söndag 5 februari 2012

Grekland tvingas strama åt än mer

Efter beslutet om EU:s nya finanspolitiska fördrag, Merkozypakten, vänds nu blickarna åter mot Grekland, det land som är hårdast drabbat av eurokrisen. Grekland förhandlar parallellt, dels med privata långivare, som banker och försäkringsbolag (som skott sig på eurokrisen), om en nedskrivning av statsskulden, dels med den så kallade trojkan, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden, om nästa ”nödlån” till Grekland på 130 miljarder euro.
Trojkan kräver att Grekland stramar åt ännu mer för att godkänna krislånet. Bland annat vill de att Grekland ökar privatiseringarna, sänker minimilönen och semestertillägg samt sparar kraftigt på hälso-och försvarsområdet. (Det senare är intressant eftersom Lissabonfördraget, EU:s grundlag, kräver att medlemstaterna ska öka sina försvarsutgifter.)
På EU-toppmötet den 30 januari antog euroländernas stats- och regeringschefer ett meddelande i vilket de uppmanar ”samtliga politiska partier” i Grekland att ”oåterkalleligen” förbinda sig att ”följa programmet” (dvs. trojkans åtstramningsprogram) för att ”återupprätta trovärdigheten”.
I stället för att hjälpa till och lösa Greklands och andra krisande euroländers problem kommer EU:s krispolitik i allmänhet och Merkozypakten i synnerhet att förvärra dem, eftersom den stryper efterfrågan genom nedskärningar, lönesänkningar och andra åtstramningar. Trots (eller på grund av) stenhårda åtstramningar växte Greklands budgetunderskott med 0,8 procent till 21,6 miljarder euro 2011, visar färska siffror från regeringen i Aten. Samtidigt stiger arbetslösheten kraftigt. Enligt Eurostat står nu hela 19 procent i Grekland utan arbete.
Angela Merkel har föreslagit en radikal lösning på Greklands problem att uppfylla de krav på besparingar, privatiseringar och andra åtgärder som euroländerna ställt för att gå med på krislånen till Grekland; att utse en särskild budgetkommissionär i Bryssel som får vetorätt över den grekiska finanspolitiken.
Om inte Grekland styrdes av en icke-folkvald regering bestående av ”teknokrater” – experter, tjänstemän och ekonomer – under ledning av den tidigare EU-kommissionären Mario Monti med specifika uppdrag att genomföra många och på hemmaplan hårt kritiserade ekonomiska reformer för att pressa ned budgetunderskottet och statsskulden, så hade man kunna skriva att en sådan Brysselkommissionär kapar en suveräns regerings möjlighet att bedriva en självständig politik.
Vad ska lyfta den grekiska ekonomin ur träsket? På den frågan har Merkozypakten inget svar. Tvärtom. EU:s av Tyskland och Frankrike dikterade krispolitik är enligt ekonomipristagaren Joseph Stieglitz en ”självmordspakt”. En annan amerikansk ekonomipristagare, Paul Krugman, säger att det egentliga problemet i Europa inte är den så kallade skuldkrisen utan motsatt en sparkris där alla håller igen.
Samtidigt som eurokrisen rullar på med oförminskad styrka, försäkrar Greklands makthavare gång på gång att de kommer allt närmare uppgörelser med såväl privata långivare som EU. Men eurons tillskyndare blir alltmer misstrogna.
”Även om det blir en uppgörelse framstår det som alltmer troligt att Grekland kommer att lämna eurozonen förr eller senare”, skriver Affärsvärldens Johan Högberg (1 februari). ”Grekerna verkar ovilliga att svälja den tyska sparmedicinen och sannolikt finns det en gräns för hur länge ett land kan befinna sig i recession innan det helt enkelt blir för mycket för befolkningen. Ett utträde skulle förvisso vara mycket besvärligt och smärtsamt på kort sikt, men det skulle samtidigt ge förutsättningar för en nystart.”

torsdag 2 februari 2012

Vad vet Wanja Lunby-Wedin?

”Genom att Sverige har fått igenom de krav som socialdemokraterna har ställt som en förutsättning för svenskt deltagande, är det rimligt att vi solidariskt medverkar i europakten.” Det säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande. Uttalandet är häpnadsväckande.
För det första, vad är det som Wanja Lundby-Wedin vet som vi inte får veta? Europakten, eller Merkozypakten, är ett mellanstatligt avtal mellan de 17 euroländerna som riksdagen har sekretessbelagt. På regeringens hemsida finns det bara ett ”Meddelande från euroområdets medlemsstater” som berättar att man färdigställt ”Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen” och att det kommer att undertecknas i
mars.
I meddelandet står det inte ett ord om vad detta fördrag, dvs. Merkozypakten, går ut på eller vilka villkor som gäller för icke-euroländer, typ Sverige, som frivilligt ansluter sig. Det enda vi vet är att moderatledaren Fredrik Reinfeldt på en presskonferens i Bryssel förklarade att finanspakten inte innebär en bakväg in i euron och att Sverige inte på något sätt skulle vara bundet av de krav som ställs på euroländerna, men skulle genom att medverka kunna vinna inflytande. Men det enda vi vinner är att Fredrik Reinfeldt (eller Stefan Löfven) ska få sola sig i Bryssel och mingla med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy en gång om året.
För det andra, och än mer häpnadsväckande, är att LO-ledaren uttalar stöd för en pakt som Europafacket (ETUC), där LO ingår som en av 84 medlemsorganisationer från 36 europeiska länder, kraftfullt fördömer.
"Det här fördraget kanske lugnar förbundskansler Merkels politiska vänner, men inte de miljontals arbetslösa, fattiga eller utsatta löntagarna i Europa, som väntar på beslutsamt stöd från EU:s institutioner. Det är därför som vi motsätter oss fördraget. Planer som återställer balanserade offentliga räkenskaper måste prioritera fråga om uthållig tillväxt. Åtstramning är det samma som att ta död på tillväxt och jobb”, säger Europafackets generalsekreterare Bernadette Ségol i ett pressmeddelande.
Vad, Wanja Lundby-Wedin, är det som gör att det är ”rimligt att vi solidariskt medverkar i europakten”? Varför ska vi frivilligt ikläda oss en finanspolitisk tvångströja som i vart fall för euroländernas del innebär fortlöpande åtstramningar och en avdemokratisering av den ekonomiska politiken? Och vem är det vi ska vara solidariska med, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och de andra EU-potentaterna eller de hundratusentals löntagare, arbetslösa, ungdomar och fackföreningsmedlemmar som protesterar mot EU:s krispolitik på gator och torg i Aten, Rom, Bryssel och så vidare?