Har Lavaldomen varit till fördel för fackföreningsrörelsen?

Jag har hållit på med EU-frågan i drygt 25 år och trodde att jag fått uppleva det mesta när del gäller EU-entusiasternas eländiga propaganda. Men när jag läste det senaste numret av tidskriften Entreprenören, som ges ut av Svenskt Näringsliv. Jag blev häpen. På debattsidan skriver LO:s Karl-Petter Thorwaldsson, TCO:s Eva Nordmark, SACO:s Göran Arrius tillsammans med Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström att ”ur ett svenskt perspektiv har EU varit till en fördel”. Detta mantra upprepas två gånger utan ett enda konkret exempel. Vidare påstår de i endräkt att ”hittills har EU-samarbetet i stort sett gått i rätt riktning”.

Att Svenskt Näringsliv är nöjda med resultatet av de snart 20 år som Sverige varit inkorporerat i storföretagens EU-projekt är inget att förvånas över om man beaktar det marknadsliberala systemskifte som har skett i Sverige sedan 1994. Internationell affärspress talar om ”den nya svenska modellen” där Sverige av i dag är det mest avreglerade och privatiserade av alla EU-länder. (Trots att 80 procent av medborgarna inte vill ha en privatiserad skola, vård och omsorg, har regeringarna, i synnerhet den nuvarande högerregeringen, ändå lyckats driva igenom detta utan större motstånd. Författaren Dan Josefsson beskriver det som en ”statskupp i det tysta”.

Men hur kan ordförandena för de tre fackliga centralorganisationerna, och då i synnerhet LO:s Karl-Petter Thorwaldsson, påstå att medlemskapet i EU har ”varit en fördel” för svensk fackföreningsrörelse? På vilket sätt? Konkreta exempel efterlyses. Har ordföranden för Sveriges 1,5 miljoner LO-medlemmar förträngt Lavaldomen? En dom som gör det omöjligt att upprätthålla den fundamentala fackliga principen om lika lön för lika arbete. En dom som öppnat upp hela den svenska arbetsmarknaden för dumpning av löner och sociala villkor, och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige och som förbjuder svenska fackförbundet att ta till konfliktåtgärder för att hävda svenska kollektivavtal på svenska arbetsplatser?

Det var inte utan anledning som Svenskt Näringsliv betalade miljonbelopp till det lettiska byggbolaget Laval un Partneris advokater under den fleråriga processen i EU-domstolen i Luxemburg och att Urban Bäckström, Svenskt Näringslivs vd, i ett pressmeddelande betecknade Lavaldomen "mycket tillfredsställande" när den kom i december 2007. I förlängningen försämrar Lavaldomen även de svenska löntagarnas rättigheter. Det var och är kalkylen bakom Svenskt Näringslivs agerande i Lavalfallet.

Jag vill fråga ordförandena för de tre fackliga centralorganisationerna på vilket sätt Lavaldomen har varit ”en fördel” för Sverige och om de anser att Lavaldomen är ett konkret uttryck för deras svepande omdöme att ”EU-samarbetet” har ”gått i rätt riktning”?

Lavaldomen är en bekräftelse på att EU är och förblir ett marknadsliberalt storföretagsprojekt där det främsta syftet är att skapa en stormarknad fri från statliga ingrepp, politiska regleringar och fackliga avtal. EU är för att tala med den dåvarande högerledaren, numera utrikesminister i den borgerliga alliansregeringen, Carl Bildt ”ett frihetsprojekt”; ett projekt för ”ekonomisk frigörelse och liberalisering med det fria företagandet och den fria konkurrensen som hörnstenar”.

LO är för vinster i välfärden trots att medlemmarna beslutat motsatsen

LO byter fot i frågan om vinst i välfärden och kan nu tänka sig att förhandla i frågan med arbetsgivarna. Trots att det faller på sin egen orimlighet att de så kallade välfärdsföretagen via avtalsvägen skulle avskaffa sitt vinstintresse.

Det var för två år sedan som LO-kongressen tydligt satte ner foten när det gäller vinster i välfärden. LO:s styrelse ville genomföra en utredning av välfärdsfrågorna vilket också klubbades igenom men en majoritet av kongressombuden ville gå längre än så och röstade igenom en motion om att de ska verka för en non-profitprincip i vård, skola och omsorg.

För ungefär ett år sedan presenterade LO ett förslag om att offentligt finansierad välfärdsverksamhet ska bedrivas av så kallade samhällsbolag, som bara får ta ut ett par procent av det investerade kapitalet i vinst. Men nu byter LO-ledningen fot och öppnar upp för att förhandla med arbetsgivarna.

– Vi är för vinst i välfärden och att också företagen måste få gå med vinst. Sedan vill vi att så mycket av vinsten som möjligt ska investeras tillbaka i verksamheten. Gärna i personalen via löneökningar, men också i kompetensutveckling, säger LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin till Dagens Nyheter.

Det fackliga idéinstitutet Katalys kritiserar LO:s vändning i frågan och menar att det här kommer minska trycket på regeringen och finansministern att agera. Daniel Suhonen, chef på Katalys, säger också att vinst i välfärden inte är en förhandlingsfråga utan en politisk fråga.

– När LO:s ledning svänger i vinstfrågan i DN ser det dessvärre ut som en båge från den vanlige medlemmens åsikter till Stefan Löfvens knä som bevittnas, säger han i ett uttalande.

I Dagens ETC skojar debattören Göran Greider om att LO-ledningen accepterande av vinster i välfärden skapats av S-ledaren Stefan Löfven och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson under en lunch. Greider konstaterar att LO:s nya linje inte läggs fast på kongresser – utan meddelas genom Dagens Nyheter – och att den svenska modellen inte längre inbegriper löntagarna. Han anser att LO gjort ett allvarligt misstag – och han vill att Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson ska prata så lite som möjligt nästa gång de äter lunch tillsammans.

EU sätter demokratin ur spel

”Vi står inför ett historiskt supervalår 2014. I år hålls ett Europaparlamentsval, ett riksdagsval och 290 kommunalval. Det är första gången alla dessa 312 val sker på ett och samma år.” Det skriver EU- och demokratiminister (vilken negation!) Birgitta Ohlsson på Expressens debattsida (3 januari).
Att jämföra valet till EU-parlamentet med valen till riksdag, landsting och kommuner är vilseledande. I EU-parlamentsvalet väljer svenska folket (de som väljer att rösta) 20 ledamöter av totalt 751, vilket motsvarar knappt 2,7 procent. I de nationella valen väljer svenska folket 100 procent av alla ledamöter i riksdagen och sina respektive landsting och kommuner. Den 27 övriga EU-ländernas inflytande i Sverige via parlamentet i Strasbourg (och Bryssel) blir hela 97,3 procent efter valet den 25 maj.
”Vi har representativ demokrati i Sverige. All offentlig makt utgår från folket”, skriver Birgitta Ohlsson vidare. Det är en lögn. Eftersom Sverige är medlem i EU utgår nästan all offentlig makt från Bryssel. Sveriges inflytande i EU-parlamentet är, som jag redan konstaterat, betydligt mindre än fyraprocentspärren till den svenska riksdagen. Sveriges inflytande i det lagstiftande ministerrådet (medlemsstaternas regeringar) är i dag 2,9 procent av rösterna (enligt Nicefördraget). Från och med 1 november 2014 minskar Sveriges inflytande, då Lissabonfördragets beslutsregler träder i kraft, till 1,8 procent [en minskning med 37 procent]. Tysklands röststyrka blir med EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, 9,17 gånger så stor Sveriges [att jämföra med 2,9 gånger enligt Nicefördraget].
Kärnan i den representativa demokratin är att medborgarna kan utkräva ansvar från de valda företrädarna. Med medlemskapet i EU sätts folkstyret ur spel. I valet till EU-parlamentet kan de svenska medborgarna bara utkräva ansvar från 20 av 751 ledamöter, alltså 2,7 procent, och i valet till den svenska riksdagen, landstingen och kommunerna, som till uppemot 80 procent har fått sina beslutsbefogenheter begränsade av medlemskapet i EU, kommer svenska folket efter valen i september, bara kunna utkräva ansvar motsvarande 1,7 procent.
Även om Sveriges minister, typ Birgitta Ohlsson, i ministerrådet röstat i enlighet med vad en majoritet av svenska folket och riksdagen tycker, kan hen bli nedröstad av en kvalificerad majoritet bland regeringarna i de andra medlemsländerna, men blir lika fullt bunden av beslutet som de medlemsländer som röstat ja.
Tilt; så kan man sammanfatta den representativa demokratin i Sverige efter inträdet i EU. Det är huvudskälet till varför jag är och förblir motståndare till EU.
 

Maktpolitiskt pussel ska läggas i Bryssel under 2014

Under 2014 kommer det att ske stora institutionella förändringar inom EU, dels i form av att nya personer ska utses till flera av maktorganen och maktposter, del kommer flera konstitutionella förändringar av institutionernas sammansättning och maktfördelning enligt Lissabonfördraget (EU:s grundlag) att träda i kraft.
Mellan den 22 och 25 maj sker val till EU-parlamentet i unionens 28 medlemsländer. Det nya EU-parlamentet kommer att bestå av 751 ledamöter(750 plus ordföranden/talmannen) som i princip fördelas mellan medlemsländerna efter befolkningsstorlek. Tyskland får 96 ledamöter och de minsta medlemsländerna, Malta och Luxemburg, får 6 ledamöter. EU-parlamentet, som har sitt säte i Strasbourg men mest håller till i Bryssel, är medlagstiftare tillsammans med EU:s ministerråd (regeringarna) i de flesta frågor som beslutas av EU. (Ett stort undantag är EU:s ”gemensamma” utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.)
Från den 1 november ändras maktfördelningen inom ministerrådet. När rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet (vilket sker i de flesta frågor) ska den definieras som minst 55 procent av rådsmedlemmarna och dessa ska omfatta minst 65 procent av befolkningen i EU. I praktiken betyder detta att de större medlemsländerna, framför allt Tyskland, får mer makt på de mindre medlemsstaternas bekostnad. Systemet med dubbla majoriteter innebär att Sveriges inflytande reduceras till en niondel av Tysklands i ministerrådet, jämfört med en tredjedel i dag.
Till hösten ska EU:s stats- och regeringschefer (Europeiska rådet), tillsammans med det nyvalda EU-parlamentet, tillsätta en ny ordförande för EU-kommissionen efter José Manuel Barroso, som i sin tur ska handplocka en ny EU-kommission tillsammans med stats- och regeringscheferna, som i klump ska godkännas av EU-parlamentet. Mandattiden är fem år.
I dag finns det en kommissionär per medlemsland, dvs. 28 stycken. Enligt Lissabonfördraget ska kommissionen från och med 1 november 2014 begränsas till två tredjedelar av antalet medlemsländer, dvs. arton och en halv ledamot. Men när Irlands tvingades folkrösta en andra gång om Lissabonfördraget, lovade EU:s dåvarande högsta politiska ledning, Europeiska rådet, att det även i fortsättningen ska finnas en kommissionär från varje medlemsland (även om de är förbjudna att företräda sina hemländer). I Lissabonfördraget finns det en brasklapp om att Europeiska rådet ”med enhällighet” kan besluta att ändra antalet kommissionärer.
Dessutom ska EU:s stats- och regeringschefer utse en ny permanent ordförande för Europeiska rådet (EU-president) efter Herman van Rompuy, och en ny ”hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” efter Cathrine Ashton, som både är ordförande i utrikesministerrådet och vice ordförande i EU-kommissionen. Posten är ett embryo till en EU-utrikesminister, med ett självständigt utrikesdepartement i Bryssel (”en europeisk avdelning för yttre åtgärder”).
Räkna med mycket utspel och mygel kring det maktpolitiska pussel som ska läggas i Bryssel under tiden fram till hösten 2014.

Storbritannien vill begränsa invandringen från övriga EU

Vid årsskiftet avskaffas de begränsningar som gällt rumäner och bulgarer för att söka jobb i flera EU-länder. Nio länder har haft vissa restriktioner, däribland Storbritannien, Tyskland och Frankrike, sedan Bulgarien och Rumänien blev medlemmar i EU 2007.
I Storbritannien har rumäner och bulgarer kunnat jobba om de fått ett arbetstillstånd av en arbetsgivare eller tillstånd att starta eget. Det uppskattas finnas runt 150.000 i landet. Från årsskiftet hävs spärrarna och rumäner och bulgarer kan söka jobb var de vill i EU.
När EU 2004 utvidgades med tio länder i Centraleuropa och Medelhavet, var Storbritannien, Irland och Sverige de enda länder som helt öppnade sina arbetsmarknader. Labour, som då regerade i Storbritannien, spådde att 13.000 personer om året skulle komma från de nya EU-länderna. Det var en missräkning, bara från Polen kom över en halv miljon.
Nu vågar ingen förutspå hur många rumäner och bulgarer som kommer efter årsskiftet. Men dagligen varnar politiker för ”välfärdsturism” och utnyttjande av det brittiska systemet. Nya tuffa förslag att stävja invandringen, torgförs varje vecka.
Premiärminister David Cameron har utlovat hårdare tag mot invandrare från Bulgarien och Rumänien. Hit hör att de inte ska ha rätt till arbetslöshetsersättning förrän efter tre månader, att ersättning inte ska ges längre än sex månader, att de som tigger ska skickas tillbaka och att de inte ska få bostadsbidrag. Totalt finns 200 frågor som invandare ska svara på innan de har rätt till bidrag. Deras språkkunskaper ska också testas. Dessutom ska arbetsgivare som inte betalar minimilön få böta 200.000 kronor, en fyrdubbling jämfört med nu.
Storbritannien har fått visst stöd från bland andra Tyskland och Frankrike, där det finns en oro över att allt fler romer ska komma när restriktionerna upphävs. Men ingen annan regering har ställt upp de långa kravlistor som den brittska Tory-regeringen har gjort.
När Theresa May, brittisk ”batongminister”, tog upp kraven på begränsningar av EU:s fria rörlighet med de övriga inrikesministrarna i början av december möttes hon av kalla handen. ”En överväldigande majoritet av medlemsländerna är eniga om att den fria rörligheten är en av EU:s viktigaste principer”, konstaterade ordförandelandet Litauen efter ministermötet, och lade till ett uttalande från Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien där de varnar brittiska regeringen för att dess agerande hotar hela EU:s inre marknad.
Den ansvariga EU-kommissionären Viviane Reding har offentligt läxat upp den brittiska regeringen för att de inte ens verkar kunna läsa innantill i EU:s lagstiftning innan de kräver nya EU-regler. Hon anklagar den och andra regeringar för att vara ”alltför generösa”. EU-direktivet om fri rörlighet ger medlemsländerna möjlighet till begränsningar av utländska medborgares sociala rättigheter. De kan i sin nationella lagstiftning välja om de vill ge bistånd till studerande och arbetslösa, och om de vill tillåta någon som inte har arbete att stanna längre än tre månader.

Regimen i Spanien blir alltmer reaktionär

De senaste två åren har det sociala skyddsnätet i Spanien nedmonterats. Sjukhusen privatiserats, arbetsrätten förändrats i grunden, mängder av människor har varslats, universitetsavgifterna höjts, lönerna sänkts, bankerna räddats, människor vräkts från sina hus, teatrarna har privatiserats och i skolan har samhällsorientering bytts ut mot religion. Regeringen har nu senast även proklamerat att den nya antiabortlagen kommer att röstas igenom snarast.
Motståndet mot regeringens högerpolitik är växande. Oppositionen, fackföreningar och ungdomar strejkar, protesterar, ockuperar och demonstrerar. Bara under det senaste året har det hållits omkring 6 000 demonstrationer i Spanien.

Spaniens regering, konservativa Partido Popular (PP) med Mariano Rajoy som premiärminister, har tröttnat på protesterna och vill nu inskränka demonstrationsfriheten, en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Regeringen har därför lagt fram ett lagförslag, den så kallade ”Medborgarskyddslagen”. Lagförslaget innehåller 55 artiklar som sätter repressalier mot en demonstrant enligt en tydlig straffskala där en medborgare kan bli fälld att betala mellan 100 000 och 600 000 euro för 55 olika handlingar. En tredjedel anses vara väldigt grova brott, hälften anses vara grova brott och resten anses vara lindriga brott.

Oanmälda demonstrationer framför parlamentsbyggnaden i Madrid eller annan statlig byggnad, kommer att vara förbjudna och bötesfällas med upp till 600.000 euro (cirka 5,4 miljoner kronor). Det här kommer gälla så fort flera personer uppfattas som samlad grupp. Att vara helt eller delvis maskerad på en demonstration, 30.000 euro (cirka 240 000 kronor). Att vägra legitimera sig på gatan för polis, 30.000 euro. Att hindra en tjänsteman från att göra sin plikt, 30.000 euro. Att skända flaggan, 30.000 euro. Att måla en satirisk bild av till exempel en politiker, 30.000 euro. Att skriva något kritiskt om nationen Spanien på ett plakat i exempelvis en demonstration, 30.000 euro. Att filma och/eller fota en polis i tjänst, 30.000 euro. Och så vidare. Bestraffningarna kommer att ske av polis och åklagare utan någon domstolsprocess.

Den regim som nu växer fram i Spanien blir alltmer reaktionär, auktoritär och odemokratisk, och förefaller inte sky några medel för att kväsa den folkliga proteströrelsen och självständighetskampen i Baskien och Katalonien. Eftersom PP har egen majoritet i parlamentets båda kamrar kan de göra som de vill. Oppositionen i Spanien har små möjligheter att agera inomparlamentariskt.

Det regerande högerpartiet PP, som är broderparti till de svenska Moderaterna, har sina rötter i de högergrupper som stödde generalen Francisco Franco under inbördeskriget 1936-1939 och under den fascistdiktatur som härskade från 1936 fram till diktatorns död 20 november 1975.

Europeiska rådet diskuterade EU:s militära samarbete

Den 19-20 december samlades EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för det sedvanliga decembermötet med Europeiska rådet. Högst på dagordningen stod EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Europeiska rådet gjorde en bedömning av de framsteg som gjorts vad gäller EU-ländernas försvarskapacitet och samordning av försvarsindustrierna.
Som väntat fattades inga långtgående beslut. Europeiska rådet uppmanar till ett mer samordnat, men frivilligt samarbete, framför allt vad gäller drönare, lufttankning, satellitkommunikation och cybersäkerhet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron markerade dock innan mötet att han är för samordning men emot att EU ska utveckla en egen försvarskapacitet. I slutsatserna från toppmötet heter det att ”Europeiska rådet uppmanar medlemsstaterna att fördjupa försvarssamarbetet genom att förbättra förmågan att genomföra uppdrag och insatser och genom att till fullo utnyttja synergieffekter i syfte att stärka utvecklingen av och tillgängligheten till den erforderliga civila och militära kapaciteten.”
David Cameron sade på toppmötet att han kommer att blockera alla försök att ta fram ett gemensamt EU-försvar, och insisterade på att försvarsalliansen Nato är grundpelaren för Europas säkerhet.
- EU ska inte ha gemensam försvarskapacitet, flygvapen, arméer och allt annat. Vi måste se till att dra gränsen hårt mellan samarbete för industrin – vilket är bra – och försvarskapacitet – som är fel, sade Cameron.
I Lissabonfördraget – EU:s grundlag sedan 2009 – slås det fast att EU ska utveckla ett gemensamt försvar, men frågan är politiskt brännstoff. Motsättningarna mellan medlemsländerna handlar bland annat om huruvida EU och Nato ska vara komplement till varandra – eller rivaler. De flesta EU-länder är också Nato-länder och i Lissabonfördraget slås det också fast att EU ”ska respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater, som anser att deras gemensamma försvar förverkligas genom Atlantpaktsorganisationen (NATO), har enligt Nordatlantiska fördraget”, för att komplicera saker och ting ytterligare.
Vid inledningen av EU-toppmötets förhandlingar rörande försvar och säkerhet och samarbetet med Nato deltog även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.
Det är Frankrike som främst driver kravet på ett ökat militärt samarbete, och ilskan växer i Paris över övriga huvudstäders ointresse. President Francois Hollande skickade militärer till Mali i början av året, medan övriga EU nöjde sig med att efteråt bidra med utbildning av landets armé. Och för några veckor sedan skickade Frankrike 1 600 soldater och officerare till Centralafrikanska republiken för att försöka, som det heter i de franska bulletinerna, hindra ett inbördeskrig.
Franska regeringen har krävt att EU:s snabbinsatsstyrka, som står redo att ingripa i oroshärder inom 6 000 kilometers radie från Bryssel, ska skickas till Centralafrikanska republiken, men det stoppades av Storbritannien innan frågan ens kom upp på förhandlingsbordet i Bryssel.
På toppmötet krävde Francois Hollande att hela EU ska vara med och betala för de franska insatserna även om övriga medlemsländer inte deltar, och att det ska skapas en permanent militärfond i EU:s budget. Resultatet blev klent. I slutsatserna står det att ”De ekonomiska aspekterna av EU:s uppdrag och insatser bör behandlas skyndsamt, bl.a. i samband med översynen av Athenamekanismen i syfte att förbättra systemet för finansiering av dem, på grundval av en rapport från den höga representanten.”
Planer på närmare försvarssamarbete inom EU ska diskuteras vid toppmötet i juni 2015.