Varför är Ohly beredd att offra EU-motståndet?

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är inte längre motståndare till EU. Vid upprepade tillfällen den senaste tiden har han i radio, teve och i tidningsartiklar uttryckt att Vänsterpartiet bör stryka kravet på att Sverige ska lämna EU.
I en debattartikel i Flamman för någon vecka sedan skrev Ohly att han vill ”släppa gårdagens stridsfrågor” så att Vänsterpartiet ”med full kraft kan ägna oss åt dagens”. Och med det senare menar han att Vänsterpartiet bland annat ska ”fokusera på att demokratisera EU”.
Det står naturligtvis Ohly fritt att ompröva sina politiska ståndpunkter. Men det skulle vara intressant att veta varför och vid vilken tidpunkt kravet om Sverige ut ur EU blev föråldrat, eller med Ohlys ordval en ”gårdagens stridsfråga”, eftersom Vänsterpartiet alltsedan Sverige 1995 blev medlem i EU och fortfarande har kravet inskrivet i sitt partiprogram och sina plattformar inför valen till EU-parlamentet.
Tisdagen den 18 december 2007 kom EU-domstolens avgörande i målet C-341/05, det vill säga den så kallade Lavaldomen. Samma dag skickade Vänsterpartiet ut ett pressmeddelande:
”Domen är en katastrof för den svenska modellen med kollektivavtal. Vi varnade inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 för att viktiga rättigheter skulle hotas. Men Ja-sägarna garanterade att alkoholpolitiken, folkhälsan och kollektivavtalen var våra egna angelägenheter. De ljög. Den enda rimliga slutsatsen för arbetarrörelsen borde vara att det ifrågasätta EU-medlemskapet”, deklarerade Lars Ohly i pressmeddelandet (som nu i gammal god öststatstradition är bortraderat från Vänsterpartiets hemsida).
För mindre än två år sedan var det följaktligen inte obsolet att ifrågasätta EU-medlemskapet, eller med andra ord att kräva Sverige ut ur EU. Vad är det som hänt under de senaste 18 månaderna som gör att Ohly idag anser att kravet på att Sverige ska lämna EU har bör förpassas till historiens soptipp? Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det finns ett samband med de pågående förhandlingarna om en rödgrön koalitionsregering efter riksdagsvalet nästa höst.