Landstinget Region Skåne har ställt krav på att privata leverantörer av primärvård måste förbinda sig att teckna kollektivavtal med facket för att kunna bli godkända.
När liknande krav tidigare uppställts vid offentlig upphandling har dessa regelmässigt underkänts av domstol. Länsrätten i Skåne underkände därför Region Skånes krav efter anmälan av en privat läkare.
Krav på kollektivavtal kan få till konsekvens att utländska, exempelvis danska, vårdföretag utesluts från att delta i landstingets valfrihetssystem. Detsamma gäller för svenska företag som av någon anledning inte har tecknat kollektivavtal. Kravet strider därför inte bara mot svensk lag utan även mot EU-fördragets principer om likabehandling och icke-diskriminering.
- Det finns en grundmurad juridik på området och det kan inte råda någon tvekan om regelverket, säger Pär Cronhult, chefsjurist på Konkurrenskommissionen.
Konkurrenskommissionen är inte en myndighet utan en ”oberoende expertgrupp” knuten till den nyliberala tankesmedjan ”Den nya välfärden”.
Finns det någon som fortfarande undrar varför storföretagens kamporganisationer SAF och Industriförbundet, som numera fusionerat till Svenskt Näringsliv, satsade hundratals miljoner kronor på att driva igenom ett svenskt medlemskap i det odemokratiska och marknadsliberala EU-projektet?
torsdag 31 december 2009
fredag 18 december 2009
Reinfeldt bedriver fult spel i Köpenhamn
Förhandlingarna vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn har utvecklat sig till ett ställningskrig. Fattiga mot rika. De fattiga länderna med mindre möjligheter att skära ner sina utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser utan att allvarligt skada sina ekonomier står i konflikt mot de rika länderna som har enormt mycket större resurser samt ett tungt ansvar för klimatkrisen eftersom det är de som har orsakat den.
För att få till ett kraftfullt avtal måste de rika länderna göra betydligt mer både när det gäller utsläppsminskningar och för att finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländerna ska vara nya pengar utöver existerande åtaganden.
Men Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, som dessutom för tillfället innehar ordförandeskapet i EU, bedriver ett fult spel under Köpenhamnstoppmötet.
Sverige har ett nationellt biståndsmål på en procent av BNI. I de pågående klimatförhandlingarna vill Sverige dock inte kännas vid detta mål utan hänvisar istället till internationella biståndsmål om 0,7 procent av BNI. När Reinfeldt säger att Sverige bidrar med åtta miljarder till klimatåtgärder i fattiga länder pratar han alltså egentligen om ompaketerade biståndspengar.
Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Klimatfinansieringen bör inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat.
Ett annat sätt att undvika riktiga åtaganden, är Sveriges nya förslag om hur man beräknar koldioxidutsläpp från skogen. Reinfeldt vill att utsläppen ska räknas utifrån hur mycket skog som skulle kunna ha avverkats, istället för att jämföra koldioxidbalansen med ett särskilt år som är brukligt till exempel vad gäller fossila bränslen. Det är en orimlig utgångspunkt. Man kan inte hävda utsläppsminskningar mot bakgrund av att man inte huggit ned all skog som man skulle ha kunnat.
När Sverige, liksom andra EU-länder, dribblar med bokföringen, ändrar beräkningen av utsläpp från skogsavverkning och använder biståndspengar till klimatåtgärder i fattiga länder, är ett svek mot världens fattigaste.
Eftersom det är vi i den rika världen som till största del har orsakat klimatutsläppen är det de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Därför är det rimligt att de rika länderna står för största delen av notan.
För att få till ett kraftfullt avtal måste de rika länderna göra betydligt mer både när det gäller utsläppsminskningar och för att finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländerna ska vara nya pengar utöver existerande åtaganden.
Men Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, som dessutom för tillfället innehar ordförandeskapet i EU, bedriver ett fult spel under Köpenhamnstoppmötet.
Sverige har ett nationellt biståndsmål på en procent av BNI. I de pågående klimatförhandlingarna vill Sverige dock inte kännas vid detta mål utan hänvisar istället till internationella biståndsmål om 0,7 procent av BNI. När Reinfeldt säger att Sverige bidrar med åtta miljarder till klimatåtgärder i fattiga länder pratar han alltså egentligen om ompaketerade biståndspengar.
Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Klimatfinansieringen bör inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat.
Ett annat sätt att undvika riktiga åtaganden, är Sveriges nya förslag om hur man beräknar koldioxidutsläpp från skogen. Reinfeldt vill att utsläppen ska räknas utifrån hur mycket skog som skulle kunna ha avverkats, istället för att jämföra koldioxidbalansen med ett särskilt år som är brukligt till exempel vad gäller fossila bränslen. Det är en orimlig utgångspunkt. Man kan inte hävda utsläppsminskningar mot bakgrund av att man inte huggit ned all skog som man skulle ha kunnat.
När Sverige, liksom andra EU-länder, dribblar med bokföringen, ändrar beräkningen av utsläpp från skogsavverkning och använder biståndspengar till klimatåtgärder i fattiga länder, är ett svek mot världens fattigaste.
Eftersom det är vi i den rika världen som till största del har orsakat klimatutsläppen är det de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Därför är det rimligt att de rika länderna står för största delen av notan.
tisdag 15 december 2009
Krigsminister Sten Tolgfors är en säkerhetsrisk
Svensk säkerhetspolitik byggde tidigare på följande doktrin: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Det betydde att Sverige inte anslöt sig till militära pakter och förbehöll sig rätten att stå utanför Europas blodiga konflikter.
Detta gäller inte längre. Nyligen sade krigsminister Sten Tolgfors (m) i riksdagen:
”Kriser ska mötas med andra och hindras från att komma hit.”
Riksdagen har avgett en ”solidaritetsförklaring” där vi lovar att bistå till exempel Baltikum om Ryssland anfaller: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om… ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland [i EU] eller nordiskt land.”
Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, som trädde i kraft 1 december innehåller två solidaritetsförklaringar.
För det första en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.
För det andra en särskild solidaritetsklausul där det slås fast att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.
Dessa klausuler är i praktiken slutet för den svenska militära alliansfriheten.
Hur Sverige blir säkrare genom att skicka militära expeditioner till främmande länder återstår för krigsminister Tolgfors att förklara. Det gör oss snarare till ett legitimt mål för vedergällning och riskerar att dra in oss i blodiga konflikter som handlar om helt andra saker än Sveriges säkerhetspolitiska intressen.
Krigsminister Sten Tolgfors är med andra ord en säkerhetsrisk. Vem underrättar Säpo?
Det betydde att Sverige inte anslöt sig till militära pakter och förbehöll sig rätten att stå utanför Europas blodiga konflikter.
Detta gäller inte längre. Nyligen sade krigsminister Sten Tolgfors (m) i riksdagen:
”Kriser ska mötas med andra och hindras från att komma hit.”
Riksdagen har avgett en ”solidaritetsförklaring” där vi lovar att bistå till exempel Baltikum om Ryssland anfaller: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om… ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland [i EU] eller nordiskt land.”
Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, som trädde i kraft 1 december innehåller två solidaritetsförklaringar.
För det första en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.
För det andra en särskild solidaritetsklausul där det slås fast att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.
Dessa klausuler är i praktiken slutet för den svenska militära alliansfriheten.
Hur Sverige blir säkrare genom att skicka militära expeditioner till främmande länder återstår för krigsminister Tolgfors att förklara. Det gör oss snarare till ett legitimt mål för vedergällning och riskerar att dra in oss i blodiga konflikter som handlar om helt andra saker än Sveriges säkerhetspolitiska intressen.
Krigsminister Sten Tolgfors är med andra ord en säkerhetsrisk. Vem underrättar Säpo?
torsdag 3 december 2009
Försvara kollektivavtalen och konflikträtten
Från april 2010 vill den moderatledda regeringen införa nya regler för hur kollektivavtal ska träffas mellan svenska fack och gästande utländska företag. Som en följd av EU-domstolens utslag i Lavalmålet - den fackliga blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm - får inte facket vidta konfliktåtgärder för att tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har.
Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa minimivillkor när det gäller till exempel arbetstid och semester. Kan arbetsgivaren visa, genom ett utländskt kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller tillgripa stridsåtgärder.
EU-domstolen skriver i Lavaldomen att EU:s utstationeringsdirektiv ska tolkas så att värdmedlemsstaten inte kan kräva ”arbets- och anställningsvillkor som går utöver” de minimiregler som anges i direktivet. En annan tolkning, såsom att kräva normallön och inte enbart minimilön, skulle enligt EU-domstolen ”innebära att direktivet förlorade sin ändamålsenliga verkan”. Direktivets ”ändamålsenliga verkan” är således låglönekonkurrens.
Regeringen föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att ta till stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal även om det finns ett utländskt kollektivavtal på arbetsplatsen.
Lex Britannia underkändes i Lavaldomen eftersom EU-domstolen befann lagen vara direkt diskriminerande mot företag från andra EU-länder - trots att syftet är att motverka social dumpning och att säkerställa principen lika lön för lika arbete. Så här formulerar sig perukstockarna i Luxemburg: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till och med svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 49 EG.” Smaka på det; ”mindre lockande”!?
Om regeringen, anförd av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, får som den vill så kommer den svenska fackföreningsrörelsen att vingklippas och den låglönekonkurrens som var fallet i Vaxholm hösten 2004 att sättas i system. Detta måste fackföreningsrörelsen sätta stopp för, annars gräver man sin egen grav. Vägra att erkänna EU-domstolens antifackliga Lavaldom. Kräv att våra folkvalda politiker slår vakt om de lagar som riksdagen har stiftat.
Det är alldeles utmärkt att även LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin numera tycker att Sven Otto Littorin ska dra tillbaka regeringens Lavalproposition. ”Regeringens nuvarande lagförslag slår undan benen för kollektivavtalsregleringen”, konstaterar Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande.
Men för att sätta kraft bakom kravet måste kampanjen ”Rör inte konflikträtten! Försvara Lex Britannia!” inte bara fortsätta utan intensifieras.
Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa minimivillkor när det gäller till exempel arbetstid och semester. Kan arbetsgivaren visa, genom ett utländskt kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller tillgripa stridsåtgärder.
EU-domstolen skriver i Lavaldomen att EU:s utstationeringsdirektiv ska tolkas så att värdmedlemsstaten inte kan kräva ”arbets- och anställningsvillkor som går utöver” de minimiregler som anges i direktivet. En annan tolkning, såsom att kräva normallön och inte enbart minimilön, skulle enligt EU-domstolen ”innebära att direktivet förlorade sin ändamålsenliga verkan”. Direktivets ”ändamålsenliga verkan” är således låglönekonkurrens.
Regeringen föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att ta till stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal även om det finns ett utländskt kollektivavtal på arbetsplatsen.
Lex Britannia underkändes i Lavaldomen eftersom EU-domstolen befann lagen vara direkt diskriminerande mot företag från andra EU-länder - trots att syftet är att motverka social dumpning och att säkerställa principen lika lön för lika arbete. Så här formulerar sig perukstockarna i Luxemburg: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till och med svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 49 EG.” Smaka på det; ”mindre lockande”!?
Om regeringen, anförd av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, får som den vill så kommer den svenska fackföreningsrörelsen att vingklippas och den låglönekonkurrens som var fallet i Vaxholm hösten 2004 att sättas i system. Detta måste fackföreningsrörelsen sätta stopp för, annars gräver man sin egen grav. Vägra att erkänna EU-domstolens antifackliga Lavaldom. Kräv att våra folkvalda politiker slår vakt om de lagar som riksdagen har stiftat.
Det är alldeles utmärkt att även LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin numera tycker att Sven Otto Littorin ska dra tillbaka regeringens Lavalproposition. ”Regeringens nuvarande lagförslag slår undan benen för kollektivavtalsregleringen”, konstaterar Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande.
Men för att sätta kraft bakom kravet måste kampanjen ”Rör inte konflikträtten! Försvara Lex Britannia!” inte bara fortsätta utan intensifieras.
onsdag 2 december 2009
Stå upp för den svenska modellen!
Onsdagen den 2 december klockan 14.00 meddelade Arbetsdomstolen (AD) dom i det så kallade Lavalmålet (mål A 268/04). Enligt AD:s dom ska fackförbunden Byggnads och Elektrikerna betala 2,5 miljoner kronor i skadestånd och rättegångskostnader till det lettiska byggbolaget Laval med anledning av konflikten i Vaxholm hösten 2004.
– Först beslutar AD att konflikten mellan Byggnads och Laval är lovlig och inte behöver avbrytas. Fem år senare beslutar samma domstol att man nu ska betala ett omfattande allmänt skadestånd. Dagens dom strider mot sunt förnuft. Det är obegripligt att facket ska betala skadestånd när man följt gällande svensk rätt och beslut i AD, säger Byggnads ordförande Hans Tilly i en kommentar till domen.
– Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet är mycket allvarlig och får i förlängningen stora konsekvenser för svenska löntagare. När nu fackföreningar godtyckligt kan komma att tvingas betala stora skadestånd blir det svårt att arbeta för justa villkor för utländska byggnadsarbetare.
Självklart ska Byggnads och Elektrikerna vägra att betala något skadestånd till Laval, helt enkelt därför att de har följt gällande svensk lagstiftning. Byggnads krävde att Laval skulle skriva under ett svenskt kollektivavtal och när byggbolaget vägrade att göra detta satte Byggnads arbetsplatsen i blockad och strax därefter utlöste Elektrikerna en sympatiåtgärd, helt i enlighet med den så kallade Lex Britannia som riksdagen instiftade 1991. När blev det ett brott att tillämpa gällande svensk lagstiftning? Vilka andra svenska lagar är det förenat med skadestånd att följa?
Lika självklart ska Byggnads, Elektrikerna och hela den svenska fackföreningsrörelsen vägra att underordna sig EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet och med alla medel bekämpa de antifackliga lagändringar som den moderatledda regeringen nu (med illa dold förtjusning) har lagt på riksdagens bord.
EU har ingen rätt att tafsa på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inför folkomröstningen om medlemskap i EU för 15 år sedan utfästes det garantier från såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, från såväl SAF och Industriförbundet (idag Svenskt Näringsliv) som LO och TCO, att ett eventuellt medlemskap i EU inte skulle påverka kollektivavtalen eller fackföreningarnas konflikträtt. Det hade vi fått garantier för under medlemskapsförhandlingarna.
Senast idag, onsdagen den 2 december klockan 10.21, hävdade Wanja Lundby-Wedins medarbetare Anders Larsson i ett mejl att ”Sverige [fick] garantier inför medlemskapet i EU att vi skulle få ha vår modell i fred”.
När, om inte nu, ska de fackliga och politiska makthavarna använda sig av dessa garantier och meddela berörda EU-institutioner att vilka lagar och regler som ska gälla på svensk arbetsmarknad bestäms av den folkvalda riksdagen och inte av ickevalda byråkrater och lagvrängare i Bryssel och Luxemburg. Stå upp för den svenska modellen!
– Först beslutar AD att konflikten mellan Byggnads och Laval är lovlig och inte behöver avbrytas. Fem år senare beslutar samma domstol att man nu ska betala ett omfattande allmänt skadestånd. Dagens dom strider mot sunt förnuft. Det är obegripligt att facket ska betala skadestånd när man följt gällande svensk rätt och beslut i AD, säger Byggnads ordförande Hans Tilly i en kommentar till domen.
– Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet är mycket allvarlig och får i förlängningen stora konsekvenser för svenska löntagare. När nu fackföreningar godtyckligt kan komma att tvingas betala stora skadestånd blir det svårt att arbeta för justa villkor för utländska byggnadsarbetare.
Självklart ska Byggnads och Elektrikerna vägra att betala något skadestånd till Laval, helt enkelt därför att de har följt gällande svensk lagstiftning. Byggnads krävde att Laval skulle skriva under ett svenskt kollektivavtal och när byggbolaget vägrade att göra detta satte Byggnads arbetsplatsen i blockad och strax därefter utlöste Elektrikerna en sympatiåtgärd, helt i enlighet med den så kallade Lex Britannia som riksdagen instiftade 1991. När blev det ett brott att tillämpa gällande svensk lagstiftning? Vilka andra svenska lagar är det förenat med skadestånd att följa?
Lika självklart ska Byggnads, Elektrikerna och hela den svenska fackföreningsrörelsen vägra att underordna sig EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet och med alla medel bekämpa de antifackliga lagändringar som den moderatledda regeringen nu (med illa dold förtjusning) har lagt på riksdagens bord.
EU har ingen rätt att tafsa på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inför folkomröstningen om medlemskap i EU för 15 år sedan utfästes det garantier från såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, från såväl SAF och Industriförbundet (idag Svenskt Näringsliv) som LO och TCO, att ett eventuellt medlemskap i EU inte skulle påverka kollektivavtalen eller fackföreningarnas konflikträtt. Det hade vi fått garantier för under medlemskapsförhandlingarna.
Senast idag, onsdagen den 2 december klockan 10.21, hävdade Wanja Lundby-Wedins medarbetare Anders Larsson i ett mejl att ”Sverige [fick] garantier inför medlemskapet i EU att vi skulle få ha vår modell i fred”.
När, om inte nu, ska de fackliga och politiska makthavarna använda sig av dessa garantier och meddela berörda EU-institutioner att vilka lagar och regler som ska gälla på svensk arbetsmarknad bestäms av den folkvalda riksdagen och inte av ickevalda byråkrater och lagvrängare i Bryssel och Luxemburg. Stå upp för den svenska modellen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
