Krigsminister Sten Tolgfors är en säkerhetsrisk

Svensk säkerhetspolitik byggde tidigare på följande doktrin: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Det betydde att Sverige inte anslöt sig till militära pakter och förbehöll sig rätten att stå utanför Europas blodiga konflikter.
Detta gäller inte längre. Nyligen sade krigsminister Sten Tolgfors (m) i riksdagen:
”Kriser ska mötas med andra och hindras från att komma hit.”
Riksdagen har avgett en ”solidaritetsförklaring” där vi lovar att bistå till exempel Baltikum om Ryssland anfaller: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om… ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland [i EU] eller nordiskt land.”
Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, som trädde i kraft 1 december innehåller två solidaritetsförklaringar.
För det första en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.
För det andra en särskild solidaritetsklausul där det slås fast att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.
Dessa klausuler är i praktiken slutet för den svenska militära alliansfriheten.
Hur Sverige blir säkrare genom att skicka militära expeditioner till främmande länder återstår för krigsminister Tolgfors att förklara. Det gör oss snarare till ett legitimt mål för vedergällning och riskerar att dra in oss i blodiga konflikter som handlar om helt andra saker än Sveriges säkerhetspolitiska intressen.
Krigsminister Sten Tolgfors är med andra ord en säkerhetsrisk. Vem underrättar Säpo?