Kampen mot Laval fortsätter

Med 140 röster mot 135 beslöt den borgerliga majoriteten att godkänna regeringens Lex Laval, dvs. förslag till lagändringar med anledning av Lavaldomen.
Enligt Lex Laval kommer fackförbunden inte tillåtas tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder.
Dessutom innebär Lex Laval att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt mot utländska företag för att tvinga fram svenska kollektivavtal, i praktiken ska avskaffas.
Lex Laval innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta alla löntagares löner och arbetsvillkor i Sverige.
Men även om riksdagen nu har godkänt de av regeringen föreslagna lagändringar, betyder det inte att striden om Lavaldomen är tillända.
För det första är det så att de lagändringarna som nu kommer att gälla från den 15 april, förr eller senare kommer att prövas i EU-domstolen i ett fall snarlikt det så kallade Lavalfallet. Det är inte säkert att den EU-domstolen finner att Lex Laval är tillräckligt för att svensk lagstiftning ska harmonisera med EU-rätten. Det är till exempel inte uteslutas att den allsmäktiga domstolen i Luxemburg inte kommer att godta kollektivavtalsreglerade minimilöner, utan ställer krav på lagreglerade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Ett annat exempel är att Lex Laval överlåter till de fackliga organisationerna att kontrollera om de gästande företagen tillämpar villkor som är i nivå med den hårda kärnan av villkor, till exempel minimilön, som kommer att gälla i Sverige. Det är inte uteslutet att EU-domstolen underkänner denna ordning och istället kräver att det är den svenska staten som ska ansvara för denna kontroll.
För det andra har de rödgröna oppositionspartierna gång efter annan uttalat att den borgerliga alliansregeringen har gått längre än vad Lavaldomen kräver och lovat att de kommer att riva upp Lex Laval om de kommer i regeringsställning efter höstens val, och tillsätta en ny utredning vars resultat får man anta inte kommer att vara lika fackföreningsfientligt. Det blir en grannlaga uppgift. Eftersom huvudproblemet egentligen inte är högerregeringens Lex Laval utan EU-domstolens antifackliga Lavaldom.

EU:s nyliberala politik möter motstånd

Den 4 mars klubbade Greklands socialdemokratiska regering igenom ännu ett åtstramningspaket, efter påtryckningar från EU. 4,8 miljarder euro, motsvarande 46 miljarder kronor, i minskade utgifter och ökade intäkter. Men den förda politiken möter motstånd. Den 11 mars lamslog rasande fackföreningar för offentlig- och privatanställda Grekland i en andra generalstrejk på lika många veckor.
Arbetare och tjänstemän gick ut i en dygnslång strejk med inställda flyg, färjestopp mellan öarna, stängda skolor, lamslagen kollektivtrafik och enbart akutvård på sjukhusen som följd. Även den nationella nyhetsbyrån ANA stängde ned klockan sex på morgonen.
På Atens gator ekade slagorden ur högtalare och megafoner samtidigt som tusentals människor tågade och protesterade mot nedskärningar i offentliganställdas inkomster, höjda skatter, frysta pensioner och höjd pensionsålder.
”Inga uppoffringar för de rika!” ropade demonstranterna medan de slog på trummor och höll i banderoller med texten ”Vart tog pengarna vägen?”.
De stora fackförbunden anser att den EU-dikterade nyliberala sparpolitiken bara kommer att skada de fattiga och försvåra det recessionsdrabbade landets problem.
Enligt EU:s så kallade stabilitetspakt får ett medlemslands budgetunderskott inte överstiga 3 procent av landets BNP. Enligt de förhållningsorder som EU-ländernas finansministrar utfärdat ska Grekland ha fått ned sitt budgetunderskott till under 3 procent av BNP till år 2012. Under 2010 ska landet få ned sitt underskott från 12,7 procent till 8,7 procent av BNP.
Om Grekland inte lyckas pressa ned budgetunderskottet såsom övermakten befaller kan EU utfärda böter - vilket förefaller vara lika intelligent som att försöka släcka en eld med bensin.

Ska Vänsterpartiet offra EU-motståndet på Sahlins regeringsaltare?

Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma arbetsgrupp för en rättvis och hållbar värld presenterade nyligen en överenskommelse om ”en rödgrön politik för Sveriges bilaterala relationer med omvärlden”.
I den förfäktar man bland annat att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra”.
Att ledningarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” är (tråkigt nog) ingen överraskning, men att Vänsterpartiets företrädare i den arbetsgrupp som utarbetat överenskommelsen, Hans Linde och Ulla Hoffman, delar denna uppfattning är anmärkningsvärt. Bland annat därför att det i Vänsterpartiets gällande partiprogram entydigt slås fast att ”Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges medlemskap i EU. Skälen för vårt ställningstagande är fortfarande giltiga. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt” och att ”Vänsterpartiet arbetar […] för ett svenskt utträde ur EU”.
Vidare konstateras det i partiprogrammet att ”Europeiska unionens överstatliga beslutsformer är motsatsen till internationell samverkan” och att ”Det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka”. Jämför denna nyktra och redliga analys med vad som fabuleras i den rödgröna överenskommelsen om att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”.
För mig är det obegripligt att Vänsterpartiet kan ställa sig bakom en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som i EU-frågan går stick i stäv mot det så sent som 2008 av kongressen antagna partiprogrammet och den ”principiella ståndpunkt” som Vänsterpartiet intagit alltsedan EU-inträdet 1995. Det vore en stor olycka för den demokratiska och progressiva frihetskampen mot EU om Vänsterpartiet följer Miljöpartiets dåliga exempel och offrar EU-motståndet på Mona Sahlins regeringsaltare.
Om Vänsterpartiet skiter i det egna partiprogrammet och kapitulerar för Sveriges medlemskap i EU, så kommer det med stor sannolikhet att vara rena vinstlotten för högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna som därmed skulle bli det enda parti som säger nej till EU med en realistisk möjlighet att vinna inträde i riksdagen.
Vad ska jag och alla andra demokrater och antirasister med hjärtat till vänster som inte vill att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” rösta på i höstens riksdagsval?