söndag 29 december 2013

Maktpolitiskt pussel ska läggas i Bryssel under 2014

Under 2014 kommer det att ske stora institutionella förändringar inom EU, dels i form av att nya personer ska utses till flera av maktorganen och maktposter, del kommer flera konstitutionella förändringar av institutionernas sammansättning och maktfördelning enligt Lissabonfördraget (EU:s grundlag) att träda i kraft.
Mellan den 22 och 25 maj sker val till EU-parlamentet i unionens 28 medlemsländer. Det nya EU-parlamentet kommer att bestå av 751 ledamöter(750 plus ordföranden/talmannen) som i princip fördelas mellan medlemsländerna efter befolkningsstorlek. Tyskland får 96 ledamöter och de minsta medlemsländerna, Malta och Luxemburg, får 6 ledamöter. EU-parlamentet, som har sitt säte i Strasbourg men mest håller till i Bryssel, är medlagstiftare tillsammans med EU:s ministerråd (regeringarna) i de flesta frågor som beslutas av EU. (Ett stort undantag är EU:s ”gemensamma” utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.)
Från den 1 november ändras maktfördelningen inom ministerrådet. När rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet (vilket sker i de flesta frågor) ska den definieras som minst 55 procent av rådsmedlemmarna och dessa ska omfatta minst 65 procent av befolkningen i EU. I praktiken betyder detta att de större medlemsländerna, framför allt Tyskland, får mer makt på de mindre medlemsstaternas bekostnad. Systemet med dubbla majoriteter innebär att Sveriges inflytande reduceras till en niondel av Tysklands i ministerrådet, jämfört med en tredjedel i dag.
Till hösten ska EU:s stats- och regeringschefer (Europeiska rådet), tillsammans med det nyvalda EU-parlamentet, tillsätta en ny ordförande för EU-kommissionen efter José Manuel Barroso, som i sin tur ska handplocka en ny EU-kommission tillsammans med stats- och regeringscheferna, som i klump ska godkännas av EU-parlamentet. Mandattiden är fem år.
I dag finns det en kommissionär per medlemsland, dvs. 28 stycken. Enligt Lissabonfördraget ska kommissionen från och med 1 november 2014 begränsas till två tredjedelar av antalet medlemsländer, dvs. arton och en halv ledamot. Men när Irlands tvingades folkrösta en andra gång om Lissabonfördraget, lovade EU:s dåvarande högsta politiska ledning, Europeiska rådet, att det även i fortsättningen ska finnas en kommissionär från varje medlemsland (även om de är förbjudna att företräda sina hemländer). I Lissabonfördraget finns det en brasklapp om att Europeiska rådet ”med enhällighet” kan besluta att ändra antalet kommissionärer.
Dessutom ska EU:s stats- och regeringschefer utse en ny permanent ordförande för Europeiska rådet (EU-president) efter Herman van Rompuy, och en ny ”hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” efter Cathrine Ashton, som både är ordförande i utrikesministerrådet och vice ordförande i EU-kommissionen. Posten är ett embryo till en EU-utrikesminister, med ett självständigt utrikesdepartement i Bryssel (”en europeisk avdelning för yttre åtgärder”).
Räkna med mycket utspel och mygel kring det maktpolitiska pussel som ska läggas i Bryssel under tiden fram till hösten 2014.

lördag 28 december 2013

Storbritannien vill begränsa invandringen från övriga EU

Vid årsskiftet avskaffas de begränsningar som gällt rumäner och bulgarer för att söka jobb i flera EU-länder. Nio länder har haft vissa restriktioner, däribland Storbritannien, Tyskland och Frankrike, sedan Bulgarien och Rumänien blev medlemmar i EU 2007.
I Storbritannien har rumäner och bulgarer kunnat jobba om de fått ett arbetstillstånd av en arbetsgivare eller tillstånd att starta eget. Det uppskattas finnas runt 150.000 i landet. Från årsskiftet hävs spärrarna och rumäner och bulgarer kan söka jobb var de vill i EU.
När EU 2004 utvidgades med tio länder i Centraleuropa och Medelhavet, var Storbritannien, Irland och Sverige de enda länder som helt öppnade sina arbetsmarknader. Labour, som då regerade i Storbritannien, spådde att 13.000 personer om året skulle komma från de nya EU-länderna. Det var en missräkning, bara från Polen kom över en halv miljon.
Nu vågar ingen förutspå hur många rumäner och bulgarer som kommer efter årsskiftet. Men dagligen varnar politiker för ”välfärdsturism” och utnyttjande av det brittiska systemet. Nya tuffa förslag att stävja invandringen, torgförs varje vecka.
Premiärminister David Cameron har utlovat hårdare tag mot invandrare från Bulgarien och Rumänien. Hit hör att de inte ska ha rätt till arbetslöshetsersättning förrän efter tre månader, att ersättning inte ska ges längre än sex månader, att de som tigger ska skickas tillbaka och att de inte ska få bostadsbidrag. Totalt finns 200 frågor som invandare ska svara på innan de har rätt till bidrag. Deras språkkunskaper ska också testas. Dessutom ska arbetsgivare som inte betalar minimilön få böta 200.000 kronor, en fyrdubbling jämfört med nu.
Storbritannien har fått visst stöd från bland andra Tyskland och Frankrike, där det finns en oro över att allt fler romer ska komma när restriktionerna upphävs. Men ingen annan regering har ställt upp de långa kravlistor som den brittska Tory-regeringen har gjort.
När Theresa May, brittisk ”batongminister”, tog upp kraven på begränsningar av EU:s fria rörlighet med de övriga inrikesministrarna i början av december möttes hon av kalla handen. ”En överväldigande majoritet av medlemsländerna är eniga om att den fria rörligheten är en av EU:s viktigaste principer”, konstaterade ordförandelandet Litauen efter ministermötet, och lade till ett uttalande från Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien där de varnar brittiska regeringen för att dess agerande hotar hela EU:s inre marknad.
Den ansvariga EU-kommissionären Viviane Reding har offentligt läxat upp den brittiska regeringen för att de inte ens verkar kunna läsa innantill i EU:s lagstiftning innan de kräver nya EU-regler. Hon anklagar den och andra regeringar för att vara ”alltför generösa”. EU-direktivet om fri rörlighet ger medlemsländerna möjlighet till begränsningar av utländska medborgares sociala rättigheter. De kan i sin nationella lagstiftning välja om de vill ge bistånd till studerande och arbetslösa, och om de vill tillåta någon som inte har arbete att stanna längre än tre månader.

tisdag 24 december 2013

Regimen i Spanien blir alltmer reaktionär

De senaste två åren har det sociala skyddsnätet i Spanien nedmonterats. Sjukhusen privatiserats, arbetsrätten förändrats i grunden, mängder av människor har varslats, universitetsavgifterna höjts, lönerna sänkts, bankerna räddats, människor vräkts från sina hus, teatrarna har privatiserats och i skolan har samhällsorientering bytts ut mot religion. Regeringen har nu senast även proklamerat att den nya antiabortlagen kommer att röstas igenom snarast.
Motståndet mot regeringens högerpolitik är växande. Oppositionen, fackföreningar och ungdomar strejkar, protesterar, ockuperar och demonstrerar. Bara under det senaste året har det hållits omkring 6 000 demonstrationer i Spanien.
Spaniens regering, konservativa Partido Popular (PP) med Mariano Rajoy som premiärminister, har tröttnat på protesterna och vill nu inskränka demonstrationsfriheten, en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Regeringen har därför lagt fram ett lagförslag, den så kallade ”Medborgarskyddslagen”. Lagförslaget innehåller 55 artiklar som sätter repressalier mot en demonstrant enligt en tydlig straffskala där en medborgare kan bli fälld att betala mellan 100 000 och 600 000 euro för 55 olika handlingar. En tredjedel anses vara väldigt grova brott, hälften anses vara grova brott och resten anses vara lindriga brott.
Oanmälda demonstrationer framför parlamentsbyggnaden i Madrid eller annan statlig byggnad, kommer att vara förbjudna och bötesfällas med upp till 600.000 euro (cirka 5,4 miljoner kronor). Det här kommer gälla så fort flera personer uppfattas som samlad grupp. Att vara helt eller delvis maskerad på en demonstration, 30.000 euro (cirka 240 000 kronor). Att vägra legitimera sig på gatan för polis, 30.000 euro. Att hindra en tjänsteman från att göra sin plikt, 30.000 euro. Att skända flaggan, 30.000 euro. Att måla en satirisk bild av till exempel en politiker, 30.000 euro. Att skriva något kritiskt om nationen Spanien på ett plakat i exempelvis en demonstration, 30.000 euro. Att filma och/eller fota en polis i tjänst, 30.000 euro. Och så vidare. Bestraffningarna kommer att ske av polis och åklagare utan någon domstolsprocess.
Den regim som nu växer fram i Spanien blir alltmer reaktionär, auktoritär och odemokratisk, och förefaller inte sky några medel för att kväsa den folkliga proteströrelsen och självständighetskampen i Baskien och Katalonien. Eftersom PP har egen majoritet i parlamentets båda kamrar kan de göra som de vill. Oppositionen i Spanien har små möjligheter att agera inomparlamentariskt.
Det regerande högerpartiet PP, som är broderparti till de svenska Moderaterna, har sina rötter i de högergrupper som stödde generalen Francisco Franco under inbördeskriget 1936-1939 och under den fascistdiktatur som härskade från 1936 fram till diktatorns död 20 november 1975.

söndag 22 december 2013

Europeiska rådet diskuterade EU:s militära samarbete

Den 19-20 december samlades EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för det sedvanliga decembermötet med Europeiska rådet. Högst på dagordningen stod EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Europeiska rådet gjorde en bedömning av de framsteg som gjorts vad gäller EU-ländernas försvarskapacitet och samordning av försvarsindustrierna.
Som väntat fattades inga långtgående beslut. Europeiska rådet uppmanar till ett mer samordnat, men frivilligt samarbete, framför allt vad gäller drönare, lufttankning, satellitkommunikation och cybersäkerhet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron markerade dock innan mötet att han är för samordning men emot att EU ska utveckla en egen försvarskapacitet. I slutsatserna från toppmötet heter det att ”Europeiska rådet uppmanar medlemsstaterna att fördjupa försvarssamarbetet genom att förbättra förmågan att genomföra uppdrag och insatser och genom att till fullo utnyttja synergieffekter i syfte att stärka utvecklingen av och tillgängligheten till den erforderliga civila och militära kapaciteten.”
David Cameron sade på toppmötet att han kommer att blockera alla försök att ta fram ett gemensamt EU-försvar, och insisterade på att försvarsalliansen Nato är grundpelaren för Europas säkerhet.
- EU ska inte ha gemensam försvarskapacitet, flygvapen, arméer och allt annat. Vi måste se till att dra gränsen hårt mellan samarbete för industrin – vilket är bra – och försvarskapacitet – som är fel, sade Cameron.
I Lissabonfördraget – EU:s grundlag sedan 2009 – slås det fast att EU ska utveckla ett gemensamt försvar, men frågan är politiskt brännstoff. Motsättningarna mellan medlemsländerna handlar bland annat om huruvida EU och Nato ska vara komplement till varandra – eller rivaler. De flesta EU-länder är också Nato-länder och i Lissabonfördraget slås det också fast att EU ”ska respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater, som anser att deras gemensamma försvar förverkligas genom Atlantpaktsorganisationen (NATO), har enligt Nordatlantiska fördraget”, för att komplicera saker och ting ytterligare.
Vid inledningen av EU-toppmötets förhandlingar rörande försvar och säkerhet och samarbetet med Nato deltog även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.
Det är Frankrike som främst driver kravet på ett ökat militärt samarbete, och ilskan växer i Paris över övriga huvudstäders ointresse. President Francois Hollande skickade militärer till Mali i början av året, medan övriga EU nöjde sig med att efteråt bidra med utbildning av landets armé. Och för några veckor sedan skickade Frankrike 1 600 soldater och officerare till Centralafrikanska republiken för att försöka, som det heter i de franska bulletinerna, hindra ett inbördeskrig.
Franska regeringen har krävt att EU:s snabbinsatsstyrka, som står redo att ingripa i oroshärder inom 6 000 kilometers radie från Bryssel, ska skickas till Centralafrikanska republiken, men det stoppades av Storbritannien innan frågan ens kom upp på förhandlingsbordet i Bryssel.
På toppmötet krävde Francois Hollande att hela EU ska vara med och betala för de franska insatserna även om övriga medlemsländer inte deltar, och att det ska skapas en permanent militärfond i EU:s budget. Resultatet blev klent. I slutsatserna står det att ”De ekonomiska aspekterna av EU:s uppdrag och insatser bör behandlas skyndsamt, bl.a. i samband med översynen av Athenamekanismen i syfte att förbättra systemet för finansiering av dem, på grundval av en rapport från den höga representanten.”
Planer på närmare försvarssamarbete inom EU ska diskuteras vid toppmötet i juni 2015.

fredag 20 december 2013

EU hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen

”Det glunkas att Socialdemokraterna ska göra det sociala protokollet till huvudfråga i EU-valet. Då är det bara att hoppas att de andra länderna håller emot”, skriver Gunnar Wetterberg, tidigare samhällspolitisk chef på Saco, i en kolumn på Expressens ledarsida (16 december).
Han förklarar varför: ”Att bjuda in till förhandlingar är att öppna Pandoras ask. Europafacket är sedan åratal den starkaste förespråkaren för ett ”socialt protokoll” inom EU. Riktigt vad är inte klart, men den övergripande tanken är att ett antal rättigheter för löntagarna hotas av alltför mycket fri rörelse inom EU. protokollet ska tala om vilka rättigheter som är viktigare än rörligheten, och EU-domstolen ska vaka över protokollets primat. Lysande! Svenska politiker och fackföreningsaktiva utgår från att allt vi tycker är viktigt ska komma med. Men risken är stor att protokollet öppnar för något helt annat. Det är sällan Sverige anslår tonen i EU:s uppgörelser. […]
Om EU ska skriva ett socialt protokoll kommer de protektionistiska krafterna att göra sig breda. Många sydeuropeiska EU-länder vill stänga konkurrensen ute, och Europafacket är inte bättre. […] Det sociala protokollet rymmer också en annan fara. EU-domstolen ska tolka protokollet. I alla andra sammanhang har den svenska arbetsmarknadens parter sagt nej till detta – minns Lavalmålet! Men med det sociala protokollet är alla betänkligheter som bortblåsta. Välkommen in i den svenska idyllen, alla EU-domstolens skråpukar!”
Gunnar Wetterberg har både rätt och fel. Att ge EU-domstolen ännu mer makt över den svenska arbetsmarknaden är en styggelse. Ett bättre alternativ är att riksdagen kräver ett svenskt undantag för svenska kollektivavtal och arbetsrättslig lagstiftning, i enlighet med de löften som gavs inför EU-folkomröstningen 1994 från både Carl Bildt och Ingvar Carlsson, och ledningarna för de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco.
Men att påstå att arbetsmarknadens parter motsatt sig Lavaldomen är en halvsanning. Fackföreningsrörelsen motsatte sig denna antifackliga tolkning av gällande EU-direktiv, det så kallade utstationeringsdirektivet, men Svenskt Näringsliv hälsade domen välkommen: ”Domen är mycket tillfredställande", förklarade Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, tidigare moderatpolitiker och riksbankschef.
Det var till och med så att Svenskt Näringsliv betalade Lavals advokatkostnader, efter att det lettiska byggbolaget gått i konkurs. ”Att få rättsläget klarlagt har hela tiden varit Svenskt Näringslivs motiv för vårt engagemang i målet. Vi har nu fått en mycket tydlig och vägledande dom”, sade Urban Bäckström.
Varför? Jo, helt enkelt därför att Lavaldomen innebär ett grundskott mot den arbetsrättsliga lagstiftning som SN-direktörerna bekämpat med näbbar och klor. Med Lavaldomen fick Svenskt Näringsliv, storföretagens utomparlamentariska kamporganisation, betalt för de senaste decenniernas opinionsbildning och lobbyverksamhet för att effektuera ett neoliberalt systemskifte på svensk arbetsmarknad.
Enligt Lex Laval, dvs. den svenska riksdagens implementering av Lavaldomen vilket man är skyldigt att göra enligt EU:s fördrag, berövas svenska fackförbund möjligheten att vidta stridsåtgärder för att hävda svenska kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden enligt principen och lika lön för lika arbete.

torsdag 19 december 2013

Vårdprofitör ny vd för Svenskt Näringsliv

Efter att ha fått uppbackning av bland andra familjen Wallenberg har Carola Lemne, Praktikertjänsts nuvarande vd och koncernchef, utsetts till ny vd för Svenskt Näringsliv, storföretagens utomparlamentariska kamporganisation.
Carola Lemne har haft flera ledande positioner i flera internationella läkemedelskoncerner, bland annat Pharmacia & Upjohn och Schering Plough. Hon har också under sju år varit vd för Danderyds sjukhus. Sedan 2008 är hon vd för Praktikertjänst, Sveriges största privata vårdföretag. Hon sitter bland annat i styrelsen för Wallenbergs maktbolag Investor, som äger den konkurrerande vårdjätten Aleris, och medicinteknikföretaget Getinge, liksom i Svenskt Näringslivs styrelse och arbetsutskott.
Carola Lemne tar över efter Urban Bäckström i maj nästa år, samtidigt som valet till EU-parlamentet och mitt i valrörelsen till den svenska riksdagen. Hon kommer passande att föra Svenskt Näringslivs talan i den infekterade debatten om vinster i välfärden, som sannolikt kommer att vara het under valrörelserna.
Att de politiska partierna nu närmast tycks tävla i att föreslå nya regleringar är enligt många ett tydligt tecken på att Svenskt Näringsliv har misslyckats med sitt uppdrag. Såväl Moderaterna och Folkpartiet som Socialdemokraterna vill begränsa vinstmöjligheterna i välfärden.
Carola Lemne anser att debatten präglas av ”en rad myter och missförstånd”. Hon anser att de privata ”välfärdsföretagen” har en viktig roll att spela om Sverige ska klara välfärden i framtiden. I själva verket handlar det om att storkapitalet har fått vittring på en lukrativ och tämligen riskfri marknad.
”Det går knappt en dag utan att man påminns om att Investor stampar i farstun till folkhemmet. Vård, skola och omsorg ska bli de nya basnäringarna”, skriver PM Nilsson, politisk redaktör för Dagens Industri (14 december).

onsdag 18 december 2013

Militariseringen av EU står på dagordningen

När EU-ländernas stats- och regeringschefer (Europeiska rådet) i dag samlas i Bryssel för årets sista toppmöte så står unionens säkerhets- och försvarspolitik i centrum. EU-ledarna ska på toppmötet börja förverkliga det fördragsfästa målet (Lissabonfördraget) att skapa ”ett gemensamt europeiskt försvar”.  Medlemsländerna har placerat en lång rad höga militärer i Bryssel, och ända sedan 2008 står tusentals soldater i EU:s militära snabbinsatsstyrka redo att intervenera i oroshärder inom 6 000 kilometers radie från Bryssel. Men medlemsländerna har ännu aldrig lyckats nå ett enhälligt beslut om att skicka soldaterna till någon insats.
Det är första gången sedan 2008 som militariseringen av EU finns med på dagordningen, och förväntningarna är från början högt ställda. Framförallt anser många, med EU-ordföranden Herman van Rompuy och Frankrikes president Francois Hollande i spetsen, att en ekonomisk stormakt som EU också borde utvecklas till en säkerhets- och militärpolitiskt supermakt.
En huvudfråga på toppmötet är vapenindustrin. EU-kommissionen presenterade i juli ett så kallat meddelande, där man presenterade sin vision av framtidens försvars- och säkerhetspolitik. Där konstaterades att den europeiska försvarsindustrin förvisso har stora problem i form av krympande nationella försvarsbudgetar och minskad efterfrågan, men ändå är ekonomiskt intressant och värd att satsa på, inte minst med tanke på den rådande lågkonjunkturen.
EU:s försvarsindustri är koncentrerad till sex länder: Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige. Branschen omsatte förra året sammanlagt 824 miljarder kronor, sysselsatte 400.000 personer, och genererade ytterligare en miljon jobb.
Meddelandet innehöll också ett åtgärdspaket för hur man ska gå till väga. I stora drag handlar det om att skapa standarder för försvarsmateriel (så att samma produkt kan säljas i hela EU), och att medlemsländerna ska kunna dela på kostnader och investeringar. Man vill också öppna upp marknaden för små och medelstora företag och satsa på forskning och utveckling; särskilt viktigt anses det att överbrygga gapet mellan civil och militär forskning, som i dag ofta använder sig av samma teknik. Slutligen vill kommissionen att försvarsindustrin i större utsträckning ska kunna ta del av EU:s olika program och fonder. Den svenska vapenindustrin kan således komma att få pengar från Bryssel.

söndag 8 december 2013

WTO-avtal godkänt trots stora motsättningar

Ett historiskt WTO-avtal har godkänts av samtliga medlemsländer, inklusive EU-kommissionen. Men höll på att stupa på konflikter först med Indien och sedan med Kuba.

Tusentals handelsdiplomater från WTO:s 159 medlemsländer var de senaste dagarna samlade i Nusa Dua på Bali. (Alla 28 EU-länder är medlemmar, men låter EU-kommissionen föra sin talan i WTO eftersom EU:s medlemsländer har en överstatlig handelspolitik.)
Ministrar och diplomater från samtliga WTO-länder och EU-kommissionen har suttit instängda i salar dygnet runt och förhandlat febrilt. Natten till fredagen tycktes allt kollapsa. Indiens handelsminister Anand Sharma och USAs handelsminister Michael Froman satt öga mot öga nästan åtta timmar i sträck utan att komma någon vart. Den stora tvisten har varit Indiens program för livsmedelssäkerhet.
Men på fredagsmorgonen lade USA fram ett kompromissförslag som Indien accepterade. Kompromissen innebär att Indien får fortsätta subventionera spannmålslager för att hjälpa låginkomstbönder och fattiga konsumenter – en politik som kritiseras då lagren riskerar att hamna på världsmarknaden och därmed snedvrida handeln. Men Indien måste lova att man inte dumpar spannmålet på andra marknader eller påverkar andra länders program för livsmedelssäkerhet.
Men när alla handelsambassadörer natten till lördagen samlades för att godkänna Baliavtalet kom den stora chocken. Kubas vice handelsminister gick upp i talarstolen och förkastade hela Baliavtalet bland annat på grund av USA:s handelsbojkott mot Kuba. Kuba fick stöd från Nicaragua, Venezuela och Bolivia. Åter såg det ut som om Balimötet skulle sluta med fiasko.
Så blev det dock inte. Kuba nöjde sig med att göra en markering mot USA:s blockad som därmed finns med på den globala agendan. Klockan 4.26 på lördagsmorgonen fanns det ett färdigt dokument som alla WTO-länder, inklusive EU-kommissionen, står bakom. EU:s handelskommissionär Karel de Gucht förklarade att ”det är ingen överdrift att säga att vi i dag har räddat WTO”.
Den uppgörelse som nu har nåtts, 18 år efter WTO:s bildande, gäller framför allt ”förenkling av handelsprocedurer”. Enligt WTO-chefen Roberto Azevedo rör det sig om en minskning av kostnaderna på 10-15 procent och potentiella vinster på mellan 400 och 1000 miljarder dollar.
Men en del utvecklingsländer protesterar mot avtalet om förenklade handelsprocedurer. De befarar att de tvingas öppna sina marknader för massimport från industriländerna. Jane Natunga, som ingår i Ugandas delegation, säger till Svenska Dagbladet att ”avtalet kommer blir svårt att genomföra i praktiken och kommer bara att gynna rika länder som vill exportera till fattiga länder”.
En liknande kritik kommer från den brittiska rättviseorganisationen World Development Movement som kallar Balikompromissen för ”ett avtal för transnationella företag och inte för världens fattiga”.

torsdag 5 december 2013

Ukrainska nynazister demonsterar för EU

På Självständighetstorget Majdan i Kiev, Ukrainas huvudstad, pågår det stora pro-EU-demonstrationer med anledning av att den ukrainska regeringen avbrutit förhandlingarna med EU och ett handels- och samarbetsavtal. Bakom protesterna står oppositionskoalitionen ”Europeiskt val”. En av de tre mest inflytelserika krafterna i koalitionen är ultrahögerpartiet Svoboda (”Frihet”). Det är i hög grad partiets anhängare som stormar olika administrationsbyggnader i Kiev i syfte att paralysera den ukrainska regeringens arbete.
Svobodas partiledare Oleg Tjagnibok säger sig vara en ”försvarare av europeiska värden” och kräver en uppgörelse med ”Ukrainas fiender”. I den andan har Svobodaaktivister till exempel med våld slagit ner prideparader i Kiev. Tjagnibok förklarade vid en presskonferens att ”vi som politisk kraft kommer alltid att sätta stopp för propaganda för sådana sexuella perversioner”.
Svoboda har också uppmanat till att rensa Ukraina från de orena judarna, ryssarna, polackerna och tyskarna – landets minoritetsfolk. Partiet är emot aborter, hbt-rättigheter och vill sparka alla personer som haft offentliga jobb under Sovjettiden. Ukrainska nazister som kollaborerade med Nazityskland mellan 1941 och 1944 förhärligas och deras medverkan i massmorden på etniska och religiösa minoriteter som polacker och judar förnekas.
”Det kan aldrig bli för mycket nationalism”, skanderade Tjagnibok till sina flaggviftande anhängare på Majdan. Flaggorna var dels EU:s tolv gula stjärnor på blå botten, dels Svobodas blågula partiflagga med en hakkorsliknande symbol. I det senaste parlamentsvalet, november 2012, ökade Svoboda från 1,43 procent till över 10 procent och fick 37 platser i det ukrainska parlamentet.
Carl Bildt och många av hans europeiska kollegor stödjer den ukrainska oppositionskoalitionen ”Europeiskt val” där Svoboda är en ledande kraft. Ambassadörer från nio EU-länder, däribland Sverige, har deltagit i antiregeringsdemonstrationerna på Majdan i Kiev.
Annars har Svoboda få vänner utanför Ukraina, i Sverige är det nynazistiska ”Svenskarnas parti”. I slutet av mars i år anordnade ”Svenskarnas part” ett internationellt möte i Stockholm under namnet ”Vision Europa 2013”. En av de inbjudna talarna var Svobodas internationelle sekreterare Tars Osaulenko.

tisdag 3 december 2013

Tyskland inför lagstadgade minimilöner


Tyskland planerar att införa lagstadgade minimilöner. Detta efter krav från socialdemokraterna i koalitionsförhandlingarna med Angela Merkels kristdemokrater som vann det tyska parlamentsvalet stort för två månader sedan.
Det är DGB (tyska LO) som drivit kravet på lagstadgade minimilöner. I sju år har facket kampanjat för att införa en minimilön.
- Det här kan så klart få en stor effekt på många, framför allt i östra Tyskland. Där är det inte ovanligt med löner på fyra eller fem euro i timmen, säger Andrew Watt på den tyska fackföreningsägda tankesmedjan Hans Böckler Stiftung.
Uppgörelsen innebär ett avsteg från den tyska modellen. Precis som i Sverige och Danmark har de tyska lönerna satts i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter utan statlig inblandning. Att facket nu önskar en lagstadgad minimilön beror på att de försvagats. Medlemstappet har varit stort och allt färre löntagare omfattas av kollektivavtalen.
I det forna Östtyskland är lönerna fortfarande betydligt lägre än i de västra delarna. Många frisörer tjänar inte mer än motsvarande 35-40 kronor i timmen. I industritäta Bayern och Baden-Württemberg i väst betalas däremot timlöner på långt över 200 kronor.
Tyskland som helhet har EU:s största låglönesektor med cirka sex miljoner löntagare som tjänar mindre än den nu föreslagna minimilönen på 8,50 euro i timmen, omräknat cirka 75 kronor.
Enligt en ny rapport som presenterades den 26 november av Tysklands statistikmyndighet har nästan en sjättedel tyskar en månadsinkomst som är lägre än 980 euro – landets fattigdomsgräns.
- Därför har en minimilön så klart varit viktig. Dels för att få upp de lägsta lönerna, dels för att minska löneskillnaderna, säger Andrew Watt till tidningen Arbetet.
För de tyska krisdemokraterna (CDU och CSU) har minimilöner länge varit ett rött skynke för de tyska kristdemokraterna men i koalitionsfördraget med socialdemokraterna står det att minimilöner ska införas, oklart är bara om det blir 8,50 euro som SPD kräver.
Minimilönen ska införas 2015, men fram till 2017 ska fackföreningar och arbetsgivare kunna förhandla fram undantag.
Tyskland sällar sig därmed till de övriga 21 länder i EU som har minimilöner i olika tappningar. Den högsta minimilönen har Luxemburg med 11,10 euro, följt av Frankrike med 9,43 euro. Lägst nivå har Bulgarien med 0,95 euro. I flertalet länder gäller olika nivåer för olika åldersgrupper. I Storbritannien får exempelvis 16-17-åringar minst 3,40 pund, medan löntagare som är äldre än 22 år får minst 5,52 pund.

söndag 1 december 2013

EU ut ur Norden!

Utbyggd samverkan mellan de nordiska länderna är mer naturligt än medlemskapet i EU. Norden består av fem stater, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, och tre självstyrande områden, Färöarna, Grönland och Åland. Tillsammans har de nordiska länderna en befolkning på 25 miljoner och den gemensamma ekonomin är den tionde största i världen.
Det nordiska samarbetet är unikt på flera sätt. Det är ett av de äldsta regionala samarbetena i världen. Det berör många samhällsområden och har lett fram till en omfattande ekonomisk, kulturell och social integration. Det bygger på överenskommelser mellan suveräna stater. Det har rivit gränser i Norden utan att bygga murar mot omvärlden.
Norden har bättre förutsättningar än kanske någon annan ländergrupp i världen att bli en praktisk modell för ett socialt och ekologiskt samhällsbygge. En utveckling av den nordiska samhällsmodellen förutsätter att Norden i framtiden kontrollerar sina egna naturresurser och att Norden kan ha ett förhållandevis högt skatte- och avgiftsuttag. Det är en förutsättning för bland annat ett solidariskt finansierat välfärdssystem på hög nivå och en långtgående regional utjämning.
Norden har valt olika vägar för sina relationer till EU. Danmark, Finland och Sverige är medlemmar i EU, Norge och Island är delar av EU:s inre marknad genom EES-avtalet. Färöarna och Grönland har i folkomröstningar avvisat EU-medlemskap och står helt fria i förhållande till EU. De nordiska länderna bör utveckla det nordiska samarbetet, både på bredden och djupet, och inte delvis avveckla, vilket regeringarna har börjat göra på grund av Danmarks, Finlands och Sveriges medlemskap i EU.
Mot den bakgrunden är det positivt att den nya isländska regeringen beslutat dra tillbaka landets ansökan om medlemskap i EU och att vår norska systerorganisation Nei til EU nyligen beslutat verka för en folkomröstning om EES. Tillsammans med de övriga nordiska länderna vill vi utveckla och stärka den nordiska samhällsmodellen utan EU-medlemskap och EES-avtal. Fria i förhållande till EU bör de nordiska länderna sluta sig samman i någon form av fastare och djupare nordisk gemenskap.

lördag 23 november 2013

SD ger upp motståndet mot EU

Högerextrema och invandrarfientliga Sverigedemokraterna, SD, har i praktiken gett upp kravet på att Sverige ska lämna EU. I stället strävar man efter att reformera EU och omförhandla Sveriges medlemskapsavtal med EU.
– Det är inte så att vi idag bara kan bestämma oss för att vi ska lämna EU för då ställs vi också utanför den inre marknaden och en rad avtal som vi måste vara delaktiga i. Vi vill fortfarande kunna resa i EU, delta i och diskutera stora övergripande frågor som kriminalpolitik och miljöfrågor, säger Johnny Skalin, ledamot i riksdagens EU-nämnd, till Europaportalen.
SD höll i helgen landsdagar (kongress) i Västerås där bland annat partiets EU-valplattform antogs. Siktet är inställt på att partiet ska ta minst två mandat i EU-valet i maj. Det EU-skeptiska programmet handlar dels om hur makt ska föras från EU till Sverige och att Sverige ska ta hand om sina egna intressen (såsom de definieras av SD) i allt från återinföra inre gränskontroller till skydd  för närproducerade livsmedel, dels om att omvandla EU från ett överstatligt samarbete till ett mellanstatligt dito.
– Den allra viktigaste frågan i EU-valet är att markera mot överstatligheten i den Europeiska Unionen. Vi ställer krav på en omförhandling av det svenska medlemskapet som följs av en folkomröstning där svenskarna ska avgöra om budet vi för tillbaka av EU är bra nog eller inte, säger Johnny Skalin.
Han säger att SD blivit inspirerade av den brittiska premiärministern David Cameron som tidigare i år lovade väljarna en folkomröstning efter att Storbritannien omförhandlat delar av sitt EU-medlemskap och tagit tillbaka beslutsbefogenheter från EU.
Ett 40-tal motionärer ansåg att partistyrelsen blivit alltför otydlig i hur partiet vill att Sverige ska lämna EU. Enligt kompromissen ska Sverige ”lämna EU om en folkomröstning stöder det och en omförhandling misslyckas”. Kritikerna fick backa. Så tolkar SD-ledaren Jimmie Åkesson beslutet.
I valplattformen är SD:arna är positiva till EU:s nyliberala inre marknad (med vissa reservationer) samt till Schengen (EU:s flyktingpolitik), Europol (EU:s polissamarbete), Eurojust (EU:s åklagarsamarbete), Frontex (EU:s yttre gränskontrollmyndighet) och Eurosur (EU:s gränsövervakningssystem).
De vill till och med att Frontex ska upprustas och erhålla mer resurser från EU:s budget. Det är med bistånd av Frontex som Grekland anlagt en mur mot grannlandet Turkiet, för att hindra flyktingar från inbördeskrigets Syrien att ta sig in i EU. Frontex, liksom Schengen och Eurosur, är en viktig byggsten i Fästning Europa.

torsdag 21 november 2013

EU-kommissionen granskar euroländernas budgetar

I dag håller Eurogruppen ett extra möte för att diskutera EU-kommissionens utvärdering av euroländernas budgetförslag för 2014.
"Vi har presenterat våra åsikter. Vi hoppas att diskussionen blir konstruktiv", sade kommissionens ekonomiske talesman Simon O'Connor vid en pressbriefing. "Sedan är det upp till nationella parlament att avgöra hur mycket man ska ta hänsyn till vår åsikt när de behandlar budgetarna.”
Det är första gången som kommissionen gör en utvärdering av euroländernas budgetplaner för följande år. Det ingår i den skärpta övervakningen av euroländernas statsfinanser, som beslutades i det så kallade two-pack-lagstiftningen. Enligt de nya reglerna ska EU-kommissionen kontrollera i förväg, dvs. innan de nationella parlamenten behandlar regeringarnas budgetförslag, att samtliga euroländers budgetar följer reglerna för valutaunionen.
Kommissionens omdömen presenterades av ekonomikommissionär Olli Rehn den 15 november. Euroländerna delades in i fem grupper i förhållande till hur väl deras budgetförslag överensstämmer med Ekofins (ekonomi- och finansministrarna) rekommendationer till varje land.
Bara Estlands och Tysklands budgetplaner får godkänt i alla avseenden. Frankrike, Nederländerna och Slovenien efterlever rekommendationerna, men utan säkerhetsmarginal. Belgien, Slovakien och Österrike följer rekommendationerna "i stort". I den sämsta gruppen befinner sig Finland, Italien, Luxemburg, Malta och Spanien, för vilka kommissionen varnar för en risk att de inte följer rekommendationerna.
De fyra krisländerna som får så kallade ”nödlån” - Cypern, Grekland, Irland och Portugal - omfattas inte av granskningen eftersom dessa länder i praktiken står under ekonomisk tvångsförvaltning från ”trojkan”, dvs. EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.
Spanien har protesterat mot kommissionens bedömning och sagt att man inte tänker göra några ändringar. I Italien finns besvikelse över att kommissionen anser att landet inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att komma i fråga för en undantagsklausul, som tillåter högre strukturellt underskott om skillnaden satsas på produktiva infrastrukturprojekt.
Förfarandet är ett exempel på hur EU utnyttjar den pågående eurokrisen för att centralisera den politiska makten till Bryssel.

tisdag 19 november 2013

Riksdagen begränsar offentlighetsprincipen


I dag röstar riksdagen om ett lagförslag som ska göra det lättare att hemligstämpla internationella dokument som hamnar hos svenska myndigheter.
– I samband med till exempel handelsavtal har man bedömt att de nuvarande sekretessgrunderna inte riktigt varit fullt ut täckande, säger Per Bill [M], vice ordförande i riksdagens konstitutionsutskott där frågan behandlats, till Europaportalen.
Syftet är att se till att material som Sverige får som medlem i EU inte ska kunna begäras ut i Sverige om det är sekretessbelagt i det medlemsland som det ursprungligen kommer ifrån. Framför allt rör det sig om material från förhandlingar om internationella handelsavtal, typ de pågående förhandlingarna om ett frihandel- och investeringsavtal mellan EU och USA, som är mycket hemlighetsomgärdade.
Regeringen menar att i de flesta andra länder har den som ger ut dokument, avsändaren, rätt att bestämma vem som ska få ta del av det, något som tidigare inte varit fallet i Sverige. Dessa länder kräver ofta att denna princip ska skrivas in i internationella avtal. Förslaget stöds av en bred majoritet av ledamöterna i riksdagen.
Nils Funcke, expert på offentlighetsprincipen, menar dock att den nya lagen riskerar att göra det alltför lätt för svenska tjänstemän att hemligstämpla dokument. Han är kritiskt till formuleringen i förslaget att en handling ska sekretessbeläggas om ”det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i internationella samarbeten [… ]försämras”.
– Det innebär att väldigt mycket skulle kunna trilla in i där, säger Nils Funcke till Europaportalen.
– Är det en handling som kommer in till en svensk myndighet så är det myndigheten som ska göra en självständig prövning gentemot gällande sekretessregler, säger han och tillägger att avsändarens uppfattning i frågan bör vägas in i en sådan bedömning.
Nils Funcke ser dock orostecken och menar att flera liknande lagförslag kommit på sistone.
– Så länge vi är med i EU kan vi inte köra ett eget race, vi måste anpassa oss i viss mån. Men när den anpassningen går så långt att vi gröper ur offentlighetsprincipen bryter vi mot vad vi deklarerade när vi gick med i EU, säger Nils Funcke och syftar det löfte som politiker gav inför EU-omröstningen 1994.
Inför folkomröstningen garanterade EU-förespråkarna att den svenska offentlighetsprincipen inte skulle hotas av inträdet i EU. “Offentlighetsprincipen har inte varit föremål för förhandlingar med EU, och kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap.” Så lät det i Utrikesdepartementets propagandaskrift “EU-avtalet“ 1994.
Faktum är att EU aldrig har godtagit den svenska offentlighetsprincipen. Sverige avgav en deklaration, som slog fast att “Offentlighetsprincipen (…) och grundlagsskyddet för meddelarfriheten, är och förblir grundläggande principer som utgör en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv.”
Men EU-länderna godtog inte denna skrivning. I anslutningsfördraget bemöts det med att “unionens nuvarande medlemsstater noterar att Sverige avgett en unilateral förklaring om öppenhet och insyn. De förutsätter att Sverige som medlem i Europeiska unionen kommer att fullt ut följa gemenskapsrätten i detta avseende.”

söndag 17 november 2013

Utrikeshandeln försvåras av medlemskapet i EU


”Sverige har det senaste halvseklet gått från att vara en liten relativt sluten ekonomi till en av världens mest internationaliserade. […] Bara sedan 1990 har exporten som andel av BNP ökar från 30 procent till nära 50 procent i dag.” Det skriver storföretagsledaren Jacob Wallenberg i en debattartikel i Dagens Industri [15 november]. Han skriver att Asien, Sydamerika, Indien och Nordamerika är de handelspartner ”som nu snabbt växer i betydelse”. Som exempel anför Jacob Wallenberg att EU:s andel av världens BNP om fem år endast utgör 60 procent av andelen 1990. Ett annat exempel är att exporten till de så kallade Bricländerna [Brasilien, Ryssland, Indien och Kina] har mer än fördubblats till över 7 procent sedan 1995 [dvs. det år då Sverige klev in som medlem i EU].
Två dagar senare, den 17 november, skriver handelsminister Ewa Björling [m] på Dagens Nyheters debattsida att den pågående eurokrisen har ”försvagat Europas position i världsekonomin” men att krisen bara ”påskyndat en utveckling som vi länge noterat”. Hon anför att Utrikesdepartementets prognoser tyder på att Sveriges exportutveckling till Asien och Oceanien [Australien, Nya Zeeland, Nya Guinea samt öar och ögrupper i Stilla havet] fram till 2017 kommer att vara mer än dubbelt så stark som till EU.
För den svenska exportindustrin är det av avgörande betydelse att Sverige har en egen valuta. Kronan kan jämföras med en hemförsäkring. Vi kan uppleva premien som en onödig utgift, men skulle olyckan vara framme – man drabbas av inbrott eller eldsvåda – då inser vi det omistliga värdet av den. Eurons utveckling passar helt enkelt inte Sverige.
På samma sätt är det en försvårande omständighet för den svenska exportindustrin att vi är en del av EU:s tullunion och saknar en egen utrikeshandelspolitik. De enskilda EU-länderna får i princip inte teckna handelsavtal med resten av världen. I stället är det EU-kommissionen i Bryssel som för medlemsländernas talan i förhandlingar om nya handelsavtal med länder och ländergrupper utanför EU.
Den svenska regeringen förmådde hösten 1994 det internationella handelsorganet Gatt (ingår i dag i WTO) att hemlighålla en kritisk granskning av hur svensk handelspolitik skulle påverkas av anslutningen till EU, till dagens efter folkomröstningen, trots att den var klar långt tidigare.
I rapporten sägs att medlemskap i EU inte skulle medföra några klara ekonomiska fördelar för Sverige och att handeln med länder utanför EU skulle försvåras. Orsaken var att EU:s handelspolitik är mer protektionistisk än den som Sverige tillämpade före medlemskapet.
I ett brev daterat den 24 mars 1994 begärde Utrikesdepartementet att den svenska delegationen i Genève skulle meddela Gatt-sekretariatet att Sverige ”utgår från att sekretariatets rapport eller delar av den inte distribueras före den 14 november”. Det vill säga dagens efter den svenska EU-omröstningen [Dagens Nyheter 7 april 1996].
Detta lurendrejeri är ett skäl för att kräva en ny folkomröstning om EU.

fredag 8 november 2013

En hälsning till Nei til EU i Norge

I helgen håller norska Nei til EU landsmöte (kongress) i Hamar söder om Oslo. Jag, Gösta Torstensson, skulle representerat Folkrörelsen Nej till EU på mötet men på grund av förändrad arbetssituation kunde jag inte närvara på mötet. I stället har jag/vi skickat en hälsning som lyder som följer:

Landmötesdeltagare,
Det är med stor tacksamhet som Folkrörelsen Nej till EU i Sverige har tagit emot inbjudan till vår norska systerorganisations landsmöte här i Hamar. Nei til EU i Norge har alltid varit både en inspiration och förebild för oss EU-motståndare i Sverige. Så var det för 20 år sedan och så är det idag, trots att ni var förnuftiga att rösta nej medlemskap i EU. Men ni har det så kallade EES-avtalet att tampas med.
Efter snart 20 års medlemskap i EU så tvingas vi i Sverige konstatera att allt blev som EU-anhängarna lovade – fast tvärtom. George Orwells dystopiska roman 1984, borde komma ut i andra upplaga med titeln 1994.
Den svenska ja-sidans främsta argument med moderaten Carl Bildt och socialdemokraten Ingvar Carlsson i spetsen, var ”att vi måste gå med för att påverka”.
Men Sveriges påverkansmöjligheter i EU var redan från början små och har dessutom successivt minskat under de fördragsändringar som skett sedan Sverige blev medlem – Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget.
I dag har Sverige 20 av 766 platser i det medlagstiftande EU-parlamentet. För att hindra ett beslut i parlamentet krävs en majoritet av de närvarande EU-parlamentarikerna alternativ en majoritet av parlamentets ledamöter oavsett om de är närvarande eller inte. Det motsvarar i dag att 380 ledamöter måste rösta ja för att parlamentet ska kunna bifalla ett förslag från EU-kommissionen. Sverige med sina 20 ledamöter i EU-parlamentet kan aldrig av egen kraft förhindra ett beslut som kanske samtliga 349 ledamöter i den svenska riksdagen motsätter sig.
I det lagstiftande ministerrådet (medlemsstaternas regeringar) har Sverige 10 av sammanlagt 352 röster. För att etablera en ”blockerande minoritet”, dvs. tillräckligt många EU-länder som säger nej för att förhindra en ”kvalificerad majoritet” krävs i dag 91 röster. Sverige kan således med sina 10 röster aldrig av egen kraft förhindra ett beslut om ett direktiv eller en förordning från att träda i kraft och som gäller i Sverige på samma villkor som i de länder som röstat ja.
När Lissabonfördragets nya beslutsregler i ministerrådet träder i kraft den 1 november nästa år så blir det en än mer proportionerlig fördelning av röststyrkan med de olika ländernas befolkningsstorlekar, vilket innebär att de stora medlemsländerna, med Tyskland som primus motor, kommer att få inflytande i princip efter sin befolkningsstorlek. Tyskland som i dag har 2,9 gånger så stor röststyrka som Sverige kommer med de nya beslutreglerna i princip att få 9,17 gånger så stort inflytande som Sverige.
Sverige inflytande i EU har minskat i takt med varje fördragsändring, i motsvarande utsträckning har EU:s inflytande över Sverige ökat.
Ett exempel på EU:s makt är att samtliga svenska ministrar i dag åker på ministerrådsmöten i Bryssel – inklusive Sverige försvarsminister. I Lissabonfördraget slås det fast att EU:s medlemländer ska utveckla en gemensam krigsmakt och att medlemsländerna förbinder sig att ställa militära styrkor till EU:s förfogande för militära expeditioner i nom en radie av 6000 kilometer från Bryssel. Hade någon av oss på nej-sidan förutskickat något sådant före folkomröstningen i november 1994 hade vi blivit idiotförklarade.
Ett annat exempel är att alltfler förslag från regeringen handlar om att anpassa Sverige till EU:s regler. Under de senaste åren har andelen propositioner som är en direkt följd av beslut inom EU:s institutioner ökat. Det visar en granskning av drygt 1.300 förslag som regeringarna har lagt fram sedan 2005. Under 2012 uppgick andelen regeringsförslag som har sin bakgrund i EU-maskineriet till 56 stycken, drygt 43 procent av alla propositioner.
Ett tredje exempel på EU:s auktoritet i Sverige beskrev Maria Wetterstrand, före detta språkrör för Miljöpartiet, nyligen i en krönika i Dagens Industri (16 september) om hur det är att vara riksdagsledamot i EU-Sverige: ”När jag satt i riksdagen kände även vi ledamöter oss frustrerade rätt ofta. Att försöka påverka EU-processer som folkvald i ett nationellt parlament kändes ibland som att vara med i en Kafkaroman.”
Det är naturligtvis inte en gång för alla givet att varje steg EU tar i form av en fördragsändring ska leda till mer union och överstatlighet, till att EU blir mer av förbundsstat, federation.
Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad; EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federalt system, som gör självständiga stater till underlydande delstater i ett Europas förenta stater. Lissabonfördraget utgör inget undantag. I denna EU:s grundlag finns inte ett enda exempel på att EU:s makt minskar eller begränsas. Tvärtom. Lissabonfördraget befäster EU-rättens överhöghet och bäddar för att allt fler frågor förs upp till EU-nivån.
Det omtalade ”demokratiska underskottet” består inte i att EU-parlamentet har för lite makt. Det uppstår snarare om parlamentet och andra centrala EU-organ tilldelas för stor makt. Av det enkla skälet att det inte finns någon möjlighet till demokratisk förankring som inte går via nationalstaterna och dessas folkvalda parlament.
Med dessa ord vill jag framföra varma hälsningar från EU-motståndarna i Sverige och önska oss framgång i vår gemensamma kamp att frigöra våra länder från Bryssels diktat och istället utveckla ett nordiskt och alleuropeiskt samarbete mellan demokratiska och självständiga länder.
Tack för ordet!

söndag 13 oktober 2013

EU-kommissionen vill avreglera transportmarknaden


EU-kommissionen aviserar i så kallat meddelande att cabotagereglerna inom vägtransportområdet ska "förenklas".
- Alla som följt kommissionens arbete på området vet att det innebär fortsatt avreglering, säger Johan Danielsson som arbetar med EU-frågor på LO.
Cabotagereglerna handlar om villkoren för utländska lastbilschaufförer och åkerier att bedriva inrikestransporter i Sverige. Enligt nu gällande regler, beslutade av EU:s transportministrar i september 2009, får en utländsk transportör utföra högst tre inrikestransporter i ett annat land under en period av sju dagar. Sedan måste han lämna landet. En förutsättning för att få utföra inrikestransporterna är dock att fordonet kommit in i landet med gods från ett annat land.
För EU-kommissionen var dessa regler enbart ett steg på vägen mot helt avreglerad transportmarknad. Tillåt ett obegränsat antal inrikestransporter under fyra dagar efter en avslutad internationell transport eller femtio fria inrikestransporter per år och chaufför. Det är EU-kommissionens senaste förslag för att öppna upp transportmarknaden. Det kom i september 2012
Efter massivt motstånd både från fackliga organisationer och från åkeriföretag blev den ansvarige kommissionären tvungen att bara för några månader sedan lägga förslaget på is.
- Jag upplever det nästan som föraktfullt av EU-kommissionen att återigen komma tillbaka med de här idéerna, säger Johan Danielsson.
- Problemet på svensk transportmarknad i dag är den stora mängd olaglig cabotagetrafik som gör det mycket svårt att överleva i branschen med svenska lönekostnader. Vi behöver reglera, snarare än att avreglera branschen.
Johan Danielsson menar att det är viktigt att regeringen avvisar EU-kommissionens ambitioner på transportområdet.
- Kommissionen presenterar den här typen av meddelanden för att få stöd av medlemsländerna i sitt fortsätta arbete. Om den svenska regeringen inte vill göra det möjligt att bedriva inrikestransporter i Sverige på sämre utländska arbetsvillkor så är det nu man ska markera mot detta. Det blir mycket svårare att stoppa förslaget längre fram i processen, säger Johan Danielsson.
Det är mycket bra att LO och dess medlemsförbund, framför allt Transport, försöker stoppa EU-kommissionens planer på att helt avreglera transportmarknaden. Men kommissionens framstötar är inga tillfälligheter utan är en konsekvens av EU:s inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. I Lissabonfördraget, EU:s grundlagar, slås det fast i artikel 56 att ”inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen [ska] förbjudas”. Transportbranschen innefattas i begreppet tjänsteföretag. EU:s inre marknad är ett nyliberalt projekt som är helt oförenligt med den svenska arbetsmarknadsmodellen och som det i längden är ohållbart att bekämpa med mindre än att Sverige frigör sig från EU.

onsdag 31 juli 2013

EU bygger murar mot omvärlden


Tidigare beräknades att 54.000 personer från hela världen skulle söka asyl i Sverige i år. I sin senaste prognos, som presenterades den 29 juli, har Migrationsverket skrivit den det förväntade antalet till 45.000 asylsökande.
Förklaringen, enligt verket, är att kontrollerna vid EU:s yttre gränser skärpts. Det gäller framför allt längs gränsen mellan Grekland och Turkiet, vilket gör att få lyckas ta sig till Europa för att söka asyl. FN, Amnesty, Human Rights Watch och Röda korset, bara för att nämna några organisationer, har kritiserat gränskontrollerna och sagt att det bryter mot mänskliga rättigheter om flyktingar förhindras att söka asyl.
Det är ingen hemlighet att grekisk polis och militär behandlar asylsökare illa. Häftig kritik har riktats mot Grekland av mängd internationella organisationer som anklagar de grekiska myndigheterna för allt från att utsätta de asylsökande för kränkningar och olika former av övergrepp och för onödigt långa arresteringar. Sverige har till och med inställt utvisningar dit, trots att EU:s Dublinförordning stipulerar att det är det EU-land som den asylsökande kommer först till ska pröva asylansökningen.
Sedan i somras florerar rykten om att de grekiska myndigheterna tillämpar en ny strategi för att stoppa flyktingar som försöker ta sig in i landet. Den går ut på att de har intensifierat bevakningen utefter Evrosfloden, som utgör en del av gränsen mot Turkiet. Och placerat 1.00 poliser och militärer där.
Dessutom har man byggt ett fyra meter högt taggtrådsstängsel längs den drygt en mil långa landremsan för att täppa till de hål där asylsökande och migranter brukat ta sig in. Det är inget man försökt dölja från grekiskt håll. Däremot vill man inte tala högt om att grekisk polis och militär tillämpar en praxis (pushback) som innebär att de under vapenhot sänder tillbaka asylsökande och migranter till Turkiet utan att de registrerats i Grekland.
Detta är en betydande del av förklaringen till att flyktingströmmen från Syrien till Sverige mindre än vad Migrationsverket kalkylerat med.
I dag måste syriska flyktingar ta sig illegalt till EU för att söka asyl. Väl här beviljas de allra flesta uppehållstillstånd. UNHCR, FN:s flyktingorgan, vädjade nyligen till EU att ta emot kvotflyktingar direkt från lägren i Syriens grannländer. Men intresset från EU:s ministrar var minst sagt njuggt.
Det finns inget som tyder på att läget i Syrien kommer att förbättras. Varje dag flyr ungefär 7.000 syrier till något av grannländerna där förhållandena i flyktinglägren är omänskliga.
Totalt har Syriens grannländer tagit emot 1,8 miljoner syrier. Och inne i landet beräknas över 2,5 miljoner vara på flykt.
EU-länderna har tillsammans hittills endast tagit emot 43.000. De syriska flyktingarna har framför allt sökt sig till Tyskland och Sverige.
EU:s murar har blivit så höga och svårgenomträngliga att de som flyr brutala krig såsom i Syrien inte får möjlighet att söka asyl.

- Det är svårt att ta sig in i EU för att söka asyl, konstaterar den ansvarige EU-kommissionären Cecilia Malmström lakoniskt.

måndag 1 juli 2013

Viktiga frågor återstår att besvara

Runt 1.400 Kommunalare gick ut i strejk den 19 juni. Busschaufförer, spårvagnsförare och verkstads- och service personal, i bland annat Umeå, Norrköping, Stockholm, Jönköping och Halmstad, tog strid för tryggare anställningsformer och bättre arbetsförhållanden. Knappt ett dygn innan ytterligare 1.400 medlemmar skulle tas ut i strejk kom parterna den 27 juni överens om ett nytt avtal och hela strejken avblåstes.
- Bussarna rullar igen och vi är väldigt nöjda. Det har varit oerhört sega förhandlingar, vi har fått jobba väldigt hårt med den här strejken, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström.
Det nya avtalet gäller i tre år och ger en löneökning på 1.732 kronor samt inför en lägstalön på 18.500 kronor för de yrkesgrupper där det saknats.
Frågan om otrygghet för de anställda i samband med upphandlingar och entreprenörsbyten har varit en av Kommunals stridsfrågor och den svåraste för parterna att enas om.
Nu löses den genom ett nytt avtal och införande av en särskild nämnd som ska övervaka hur företagen sköter personalfrågorna vid övertaganden.
- Nu ska företagen i första hand ta över personalen. Det har varit våra medlemmars viktigaste fråga, säger Annelie Nordström.
Kommunals busstrejk handlade, precis som den avvärjda tågstrejken för fackförbundet Sekos medlemmar, handlade inte i första hand om pengar utan viktiga principer.
Den vanliga gången när fack och arbetsgivare inte kommer överens i olika frågor är att tillsätta en arbetsgrupp som ska ta fram ett förslag. Medlarna i tågkonflikten följde mönstret och tillsatte två arbetsgrupper men det var inte det som löste avtalsknuten.
Det är väl känt att arbetsgrupperna sällan kommer fram till något radikalt och det hade inte räckt för få Seko att dra tillbaka varslet. Därför lanserade medlarna möjligheten att säga upp avtalet varje år.
För Seko var det helt avgörande eftersom det innebär att facket kan förhandla om medlemmarnas anställningsvillkor och sätta tryck bakom kraven varje år. Med ett vanligt treårigt avtal hade de fått vänta till 2016.
Det har blivit viktigare för facken att kunna bevaka medlemmarnas villkor kontinuerligt sedan avregleringen av buss- och järnvägstrafiken började i slutet av 1900-talet (som förtida anpassning till nu gällande EU-direktiv). Facken och arbetsgivarna är oense om vilka villkor ska gälla för anställda hos ett bolag som förlorar en upphandling. Facken vill att de anställda automatiskt ska flyttas över till det nya bolaget med samma anställningsvillor som tidigare med det är arbetsgivarna emot.
Frågan är svårlöst eftersom personalkostnaderna är den utgift bolagen har lättast att konkurrera med. Samtidigt som de anställda vill ha kvar sin anställningstrygghet och sina villkor, för att förhindra lönedumpning.
I dag kan de ta med sig sina tidigare löner och andra förmåner till det nya företaget i högst tolv månader. Är företag och det lokala facket inte överens om ett nytt lokalt avtal inom den tiden har personalen inga garantier, något som blev tydligt då SJ tog över regionaltrafik i Västsverige 2012 och vägrade betala löner i nivå med dem som personalen hade haft tidigare.
Resultatet av Kommunals strejk och Sekos strejkhot blev ett nytt avtal och en särskild nämnd respektive en ny arbetsgrupp och möjlighet att säga upp avtalet varje år. Frågan om detta räcker för att förhindra avtalsdumpning återstår att besvara.
Mot sig har fackförbunden inte bara en allt motsträvigare arbetsgivarpart, utan även den odemokratiska EU-kolossen som med direktiv inkräktar alltmer på vilka krav de svenska fackförbunden kan ställa i avtalsrörelsen. EU har antagit tre direktiv som avreglerar järnvägstrafiken och ett direktiv som avreglerar övrig kollektivtrafik, samt tre direktiv som omreglerar offentlig upphandling. Alla dessa direktiv (plus ett föreslagit fjärde direktiv för järnvägstrafiken) har till syfte att förverkliga EU:s inre marknad, bland annat med att införa fri rörlighet för tjänsteföretag, typ bussbolag, över de inre gränserna i EU.
Enligt EU:s upphandlingsdirektiv är det inte tillåtet att kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling. Skulle ett fackförbund, genom att ta ut sina medlemmar i strejk för att försvara anställningsvillkoren, tvinga fram ett kollektivavtal som på något sätt anses hindra den fria rörligheten inom EU, skulle Sverige för eller senare hamna inför EU-domstolen. Senast det begav sig slutade det med ett historiskt nederlag för den svenska fackföreningsrörelsen. Se Lavaldomen.

torsdag 23 maj 2013

Island avbryter medlemskapsförhandlingarna med EU


En av den nya, isländska koalitionsregeringens första beslut blir att stoppa medlemsförhandlingarna med EU. Det uppger en regeringstalesman i Reykjavik. Regeringen lade den 23 maj fram sitt regeringsprogram.
Statsminister i den nya koalitionsregeringen blir mittenpartiet Framstegspartiets ledare Sigmundur David Gunnlaugsson. Konservativa Självständighetspartiets ledare Bjarni Benediktsson blir finansminister.
Den förra regeringen, bestående av EU-positiva socialdemokrater och EU-kritiska Gröna vänstern, ansökte om EU-medlemskap i juli 2009 och förhandlingar har pågått i olika omgångar sedan dess. En tredjedel av de 33 så kallade förhandlingskapitlen hade redan hunnit avslutas.
Enligt den nya regeringen, som tillträdde den 22 maj, fryser Island de drygt tre år långa förhandlingarna om medlemskap i EU. Längre fram under regeringens mandatperiod ska frågan om fortsatta förhandlingar bli föremål för en folkomröstning.
Men mot bakgrund av det starka EU-motståndet i olika opinionsundersökningar, är utgången tämligen given.
”Genom att frysa medlemskapsförhandlingarna sällar sig Island till en växande skara EU-kritiker i Europa”, konstaterar Dagens Industris reporter (23 maj).

torsdag 9 maj 2013

Varför mörkar Trafikutskottets ordförande om EU?


I en debattartikel i Aftonbladet [9 maj] skriver Anders Ygeman, ordförande för riksdagens trafikutskott. ”Under flera år av tågkaos och misslyckade tågvintrar har regeringen nu till sist bestämt sig för att följa riksdagens uppmaning att tillsätta en utredning av hur de senaste tjugo årens uppsplittring och avreglering har påverkat den svenska järnvägen.”
Ygeman konstaterar vidare att ”Sverige har Västeuropas mest uppsplittrade system för underhåll av järnvägar. Underhållsbolagen konkurrera med varandra i ett lapptäcke av olika tågsträckor och deras underentreprenörer konkurrera om arbetsuppgifterna på dessa sträckor.”
Det är ”angeläget att förutsättningslöst utreda hur vi ska få en så väl fungerande järnväg som möjligt”, skriver Ygeman som anser att trovärdigheten undergrävs av att regeringen tillsatt en före detta lobbyist som utredare.
Det har han naturligtvis rätt i. Vad värre är dock att Ygeman underlåter att berätta att det finns tre EU-direktiv för av reglering av järnvägen och att ett fjärde är på väg som syftar till ytterligare avreglering och konkurrensutsättning. ”Det SEKO kan fastslå är att EU:s politik har fört med sig en storstilas privatisering som i alla delar inte varit lyckad”, skriveer LO-förbundet SEKO i sitt remissyttrande om EU:s fjärde järnvägspaket.
Direktivet, som ännu i trätt i kraft, öppnar för andra EU-ländernas järnvägsbolag fritt ska kunna köra inrikes tågtrafik i Sverige. I Sverige genomfördes denna avreglering redan 2010 som en förtida anpassning till EU:s kommande marknadsliberala regler.
Totalt 46 företag vill köra tåg på de svenska järnvägarna nästa år. Det står klart när ansökningstiden till Trafikverket nu gått ut. Bland de företag som sökt tillstånd finns bland annat två nya aktörer som vill köra persontåg mellan Stockholm och Göteborg, MTR Nordic AB och Citytåget i Sverige. Tågkaoset kommer inte bara att fortsätta utan förvärras.
Varför underlåter Anders Ygeman att informera svenska folket om att det är EU som styr svensk järnvägspolitik? Är det ytterligare ett exempel på den mörläggning som pågår för att osynliggöra konsekvenserna av medlemskapet i EU för svenska folket?

onsdag 8 maj 2013

EU:s regler hindrar LO-ordförandens planer


Pausa överskottsmålet och satsa 70 miljarder kronor mot arbetslösheten. Det föreslog LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i sitt första maj-tal. Men utspelet blev svalt mottaget av S-ledaren Stefan Löfven.
- Vi kommer inte att försätta oss i en situation där vi avviker från de stabila statsfinanserna. Det är grunden för att vi ska klara sysselsättningen, säger han till Dagens Nyheter.
Överskottsmålet innebär att den offentliga sektorn ska visa ett överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel, som ska betala av Sveriges statsskuld. Målet har, på goda skäl, ifrågasatts av fackförbund, näringslivsorganisationer, ekonomer och politiker – bland annat av före detta S-ledaren Göran Persson – med argumentet att den svenska statsskulden har minskat kraftigt samtidigt som investeringsbehovet är stort. Bland riksdagspartierna är det bara Vänsterpartiet som vill ändra överskottsmålet.
Vad kritikerna förefaller ha missat är att överskottsmålet, tillsammans med budgettaket, infördes i slutet av 90-talet för att anpassa Sverige till reglerna för den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Sverige är som EU-medlem också medlem i EMU:s två första steg, det är bara det tredje steget med införandet av euron som valuta och att ECB i Frankfurt tar över penningpolitiken (räntan) som Sverige står utanför, trots att vi inte har ett undantag som Danmark och Storbritannien.( Formellt är det så att Sverige inte får vara med i EMU eftersom vi inte har knutit kronan till euron i minst två år, vilket är ett av de så kallade konvergenskriterierna som ett EU-land måste uppfylla för att bli fullvärdig medlem i EMU.)
Enligt den stabilitetspakt som EU-länderna antog vid toppmötet i Amsterdam i juni 1997, ska medlemsstaterna ”undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser”. Målet med medlemsstaternas nationella budgetpolitik ska vara ”sunda offentliga finanser med budgetar nära balans eller i överskott”. [Europeiska rådets resolution om stabilitets- och tillväxtpakten, antagen i Amsterdam den 16-17 juni 1997.]
Varje år måste regeringen lämna in ett så kallat konvergensprogram till EU där det framgår hur Sverige ska klarar Maastrichtfördragets så kallade konvergenskriterier (låg inflation, lågt budgetunderskott, låg statsskuld och låg ränta) som har överförts till stabilitetspakten, vilken har stramats åt under den innevarande eurokrisen med andra finanspolitiska instrument såsom den europeiska planeringsterminen, sexpacken, tvåpacken, europluspakten och nu senast euroländernas så kallade finanspakt.
Maastrichtfördraget och de där efter beslutade finanspolitiska överenskommelserna innebär en avdemokratisering av finanspolitiken och en institutionalisering av en nyliberal ekonomisk politik.

söndag 5 maj 2013

Det behövs en bred och allsidig EU-debatt

”Vi ska inte alls spela på den planhalvan [rasisternas], utan ta avstånd från de föreställningar som gör sådana diskussionsteman möjliga. Nämligen: att ställa ’svenskar’ mot ’invandrare’, att sätta prislappar på medmänskligheten.” Det slår Samuel Edquist fast i en recension på Aftonbladets kultursidor [4 maj] av boken ”Invandring och mörkläggning” skriven av journalisten Gunnar Sandelin och etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg. Boken befinner sig helt och hållet, enligt Edquist, ”inom Sverigedemokraternas ideologiska månlandskap”.
Vidare konstaterar Edquist att det inte räcker med ”att försöka fostra fram toleranta idéer och utgångspunkter. Ideologier vistas inte i någon sort frizon där de slagkraftigaste och mest välformulerade debattören vinner. Att högerpopulism och rasism växer i Europa och håller på att invadera själva mittfåran även i Sverige, bottnar i djupare sociala, ekonomiska och politiska orsaker. Därför måste vi ännu mer diskutera vad det är för samhällsklimat som gynnar högerpopulismen. Hur mycket beror det på att det finns ett djupt missnöje med osäkra arbetsförhållanden och en vittrande välfärd, samtidigt som regering och opposition till stor del talar samma språk?”
Till det av Edquist skrivna kan läggas maktelitens, nomenklaturans, totala ovilja att diskutera EU-frågan och den mörläggning som pågår, från såväl Moderaterna som Socialdemokraterna, av EU-medlemskapet konsekvenser. Uppskattningsvis är minst 80 procent av de beslut som riksdagen fattar redan beslutade i Bryssel. Den folkvalda riksdagen har förvandlats till ett transportkompani. EU är i dag något helt annat än det en knapp majoritet av svenska folket röstade ja till 1994. Därför är det dags att svenska folket bereds en ny möjlighet att ta ställning till Sveriges medlemskap i EU.
En Demoskopundersökning, som tagits fram av den nystartade tankesmedjan Forum för EU-debatt, visar att få väljare, 27 procent, upplever någon betydande skillnad på EU-politiken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Nästan halva svenska folket anser att Sverige borde ha fler folkomröstningar i stora EU-frågor och 78 procent anser att en bred och allsidig debatt om EU-frågor är viktig för demokratin. Det är också, enligt mitt förmenande, ett av sätten att bekämpa det högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna.

onsdag 1 maj 2013

EU kräver fortsatta åtstramningar

När krisen i Europa når nya bottennivåer blir debatten om botemedlen allt härsknare. Europeiska centralbanken, ECB, förordar fortsatt åtstramning medan Internationella valutafonden, IMF, vill släppa på tyglarna.
Nyligen höjde IMF-höjdaren David Lipton rösten för att överge åtstramningspolitiken och en ensidig inriktning på skuldneddragningar
”Det finns en risk för att Europa drabbas av stagnation vilket skulle få svåra följder för hushållen, företag och bankerna. För att undvika en sådan utveckling måste förutsättningarna för tillväxt stärkas. Förmodligen krävs ytterligare okonventionella åtgärder”, sade Lipton på en konferens i London.
Argumentationen får mothugg från ECB-håll.
”Att försena finansiell konsolidering är inte rätt väg att gå. Det innebär än högre skuldsättning, vilket skulle bli mycket kostsamt för euroområdet”, sade direktionsledamoten Jörg Asmussen.
ECB, liksom EU-kommissionen, kräver fortsätta åtstramningar, trots att åtstramningarna har blivit en ond cirkel av sjunkande tillväxt och stigande arbetslöshet. Förklaringen är att EU:s regler, Lissabonfördraget, stryper efterfrågan eftersom ECB:s huvudmål är ”prisstabilitet, dvs. låg inflation, och EU-kommissionens utgångspunkt när den utformar förslag om riktlinjer för den ekonomiska politiken är att ”Medlemsstaterna ska undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser” (artikel 126.1). I ett protokoll som fogats till Lissabonfördraget definieras att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP och att den offentliga sektorns skuld får vara högst 60 procent av BNP. Och i den så kallade finanspakt som trädde i kraft vid årsskiftet har euroländerna kommit överens om att (det strukturella) budgetunderskott får vara högst 0,5 procent.
De av eurokrisen drabbade länderna i södra Europa har enligt EU:s regler alltför stora budgetunderskott och statsskulder, och tvingas av den så kallade trojkan, EU-kommissionen, ECB och IMF, att vidta åtgärder som nedskärningar av den offentliga sektorn och privatiseringar av offentlig egendom, avreglering av arbetsmarknaden och försämrade villkor för arbetskraften och de fackliga organisationerna, sämre ersättningar till de arbetslösa och pensionärerna, och så vidare.
Ett exempel: Den spanska regeringen presenterade nyligen ett nytt ”reformpaket” för att ”blidka EU och få mer tid för att minska budgetunderskottet”, rapporterar Dagens Industri [27 april]. DI:s reporter skriver att ”reformpaketet har lett till våldsamma protester utanför det spanska parlamentet i Madrid där demonstranter drabbade samman med kravallpolis”. Bland annat ska en höjning av pensionsåldern påskyndas och tillfälliga skattehöjningar förlängas i ytterligare ett år. Samtidigt sänker Spanien prognosen för BNP-tillväxten från minus 0,5 procent till minus 1,3 procent. Arbetslösheten beräknas öka till 27,1 procent och prognosen för budgetunderskottet i år justeras upp till 6,3 procent av BNP.
EU:s regler är som att försöka släcka en eld med bensin.

tisdag 30 april 2013

EU vill att räven ska vakta hönsgården

EU är på väg att införa årliga ”demokratikontroller” av samtliga medlemsländer, rapporterar Dagens Nyhetsers Brysselkorrespondent Henrik Bros [30 april]. Det ser ut att bli följden av konflikterna kring Ungerns ändringar av grundlagen.
”Det som hänt i Ungern har ökat engagemanget för demokratifrågor i övriga länder. När jag tog upp det här för två år sedan var det ingen som var intresserad”, säger EU-minister Birgitta Ohlsson till Dagens Nyheter.
Tyskland har rest krav på en skärpt övervakning av medlemsländerna och möjlighet att straffa dem som bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter och demokrati. EU-kommissionen ska före sommaren lägga fram ett förslag på hur granskningen ska gå till. För att kunna införa nya sanktionsformer krävs en ändring av EU:s grundlag, Lissabonfördraget.
Snacka om att sätta räven som vakt i hönsgården. EU som organisation lider av ett ”demokratiskt underskott” som inte går att reparera med mindre än att EU förändras i riktning mot ett mellanstatligt samarbete där varje medlemslands nationella parlament har vetorätt. Men det förefaller utsiktlöst.
Ända sedan bildandet på 1950-talet har EU steg för steg (fördragsändringar) gått i motsatt riktning. EU är i dag ett överstatligt ”samarbete” som omfattar nästan alla politikområden. Medlemsländerna har viktad rösträtt efter befolkningsstorlek och enskilda medlemsländer blir bundna av beslut som de röstat nej till. De nationella parlamenten, till exempel den folkvalda svenska riksdagen, har förvandlats till transportkompanier som har att verkställa beslut som fattats i Bryssel.
På nästa EU-toppmöte, i slutet av juni, ska man diskutera förslag från EU-kommissionen och Europeiska rådets permanente ordförande om hur man ska ”fördjupa” den ekonomiska och monetära unionen. Det handlar om ytterligare centralisering och avdemokratisering av den ekonomiska politiken.
EU-kommissionen vill, bland annat, att euroområdet på ska få ett eget finansdepartement, kompetens att samordna skatte- och arbetsmarknadspolitik samt rätt att utfärda euroobligationer. Kommissionen vill att eurozonen inom 1,5 till 5 år ska få en egen budget som kan undsätta euroländer i nöd, möjligtvis i form av en europeisk a-kassa, och länderna ska skriva på reformkontrakt. Kommissionen ska kunna ändra eller stoppa nationella budgetar om de inte följer de överstatliga budgetdisciplinreglerna.
Ett annat konkret exempel på hur EU ”bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter” är Lavaldomen. FN:s arbetsmarknadsorgan ILO underkänner den lagstiftning som Sverige antog efter EU-domstolens Lavaldom. Den EU-anpassade lagstiftningen strider mot internationella konventioner om facklig förenings- och förhandlingsrätt. I yttrandet från ILO:s expertkommitté, som består av oberoende juridiska experter, slås fast att begränsningarna av svenska fackliga organisationers möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få till stånd kollektivavtal med gästande utländska företag strider mot ILO:s konvention 87. Kommittén uppmanar därför den svenska regeringen att ändra lagstiftningen.
Om Sverige skulle följa ILO:s rekommendationer skulle Sverige begå ett ”fördragsbrott” som skulle kunna leda till att Sverige hamnar inför den allsmäktiga EU-domstolen i Luxemburg och döms att betala böter ända tills att riksdagen återinför en EU-anpassad lagstiftning som ”bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter”, typ förenings-, förhandlings- och konflikträtten.

Är LO-ordföranden helt okunnig om EU?

”Full sysselsättning är det viktigaste målet”, säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i en stor intervju i SvD Näringsliv [30 april].
Vet LO-ordföranden inte att Sverige som medlem i EU är bunden av Lissabonfördraget, EU:s grundlag? Enligt EU-reglerna, som är överordnade svenska lagar, inklusive grundlagarna, är huvudmålet för den ekonomiska politiken i EU och i EU:s medlemsländer låg inflation, eller ”prisstabilitet” som det formuleras i Lissabonfördraget artikel 119.2.
Exempel: Att euroländer som Spanien och Grekland har en arbetslöshet på över 26 procent är betydelselöst när Europeiska centralbanken (ECB) bestämmer penningspolitiken (räntan). Enligt ECB:s stadga, som finns som ett protokoll till Lissabonfördraget, ska ”huvudmålet” vara att ”upprätthålla prisstabilitet” (Protokoll om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, Kapitel II, Artikel 2).
Vidare säger Karl-Petter Thorvaldsson i SvD-intervjun att ”de viktigaste ingredienserna” för att minska arbetslösheten ”är att ha en ekonomisk politik som ökar efterfrågan”.
Vet inte LO-ordföranden att Sverige som medlem i EU är beroende av Lissabonfördragets Protokoll om förfarandet vid alltför stora underskott? Enligt artikel 1 i detta protokoll får underskottet i ”den offentliga sektorns finanser” vara maximalt 3 procent av BNP och ”skuldsättningen i den offentliga sektorn” får vara maximalt 60 procent av BNP.
Detta protokoll (liksom det förut nämnda) antogs redan 1992 och har samma juridiska status som själva fördragstexten, dvs, står över nationella lagar. Om ett EU-land inte slaviskt följer dessa EU-regler gör det sig skyldigt till ”fördragsbrott” och kan komma att dömas till böter av EU-domstolen.
Exempel: 19,1 miljoner människor - 12 procent av arbetskraften - var utan jobb i eurozonen i februari, enligt EU:s statistikbyrå Eurostat. Inte någon gång under eurons existens har arbetslösheten legat på en så hög nivå. Siffrorna innebär att antalet personer utan jobb i euroområdet har plussats på med närmare två miljoner jämfört med februari i fjol.
Vad gör EU? Jo, tillsammans med ECB och IMF, tvingar EU-kommissionen de krisande euroländerna att skära ned de offentliga utgifterna, försämra villkorens för arbetslösa och pensionärer, privatisera offentliga tillgångar och höja skatterna, och så vidare.
Grekland är ett belysande exempel: Enligt det senaste åtstramningspaketet för Grekland ska 150.000 jobb bort i den statliga sektorn fram till 2015. Lönerna och pensionerna gröps ur och sektorer som sjukvård och utbildning tvingas sänka sina kostnader. Det har lett till att strejker och demonstrationer avlöser varandra medan folket blir allt fattigare. En ny generalstrejk är utlyst till första maj.
Är Karl-Petter Thorvaldsson helt okunnig om EU? Eller försöker han, som många andra EU-anhängare, slå blå dunster i svenska folkets ögon? EU:s ekonomiska politik stryper efterfrågan. Det är som att bromsa i en uppförsbacke.

söndag 28 april 2013

Peter Wolodarski måste säga nej till EU


Dagens Nyheters chefredaktör, Peter Wolodarski, skriver i en Söndagskrönika på tidningens ledarsidor [28 april] att ”Ekonomi är att välja”. Det är ett korrekt konstaterande i en demokrati. Men i det odemokratiska EU är den ekonomiska politiken redan förutbestämd och inte möjlig att påverka genom demokratiska val. I Lissabonfördraget, EU:s grundlagar, finns det inskrivet att huvudmålet för den ekonomiska politiken i unionen och dess medlemsländer är låg inflation, lågt budgetunderskott och låg statsskuld. Det är som att vi i Sverige skulle skriva in Moderaternas partiprogram i regeringsformen.
”EU:s politiska ledare har tydligt ignorerat lärdomarna från den stora depressionen på 1930-talet. I stället har man förlitat sig på ett moraliskt tänkande där skulder per definition är fel, oavsett vad de syftar till att åstadkomma”, konstaterar Wolodarski helt rätt. Han fortsätter: ”I dag är det deprimerande tydligt hur fel detta tänkande slagit. I stora delar Europa, inklusive Storbritannien, har åtstramningarna bidragit till den sämsta utvecklingen sedan andra världskriget. Tillväxten är obefintlig och arbetslösheten når historiska rekord. De offentliga skulderna, som var tänkta att minska, fortsätter paradoxalt nog att öka som en följd av de usla tiderna.” På 1930-talet ”begicks liknande allvarliga felgrepp i den ekonomiska politiken, vilket banade väg för nazisternas demokratiska maktövertagande i Tyskland. Då som nu försöker land efter land att spara sig ur problemen, vilket resulterar i en kollektiv kollaps av efterfrågan. Krisen förstärker sig själv.”
Det märkliga är att Wolodarski, trots att han har en helsida till sitt förfogande, inte med en bokstav skriver om att det han kritiserar egentligen är grundvalarna för EU. I artikel 119.2 slås det fast i Lissabonfördraget att EU ka ha ”en gemensam penning- och valutapolitik” som ”ska ha som huvudmål att upprätthålla prisstabilitet” (dvs. låg inflation). Och i artikel 126.1 slås det fast att ”medlemsstaterna ska undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser”. Och i ett ”protokoll om konvergenskriterierna”, som antogs redan 1992 och som har samma juridiska status som själva fördragstexten, definieras detta som att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP och att statsskulden får vara högst 60 procent av BNP. Det finns ingen annan ”stat” i världen som har skrivit in liknande regler i sina grundlagar.
Dessutom har tyglarna stramats åt genom den så kallade finanspakt (egentligen; Fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen) som trädde i kraft i euroländerna vid årsskiftet, och som riksdagen i oträngt mål har anslutit Sverige till. I finanspaktens artikel 3.1b slås det fast ”ett nedre gränsvärde för det strukturella underskottet på 0,5 procent av bruttonationalprodukten till marknadspriser” och i artikel 3.2 slås det fast att ”de regler som anges i punkt 1 ska senast ett år efter att detta fördrag träder i kraft få verkan i de fördragsslutande parternas nationella lagstiftning genom bindande och permanenta bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som garanterar att reglerna fullt ut respekteras och efterlevs under hela den nationell budgetprocessen”. Om ett euroland inte gör detta hotas det med böter av  EU-kommissionen och EU-domstolen på upp till 0,1 procent av BNP. (I Sveriges fall skulle det motsvara 3,56 miljarder kronor. Snacka om att "krisen förstärker sig själv!) Finanspakten innebär med andra ord ett tvång (för euroländer) att skriva in motsvarande Moderaternas partiprogram i de nationella grundlagarna och därmed göra den ekonomiska politiken opåverkbar av resultaten i de nationella parlamentsvalen. Typ nästa års riksdagsval: Det spelar ingen roll om man röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna, man får samma ekonomiska politik oavsett.
Om Wolodarski ska vara trovärdig måste han motsätta sig fortsatt svenskt medlemskap i EU. För så länge Sverige är en underordnad ”delstat” i en framväxande europeisk superstat, så är ”ekonomi” inte ”att välja”. Det precis det som vi EU-motståndare varnade för inför folkomröstningarna 1994 och 2003, och som är ett av många skäl till varför vi i dag tycker att svenska folket, i likhet med det brittiska, ska erbjudas en ny chans att rösta om EU.

lördag 27 april 2013

Johan Ehrenberg är inte trovärdig


”När alla länder ’sparar’ betyder det att alla länder minskar sin ekonomi. Mindre jobb, mindre välfärd, mindre klimatinvesteringar. Förstörelse. Inte sparande. Varje arbetslös timme är en förstörd timme av mänsklig kraft. Varje ogjord klimatinvestering är en förstörd planet.” Det skriver Johan Ehrenberg i ETC Stockholm [26 april]. Han fortsätter: ”Statsskulder är bra om de används till rätt saker. Om man gör som Grekland som köpte vapen av Tyskland och Frankrike så blir det problem. Dessa jättelån tär men är hycklande nog det enda Tyskland och Frankrike inte tycker Grekland måste skära i. Sänk lönerna, ropar man. Inte vapenköpen! Det här är nyliberalismen i all sin pinsamma nakenhet. ’Sparande’ för att förstöra, inte för att investera."
Ehrenberg har helt rätt. Det märkliga är att han är anhängare av EU och EMU. I Lissabonfördraget, EU:s grundlag som står över alla svenska lagar, inklusive grundlagarna, och som bara kan ändras om samtliga EU-länder är överens, finns det inskrivet hur stort budgetunderskottet och statsskulden får vara i de enskilda EU-länderna. Däremot finns det inga EU-regler som hindrar att arbetslösheten växer. Ta Grekland som exempel: Dagens Industri [27 april] rapporterar att Grekland har fått ”betala ett högt pris för nödlånen från EU och Internationella valutafonden, IMF. Arbetslösheten ligger på rekordnivån 27,2 procent och andelen unga arbetslösa är skyhöga 59,3 procent. […] Enligt det senaste åtstramningspaketet för Grekland ska 150.000 jobb bort i den statliga sektorn fram till 2015. Lönerna och pensionerna gröps ur och sektorer som sjukvård och utbildning tvingas sänka sina kostnader. Det har lett till att strejker och demonstrationer avlöser varandra medan folket blir allt fattigare. En ny generalstrejk är utlyst till onsdag nästa vecka.”
På samma uppslag rapporterar Dagens Industri att den spanska regeringen presenterat ett nytt ”reformpaket” för att ”blidka EU och få mer tid för att minska budgetunderskottet”. Dagens Industri skriver att ”reformpaketet har lett till våldsamma protester utanför det spanska parlamentet i Madrid där demonstranter drabbade samman med kravallpolis”. Bland annat ska en höjning av pensionsåldern påskyndas och tillfälliga skattehöjningar förlängas i ytterligare ett år. Samtidigt sänker Spanien prognosen för BNP-tillväxten från minus 0,5 procent till minus 1,3 procent. Arbetslösheten beräknas öka till 27,1 procent och prognosen för budgetunderskottet i år justeras upp till 6,3 procent av BNP. Den spanska regeringens målsättning är att 2016 ”komma under 3,0 procent av BNP i enlighet med EU:s regler”, skriver Dagens Industris reporter som förefaller okunnig om att budgetunderskottsmålet har skärpts med euroländernas så kallade finanspakt, som trädde i kraft vid årsskiftet, till 0,5 procent av BNP.
Detta är, för att tala med Ehrenberg, ”nyliberalismen i alla sin pinsamma nakenhet”. Och i EU är nyliberalismen, till skillnad från medlemsländerna och alla andra stater i världen, grundlagsfäst. Det är bland annat därför som Moderaterna och Svenskt Näringsliv tillhör EU-medlemskapets främsta tillskyndare. Att den vältalige och i andra sammanhang radikale Ehrenberg inte inser detta är minst sagt otrovärdigt!