Svenska soldater ska strida under EU-flagg

Med Lissabonfördraget görs det klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkorna och hittills har man meddelat att 13 så kallade stridsgrupper ska sättas upp. (Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp.)
I januari 2007 blev EU:s snabbinsatsstyrkor fullt operativa. Sedan dess har EU ständigt två styrkor i beredskap som inom loppet av tio dagar ska sättas in i internationella krishärdar inom en radie av 6.000 kilometer från Bryssel.
Under första halvåret 2008 bildade Sverige en sådan styrka, Nordic Battle Group, tillsammans med Norge, Finland och Estland. Sverige bidrog med cirka 2.100 kontraktsanställda soldater och officerare. Styrkan styrdes från EU:s försvarshögkvarter i ministerrådets bunker i Bryssel.
Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.
EU-beslut inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag för unionens räkning. Några länder kan därmed gå längre inom unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan genom andra staters agerande.
Sverige håller nu på att bygga upp en ny nordisk snabbinsatsstyrka med 2.100 soldater, varav 1.500 från Sverige, som ska ligga i beredskap våren 2011.
EU:s försvarsministrar enades nyligen om ett svenskt förslag att ändra reglerna för att det ska bli lättare att skicka ut soldater under EU-flagg i fredsbevarande aktioner - eller krig.
”Vi är överens om att EU ska kunna använda en av de två stridsgrupper som står i beredskap mer flexibelt och inte bara till snabbinsatser vid akuta kriser”, säger försvarsminister Sten Tolgfors, som under innevarande halvår leder EU:s försvarsministerråd.
Bland annat ska snabbinsatsstyrkorna kunna användas som strategisk reserv för EU:s militära insatser på olika håll i världen. Det vill säga där EU:s gamla stormakter har koloniala/nykoloniala intressen att beskydda.
Tolgfors menar att detta bättre svarar på medborgarnas ”krav på att förmågan att gripa in i kriser också är bra använda skattepengar”. (Räck upp handen ni som blivit tillfrågade.)
Snabbinsatsstyrkan har blivit motorn i den svenska krigsmaktens raska färd bort från de gamla försvarspolitiska grundstenarna – alliansfrihet och allmän värnplikt.
I praktiken har Sverige i och med EU-medlemskapet gjort stegvisa reträtter från den neutralitetspolitik vi en gång hade. EU:s militarisering började med Maastrichtfördraget och fortsatte med Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Utvecklingen har skett i rasande fart.
När Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, börjar verka kommer nådastöten för den svenska neutralitetspolitiken. Då står frågan inte längre om EU ska utrustas med ett gemensamt försvar, utan när. Dessutom innebär Lissabonfördraget solidaritetsåtaganden om att agera om ett annat medlemsland blir militärt angripet. EU blir med andra ord en försvarsallians av Natomodell. Försvarsministrarna har i dagarna en första diskussion om vilka följder Lissabonfördraget får. Under befäl av Sten Tolgfors. Krigsministern.