Cecilia Malmström ljuger om Lissabonfördraget

I en kommentar till den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande av Lissabonfördraget, säger Sveriges EU-minister Cecilia Malmström att ”Lissabonfördraget gör att EU blir mer demokratiskt […] de nationella parlamenten i medlemsländerna får mer att säga till om”.
Faktum är att EU-ministern talar osanning. Eller ljuger, det är en smaksak.
Med Lissabonfördraget formaliseras en speciell remissomgång av nya förslag till lagar från EU-kommissionen till de nationella parlamenten. Varje medlemsland får två röster (eftersom en del medlemsländers parlament består av två kamrar). Om det inom åtta veckor kommer in protester från en tredjedel av rösterna ska kommissionen ompröva sitt förslag. I rättsliga och inrikes frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har kallats för "nödbroms". Men kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt.
Att lagstiftaren, EU:s ministerråd eller ministerrådet och EU-parlamentet, ska överväga om ett lagförslag är förenligt med den så kallade subsidiaritetsprincipen är inget nytt – det framgår av det nuvarande EG-fördragets artikel 5 att denna princip ska tillämpas. Inte heller är det nytt att de nationella parlamenten kan framföra sina synpunkter till EU-institutionerna.
Sedan hösten 2006 får riksdagen och de övriga EU-ländernas parlament förslag från EU-kommissionen samtidigt som de skickas till EU:s ministerråd och EU-parlamentet. Det gäller både förberedande dokument och lagstiftningsförslag. De nationella parlamenten kan därefter lämna synpunkter på förslagen direkt till EU-kommissionen. Proceduren kalla Barrrosoinitiativet, uppkallat efter kommissionens nuvarande ordförande.
Sveriges riksdag har sedan 2007 och fram till september 2009 skickat in 44 yttranden till EU-kommissionen. Sammanlagt har de 27 medlemsländernas parlament skickat in 525 utlåtanden. Portugals parlament, Frankrikes senat, Tysklands förbundsråd, brittiska överhuset och Sveriges riksdag är flitigast på att skicka in yttranden om EU-förslagen.
Det nya med Lissabonfördraget – i förhållande till nu gällande fördrag – är endast att lagstiftaren ska beakta de nationella parlamentens argument avseende subsidiaritetsfrågan, och att kommissionen på den punkten kan behöva motivera sina förslag bättre. Däremot innebär det i praktiken inte någon ökad möjlighet för de nationella parlamenten att påverka EU-institutionernas beslut.
Av rapporteringen från EU-toppmötet i juni 2007, då den ratade EU-konstitutionen konverterades till Lissabonfördraget, framgår att Sverige [företrätt av bland annat Cecilia Malmström] tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag från Holland om att ge de nationella parlamenten verklig makt inom EU:s beslutsapparat. Det holländska förslaget gick ut på att de nationella parlamenten skulle kunna stoppa lagförslag från EU-kommissionen.
I praktiken, och tvärtemot Cecilia Malmströms sanningslösa påstående, är de nationella demokratierna de stora förlorarna på Lissabonfördraget. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar. Mera makt åt Bryssel; det är den nya EU-grundlagen i ett nötskal.
En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i vår grundlag. Där står att "All offentlig makt utgår från folket". När Lissabonfördraget träder i kraft blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av den offentliga makten i Sverige kommer då att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas utan beaktande av svenska folkets mening.