Kollektivavtal hinder för EU:s tjänstehandel

Hur kan vi i EU ta bort hinder för att öka tjänsthandeln? Det är en av de frågor som handelsminister Ewa Björling och hennes EU-kollegor kommer att diskutera under ministerrådsmötet i Umeå den 14-16 oktober, enligt regeringens hemsida för ordförandeskapet i EU.
På dagordningen står bland annat implementeringen av EU:s så kallade tjänstedirektiv. Enligt det svenska ordförandeskapet kan tjänstedirektivet "bli ett verktyg som hjälper Europa snabbare att ta sig ur den ekonomiska krisen”. Det är nonsens. Tjänstedirektivet är ett verktyg för avreglering, men den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen kräver mera och inte mindre reglering av marknadskrafterna.
Efter tre års arbete ska EU:s tjänstedirektiv nu införas i svensk lag [eller implementeras som det heter på EU-svenska]. Detta ska vara klart till senast den 28 december. Handelsminister Björling har haft ett särskilt sekretariat för implementeringen av direktivet. Sju personer har jobbat heltid i drygt ett år. Det påverkar 90 lagar och 75 förordningar som kommer att revideras för att stå i samklang med tjänstedirektivet.
Ingen vet egentligen vad tjänstedirektivet kommer att betyda i praktiken. Mycket är oklart, särskilt sedan direktivutkastet stötts och blötts i det snåriga EU-systemet och resulterat i luddiga undantag och suddiga kompromisser. Efter att tjänstedirektivet trätt i kraft kommer dess tillämpning säkert att avgöras av EU:s domstol. Som vanligt finns djävulen i detaljerna.
Ett exempel: I det antagna tjänstedirektivet har man plockat bort arbetsrätten, istället hänvisar man till EU:s utstationeringsdirektiv som därmed blir den lagtext som kommer att reglera de arbetsrättsliga aspekterna av tjänstedirektivet.
Utstationeringsdirektivet säger att värdlandets regler ska gälla när arbetstagare från ett EU-land tillfälligt arbetar i ett annat. Men enligt EU-domstolens avgörande i Lavalfallet får bara de minimikrav som anges i utstationeringsdirektivet försvaras med hjälp av stridsåtgärder. Därmed gör man minimilöner och andra villkor till tak i stället för golv, vilket ur ett fackligt perspektiv öppnar för social dumpning.
EU:s domstol har därmed bakvägen infört den ursprungslandsprincip som fanns med i det kommissionsförslag till tjänstedirektiv som avvisades av EU-parlamentet och EU:s ministerråd. [Det säger något om EU-parlamentets betydelselöshet och om EU-domstolens maktfullkomlighet.]
Av de omkring 400 ändringsförslagen som EU-parlamentarikerna hade att ta ställning till i omröstningen i februari 2006 fanns ett mycket viktigt som vänstergruppen i parlamentet hade lagt fram. Det handlade om motsatsen till ursprungslandsprincipen – en uttalad och entydig värdlandsprincip.
Hade förslaget antagits hade det i princip varit klart att svenska lagar, regler och avtal ska gälla för alla företag, inhemska eller utländska, som verkar i Sverige. Vi skulle kanske slippa fler Lavaldomar i framtiden. Men förslaget röstades ned, av bland andra de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet. Starkt jobbat, Jan Andersson et consortes…
Sedan EU, med dess fria rörlighet över gränserna för kapital, företag och arbetskraft, expanderat geografiskt i östra Europa har det blivit allt vanligare att företag med billigare arbetskraft från de nya medlemsländerna konkurrerar ut den svenska arbetskraften. Typ Laval vid skolbygget i Vaxholm. På de senaste fyra-fem åren har antalet utländska byggföretag på svensk arbetsmarknad mer än tredubblats. Denna låglönekonkurrens kommer att breda ut sig än mer, i synnerhet efter Lavaldomen, när EU:s tjänstedirektiv träder i kraft.