En euroanhängares offentliga avbön

I dagstidningen Örnsköldsviks Allehanda har Johan Ingerö, som idag titulerar sig som konsult och fri skribent, under rubriken "Eurokampanjen är ett plågsamt minne" gjort offentlig avbön för sitt engagemang för ja-sidan inför EMU-folkomröstningen 2003. I en lika avslöjande som hedervärd krönika skriver han att den kampanjen är det han mest skäms för under sin nästan tioåriga sejour i partipolitiken:
"Jag var vid den här tiden anställd av Liberala ungdomsförbundet, och därför heltidsengagerad på ja-sidan. Ändå har jag inget egentligt minne av att vi pratade politik. I stället sprang vi omkring och delade ut badbollar, kepsar, nyckelband och gud minns vad mer med käcka "Ja Till Euron"-budskap på. Våra affischer täckte varenda reklampelare i landet. Vi lade mer pengar på mazariner med euro-loggor än vad den luspanka nej-kampanjen spenderade totalt.
Nej-sidan hade däremot något annat, nämligen argument. Medan vi kvittrade om euron som ett "fredsprojekt" (som om danska trupper stod redo för strid på Öresundsbrons västra sida) presenterade motståndarna en lång rad kunniga och seriösa ekonomer som varnade för europrojektet.
Vi rapade upp färdigtuggade argument, men saknade i de flesta fall grepp om sakfrågan. [...]
Men sommaren var het, och kampanjtempot närmast febrigt. Dessutom hade vi som sagt obegränsat med pengar. Folk anställdes till och med för att chatta om euron på Internet, alltmedan oavlönade Nej-kampanjare häftade upp A4-papper på kommunala anslagstavlor. Och där pengarna rann in rann både vett och intellekt ut. Under dessa månader kom Sverige mycket nära politisk psykos.
Jag skäms för min inblandning i den där kampanjen, och jag hoppas att de som betalade kalaset i dag skäms lite, de med."
Kommentarer överflödiga.