fredag 8 november 2013

En hälsning till Nei til EU i Norge

I helgen håller norska Nei til EU landsmöte (kongress) i Hamar söder om Oslo. Jag, Gösta Torstensson, skulle representerat Folkrörelsen Nej till EU på mötet men på grund av förändrad arbetssituation kunde jag inte närvara på mötet. I stället har jag/vi skickat en hälsning som lyder som följer:

Landmötesdeltagare,
Det är med stor tacksamhet som Folkrörelsen Nej till EU i Sverige har tagit emot inbjudan till vår norska systerorganisations landsmöte här i Hamar. Nei til EU i Norge har alltid varit både en inspiration och förebild för oss EU-motståndare i Sverige. Så var det för 20 år sedan och så är det idag, trots att ni var förnuftiga att rösta nej medlemskap i EU. Men ni har det så kallade EES-avtalet att tampas med.
Efter snart 20 års medlemskap i EU så tvingas vi i Sverige konstatera att allt blev som EU-anhängarna lovade – fast tvärtom. George Orwells dystopiska roman 1984, borde komma ut i andra upplaga med titeln 1994.
Den svenska ja-sidans främsta argument med moderaten Carl Bildt och socialdemokraten Ingvar Carlsson i spetsen, var ”att vi måste gå med för att påverka”.
Men Sveriges påverkansmöjligheter i EU var redan från början små och har dessutom successivt minskat under de fördragsändringar som skett sedan Sverige blev medlem – Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget.
I dag har Sverige 20 av 766 platser i det medlagstiftande EU-parlamentet. För att hindra ett beslut i parlamentet krävs en majoritet av de närvarande EU-parlamentarikerna alternativ en majoritet av parlamentets ledamöter oavsett om de är närvarande eller inte. Det motsvarar i dag att 380 ledamöter måste rösta ja för att parlamentet ska kunna bifalla ett förslag från EU-kommissionen. Sverige med sina 20 ledamöter i EU-parlamentet kan aldrig av egen kraft förhindra ett beslut som kanske samtliga 349 ledamöter i den svenska riksdagen motsätter sig.
I det lagstiftande ministerrådet (medlemsstaternas regeringar) har Sverige 10 av sammanlagt 352 röster. För att etablera en ”blockerande minoritet”, dvs. tillräckligt många EU-länder som säger nej för att förhindra en ”kvalificerad majoritet” krävs i dag 91 röster. Sverige kan således med sina 10 röster aldrig av egen kraft förhindra ett beslut om ett direktiv eller en förordning från att träda i kraft och som gäller i Sverige på samma villkor som i de länder som röstat ja.
När Lissabonfördragets nya beslutsregler i ministerrådet träder i kraft den 1 november nästa år så blir det en än mer proportionerlig fördelning av röststyrkan med de olika ländernas befolkningsstorlekar, vilket innebär att de stora medlemsländerna, med Tyskland som primus motor, kommer att få inflytande i princip efter sin befolkningsstorlek. Tyskland som i dag har 2,9 gånger så stor röststyrka som Sverige kommer med de nya beslutreglerna i princip att få 9,17 gånger så stort inflytande som Sverige.
Sverige inflytande i EU har minskat i takt med varje fördragsändring, i motsvarande utsträckning har EU:s inflytande över Sverige ökat.
Ett exempel på EU:s makt är att samtliga svenska ministrar i dag åker på ministerrådsmöten i Bryssel – inklusive Sverige försvarsminister. I Lissabonfördraget slås det fast att EU:s medlemländer ska utveckla en gemensam krigsmakt och att medlemsländerna förbinder sig att ställa militära styrkor till EU:s förfogande för militära expeditioner i nom en radie av 6000 kilometer från Bryssel. Hade någon av oss på nej-sidan förutskickat något sådant före folkomröstningen i november 1994 hade vi blivit idiotförklarade.
Ett annat exempel är att alltfler förslag från regeringen handlar om att anpassa Sverige till EU:s regler. Under de senaste åren har andelen propositioner som är en direkt följd av beslut inom EU:s institutioner ökat. Det visar en granskning av drygt 1.300 förslag som regeringarna har lagt fram sedan 2005. Under 2012 uppgick andelen regeringsförslag som har sin bakgrund i EU-maskineriet till 56 stycken, drygt 43 procent av alla propositioner.
Ett tredje exempel på EU:s auktoritet i Sverige beskrev Maria Wetterstrand, före detta språkrör för Miljöpartiet, nyligen i en krönika i Dagens Industri (16 september) om hur det är att vara riksdagsledamot i EU-Sverige: ”När jag satt i riksdagen kände även vi ledamöter oss frustrerade rätt ofta. Att försöka påverka EU-processer som folkvald i ett nationellt parlament kändes ibland som att vara med i en Kafkaroman.”
Det är naturligtvis inte en gång för alla givet att varje steg EU tar i form av en fördragsändring ska leda till mer union och överstatlighet, till att EU blir mer av förbundsstat, federation.
Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad; EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federalt system, som gör självständiga stater till underlydande delstater i ett Europas förenta stater. Lissabonfördraget utgör inget undantag. I denna EU:s grundlag finns inte ett enda exempel på att EU:s makt minskar eller begränsas. Tvärtom. Lissabonfördraget befäster EU-rättens överhöghet och bäddar för att allt fler frågor förs upp till EU-nivån.
Det omtalade ”demokratiska underskottet” består inte i att EU-parlamentet har för lite makt. Det uppstår snarare om parlamentet och andra centrala EU-organ tilldelas för stor makt. Av det enkla skälet att det inte finns någon möjlighet till demokratisk förankring som inte går via nationalstaterna och dessas folkvalda parlament.
Med dessa ord vill jag framföra varma hälsningar från EU-motståndarna i Sverige och önska oss framgång i vår gemensamma kamp att frigöra våra länder från Bryssels diktat och istället utveckla ett nordiskt och alleuropeiskt samarbete mellan demokratiska och självständiga länder.
Tack för ordet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar