fredag 28 maj 2010

Att försöka släcka en eld med bensin

Det går en nedskärningsvåg genom Europa. Länder tyngda av stora underskott och skulder tvingas banta i sina budgetar.
Nyligen klubbade Spanien igenom en budget med besparingar på 15 miljarder euro, närmare 150 miljarder svenska kronor.
Spanien, som har eurozonens tredje största budgetunderskott, försöker efter påtryckningar från Bryssel sänka detta från 11,2 procent av BNP förra året till sex procent nästa år.
De offentligt anställdas löner ska sjunka med fem procent, pensionerna ska frysas, mödrar ska inte längre få 2.500 euro per nyfödd, biståndet ska sänkas med 600 miljoner euro, investeringar i infrastruktur ska avbrytas.
Aldrig tidigare har sådant inträffat. Ingen spansk regering hittills har vågat sänka de statsanställdas löner eller frysa pensioner. Och den socialdemokratiska minoritetsregeringen med premiärminister José Luis Zapatero i spetsen har långt ifrån lyckats samla nationen kring sparbetingen.
Med endast en rösts övervikt gick paketet igenom. Det kan Zapatero tacka de katalanska nationalisterna för, som lade ned sina röster.
Stämningarna i Spanien väcker dock oro för hur regeringen ska klara av att hantera krisen framöver. Katalanerna sade att de inte kommer att godkänna budgetpropositionen för 2011, utan kräver nyval tidigt nästa år.
Samtidigt är det största oppositionspartiet, konservativa Partido popular, starkt kritiska. Åtgärderna har dikterats av EU:s finansministrar. Oppositionsledaren Mariano Rajoy kunde därför säga i kongressen att Spanien numera är ett protektorat.
Samtidigt som den spanska regeringen verkställer en drastisk åtstramningspolitik är situationen på arbetsmarknaden redan i utgångsläget katastrofal. Arbetslösheten är mer än 20 procent, den högsta inom EU.
Spanien är inte det första landet i Europa att skära i utgifterna.
Grekland, Irland, Lettland, Portugal, Italien och Frankrike har alla gjort stora kraftiga nedskärningar, vilket skapat oro för att återhämtningen i Europas ekonomi kommer på skam.
Om alla bara ska spara sig ur krisen finns det ingen som köper, konstaterar Dagens Nyheters ledarskribent Gunnar Jonsson (26 maj): ”Att exportera mer och importera mindre blir en omöjlig ekvation om alla ska göra det samtidigt.”
Den i EU grundlagsfästa nyliberala politiken är som att försöka släcka en eld med bensin.

lördag 15 maj 2010

Ökad EU-integration på franska villkor

EU-integrationen har en egen inre dynamik, där ett steg med automatik leder fram till nästa steg. En självförstärkande process mot fortsatt, successiv utbyggd och fördjupad integration, var sig medlemsländerna vill det eller inte. EMU är ett typiskt exempel. De ekonomiska nackdelarna med valutaunionen [gemensam valuta och penningpolitik] kommer att tvinga fram en överstatlig finanspolitik inom EU.
”EMU är en språngbräda till politisk integration snarare än ett instrument för ekonomisk tillväxt”, förklarade Erik Hoffmeyer, under trettio år chef för Danmarks Nationalbank, när Maastrichtfördraget debatterades i början av 90-talet.
I spåren av Greklandskrisen har Frankrikes president Nicolas Sarkozy efterlyst en ”ekonomisk regering” som samordnar euroländernas ekonomiska politik.
EU-integrationen har en egen inre dynamik, där ett steg med automatik leder fram till nästa steg. En självförstärkande process mot fortsatt, successiv utbyggd och fördjupad integration, var sig medlemsländerna vill det eller inte. EMU är ett typiskt exempel. De ekonomiska nackdelarna med valutaunionen [gemensam valuta och penningpolitik] kommer att tvinga fram en överstatlig finanspolitik inom EU.
”EMU är en språngbräda till politisk integration snarare än ett instrument för ekonomisk tillväxt”, förklarade Erik Hoffmeyer, under trettio år chef för Danmarks Nationalbank, när Maastrichtfördraget debatterades i början av 90-talet.
I spåren av Greklandskrisen har Frankrikes president Nicolas Sarkozy efterlyst en ”ekonomisk regering” som samordnar euroländernas ekonomiska politik.
I mitten av maj föreslog EU-kommissionen [efter krav från Tyskland] att euroländerna i framtiden skickar in sina budgetutkast till Bryssel för förhandsgranskning och klartecken centralt från EU, innan de läggs fram för debatt och beslut i hemlandet.
Enligt förslaget ska även sanktioner införas mot de länder som bryter mot maxgränsen för budgetunderskott på 3 procent av BNP, som det är fastställt i EU:s så kallade stabilitetspakt. Möjligheten att straffa länder som inte håller sig till siffrorna har visserligen funnits i paktens ramverk sedan den inrättades, men hittills har kommissionen inte vågat eller kunnat ta en dust med stora länder som Frankrike, Tyskland och Italien, som konsekvent bryter mot reglerna.
Euroländer som inte lever upp till kraven ska i framtiden till exempel kunna bli av med EU-pengar för infrastruktur och andra utvecklingsprojekt.
Förslaget från EU-kommissionen om skärpta budgetkrav väcker en politiskt hyperkänslig debatt om var gränserna för ett lands självbestämmande går. Om förslaget accepteras innebär det att man överför en enorm makt från de nationella parlamenten till EU.
En finansminister kan bli tillsagd av byråkraterna i Bryssel att gå hem och ändra sitt budgetförslag om det anses att han eller hon tänker låna för mycket pengar, spara för lite eller inte visar tillräcklig återhållsamhet med de offentliga utgifterna. Euroländerna skulle sedan kunna rösta ned ett lands budget med en kvalificerad majoritet – något som är tillåtet enligt EU:s regelbok, men som ännu aldrig aktiverats.
”Medlemsstaterna måste ha modet att säga om de vill ha en ekonomisk union eller inte. Därför att utan en sådan är en monetär union omöjlig”, sade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso när förslaget presenterades.
Men trots att Nicolas Sarkozy har uttalat sig för en ”ekonomisk regering” för euroländerna avvisar Frankrikes regering EU-kommissionens förslag till budgetkontroll: ”Parlamentet förblir suveränt när det gäller budgetarbete och finansiella beslut”, säger den franske regeringstalesmannen Luc Chatel.
EU-integrationen är inte bara en historia om nationalstaternas underordning under överstatliga institutioner. Det är också i hög grad en historia om maktkamp och instabila kompromisser mellan regionala europeiska stormakter. Frankrikes statsledning har alltid varit aktiv förespråkare för ökad makt till Bryssel - under förutsättning att det tjänar franska nationella intressen. Bevarandet av Frankrikes ställning som europeisk stormakt utgör utgångspunkt för varje fransk EU-politik, oavsett om det är borgarna eller de så kallade socialisterna som sitter vid makten i Paris.

tisdag 4 maj 2010

Full fart framåt - mot undergången

I söndags beslutade Eurogruppen, dvs. de 16 EU-länder som ingår i den monetära unionen, om det gigantiska stödpaketet till Grekland.
Trycket på Giorgos Papandreous socialdemokratiska regering är stenhårt. EU, i synnerhet euroländernas ledare, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden syr ihop ett nödpaket. Det har handlat om behov av 300, 450, 800 och, nu senast, om 1.000 miljarder kronor.
Samtidigt pågår ett spel om räddningsaktionens villkor: åtstramningar och nedskärningar som försämrar grekernas levnadsstandard och orsakar väldiga gatuprotester och strejker. Hundratusentals statsanställda gick på tisdagen ut i en två dagar lång strejk. Flyganställda gjorde gemensam sak med de statsanställda och många inrikesflyg blev stående på marken. Tisdagens strejker föregår en generalstrejk i veckan då såväl offentliganställda som privatanställda väntas lägga ned arbetet i protest mot de hårda nedskärningarna.
Men EU och IMF är orubbliga. Finansminister Giorgos Papakonstantinou måste minska underskottet med svångrem och indragna förmåner.
Kommer krisen i Grekland att leda till slutet för EU:s valutaunion? Kanske, men det mesta pekar för närvarande åt rakt motsatt håll.
Eurogruppens samarbete intensifieras av krisen. Ingen protesterar längre mot att enbart euroländernas stats- och regeringschefer träffas på toppmöten. Det skedde för första gången i slutet av mars och nu har EU:s president Herman Van Rompuy åter kallat euroländernas politiska ledare till möte.
Det kommer säkert att bli fler enskilda euromöten. Den grekiska krisen visar det som alla egentligen redan vet; att den överstatliga valuta- och penningpolitiken behöver kompletteras med mer gemensam ekonomisk politik. Inom kort ska kommissionen presentera förslag om hur euroländerna skulle kunna utveckla det finanspolitiska samarbetet.
Senare i år kommer Van Rompuys planer på en ”ekonomisk regering” i EU. För de länder som redan har infört euron finns egentligen bara ett alternativ; att hjälpligt lösa de problem som uppstår och fortsätta på den inslagna vägen. Ungefär som Titanic. Full fart framåt - mot undergången.
Med en statsskuld på 80 procent av BNP och den högsta arbetslösheten på 20 år så finns Portugal med bland länderna som väntas bli den ekonomiska krisens nästa offer. Det är sannolikt att en fördjupad kris även här kommer att leda till kraftiga reaktioner med strejker och demonstrationer som i Grekland.