LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin presenterade i sitt öppningstal på LO-kongressen i månadsskiftet maj/juni 2008 en strategi för att bekämpa Lavaldomens antifackliga konsekvenser. En del var ”att tillsammans med våra europeiska fackliga kamrater driva på för ett socialt protokoll kopplat till fördraget. Ett protokoll där medlemsstaternas regeringar tydligt deklarerar att de fackliga rättigheterna aldrig kan underordnas den fria rörligheten”.
På LO-kongressen talade också John Monks, generalsekreterare för Europafacket [ETUC]. Han bekräftade att Europafacket vill att ”en social skyddsparagraf ska läggas till som ett protokoll till de europeiska fördragen” som ”ska slå fast att grundläggande rättigheter väger tyngre än marknaden”. Men precis som Wanja Lundby-Wedin, som även är ordförande för ETUC, ville han att Lissabonfördraget först skulle först drivas igenom ”eftersom det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser att få ett sådant protokoll är större när det nya Lissabonfördraget ratificerats”. Det sociala protokollet ”måste sedan antas så snart det är dags att se över” Lissabonfördraget.
Nu är det dags. På EU-toppmötet i december beslutade de 27 medlemsländernas stats- och regeringschefer enhälligt att genomföra en ”begränsad förändring av fördraget” för att inrätta en permanent krisfond för euroländer som råkar i ekonomisk kris, European Stability Mechanism [ESM].
I EU-fördragets artikel 48 har det införts möjligheter till ”förenklade ändringsförfaranden”. Europeiska rådet får anta ett beslut om fördragsändring med enhällighet. ”Detta beslut träder i kraft först sedan det har godkänts av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.” Varje medlemsland har alltså vetorätt. Det ger ett utmärkt tillfälle att kräva ett socialt protokoll som villkor för att godkänna den föreslagna fördragsändringen.
Europafacket har utarbetat ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder [fritt översatt]: ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”
Desto mer angeläget att kräva ett socialt protokoll eftersom Lissabonfördraget inte alls [föga förvånande] motsvarat de förhoppningar som Wanja Lundby-Wedin och John Monks gav uttryck för när de argumenterade emot kraven från bland annat Byggnads och Transport om att villkora riksdagens godkännandet av Lissabonfördraget med att Sverige först måste säkerställa garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen som neutraliserar de antifackliga effekterna av Lavaldomen.
måndag 24 januari 2011
söndag 16 januari 2011
Frihandelsavtal kan slå mot aidssjuka
Hälsoorganisationer oroar sig för att det planerade frihandelsavtalet mellan EU och Indien hotar tillgången till mediciner för hundratusentals aidspatienter i utvecklingsländer som är beroende av indisktillverkade generiska mediciner, det vill säga billiga kopior på dyra, patenterade läkemedel.
De indiska tillverkarna får licens för medicinerna förhållandevis billigt, men förbinder sig i gengäld att inte sälja kopiorna i Europa, för att inte konkurrera med orginalpreparatet. De säljs på den indiska marknaden och till andra länder i tredje världen. På detta sätt har Indien blivit "fattiga länders apotek" enligt hjälporganisationen Läkare utan gränser.
Indiska medier har publicerat uppgifter från handelsförhandlingarna som visar att EU vill ge de europeiska läkemedelsbolagen rätten att hemlighålla alla data om ett läkemedel som testresultat och effektivitet under hela patenttiden.
Det betyder att läkemedelsproducenter i Indien måste vänta på att patentet ska gå ut, eller själva bekosta dyra kliniska tester. De kan inte längre använda testresultaten från de europeiska företag som tillverkade orginalpreparatet.
EU försöker också förlänga patentskyddet, som i dag är på 20 år.
Läkare utan gränser larmar nu om att de nya reglerna kraftigt begränsar möjligheterna för Indien att tillverka billiga mediciner.
- Vi uppmanar den indiska premiärministern att stå emot EU och försvara Indiens roll som apotek för utvecklingsländerna, säger Unni Karunakara, Läkare utan gränsers internationella ordförande.
De indiska tillverkarna får licens för medicinerna förhållandevis billigt, men förbinder sig i gengäld att inte sälja kopiorna i Europa, för att inte konkurrera med orginalpreparatet. De säljs på den indiska marknaden och till andra länder i tredje världen. På detta sätt har Indien blivit "fattiga länders apotek" enligt hjälporganisationen Läkare utan gränser.
Indiska medier har publicerat uppgifter från handelsförhandlingarna som visar att EU vill ge de europeiska läkemedelsbolagen rätten att hemlighålla alla data om ett läkemedel som testresultat och effektivitet under hela patenttiden.
Det betyder att läkemedelsproducenter i Indien måste vänta på att patentet ska gå ut, eller själva bekosta dyra kliniska tester. De kan inte längre använda testresultaten från de europeiska företag som tillverkade orginalpreparatet.
EU försöker också förlänga patentskyddet, som i dag är på 20 år.
Läkare utan gränser larmar nu om att de nya reglerna kraftigt begränsar möjligheterna för Indien att tillverka billiga mediciner.
- Vi uppmanar den indiska premiärministern att stå emot EU och försvara Indiens roll som apotek för utvecklingsländerna, säger Unni Karunakara, Läkare utan gränsers internationella ordförande.
onsdag 12 januari 2011
Dansk statsminister inför rätta för Lissabonfördraget
Danmarks Högsta domstol har givit 35 danska medborgare rätt att dra statsminister Lars Lökke Rasmussen inför rätta för att folketinget godkände EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, utan folkomröstning.
I april 2008 godkände det danska parlamentet, folketinget, Lissabonfördraget utan folkomröstning. Därefter stämde 35 personer statsminister Lars Lökke Rasmussen för brott mot grundlagen. De hävdar att regeringen brutit mot den danska grundlagens paragraf 20.2 genom att ratificera Lissabonfördraget utan att vare sig 5/6-majoritet i folketinget eller en majoritet i en folkomröstning.
Lissabonfördraget innebär en massiv förskjutning av den politiska makten från medlemsländernas parlament till EU:s överstatliga institutioner och att de befolkningsmässigt stora medlemsländerna får mycket större inflytande på de mindre medlemsländernas, såsom Danmarks, bekostnad.
I första instans fick inte de 35 medborgarna rätt men de överklagade till Högsta domstolen som anser att frågan om ett eventuellt grundlagsbrott är av "allmän och genomgripande betydelse" och ger klartecken för en rättslig process. Gruppen kommer nu att begära prövning i domstol om Danmarks godkännande av Lissabonfördraget var lagligt eller inte.
De 35 medborgarnas juridiska ombud, professor Ole Krarup, tidigare EU-parlamentariker för Folkebevaegelsen mod EU, kommenterar:
"Detta är en mycket viktig signal till regeringen och folketinget om att grundlagen måste respekteras, och det är en seger för demokratin."
I april 2008 godkände det danska parlamentet, folketinget, Lissabonfördraget utan folkomröstning. Därefter stämde 35 personer statsminister Lars Lökke Rasmussen för brott mot grundlagen. De hävdar att regeringen brutit mot den danska grundlagens paragraf 20.2 genom att ratificera Lissabonfördraget utan att vare sig 5/6-majoritet i folketinget eller en majoritet i en folkomröstning.
Lissabonfördraget innebär en massiv förskjutning av den politiska makten från medlemsländernas parlament till EU:s överstatliga institutioner och att de befolkningsmässigt stora medlemsländerna får mycket större inflytande på de mindre medlemsländernas, såsom Danmarks, bekostnad.
I första instans fick inte de 35 medborgarna rätt men de överklagade till Högsta domstolen som anser att frågan om ett eventuellt grundlagsbrott är av "allmän och genomgripande betydelse" och ger klartecken för en rättslig process. Gruppen kommer nu att begära prövning i domstol om Danmarks godkännande av Lissabonfördraget var lagligt eller inte.
De 35 medborgarnas juridiska ombud, professor Ole Krarup, tidigare EU-parlamentariker för Folkebevaegelsen mod EU, kommenterar:
"Detta är en mycket viktig signal till regeringen och folketinget om att grundlagen måste respekteras, och det är en seger för demokratin."
måndag 3 januari 2011
En euroanhängares offentliga avbön
I dagstidningen Örnsköldsviks Allehanda har Johan Ingerö, som idag titulerar sig som konsult och fri skribent, under rubriken "Eurokampanjen är ett plågsamt minne" gjort offentlig avbön för sitt engagemang för ja-sidan inför EMU-folkomröstningen 2003. I en lika avslöjande som hedervärd krönika skriver han att den kampanjen är det han mest skäms för under sin nästan tioåriga sejour i partipolitiken:
"Jag var vid den här tiden anställd av Liberala ungdomsförbundet, och därför heltidsengagerad på ja-sidan. Ändå har jag inget egentligt minne av att vi pratade politik. I stället sprang vi omkring och delade ut badbollar, kepsar, nyckelband och gud minns vad mer med käcka "Ja Till Euron"-budskap på. Våra affischer täckte varenda reklampelare i landet. Vi lade mer pengar på mazariner med euro-loggor än vad den luspanka nej-kampanjen spenderade totalt.
Nej-sidan hade däremot något annat, nämligen argument. Medan vi kvittrade om euron som ett "fredsprojekt" (som om danska trupper stod redo för strid på Öresundsbrons västra sida) presenterade motståndarna en lång rad kunniga och seriösa ekonomer som varnade för europrojektet.
Vi rapade upp färdigtuggade argument, men saknade i de flesta fall grepp om sakfrågan. [...]
Men sommaren var het, och kampanjtempot närmast febrigt. Dessutom hade vi som sagt obegränsat med pengar. Folk anställdes till och med för att chatta om euron på Internet, alltmedan oavlönade Nej-kampanjare häftade upp A4-papper på kommunala anslagstavlor. Och där pengarna rann in rann både vett och intellekt ut. Under dessa månader kom Sverige mycket nära politisk psykos.
Jag skäms för min inblandning i den där kampanjen, och jag hoppas att de som betalade kalaset i dag skäms lite, de med."
Kommentarer överflödiga.
"Jag var vid den här tiden anställd av Liberala ungdomsförbundet, och därför heltidsengagerad på ja-sidan. Ändå har jag inget egentligt minne av att vi pratade politik. I stället sprang vi omkring och delade ut badbollar, kepsar, nyckelband och gud minns vad mer med käcka "Ja Till Euron"-budskap på. Våra affischer täckte varenda reklampelare i landet. Vi lade mer pengar på mazariner med euro-loggor än vad den luspanka nej-kampanjen spenderade totalt.
Nej-sidan hade däremot något annat, nämligen argument. Medan vi kvittrade om euron som ett "fredsprojekt" (som om danska trupper stod redo för strid på Öresundsbrons västra sida) presenterade motståndarna en lång rad kunniga och seriösa ekonomer som varnade för europrojektet.
Vi rapade upp färdigtuggade argument, men saknade i de flesta fall grepp om sakfrågan. [...]
Men sommaren var het, och kampanjtempot närmast febrigt. Dessutom hade vi som sagt obegränsat med pengar. Folk anställdes till och med för att chatta om euron på Internet, alltmedan oavlönade Nej-kampanjare häftade upp A4-papper på kommunala anslagstavlor. Och där pengarna rann in rann både vett och intellekt ut. Under dessa månader kom Sverige mycket nära politisk psykos.
Jag skäms för min inblandning i den där kampanjen, och jag hoppas att de som betalade kalaset i dag skäms lite, de med."
Kommentarer överflödiga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)