nödbroms". Men kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt.
Att lagstiftaren, EU:s ministerråd eller ministerrådet och EU-parlamentet, ska överväga om ett lagförslag är förenligt med den så kallade subsidiaritetsprincipen är inget nytt – det framgår av det nuvarande EG-fördragets artikel 5 att denna princip ska tillämpas. Inte heller är det nytt att de nationella parlamenten kan framföra sina synpunkter till EU-institutionerna.
Sedan hösten 2006 får riksdagen och de övriga EU-ländernas parlament förslag från EU-kommissionen samtidigt som de skickas till EU:s ministerråd och EU-parlamentet. Det gäller både förberedande dokument och lagstiftningsförslag. De nationella parlamenten kan därefter lämna synpunkter på förslagen direkt till EU-kommissionen. Proceduren kalla Barrrosoinitiativet, uppkallat efter kommissionens nuvarande ordförande.
Sveriges riksdag har sedan 2007 och fram till september 2009 skickat in 44 yttranden till EU-kommissionen. Sammanlagt har de 27 medlemsländernas parlament skickat in 525 utlåtanden. Portugals parlament, Frankrikes senat, Tysklands förbundsråd, brittiska överhuset och Sveriges riksdag är flitigast på att skicka in yttranden om EU-förslagen.
Det nya med Lissabonfördraget – i förhållande till nu gällande fördrag – är endast att lagstiftaren ska beakta de nationella parlamentens argument avseende subsidiaritetsfrågan, och att kommissionen på den punkten kan behöva motivera sina förslag bättre. Däremot innebär det i praktiken inte någon ökad möjlighet för de nationella parlamenten att påverka EU-institutionernas beslut.
Av rapporteringen från EU-toppmötet i juni 2007, då den ratade EU-konstitutionen konverterades till Lissabonfördraget, framgår att Sverige [företrätt av bland annat Cecilia Malmström] tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag från Holland om att ge de nationella parlamenten verklig makt inom EU:s beslutsapparat. Det holländska förslaget gick ut på att de nationella parlamenten skulle kunna stoppa lagförslag från EU-kommissionen.
I praktiken, och tvärtemot Cecilia Malmströms sanningslösa påstående, är de nationella demokratierna de stora förlorarna på Lissabonfördraget. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar. Mera makt åt Bryssel; det är den nya EU-grundlagen i ett nötskal.
En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i vår grundlag. Där står att "All offentlig makt utgår från folket". När Lissabonfördraget träder i kraft blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av den offentliga makten i Sverige kommer då att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas utan beaktande av svenska folkets mening.
lördag 7 november 2009
Lagrådet ger klartecken till Littorin
Det kollektivavtal som facket får ta strid för att få påskrivet, måste innehålla minimilön eller lägsta lön. Konflikten är bara laglig om de som utstationerats till Sverige har sämre villkor än vad som ingår i EU:s utstioneringsdirektiv. Det föreslår arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin med anledning av Lavaldomen.
Regeringens lagrådsremiss följer i stort sett den så kallade Stråthutredningens förslag.
Genom en ny paragraf, 5a, i utstationeringslagen vill regeringen begränsa fackets rätt att ta till stridsåtgärder mot utländska företag för att få teckna kollektivavtal med företag som utstationerar arbetstagare till Sverige. Tre villkor ska vara uppfyllda innan det blir fråga om stridsåtgärder:
1. Facken måste kräva villkor som motsvarar dem i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen.
2. De villkor som krävs får inte röra annat än minimilön eller andra minimivillkor som följer av utstationeringslagens paragraf 5, och som ska motsvaras av utstationeringsdirektivets hårda kärna.
3. Facken får inte ta till stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal om arbetsgivaren kan visa att de utstationerade arbetstagarna väsentligen har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett centralt kollektivavtal när det gäller lön. Det gäller även de andra villkoren enligt den hårda kärnan.
Regeringen vill även införa en ny paragraf, 41c, i medbestämmandelagen som innebär att en stridsåtgärd som vidtas i strid mot den nya paragrafen i utstationeringslagen blir olovlig. (Tvister om sådana stridsåtgärder ska avgöras av Arbetsdomstolen.)
Regeringen vill också ändra Lex Britannia. Dels genom en ny paragraf, 42a, och dels genom att tredje stycket i paragraf 42 ändras så att organisationernas ansvar för fredsplikten ska gälla när stridsåtgärder vidtas mot utstationerande arbetsgivare - trots att medbestämmandelagen då inte är direkt tillämplig på arbetsförhållandena. (Förslaget omfattar alla utländska arbetsgivare som utstationerar arbetstagare hit, oberoende av i vilket land företaget är etablerat. Stråth föreslog att fredsplikten bara skulle gälla i förhållande till företag inom EES-området.)
Lagrådets enda synpunkt på regeringens lagförslag är att den föreslagna paragrafen 5a i utstationeringslagen är svår att förstå.
Regeringens föreslagna paragraf 5a i utstationeringslagen behandlar två olika saker.
Dels vilka villkor som den fackliga organisationen kan ställa på den utländske arbetsgivaren för att få rätt att vidta stridsåtgärder.
Dels den utländske arbetsgivarens möjlighet att freda sig genom att visa att hans arbetstagare redan har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett centralt kollektivavtal som tillämpas på motsvarande arbetstagare i branschen.
Lagrådet menar att det är svårt att förstå. I stället föreslår rådet att paragrafen delas upp i två stycken. Så här:
”En stridsåtgärd mot en arbetsgivare i syfte att genom kollektivavtal få till stånd en reglering av villkoren för utstationerade arbetstagare får vidtas endast om de villkor som krävs
1. bara avser minimilön eller sådana minimivillkor som avses i 5 §,
2. motsvarar villkoren i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen, och
3. är förmånligare för arbetstagarna än som följer av 5 §.
En stridsåtgärd som avses i första stycket får inte vidtas, om arbetsgivaren visar att de utstationerade arbetstagarna har lön och villkor som avses i 5 § som i allt väsentligt är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett sådant centralt kollektivavtal som avses i första stycket 2.”
Lagrådet redovisar inga andra synpunkter i sitt yttrande.
Därmed finns det inga formella hinder för Sven Otto Littorin att lägga fram en proposition på riksdagens bord, med förslag som om de får stöd av riksdagens majoritet från och med den 1 april 2010 kommer att underminera den svenska kollektivavtalsmodellen.
Regeringens lagrådsremiss följer i stort sett den så kallade Stråthutredningens förslag.
Genom en ny paragraf, 5a, i utstationeringslagen vill regeringen begränsa fackets rätt att ta till stridsåtgärder mot utländska företag för att få teckna kollektivavtal med företag som utstationerar arbetstagare till Sverige. Tre villkor ska vara uppfyllda innan det blir fråga om stridsåtgärder:
1. Facken måste kräva villkor som motsvarar dem i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen.
2. De villkor som krävs får inte röra annat än minimilön eller andra minimivillkor som följer av utstationeringslagens paragraf 5, och som ska motsvaras av utstationeringsdirektivets hårda kärna.
3. Facken får inte ta till stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal om arbetsgivaren kan visa att de utstationerade arbetstagarna väsentligen har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett centralt kollektivavtal när det gäller lön. Det gäller även de andra villkoren enligt den hårda kärnan.
Regeringen vill även införa en ny paragraf, 41c, i medbestämmandelagen som innebär att en stridsåtgärd som vidtas i strid mot den nya paragrafen i utstationeringslagen blir olovlig. (Tvister om sådana stridsåtgärder ska avgöras av Arbetsdomstolen.)
Regeringen vill också ändra Lex Britannia. Dels genom en ny paragraf, 42a, och dels genom att tredje stycket i paragraf 42 ändras så att organisationernas ansvar för fredsplikten ska gälla när stridsåtgärder vidtas mot utstationerande arbetsgivare - trots att medbestämmandelagen då inte är direkt tillämplig på arbetsförhållandena. (Förslaget omfattar alla utländska arbetsgivare som utstationerar arbetstagare hit, oberoende av i vilket land företaget är etablerat. Stråth föreslog att fredsplikten bara skulle gälla i förhållande till företag inom EES-området.)
Lagrådets enda synpunkt på regeringens lagförslag är att den föreslagna paragrafen 5a i utstationeringslagen är svår att förstå.
Regeringens föreslagna paragraf 5a i utstationeringslagen behandlar två olika saker.
Dels vilka villkor som den fackliga organisationen kan ställa på den utländske arbetsgivaren för att få rätt att vidta stridsåtgärder.
Dels den utländske arbetsgivarens möjlighet att freda sig genom att visa att hans arbetstagare redan har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett centralt kollektivavtal som tillämpas på motsvarande arbetstagare i branschen.
Lagrådet menar att det är svårt att förstå. I stället föreslår rådet att paragrafen delas upp i två stycken. Så här:
”En stridsåtgärd mot en arbetsgivare i syfte att genom kollektivavtal få till stånd en reglering av villkoren för utstationerade arbetstagare får vidtas endast om de villkor som krävs
1. bara avser minimilön eller sådana minimivillkor som avses i 5 §,
2. motsvarar villkoren i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen, och
3. är förmånligare för arbetstagarna än som följer av 5 §.
En stridsåtgärd som avses i första stycket får inte vidtas, om arbetsgivaren visar att de utstationerade arbetstagarna har lön och villkor som avses i 5 § som i allt väsentligt är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett sådant centralt kollektivavtal som avses i första stycket 2.”
Lagrådet redovisar inga andra synpunkter i sitt yttrande.
Därmed finns det inga formella hinder för Sven Otto Littorin att lägga fram en proposition på riksdagens bord, med förslag som om de får stöd av riksdagens majoritet från och med den 1 april 2010 kommer att underminera den svenska kollektivavtalsmodellen.
tisdag 3 november 2009
Nu börjar huggsexan om toppjobben i Bryssel
Tjeckiens president Vaclav Klaus har undertecknat Lissabonfördraget. Det meddelade han i efterhand vid ett framträdande i Prag. Därmed har alla 27 EU-länder godkänt det nya fördraget. Det innebär att Lissabonfördraget kan träda i kraft.
Nu ligger ansvaret hos det svenska ordförandeskapet att föra fördragets praktiska och politiska delar i hamn. Närmast måste Sverige sammankalla till ett extra toppmöte för att EU-ländernas stats- och regeringschefer ska kunna utse vilka personer som ska få de två nya topposter som blir en konsekvens med fördraget; en EU-president, eller mer opretentiöst ordförande för Europeiska rådet, och en EU-utrikesminister, som ska vara ständig rådsordförande för EU:s utrikesministrar tillika vice ordförande för EU-kommissionen.
”Som en del av slutförberedelserna för att fördraget ska träda i kraft kommer jag nu att starta en namnkonsultation med mina kollegor”, förklarade EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt.
Huggsexan om toppjobben inom unionen hamnar nu högst upp på den politiska agendan. Reinfeldt kommer härvidlag att tvingas agera statist när stormaktkartellens huvudrollsinnehavare gör upp bakom kulisserna.
Vilken roll den nya EU-presidenten får – samordnare som håller ordning på pärmarna eller Europas mäktigaste man – avgörs mycket av vem som får jobbet.
Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair, socialdemokrat av högermodell, har åkt ut och in på listan men är nu favorit hos vadhållningsbyråerna.
Enligt The Times uppger flera diplomatiska källor att Frankrikes president Nicolas Sarkozy bestämt sig för att Blair är den bästa kandidaten och den tyska förbundskanslern Angela Merkel har tonat ner sitt motstånd.
Hon har varit emot Blair med argumentet att jobbet som Europeiska rådets ledare bör gå till ett land som använder euro, men tidningens källor säger att hon nu kan tänkas foga sig bara Tyskland och Frankrike får viktiga och eftertraktade befattningar i den nya EU-kommissionen.
Men inte alla inom EU gillar Tony Blair. Många EU-federalister noterar kritiskt att han under tio år som regeringschef varken lyckades få Storbritannien att införa euron eller britterna att gilla EU.
Belgien minns Blairs veto mot den belgiske premiärminister Guy Verhofstadt som ordförande i EU-kommissionen. Luxemburgs Jean-Claude Juncker var ursinnig på Blair efter haveriet i EU:s budgetförhandlingar 2005.
Små medlemsländer befarar att den som lett en stormakt gärna skulle köra över dem. Jean-Claude Juncker sade nyligen till Financial Times Deutschland att EU-länderna ”haft ett informellt samförstånd om att EU:s första rådspresident inte bör komma från ett stort land”.
Finländske EU-kommissionären Olli Rehn har visat intresse för utrikesministerposten. Förre Natochefen, holländaren Jaap de Hoop Scheffer, verkade het ett tag, men har hjärtbesvär. Frankrikes utrikesminister, exsocialisten Bernard Kouchner, har signalerat att han är intresserad av att flytta till Bryssel.
Tysklands avgående utrikesminister Frank-Walter Steinmeier har nämnts, men kan Angela Merkel utse en socialdemokrat och som dessutom anses alltför prorysk av de östeuropeiska medlemsländerna i EU?
Merkels huvudkandidat är, enligt brittiska The Times, den tyske inrikesministern Wolfgang Schauble. Men enligt tyska tidningar är han ovillig att lämna landet, samtidigt rapporterar de att den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Elmar Brok har uttryckt intresse för någon annan tungt vägande portfölj i EU-kommissionen.
När allt kommer omkring står förmodligen avgörandet om jobbet som EU-utrikesminister mellan Bernhard Kouchner och Wolfgang Schauble.
Nu ligger ansvaret hos det svenska ordförandeskapet att föra fördragets praktiska och politiska delar i hamn. Närmast måste Sverige sammankalla till ett extra toppmöte för att EU-ländernas stats- och regeringschefer ska kunna utse vilka personer som ska få de två nya topposter som blir en konsekvens med fördraget; en EU-president, eller mer opretentiöst ordförande för Europeiska rådet, och en EU-utrikesminister, som ska vara ständig rådsordförande för EU:s utrikesministrar tillika vice ordförande för EU-kommissionen.
”Som en del av slutförberedelserna för att fördraget ska träda i kraft kommer jag nu att starta en namnkonsultation med mina kollegor”, förklarade EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt.
Huggsexan om toppjobben inom unionen hamnar nu högst upp på den politiska agendan. Reinfeldt kommer härvidlag att tvingas agera statist när stormaktkartellens huvudrollsinnehavare gör upp bakom kulisserna.
Vilken roll den nya EU-presidenten får – samordnare som håller ordning på pärmarna eller Europas mäktigaste man – avgörs mycket av vem som får jobbet.
Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair, socialdemokrat av högermodell, har åkt ut och in på listan men är nu favorit hos vadhållningsbyråerna.
Enligt The Times uppger flera diplomatiska källor att Frankrikes president Nicolas Sarkozy bestämt sig för att Blair är den bästa kandidaten och den tyska förbundskanslern Angela Merkel har tonat ner sitt motstånd.
Hon har varit emot Blair med argumentet att jobbet som Europeiska rådets ledare bör gå till ett land som använder euro, men tidningens källor säger att hon nu kan tänkas foga sig bara Tyskland och Frankrike får viktiga och eftertraktade befattningar i den nya EU-kommissionen.
Men inte alla inom EU gillar Tony Blair. Många EU-federalister noterar kritiskt att han under tio år som regeringschef varken lyckades få Storbritannien att införa euron eller britterna att gilla EU.
Belgien minns Blairs veto mot den belgiske premiärminister Guy Verhofstadt som ordförande i EU-kommissionen. Luxemburgs Jean-Claude Juncker var ursinnig på Blair efter haveriet i EU:s budgetförhandlingar 2005.
Små medlemsländer befarar att den som lett en stormakt gärna skulle köra över dem. Jean-Claude Juncker sade nyligen till Financial Times Deutschland att EU-länderna ”haft ett informellt samförstånd om att EU:s första rådspresident inte bör komma från ett stort land”.
Finländske EU-kommissionären Olli Rehn har visat intresse för utrikesministerposten. Förre Natochefen, holländaren Jaap de Hoop Scheffer, verkade het ett tag, men har hjärtbesvär. Frankrikes utrikesminister, exsocialisten Bernard Kouchner, har signalerat att han är intresserad av att flytta till Bryssel.
Tysklands avgående utrikesminister Frank-Walter Steinmeier har nämnts, men kan Angela Merkel utse en socialdemokrat och som dessutom anses alltför prorysk av de östeuropeiska medlemsländerna i EU?
Merkels huvudkandidat är, enligt brittiska The Times, den tyske inrikesministern Wolfgang Schauble. Men enligt tyska tidningar är han ovillig att lämna landet, samtidigt rapporterar de att den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Elmar Brok har uttryckt intresse för någon annan tungt vägande portfölj i EU-kommissionen.
När allt kommer omkring står förmodligen avgörandet om jobbet som EU-utrikesminister mellan Bernhard Kouchner och Wolfgang Schauble.
måndag 2 november 2009
Lissabonfördraget grundlagsfäster Lavaldomen
Statsminister Fredrik Reinfeldts största framgång under EU-toppmötet i helgen var att han lyckades rädda EU:s stadga om grundläggande rättigheter från total kollaps.
Toppmötet enades om att Tjeckien, liksom Storbritannien och Polen, ska få undantag från rättighetsstadgan. Det skrivs in i ett protokoll som kan antas först när Lissabonfördraget har trätt i kraft. Även Slovakien och flera andra medlemsländer hade varslat om att de också skulle komma att kräva undantag. Men det lyckades EU-ordförande Reinfeldt tydligen avstyra. I slutsatserna från toppmötet heter det enbart att stadgan ska tillämpas för beslut i EU:s institutioner och när länderna ”tillämpar unionsrätten”. Det är ingen nyhet, men det räckte uppenbarligen.
I och med att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande ökar dess betydelse för tillämpningen av EU-rätten i medlemsländerna. EU-domstolen i Luxemburg får avgörande makt eftersom den är överordnad nationella grundlagar och internationella konventioner. Länderna kan (och ska) begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska tolka innebörden i stadgan, däribland konflikträtten i artikel 28. Som vägledning för domstolens tolkningar har det till rättighetsstadgan fogats förklaringar som konfirmerar domstolens nuvarande rättspraxis att marknadskrafternas frihet väger tyngre än löntagarnas rättigheter. Det betyder att Lissabonfördraget konstitutionaliserar (eller grundlagsfäster) den antifackliga Lavaldomen.
Polen och Storbritannien har fått ett undantag från EU:s rättighetsstadga i form av ett juridiskt bindande protokoll. I protokollet betygas att ”Stadgan ska inte utvidga Europeiska unionens domstols […] möjlighet att fastslå att Polens eller Förenade kungarikets lagar och andra författningar, administrativa praxis eller administrativa åtgärder är oförenliga med de grundläggande rättigheter, friheter och principer den bekräftar”.
Innebörden av protokollet är knappast odiskutabel, men översatt till svenska förhållanden skulle protokollet kunna betyda att EU-domstolen inte kan dissa Lex Britannia eftersom strejkrätten erkänns som en grundläggande rättighet i EU-stadgans artikel 28.
Vad det polsk/brittiska protokollet innebär i praktiken kommer det säkert att bli tvister om i framtiden, och det är alltid EU-domstolen som har sista ordet enligt den rättsordning som de facto gäller inom EU och som för första gången bekräftas formellt i Lissabonfördraget.
Men det polsk/brittiska protokollet, liksom det ännu oskrivna tjeckiska undantaget, visar att det är möjligt för enskilda medlemsländer att begära undantag för att skydda nationella intressen, såsom ett enskilt medlemslands specifika arbetsmarknadsmodell. Bara man vill. Och törs.
Toppmötet enades om att Tjeckien, liksom Storbritannien och Polen, ska få undantag från rättighetsstadgan. Det skrivs in i ett protokoll som kan antas först när Lissabonfördraget har trätt i kraft. Även Slovakien och flera andra medlemsländer hade varslat om att de också skulle komma att kräva undantag. Men det lyckades EU-ordförande Reinfeldt tydligen avstyra. I slutsatserna från toppmötet heter det enbart att stadgan ska tillämpas för beslut i EU:s institutioner och när länderna ”tillämpar unionsrätten”. Det är ingen nyhet, men det räckte uppenbarligen.
I och med att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande ökar dess betydelse för tillämpningen av EU-rätten i medlemsländerna. EU-domstolen i Luxemburg får avgörande makt eftersom den är överordnad nationella grundlagar och internationella konventioner. Länderna kan (och ska) begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska tolka innebörden i stadgan, däribland konflikträtten i artikel 28. Som vägledning för domstolens tolkningar har det till rättighetsstadgan fogats förklaringar som konfirmerar domstolens nuvarande rättspraxis att marknadskrafternas frihet väger tyngre än löntagarnas rättigheter. Det betyder att Lissabonfördraget konstitutionaliserar (eller grundlagsfäster) den antifackliga Lavaldomen.
Polen och Storbritannien har fått ett undantag från EU:s rättighetsstadga i form av ett juridiskt bindande protokoll. I protokollet betygas att ”Stadgan ska inte utvidga Europeiska unionens domstols […] möjlighet att fastslå att Polens eller Förenade kungarikets lagar och andra författningar, administrativa praxis eller administrativa åtgärder är oförenliga med de grundläggande rättigheter, friheter och principer den bekräftar”.
Innebörden av protokollet är knappast odiskutabel, men översatt till svenska förhållanden skulle protokollet kunna betyda att EU-domstolen inte kan dissa Lex Britannia eftersom strejkrätten erkänns som en grundläggande rättighet i EU-stadgans artikel 28.
Vad det polsk/brittiska protokollet innebär i praktiken kommer det säkert att bli tvister om i framtiden, och det är alltid EU-domstolen som har sista ordet enligt den rättsordning som de facto gäller inom EU och som för första gången bekräftas formellt i Lissabonfördraget.
Men det polsk/brittiska protokollet, liksom det ännu oskrivna tjeckiska undantaget, visar att det är möjligt för enskilda medlemsländer att begära undantag för att skydda nationella intressen, såsom ett enskilt medlemslands specifika arbetsmarknadsmodell. Bara man vill. Och törs.
söndag 25 oktober 2009
När blev det ett brott att följa svenska lagar?
Den 18 december 2007 meddelade den allsmäktiga EU-domstolen i Luxemburg sitt förhandsavgörande i Lavalmålet. Bakgrunden var de konfliktåtgärder som Byggnads, med stöd av Elektrikerna, hade vidtagit mot Laval vid ett skolbygge i Vaxholm senhösten 2004 eftersom det lettiska företaget vägrade att skriva på ett svensk kollektivavtal.
Lavals svenska advokater anmälde de båda fackförbunden till Arbetsdomstolen [AD], som i april 2005 bad EU-domstolen om ett förhandsavgörande, eller tolkningsbesked, huruvida svensk lagstiftning var förenlig med EU-rätten.
Två och ett halvt år senare gav EU-domstolen ett, för svensk fackföreningsrörelse, negativt besked. Stridsåtgärderna var otillåtna och Byggnads hade ingen rätt att kräva att Laval ska skriva på ett svenskt kollektivavtal med lönenivåer som motsvarar genomsnittslönen för byggbranschen i Stockholmstrakten.
Efter avgörandet i EU-domstolen bollades Lavalmålet tillbaka till AD. Det är alltså den svenska arbetsdomstolen som ska döma i tvisten, men, och det är ett avgörande men, den är bunden av den enväldiga EU-domstolens förhandsavgörande.
Den 14 maj 2008 var det tänkt att en muntlig förberedande förhandling skulle ske i AD. Men på de fackliga organisationernas begäran ställdes förhandlingen in. Orsaken var att de anser det inte längre finns något för parterna i målet att tvista om. Det blev därför ingen ny huvudförhandling. De fackliga organisationerna erkände sig besegrade på förhand och accepterade Lavaldomen.
Men det innebar inte att Vaxholmskonflikten arkiverades. Laval har tillsammans med Svenskt Näringsliv krävt Byggnads och Elektrikerna på skadestånd för de stridsåtgärder facken genomförde mot det lettiska företaget.
Sammanlagt uppgår skadeståndskravet till nästan 2,8 miljoner kronor. Dessutom kräver Laval ekonomiskt skadestånd på 1,4 miljoner kronor. Om Laval vinner målet måste facken även betala rättegångskostnaderna som bedöms bli över två miljoner kronor. Förhandlingarna avslutades i april och nu har AD meddelat att domen kommer den 2 december.
Självfallet ska de fackliga organisationerna inte betala något skadestånd eftersom de enbart har tillämpat de lagar och regler som gäller i Sverige. Sedan när blev det ett brott att följa svenska lagar?
De fackliga organisationerna borde heller inte lägga sig platt för EU-domstolen, utan kräva en ny huvudförhandling och där hävda att det är AD:s uppdrag att följa de lagar som gäller i Sverige, precis som den gjorde i det interimistiska utlåtande i Vaxholmskonflikten den 22 december 2004.
Att EU-domstolen har en annan uppfattning må vara hänt, men det är inte lagvrängarna i Luxemburg utan den folkvalda riksdagen i Stockholm som beslutar om vilka lagar och regler som gäller i Sverige. [Så stod det i regeringsformen senast jag kollade. Men jag kanske missminner mig…]
Dessutom fick ju Sverige en garanti för den svenska kollektivavtalsmodellen i anslutningsfördraget enligt tillskyndarna av EU-medlemskapet. När om inte nu ska man hävda och pröva vad den garantin är värd?
Lavals svenska advokater anmälde de båda fackförbunden till Arbetsdomstolen [AD], som i april 2005 bad EU-domstolen om ett förhandsavgörande, eller tolkningsbesked, huruvida svensk lagstiftning var förenlig med EU-rätten.
Två och ett halvt år senare gav EU-domstolen ett, för svensk fackföreningsrörelse, negativt besked. Stridsåtgärderna var otillåtna och Byggnads hade ingen rätt att kräva att Laval ska skriva på ett svenskt kollektivavtal med lönenivåer som motsvarar genomsnittslönen för byggbranschen i Stockholmstrakten.
Efter avgörandet i EU-domstolen bollades Lavalmålet tillbaka till AD. Det är alltså den svenska arbetsdomstolen som ska döma i tvisten, men, och det är ett avgörande men, den är bunden av den enväldiga EU-domstolens förhandsavgörande.
Den 14 maj 2008 var det tänkt att en muntlig förberedande förhandling skulle ske i AD. Men på de fackliga organisationernas begäran ställdes förhandlingen in. Orsaken var att de anser det inte längre finns något för parterna i målet att tvista om. Det blev därför ingen ny huvudförhandling. De fackliga organisationerna erkände sig besegrade på förhand och accepterade Lavaldomen.
Men det innebar inte att Vaxholmskonflikten arkiverades. Laval har tillsammans med Svenskt Näringsliv krävt Byggnads och Elektrikerna på skadestånd för de stridsåtgärder facken genomförde mot det lettiska företaget.
Sammanlagt uppgår skadeståndskravet till nästan 2,8 miljoner kronor. Dessutom kräver Laval ekonomiskt skadestånd på 1,4 miljoner kronor. Om Laval vinner målet måste facken även betala rättegångskostnaderna som bedöms bli över två miljoner kronor. Förhandlingarna avslutades i april och nu har AD meddelat att domen kommer den 2 december.
Självfallet ska de fackliga organisationerna inte betala något skadestånd eftersom de enbart har tillämpat de lagar och regler som gäller i Sverige. Sedan när blev det ett brott att följa svenska lagar?
De fackliga organisationerna borde heller inte lägga sig platt för EU-domstolen, utan kräva en ny huvudförhandling och där hävda att det är AD:s uppdrag att följa de lagar som gäller i Sverige, precis som den gjorde i det interimistiska utlåtande i Vaxholmskonflikten den 22 december 2004.
Att EU-domstolen har en annan uppfattning må vara hänt, men det är inte lagvrängarna i Luxemburg utan den folkvalda riksdagen i Stockholm som beslutar om vilka lagar och regler som gäller i Sverige. [Så stod det i regeringsformen senast jag kollade. Men jag kanske missminner mig…]
Dessutom fick ju Sverige en garanti för den svenska kollektivavtalsmodellen i anslutningsfördraget enligt tillskyndarna av EU-medlemskapet. När om inte nu ska man hävda och pröva vad den garantin är värd?
tisdag 20 oktober 2009
Sverigedemokraterna visar sitt rätta ansikte
”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vänd trenden när vi går till val nästa år”, skriver Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida.
Eftersom Sverigedemokraterna försöker profilera sig som en organisation som är motståndare till Sveriges medlemskap i EU, kan man kanske förvänta sig att det är EU-medlemskapet, eller åtminstone Lissabonfördraget, den nya EU-grundlagen, partiordföranden betraktar som det största hotet mot den svenska nationalstaten på mer än ett halvt sekel.
Men det var det naturligtvis inte. I Sverigedemokraternas förvrängda verklighetsuppfattning är det muslimerna som är det största hotet mot Sverige och som Jimmie Åkesson lovar (läs: hotar) att göra allt som står i hans makt för att bekämpa om Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen efter nästa års val. Och risken finns. I den senaste väljarbarometern från Sifo ligger Sverigedemokraterna med sina 4,7 procent ännu en gång över riksdagsspärren.
Trots att Sverigedemokraterna länge försökt putsa på sitt yttre för att verka som vilket annat parti som helst, så är Sverigedemokraterna sannerligen inte vilket parti som helst. Det har sitt ursprung i den nynazistiska och rasistiska rörelsen. Det märks.
”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige!” skanderade Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder på partiets landsmöte i helgen.
”För folk och land. Nästa år står vårt första slag!” ropade ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist från samma talarstol.
Med partiledningens uppträdande på landsmötet, tillsammans med partiordföranden Jimmie Åkessons öppet rasistiska debattartikel i Aftonbladet, har Sverigedemokraterna visat sitt rätta ansikte; partiet är och förblir främlingsfientligt och högerextremistiskt.
Detta har ingenting gemensamt med det radikala EU-motstånd som Folkrörelsen Nej till EU och andra demokratiska och progressiva organisationer står för. Tvärtom. Håll Sverige rent! Ut med Sverigedemokraterna!
Eftersom Sverigedemokraterna försöker profilera sig som en organisation som är motståndare till Sveriges medlemskap i EU, kan man kanske förvänta sig att det är EU-medlemskapet, eller åtminstone Lissabonfördraget, den nya EU-grundlagen, partiordföranden betraktar som det största hotet mot den svenska nationalstaten på mer än ett halvt sekel.
Men det var det naturligtvis inte. I Sverigedemokraternas förvrängda verklighetsuppfattning är det muslimerna som är det största hotet mot Sverige och som Jimmie Åkesson lovar (läs: hotar) att göra allt som står i hans makt för att bekämpa om Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen efter nästa års val. Och risken finns. I den senaste väljarbarometern från Sifo ligger Sverigedemokraterna med sina 4,7 procent ännu en gång över riksdagsspärren.
Trots att Sverigedemokraterna länge försökt putsa på sitt yttre för att verka som vilket annat parti som helst, så är Sverigedemokraterna sannerligen inte vilket parti som helst. Det har sitt ursprung i den nynazistiska och rasistiska rörelsen. Det märks.
”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige!” skanderade Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder på partiets landsmöte i helgen.
”För folk och land. Nästa år står vårt första slag!” ropade ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist från samma talarstol.
Med partiledningens uppträdande på landsmötet, tillsammans med partiordföranden Jimmie Åkessons öppet rasistiska debattartikel i Aftonbladet, har Sverigedemokraterna visat sitt rätta ansikte; partiet är och förblir främlingsfientligt och högerextremistiskt.
Detta har ingenting gemensamt med det radikala EU-motstånd som Folkrörelsen Nej till EU och andra demokratiska och progressiva organisationer står för. Tvärtom. Håll Sverige rent! Ut med Sverigedemokraterna!
måndag 19 oktober 2009
Skriv inte på petitionen!
Jag måste erkänna att jag har blivit lurad att skriva på en petition till stöd för Vaclav Klaus som cirkulerar på Internet (Support Vaclav Klaus! Stop the Lisbon treaty!). Vad jag inte visste var att det är Sverigedemokraternas internationelle sekreterare Kent Ekeroth som ligger bakom. Mycket klantigt av mig att inte vara mer uppmärksam, men jag kan dessvärre bara be om ursäkt och uppmana andra att inte begå samma misstag. Ni som, i likhet med mig och andra före mig, redan skrivit på har gjort det för att ge moraliskt stöd till Vaclav Klaus och inte på något sätt uttryckt stöd för den högerextrema och främlingsfientliga organisationen Sverigedemokraterna. På www.nejtilleu.se kan du hitta en text om Vaclav Klaus.
fredag 16 oktober 2009
Stöd till dissidenten Vaclav Klaus!
Hela EU-etablissemanget hänger över Tjeckiens president Vaclav Klaus och förmanar: Sluta trilskas! Skriv på! Det han ska skriva på är Lissabonfördraget, dvs. Tjeckiens ratificering av det fördrag som irländarna nyligen tvingades röstade ja till.
Men Klaus har satt sig på tvären. Dels vill han invänta en prövning av Lissabonfördraget som 17 tjeckiska senatorer har framställt till den tjeckiska författningsdomstolen, dels vill han att Tjeckien - i likhet med Polen och Storbritannien - ska få ett juridiskt bindande undantag från EU:s så kallade rättighetsstadga. Polen och Storbritannien har undantag i form av protokoll som säger att stadgan inte kan påverka respektive lands lagstiftning på något sätt.
Men ett sådant undantag (läs: protokoll) kan bli mycket svårt att uppnå för Tjeckien, eftersom det skulle kräva en ny ratifikationsprocess av Lissabonfördraget i samtliga EU-länder.
EU-etablissemanget är rasande över den tjeckiske presidentens motsträvighet. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso hotar med att Tjeckien blir av med sin Brysselkommissionär. Frankrikes president Nicolas Sarkozy talar ut i tidningen Le Figaro och ger Tjeckiens president Klaus en känga. Det är dags för Klaus att bestämma sig, morrar Sarkozy och antyder att det kommer att få konsekvenser, oklart vilka, om den tjeckiske presidenten inte sätter sitt namn under EU:s Lissabonfördraget. Inte heller Fredrik Reinfeldt kan dölja sin frustration över att Klaus kastar grus i EU:s fördragsmaskineri och korsar hans privata planer om att gå till historien som den som höll i rodret när EU:s förste president kröntes.
Men jag beundrar den tjeckiske presidenten. Visserligen delar jag bara delvis hans EU-kritik, emedan den är thatcheristisk. Men det är beundransvärt att våga kverulera och obstruera som Klaus gör. Konstitutionellt sett är den tjeckiske presidenten i sin fulla rätt att lägga in sitt veto mot en anslutning till Lissabonfördraget, trots att det tjeckiska parlamentet röstat för.
Sanningen är ju den att bara några få länder i EU ens har fått rösta om Lissabonfördraget. 2005 röstade fransmän och holländare nej till den föreslagna EU-konstitutionen, som sedan fick vissa kosmetiska förändringar och presenterades som Lissabonfördraget. 2008 röstade irländarna nej till Lissabonfördraget varför de tvingades rösta en gång till 15 månader senare. Och nu blev utfallet som etablissemanget krävde. ”The neverendum” kallas det på Irland.
Genom att med sådana manipulativa och odemokratiska metoder tvinga på de europeiska befolkningarna en ny EU-grundlag som ytterligare utvecklar unionen till en ekonomisk, politisk och militär supermakt och som än mer eroderar demokratin på den nationella nivå där den trots allt fungerar hyggligt, ådagalägger den europeiska nomenklaturan sitt fula, folkföraktande tryne.
Sedan irländarna tvingades rösta ja i en andra folkomröstning den 2 oktober och den polske presidenten Lech Kaczynski skrev på den 10 oktober är enda kvarvarande hindret för Lissabonfördraget, den egensinnige och nyliberale Vaclav Klaus. Dissidenten.
”Jag befarar att jag inte är den enda personen som känner oro för en fördjupning av integrationen inom EU”, säger han till brittiska The Telegraph.
Utgången av den dramatiska kraftmätningen mellan den tjeckiske presidenten och EU om Lissabonfördraget förefaller ytterst oviss. Men det är inte troligt att Klaus håller ut så länge till. Men vi kan hoppas och ge honom det stöd han förtjänar.
Men Klaus har satt sig på tvären. Dels vill han invänta en prövning av Lissabonfördraget som 17 tjeckiska senatorer har framställt till den tjeckiska författningsdomstolen, dels vill han att Tjeckien - i likhet med Polen och Storbritannien - ska få ett juridiskt bindande undantag från EU:s så kallade rättighetsstadga. Polen och Storbritannien har undantag i form av protokoll som säger att stadgan inte kan påverka respektive lands lagstiftning på något sätt.
Men ett sådant undantag (läs: protokoll) kan bli mycket svårt att uppnå för Tjeckien, eftersom det skulle kräva en ny ratifikationsprocess av Lissabonfördraget i samtliga EU-länder.
EU-etablissemanget är rasande över den tjeckiske presidentens motsträvighet. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso hotar med att Tjeckien blir av med sin Brysselkommissionär. Frankrikes president Nicolas Sarkozy talar ut i tidningen Le Figaro och ger Tjeckiens president Klaus en känga. Det är dags för Klaus att bestämma sig, morrar Sarkozy och antyder att det kommer att få konsekvenser, oklart vilka, om den tjeckiske presidenten inte sätter sitt namn under EU:s Lissabonfördraget. Inte heller Fredrik Reinfeldt kan dölja sin frustration över att Klaus kastar grus i EU:s fördragsmaskineri och korsar hans privata planer om att gå till historien som den som höll i rodret när EU:s förste president kröntes.
Men jag beundrar den tjeckiske presidenten. Visserligen delar jag bara delvis hans EU-kritik, emedan den är thatcheristisk. Men det är beundransvärt att våga kverulera och obstruera som Klaus gör. Konstitutionellt sett är den tjeckiske presidenten i sin fulla rätt att lägga in sitt veto mot en anslutning till Lissabonfördraget, trots att det tjeckiska parlamentet röstat för.
Sanningen är ju den att bara några få länder i EU ens har fått rösta om Lissabonfördraget. 2005 röstade fransmän och holländare nej till den föreslagna EU-konstitutionen, som sedan fick vissa kosmetiska förändringar och presenterades som Lissabonfördraget. 2008 röstade irländarna nej till Lissabonfördraget varför de tvingades rösta en gång till 15 månader senare. Och nu blev utfallet som etablissemanget krävde. ”The neverendum” kallas det på Irland.
Genom att med sådana manipulativa och odemokratiska metoder tvinga på de europeiska befolkningarna en ny EU-grundlag som ytterligare utvecklar unionen till en ekonomisk, politisk och militär supermakt och som än mer eroderar demokratin på den nationella nivå där den trots allt fungerar hyggligt, ådagalägger den europeiska nomenklaturan sitt fula, folkföraktande tryne.
Sedan irländarna tvingades rösta ja i en andra folkomröstning den 2 oktober och den polske presidenten Lech Kaczynski skrev på den 10 oktober är enda kvarvarande hindret för Lissabonfördraget, den egensinnige och nyliberale Vaclav Klaus. Dissidenten.
”Jag befarar att jag inte är den enda personen som känner oro för en fördjupning av integrationen inom EU”, säger han till brittiska The Telegraph.
Utgången av den dramatiska kraftmätningen mellan den tjeckiske presidenten och EU om Lissabonfördraget förefaller ytterst oviss. Men det är inte troligt att Klaus håller ut så länge till. Men vi kan hoppas och ge honom det stöd han förtjänar.
Förkasta Lavaldomen!
Som en följd av EU-domstolens avgörande i Lavalmålet - den fackliga blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm - föreslår den borgerliga regeringen att facket inte får tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att tillgripa stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal.
Regeringens lagförslag innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta även de svenska löntagarnas löner och arbetsvillkor. Inte utan anledning anser Svenskt Näringsliv att Lavaldomen är ”mycket tillfredställande”.
Kräv att regeringen drar tillbaka sitt lagförslag och att våra folkvalda politiker vägrar att anpassa svensk lagstiftning efter EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet. Sverige har inte överlåtit några befogenheter till EU att överpröva arbetsrättsliga lagar som tillkommit i demokratisk ordning i Sveriges Riksdag. En förutsättning för Sveriges medlemskap i EU är de garantier som gavs inför folkomröstningen 1994 om att den svenska kollektivavtalsmodellen skulle förbli oantastad.
Försvara kollektivavtalen och konflikträtten!
Försvara Lex Britannia! Förkasta Lavaldomen!
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att tillgripa stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal.
Regeringens lagförslag innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta även de svenska löntagarnas löner och arbetsvillkor. Inte utan anledning anser Svenskt Näringsliv att Lavaldomen är ”mycket tillfredställande”.
Kräv att regeringen drar tillbaka sitt lagförslag och att våra folkvalda politiker vägrar att anpassa svensk lagstiftning efter EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet. Sverige har inte överlåtit några befogenheter till EU att överpröva arbetsrättsliga lagar som tillkommit i demokratisk ordning i Sveriges Riksdag. En förutsättning för Sveriges medlemskap i EU är de garantier som gavs inför folkomröstningen 1994 om att den svenska kollektivavtalsmodellen skulle förbli oantastad.
Försvara kollektivavtalen och konflikträtten!
Försvara Lex Britannia! Förkasta Lavaldomen!
onsdag 14 oktober 2009
Kollektivavtal hinder för EU:s tjänstehandel
Hur kan vi i EU ta bort hinder för att öka tjänsthandeln? Det är en av de frågor som handelsminister Ewa Björling och hennes EU-kollegor kommer att diskutera under ministerrådsmötet i Umeå den 14-16 oktober, enligt regeringens hemsida för ordförandeskapet i EU.
På dagordningen står bland annat implementeringen av EU:s så kallade tjänstedirektiv. Enligt det svenska ordförandeskapet kan tjänstedirektivet "bli ett verktyg som hjälper Europa snabbare att ta sig ur den ekonomiska krisen”. Det är nonsens. Tjänstedirektivet är ett verktyg för avreglering, men den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen kräver mera och inte mindre reglering av marknadskrafterna.
Efter tre års arbete ska EU:s tjänstedirektiv nu införas i svensk lag [eller implementeras som det heter på EU-svenska]. Detta ska vara klart till senast den 28 december. Handelsminister Björling har haft ett särskilt sekretariat för implementeringen av direktivet. Sju personer har jobbat heltid i drygt ett år. Det påverkar 90 lagar och 75 förordningar som kommer att revideras för att stå i samklang med tjänstedirektivet.
Ingen vet egentligen vad tjänstedirektivet kommer att betyda i praktiken. Mycket är oklart, särskilt sedan direktivutkastet stötts och blötts i det snåriga EU-systemet och resulterat i luddiga undantag och suddiga kompromisser. Efter att tjänstedirektivet trätt i kraft kommer dess tillämpning säkert att avgöras av EU:s domstol. Som vanligt finns djävulen i detaljerna.
Ett exempel: I det antagna tjänstedirektivet har man plockat bort arbetsrätten, istället hänvisar man till EU:s utstationeringsdirektiv som därmed blir den lagtext som kommer att reglera de arbetsrättsliga aspekterna av tjänstedirektivet.
Utstationeringsdirektivet säger att värdlandets regler ska gälla när arbetstagare från ett EU-land tillfälligt arbetar i ett annat. Men enligt EU-domstolens avgörande i Lavalfallet får bara de minimikrav som anges i utstationeringsdirektivet försvaras med hjälp av stridsåtgärder. Därmed gör man minimilöner och andra villkor till tak i stället för golv, vilket ur ett fackligt perspektiv öppnar för social dumpning.
EU:s domstol har därmed bakvägen infört den ursprungslandsprincip som fanns med i det kommissionsförslag till tjänstedirektiv som avvisades av EU-parlamentet och EU:s ministerråd. [Det säger något om EU-parlamentets betydelselöshet och om EU-domstolens maktfullkomlighet.]
Av de omkring 400 ändringsförslagen som EU-parlamentarikerna hade att ta ställning till i omröstningen i februari 2006 fanns ett mycket viktigt som vänstergruppen i parlamentet hade lagt fram. Det handlade om motsatsen till ursprungslandsprincipen – en uttalad och entydig värdlandsprincip.
Hade förslaget antagits hade det i princip varit klart att svenska lagar, regler och avtal ska gälla för alla företag, inhemska eller utländska, som verkar i Sverige. Vi skulle kanske slippa fler Lavaldomar i framtiden. Men förslaget röstades ned, av bland andra de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet. Starkt jobbat, Jan Andersson et consortes…
Sedan EU, med dess fria rörlighet över gränserna för kapital, företag och arbetskraft, expanderat geografiskt i östra Europa har det blivit allt vanligare att företag med billigare arbetskraft från de nya medlemsländerna konkurrerar ut den svenska arbetskraften. Typ Laval vid skolbygget i Vaxholm. På de senaste fyra-fem åren har antalet utländska byggföretag på svensk arbetsmarknad mer än tredubblats. Denna låglönekonkurrens kommer att breda ut sig än mer, i synnerhet efter Lavaldomen, när EU:s tjänstedirektiv träder i kraft.
På dagordningen står bland annat implementeringen av EU:s så kallade tjänstedirektiv. Enligt det svenska ordförandeskapet kan tjänstedirektivet "bli ett verktyg som hjälper Europa snabbare att ta sig ur den ekonomiska krisen”. Det är nonsens. Tjänstedirektivet är ett verktyg för avreglering, men den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen kräver mera och inte mindre reglering av marknadskrafterna.
Efter tre års arbete ska EU:s tjänstedirektiv nu införas i svensk lag [eller implementeras som det heter på EU-svenska]. Detta ska vara klart till senast den 28 december. Handelsminister Björling har haft ett särskilt sekretariat för implementeringen av direktivet. Sju personer har jobbat heltid i drygt ett år. Det påverkar 90 lagar och 75 förordningar som kommer att revideras för att stå i samklang med tjänstedirektivet.
Ingen vet egentligen vad tjänstedirektivet kommer att betyda i praktiken. Mycket är oklart, särskilt sedan direktivutkastet stötts och blötts i det snåriga EU-systemet och resulterat i luddiga undantag och suddiga kompromisser. Efter att tjänstedirektivet trätt i kraft kommer dess tillämpning säkert att avgöras av EU:s domstol. Som vanligt finns djävulen i detaljerna.
Ett exempel: I det antagna tjänstedirektivet har man plockat bort arbetsrätten, istället hänvisar man till EU:s utstationeringsdirektiv som därmed blir den lagtext som kommer att reglera de arbetsrättsliga aspekterna av tjänstedirektivet.
Utstationeringsdirektivet säger att värdlandets regler ska gälla när arbetstagare från ett EU-land tillfälligt arbetar i ett annat. Men enligt EU-domstolens avgörande i Lavalfallet får bara de minimikrav som anges i utstationeringsdirektivet försvaras med hjälp av stridsåtgärder. Därmed gör man minimilöner och andra villkor till tak i stället för golv, vilket ur ett fackligt perspektiv öppnar för social dumpning.
EU:s domstol har därmed bakvägen infört den ursprungslandsprincip som fanns med i det kommissionsförslag till tjänstedirektiv som avvisades av EU-parlamentet och EU:s ministerråd. [Det säger något om EU-parlamentets betydelselöshet och om EU-domstolens maktfullkomlighet.]
Av de omkring 400 ändringsförslagen som EU-parlamentarikerna hade att ta ställning till i omröstningen i februari 2006 fanns ett mycket viktigt som vänstergruppen i parlamentet hade lagt fram. Det handlade om motsatsen till ursprungslandsprincipen – en uttalad och entydig värdlandsprincip.
Hade förslaget antagits hade det i princip varit klart att svenska lagar, regler och avtal ska gälla för alla företag, inhemska eller utländska, som verkar i Sverige. Vi skulle kanske slippa fler Lavaldomar i framtiden. Men förslaget röstades ned, av bland andra de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet. Starkt jobbat, Jan Andersson et consortes…
Sedan EU, med dess fria rörlighet över gränserna för kapital, företag och arbetskraft, expanderat geografiskt i östra Europa har det blivit allt vanligare att företag med billigare arbetskraft från de nya medlemsländerna konkurrerar ut den svenska arbetskraften. Typ Laval vid skolbygget i Vaxholm. På de senaste fyra-fem åren har antalet utländska byggföretag på svensk arbetsmarknad mer än tredubblats. Denna låglönekonkurrens kommer att breda ut sig än mer, i synnerhet efter Lavaldomen, när EU:s tjänstedirektiv träder i kraft.
tisdag 13 oktober 2009
Varför är Ohly beredd att offra EU-motståndet?
Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är inte längre motståndare till EU. Vid upprepade tillfällen den senaste tiden har han i radio, teve och i tidningsartiklar uttryckt att Vänsterpartiet bör stryka kravet på att Sverige ska lämna EU.
I en debattartikel i Flamman för någon vecka sedan skrev Ohly att han vill ”släppa gårdagens stridsfrågor” så att Vänsterpartiet ”med full kraft kan ägna oss åt dagens”. Och med det senare menar han att Vänsterpartiet bland annat ska ”fokusera på att demokratisera EU”.
Det står naturligtvis Ohly fritt att ompröva sina politiska ståndpunkter. Men det skulle vara intressant att veta varför och vid vilken tidpunkt kravet om Sverige ut ur EU blev föråldrat, eller med Ohlys ordval en ”gårdagens stridsfråga”, eftersom Vänsterpartiet alltsedan Sverige 1995 blev medlem i EU och fortfarande har kravet inskrivet i sitt partiprogram och sina plattformar inför valen till EU-parlamentet.
Tisdagen den 18 december 2007 kom EU-domstolens avgörande i målet C-341/05, det vill säga den så kallade Lavaldomen. Samma dag skickade Vänsterpartiet ut ett pressmeddelande:
”Domen är en katastrof för den svenska modellen med kollektivavtal. Vi varnade inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 för att viktiga rättigheter skulle hotas. Men Ja-sägarna garanterade att alkoholpolitiken, folkhälsan och kollektivavtalen var våra egna angelägenheter. De ljög. Den enda rimliga slutsatsen för arbetarrörelsen borde vara att det ifrågasätta EU-medlemskapet”, deklarerade Lars Ohly i pressmeddelandet (som nu i gammal god öststatstradition är bortraderat från Vänsterpartiets hemsida).
För mindre än två år sedan var det följaktligen inte obsolet att ifrågasätta EU-medlemskapet, eller med andra ord att kräva Sverige ut ur EU. Vad är det som hänt under de senaste 18 månaderna som gör att Ohly idag anser att kravet på att Sverige ska lämna EU har bör förpassas till historiens soptipp? Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det finns ett samband med de pågående förhandlingarna om en rödgrön koalitionsregering efter riksdagsvalet nästa höst.
I en debattartikel i Flamman för någon vecka sedan skrev Ohly att han vill ”släppa gårdagens stridsfrågor” så att Vänsterpartiet ”med full kraft kan ägna oss åt dagens”. Och med det senare menar han att Vänsterpartiet bland annat ska ”fokusera på att demokratisera EU”.
Det står naturligtvis Ohly fritt att ompröva sina politiska ståndpunkter. Men det skulle vara intressant att veta varför och vid vilken tidpunkt kravet om Sverige ut ur EU blev föråldrat, eller med Ohlys ordval en ”gårdagens stridsfråga”, eftersom Vänsterpartiet alltsedan Sverige 1995 blev medlem i EU och fortfarande har kravet inskrivet i sitt partiprogram och sina plattformar inför valen till EU-parlamentet.
Tisdagen den 18 december 2007 kom EU-domstolens avgörande i målet C-341/05, det vill säga den så kallade Lavaldomen. Samma dag skickade Vänsterpartiet ut ett pressmeddelande:
”Domen är en katastrof för den svenska modellen med kollektivavtal. Vi varnade inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 för att viktiga rättigheter skulle hotas. Men Ja-sägarna garanterade att alkoholpolitiken, folkhälsan och kollektivavtalen var våra egna angelägenheter. De ljög. Den enda rimliga slutsatsen för arbetarrörelsen borde vara att det ifrågasätta EU-medlemskapet”, deklarerade Lars Ohly i pressmeddelandet (som nu i gammal god öststatstradition är bortraderat från Vänsterpartiets hemsida).
För mindre än två år sedan var det följaktligen inte obsolet att ifrågasätta EU-medlemskapet, eller med andra ord att kräva Sverige ut ur EU. Vad är det som hänt under de senaste 18 månaderna som gör att Ohly idag anser att kravet på att Sverige ska lämna EU har bör förpassas till historiens soptipp? Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det finns ett samband med de pågående förhandlingarna om en rödgrön koalitionsregering efter riksdagsvalet nästa höst.
Försvara Lex Britannia
Förra veckan lade den borgerliga regeringen fram ett lagförslag med anledning av EU-domstolens avgörande i det så kallade Lavalmålet - Byggnads och Elektrikernas blockad av ett lettiskt byggbolag i Vaxholm senhösten 2004. Regeringen vill avskaffa Lex Britannia, dvs fackens rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga utländska företag att underteckna svenska kollektivavtal - samt godkänna utländska kollektivavtal på svensk arbetsmarknad om de uppfyller minimilön och vissa andra minimivillkor.
Lagförslaget är ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen och omintetgör den svenska strategin mot lönedumpning. Det går stick i stäv mot de löften som EU-anhängarna - alltifrån SAF och moderaterna till Socialdemokrater för EU och den högsta ledningen för LO och TCO - gav till svenska folket.
Om konkurrensen från företag i EU:s låglöneländer släpps lös, utan lagstiftning som ger facket rätt att redan från första dagen begära och gå i konflikt för svenska kollektivavtal, kommer den svenska arbetsmarknadsmodellen snart att gå i graven. Fackföreningsrörelsen måste ta strid mot och stoppa lagförslaget. Försvara Lex Britannia! Förkasta Lavaldomen! Vill du veta mer? Besök www.nejtilleu.se.
Lagförslaget är ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen och omintetgör den svenska strategin mot lönedumpning. Det går stick i stäv mot de löften som EU-anhängarna - alltifrån SAF och moderaterna till Socialdemokrater för EU och den högsta ledningen för LO och TCO - gav till svenska folket.
Om konkurrensen från företag i EU:s låglöneländer släpps lös, utan lagstiftning som ger facket rätt att redan från första dagen begära och gå i konflikt för svenska kollektivavtal, kommer den svenska arbetsmarknadsmodellen snart att gå i graven. Fackföreningsrörelsen måste ta strid mot och stoppa lagförslaget. Försvara Lex Britannia! Förkasta Lavaldomen! Vill du veta mer? Besök www.nejtilleu.se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
