Högerextrema och invandrarfientliga Sverigedemokraterna,
SD, har i praktiken gett upp kravet på att Sverige ska lämna EU. I stället
strävar man efter att reformera EU och omförhandla Sveriges medlemskapsavtal
med EU.
– Det är inte så att vi idag bara kan bestämma oss för att
vi ska lämna EU för då ställs vi också utanför den inre marknaden och en rad
avtal som vi måste vara delaktiga i. Vi vill fortfarande kunna resa i EU, delta
i och diskutera stora övergripande frågor som kriminalpolitik och miljöfrågor,
säger Johnny Skalin, ledamot i riksdagens EU-nämnd, till Europaportalen.
SD höll i helgen landsdagar (kongress) i Västerås där
bland annat partiets EU-valplattform antogs. Siktet är inställt på att partiet
ska ta minst två mandat i EU-valet i maj. Det EU-skeptiska programmet handlar dels
om hur makt ska föras från EU till Sverige och att Sverige ska ta hand om sina
egna intressen (såsom de definieras av SD) i allt från återinföra inre gränskontroller
till skydd för närproducerade livsmedel,
dels om att omvandla EU från ett överstatligt samarbete till ett mellanstatligt
dito.
– Den allra viktigaste frågan i EU-valet är att markera
mot överstatligheten i den Europeiska Unionen. Vi ställer krav på en
omförhandling av det svenska medlemskapet som följs av en folkomröstning där
svenskarna ska avgöra om budet vi för tillbaka av EU är bra nog eller inte, säger
Johnny Skalin.
Han säger att SD blivit inspirerade av den brittiska
premiärministern David Cameron som tidigare i år lovade väljarna en
folkomröstning efter att Storbritannien omförhandlat delar av sitt
EU-medlemskap och tagit tillbaka beslutsbefogenheter från EU.
Ett 40-tal motionärer ansåg att partistyrelsen blivit
alltför otydlig i hur partiet vill att Sverige ska lämna EU. Enligt
kompromissen ska Sverige ”lämna EU om en folkomröstning stöder det och en
omförhandling misslyckas”. Kritikerna fick backa. Så tolkar SD-ledaren Jimmie
Åkesson beslutet.
I valplattformen är SD:arna är positiva till EU:s
nyliberala inre marknad (med vissa reservationer) samt till Schengen (EU:s flyktingpolitik),
Europol (EU:s polissamarbete), Eurojust (EU:s åklagarsamarbete), Frontex (EU:s yttre
gränskontrollmyndighet) och Eurosur (EU:s gränsövervakningssystem).
De vill till och med att Frontex ska upprustas och erhålla
mer resurser från EU:s budget. Det är med bistånd av Frontex som Grekland anlagt
en mur mot grannlandet Turkiet, för att hindra flyktingar från inbördeskrigets
Syrien att ta sig in i EU. Frontex, liksom Schengen och Eurosur, är en viktig byggsten i Fästning
Europa.
lördag 23 november 2013
torsdag 21 november 2013
EU-kommissionen granskar euroländernas budgetar
I dag håller Eurogruppen ett extra möte för att diskutera
EU-kommissionens utvärdering av euroländernas budgetförslag för 2014.
"Vi har presenterat våra åsikter. Vi hoppas att
diskussionen blir konstruktiv", sade kommissionens ekonomiske talesman
Simon O'Connor vid en pressbriefing. "Sedan är det upp till nationella
parlament att avgöra hur mycket man ska ta hänsyn till vår åsikt när de
behandlar budgetarna.”
Det är första gången som kommissionen gör en utvärdering av
euroländernas budgetplaner för följande år. Det ingår i den skärpta
övervakningen av euroländernas statsfinanser, som beslutades i det så kallade
two-pack-lagstiftningen. Enligt de nya reglerna ska EU-kommissionen kontrollera
i förväg, dvs. innan de nationella parlamenten behandlar regeringarnas
budgetförslag, att samtliga euroländers budgetar följer reglerna för
valutaunionen.
Kommissionens omdömen presenterades av ekonomikommissionär
Olli Rehn den 15 november. Euroländerna delades in i fem grupper i förhållande
till hur väl deras budgetförslag överensstämmer med Ekofins (ekonomi- och
finansministrarna) rekommendationer till varje land.
Bara Estlands och Tysklands budgetplaner får godkänt i alla
avseenden. Frankrike, Nederländerna och Slovenien efterlever
rekommendationerna, men utan säkerhetsmarginal. Belgien, Slovakien och
Österrike följer rekommendationerna "i stort". I den sämsta gruppen
befinner sig Finland, Italien, Luxemburg, Malta och Spanien, för vilka
kommissionen varnar för en risk att de inte följer rekommendationerna.
De fyra krisländerna som får så kallade ”nödlån” - Cypern,
Grekland, Irland och Portugal - omfattas inte av granskningen eftersom dessa
länder i praktiken står under ekonomisk tvångsförvaltning från ”trojkan”, dvs.
EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.
Spanien har protesterat mot kommissionens bedömning och sagt
att man inte tänker göra några ändringar. I Italien finns besvikelse över att
kommissionen anser att landet inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att
komma i fråga för en undantagsklausul, som tillåter högre strukturellt
underskott om skillnaden satsas på produktiva infrastrukturprojekt.
Förfarandet är ett exempel på hur EU utnyttjar den pågående
eurokrisen för att centralisera den politiska makten till Bryssel.
tisdag 19 november 2013
Riksdagen begränsar offentlighetsprincipen
I dag röstar riksdagen om ett lagförslag som ska göra det
lättare att hemligstämpla internationella dokument som hamnar hos svenska
myndigheter.
– I samband med till exempel handelsavtal har man bedömt att
de nuvarande sekretessgrunderna inte riktigt varit fullt ut täckande, säger Per
Bill [M], vice ordförande i riksdagens konstitutionsutskott där frågan
behandlats, till Europaportalen.
Syftet är att se till att material som Sverige får som
medlem i EU inte ska kunna begäras ut i Sverige om det är sekretessbelagt i det
medlemsland som det ursprungligen kommer ifrån. Framför allt rör det sig om
material från förhandlingar om internationella handelsavtal, typ de pågående
förhandlingarna om ett frihandel- och investeringsavtal mellan EU och USA, som är
mycket hemlighetsomgärdade.
Regeringen menar att i de flesta andra länder har den som
ger ut dokument, avsändaren, rätt att bestämma vem som ska få ta del av det,
något som tidigare inte varit fallet i Sverige. Dessa länder kräver ofta att
denna princip ska skrivas in i internationella avtal. Förslaget stöds av en
bred majoritet av ledamöterna i riksdagen.
Nils Funcke, expert på offentlighetsprincipen, menar dock
att den nya lagen riskerar att göra det alltför lätt för svenska tjänstemän att
hemligstämpla dokument. Han är kritiskt till formuleringen i förslaget att en
handling ska sekretessbeläggas om ”det kan antas att Sveriges möjlighet att
delta i internationella samarbeten [… ]försämras”.
– Det innebär att väldigt mycket skulle kunna trilla in i
där, säger Nils Funcke till Europaportalen.
– Är det en handling som kommer in till en svensk myndighet
så är det myndigheten som ska göra en självständig prövning gentemot gällande
sekretessregler, säger han och tillägger att avsändarens uppfattning i frågan
bör vägas in i en sådan bedömning.
Nils Funcke ser dock orostecken och menar att flera liknande
lagförslag kommit på sistone.
– Så länge vi är med i EU kan vi inte köra ett eget race, vi
måste anpassa oss i viss mån. Men när den anpassningen går så långt att vi
gröper ur offentlighetsprincipen bryter vi mot vad vi deklarerade när vi gick
med i EU, säger Nils Funcke och syftar det löfte som politiker gav inför
EU-omröstningen 1994.
Inför folkomröstningen garanterade EU-förespråkarna att den
svenska offentlighetsprincipen inte skulle hotas av inträdet i EU.
“Offentlighetsprincipen har inte varit föremål för förhandlingar med EU, och
kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap.” Så lät det i Utrikesdepartementets
propagandaskrift “EU-avtalet“ 1994.
Faktum är att EU aldrig har godtagit den svenska
offentlighetsprincipen. Sverige avgav en deklaration, som slog fast att
“Offentlighetsprincipen (…) och grundlagsskyddet för meddelarfriheten, är och
förblir grundläggande principer som utgör en del av Sveriges konstitutionella,
politiska och kulturella arv.”
Men EU-länderna godtog inte denna skrivning. I
anslutningsfördraget bemöts det med att “unionens nuvarande medlemsstater
noterar att Sverige avgett en unilateral förklaring om öppenhet och insyn. De
förutsätter att Sverige som medlem i Europeiska unionen kommer att fullt ut
följa gemenskapsrätten i detta avseende.”
söndag 17 november 2013
Utrikeshandeln försvåras av medlemskapet i EU
”Sverige har det senaste halvseklet gått från att vara en
liten relativt sluten ekonomi till en av världens mest internationaliserade. […]
Bara sedan 1990 har exporten som andel av BNP ökar från 30 procent till nära 50
procent i dag.” Det skriver storföretagsledaren Jacob Wallenberg i en
debattartikel i Dagens Industri [15 november]. Han skriver att Asien,
Sydamerika, Indien och Nordamerika är de handelspartner ”som nu snabbt växer i
betydelse”. Som exempel anför Jacob Wallenberg att EU:s andel av världens BNP
om fem år endast utgör 60 procent av andelen 1990. Ett annat exempel är att
exporten till de så kallade Bricländerna [Brasilien, Ryssland, Indien och Kina]
har mer än fördubblats till över 7 procent sedan 1995 [dvs. det år då Sverige
klev in som medlem i EU].
Två dagar senare, den 17 november, skriver handelsminister
Ewa Björling [m] på Dagens Nyheters debattsida att den pågående eurokrisen har ”försvagat
Europas position i världsekonomin” men att krisen bara ”påskyndat en utveckling
som vi länge noterat”. Hon anför att Utrikesdepartementets prognoser tyder på
att Sveriges exportutveckling till Asien och Oceanien [Australien, Nya Zeeland,
Nya Guinea samt öar och ögrupper i Stilla havet] fram till 2017 kommer att vara
mer än dubbelt så stark som till EU.
För den svenska exportindustrin är det av avgörande
betydelse att Sverige har en egen valuta. Kronan kan jämföras med en
hemförsäkring. Vi kan uppleva premien som en onödig utgift, men skulle olyckan
vara framme – man drabbas av inbrott eller eldsvåda – då inser vi det omistliga
värdet av den. Eurons utveckling passar helt enkelt inte Sverige.
På samma sätt är det en försvårande omständighet för den
svenska exportindustrin att vi är en del av EU:s tullunion och saknar en egen
utrikeshandelspolitik. De enskilda EU-länderna får i princip inte teckna
handelsavtal med resten av världen. I stället är det EU-kommissionen i Bryssel
som för medlemsländernas talan i förhandlingar om nya handelsavtal med länder
och ländergrupper utanför EU.
Den svenska regeringen förmådde hösten 1994 det
internationella handelsorganet Gatt (ingår i dag i WTO) att hemlighålla en
kritisk granskning av hur svensk handelspolitik skulle påverkas av anslutningen
till EU, till dagens efter folkomröstningen, trots att den var klar långt
tidigare.
I rapporten sägs att medlemskap i EU inte skulle medföra
några klara ekonomiska fördelar för Sverige och att handeln med länder utanför
EU skulle försvåras. Orsaken var att EU:s handelspolitik är mer
protektionistisk än den som Sverige tillämpade före medlemskapet.
I ett brev daterat den 24 mars 1994 begärde
Utrikesdepartementet att den svenska delegationen i Genève skulle meddela
Gatt-sekretariatet att Sverige ”utgår från att sekretariatets rapport eller
delar av den inte distribueras före den 14 november”. Det vill säga dagens
efter den svenska EU-omröstningen [Dagens Nyheter 7 april 1996].
Detta lurendrejeri är ett skäl för att kräva en ny
folkomröstning om EU.
fredag 8 november 2013
En hälsning till Nei til EU i Norge
I helgen håller norska Nei til EU landsmöte (kongress) i Hamar söder om
Oslo. Jag, Gösta Torstensson, skulle representerat Folkrörelsen Nej till EU på
mötet men på grund av förändrad arbetssituation kunde jag inte närvara på
mötet. I stället har jag/vi skickat en hälsning som lyder som följer:
Den svenska ja-sidans främsta argument med moderaten Carl Bildt och socialdemokraten Ingvar Carlsson i spetsen, var ”att vi måste gå med för att påverka”.
Men Sveriges påverkansmöjligheter i EU var redan från början små och har dessutom successivt minskat under de fördragsändringar som skett sedan Sverige blev medlem – Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget.
I dag har Sverige 20 av 766 platser i det medlagstiftande EU-parlamentet. För att hindra ett beslut i parlamentet krävs en majoritet av de närvarande EU-parlamentarikerna alternativ en majoritet av parlamentets ledamöter oavsett om de är närvarande eller inte. Det motsvarar i dag att 380 ledamöter måste rösta ja för att parlamentet ska kunna bifalla ett förslag från EU-kommissionen. Sverige med sina 20 ledamöter i EU-parlamentet kan aldrig av egen kraft förhindra ett beslut som kanske samtliga 349 ledamöter i den svenska riksdagen motsätter sig.
I det lagstiftande ministerrådet (medlemsstaternas regeringar) har Sverige 10 av sammanlagt 352 röster. För att etablera en ”blockerande minoritet”, dvs. tillräckligt många EU-länder som säger nej för att förhindra en ”kvalificerad majoritet” krävs i dag 91 röster. Sverige kan således med sina 10 röster aldrig av egen kraft förhindra ett beslut om ett direktiv eller en förordning från att träda i kraft och som gäller i Sverige på samma villkor som i de länder som röstat ja.
När Lissabonfördragets nya beslutsregler i ministerrådet träder i kraft den 1 november nästa år så blir det en än mer proportionerlig fördelning av röststyrkan med de olika ländernas befolkningsstorlekar, vilket innebär att de stora medlemsländerna, med Tyskland som primus motor, kommer att få inflytande i princip efter sin befolkningsstorlek. Tyskland som i dag har 2,9 gånger så stor röststyrka som Sverige kommer med de nya beslutreglerna i princip att få 9,17 gånger så stort inflytande som Sverige.
Sverige inflytande i EU har minskat i takt med varje fördragsändring, i motsvarande utsträckning har EU:s inflytande över Sverige ökat.
Ett exempel på EU:s makt är att samtliga svenska ministrar i dag åker på ministerrådsmöten i Bryssel – inklusive Sverige försvarsminister. I Lissabonfördraget slås det fast att EU:s medlemländer ska utveckla en gemensam krigsmakt och att medlemsländerna förbinder sig att ställa militära styrkor till EU:s förfogande för militära expeditioner i nom en radie av 6000 kilometer från Bryssel. Hade någon av oss på nej-sidan förutskickat något sådant före folkomröstningen i november 1994 hade vi blivit idiotförklarade.
Ett annat exempel är att alltfler förslag från regeringen handlar om att anpassa Sverige till EU:s regler. Under de senaste åren har andelen propositioner som är en direkt följd av beslut inom EU:s institutioner ökat. Det visar en granskning av drygt 1.300 förslag som regeringarna har lagt fram sedan 2005. Under 2012 uppgick andelen regeringsförslag som har sin bakgrund i EU-maskineriet till 56 stycken, drygt 43 procent av alla propositioner.
Ett tredje exempel på EU:s auktoritet i Sverige beskrev Maria Wetterstrand, före detta språkrör för Miljöpartiet, nyligen i en krönika i Dagens Industri (16 september) om hur det är att vara riksdagsledamot i EU-Sverige: ”När jag satt i riksdagen kände även vi ledamöter oss frustrerade rätt ofta. Att försöka påverka EU-processer som folkvald i ett nationellt parlament kändes ibland som att vara med i en Kafkaroman.”
Det är naturligtvis inte en gång för alla givet att varje steg EU tar i form av en fördragsändring ska leda till mer union och överstatlighet, till att EU blir mer av förbundsstat, federation.
Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad; EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federalt system, som gör självständiga stater till underlydande delstater i ett Europas förenta stater. Lissabonfördraget utgör inget undantag. I denna EU:s grundlag finns inte ett enda exempel på att EU:s makt minskar eller begränsas. Tvärtom. Lissabonfördraget befäster EU-rättens överhöghet och bäddar för att allt fler frågor förs upp till EU-nivån.
Det omtalade ”demokratiska underskottet” består inte i att EU-parlamentet har för lite makt. Det uppstår snarare om parlamentet och andra centrala EU-organ tilldelas för stor makt. Av det enkla skälet att det inte finns någon möjlighet till demokratisk förankring som inte går via nationalstaterna och dessas folkvalda parlament.
Med dessa ord vill jag framföra varma hälsningar från EU-motståndarna i Sverige och önska oss framgång i vår gemensamma kamp att frigöra våra länder från Bryssels diktat och istället utveckla ett nordiskt och alleuropeiskt samarbete mellan demokratiska och självständiga länder.
Landmötesdeltagare,
Det är med stor tacksamhet som Folkrörelsen Nej till EU i
Sverige har tagit emot inbjudan till vår norska systerorganisations landsmöte
här i Hamar. Nei til EU i Norge har alltid varit både en inspiration och
förebild för oss EU-motståndare i Sverige. Så var det för 20 år sedan och så är
det idag, trots att ni var förnuftiga att rösta nej medlemskap i EU. Men ni har
det så kallade EES-avtalet att tampas med.
Efter snart 20 års medlemskap i EU så tvingas vi i Sverige
konstatera att allt blev som EU-anhängarna lovade – fast tvärtom. George
Orwells dystopiska roman 1984, borde komma ut i andra upplaga med titeln 1994.Den svenska ja-sidans främsta argument med moderaten Carl Bildt och socialdemokraten Ingvar Carlsson i spetsen, var ”att vi måste gå med för att påverka”.
Men Sveriges påverkansmöjligheter i EU var redan från början små och har dessutom successivt minskat under de fördragsändringar som skett sedan Sverige blev medlem – Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget.
I dag har Sverige 20 av 766 platser i det medlagstiftande EU-parlamentet. För att hindra ett beslut i parlamentet krävs en majoritet av de närvarande EU-parlamentarikerna alternativ en majoritet av parlamentets ledamöter oavsett om de är närvarande eller inte. Det motsvarar i dag att 380 ledamöter måste rösta ja för att parlamentet ska kunna bifalla ett förslag från EU-kommissionen. Sverige med sina 20 ledamöter i EU-parlamentet kan aldrig av egen kraft förhindra ett beslut som kanske samtliga 349 ledamöter i den svenska riksdagen motsätter sig.
I det lagstiftande ministerrådet (medlemsstaternas regeringar) har Sverige 10 av sammanlagt 352 röster. För att etablera en ”blockerande minoritet”, dvs. tillräckligt många EU-länder som säger nej för att förhindra en ”kvalificerad majoritet” krävs i dag 91 röster. Sverige kan således med sina 10 röster aldrig av egen kraft förhindra ett beslut om ett direktiv eller en förordning från att träda i kraft och som gäller i Sverige på samma villkor som i de länder som röstat ja.
När Lissabonfördragets nya beslutsregler i ministerrådet träder i kraft den 1 november nästa år så blir det en än mer proportionerlig fördelning av röststyrkan med de olika ländernas befolkningsstorlekar, vilket innebär att de stora medlemsländerna, med Tyskland som primus motor, kommer att få inflytande i princip efter sin befolkningsstorlek. Tyskland som i dag har 2,9 gånger så stor röststyrka som Sverige kommer med de nya beslutreglerna i princip att få 9,17 gånger så stort inflytande som Sverige.
Sverige inflytande i EU har minskat i takt med varje fördragsändring, i motsvarande utsträckning har EU:s inflytande över Sverige ökat.
Ett exempel på EU:s makt är att samtliga svenska ministrar i dag åker på ministerrådsmöten i Bryssel – inklusive Sverige försvarsminister. I Lissabonfördraget slås det fast att EU:s medlemländer ska utveckla en gemensam krigsmakt och att medlemsländerna förbinder sig att ställa militära styrkor till EU:s förfogande för militära expeditioner i nom en radie av 6000 kilometer från Bryssel. Hade någon av oss på nej-sidan förutskickat något sådant före folkomröstningen i november 1994 hade vi blivit idiotförklarade.
Ett annat exempel är att alltfler förslag från regeringen handlar om att anpassa Sverige till EU:s regler. Under de senaste åren har andelen propositioner som är en direkt följd av beslut inom EU:s institutioner ökat. Det visar en granskning av drygt 1.300 förslag som regeringarna har lagt fram sedan 2005. Under 2012 uppgick andelen regeringsförslag som har sin bakgrund i EU-maskineriet till 56 stycken, drygt 43 procent av alla propositioner.
Ett tredje exempel på EU:s auktoritet i Sverige beskrev Maria Wetterstrand, före detta språkrör för Miljöpartiet, nyligen i en krönika i Dagens Industri (16 september) om hur det är att vara riksdagsledamot i EU-Sverige: ”När jag satt i riksdagen kände även vi ledamöter oss frustrerade rätt ofta. Att försöka påverka EU-processer som folkvald i ett nationellt parlament kändes ibland som att vara med i en Kafkaroman.”
Det är naturligtvis inte en gång för alla givet att varje steg EU tar i form av en fördragsändring ska leda till mer union och överstatlighet, till att EU blir mer av förbundsstat, federation.
Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad; EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federalt system, som gör självständiga stater till underlydande delstater i ett Europas förenta stater. Lissabonfördraget utgör inget undantag. I denna EU:s grundlag finns inte ett enda exempel på att EU:s makt minskar eller begränsas. Tvärtom. Lissabonfördraget befäster EU-rättens överhöghet och bäddar för att allt fler frågor förs upp till EU-nivån.
Det omtalade ”demokratiska underskottet” består inte i att EU-parlamentet har för lite makt. Det uppstår snarare om parlamentet och andra centrala EU-organ tilldelas för stor makt. Av det enkla skälet att det inte finns någon möjlighet till demokratisk förankring som inte går via nationalstaterna och dessas folkvalda parlament.
Med dessa ord vill jag framföra varma hälsningar från EU-motståndarna i Sverige och önska oss framgång i vår gemensamma kamp att frigöra våra länder från Bryssels diktat och istället utveckla ett nordiskt och alleuropeiskt samarbete mellan demokratiska och självständiga länder.
Tack för ordet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)