I Sverige är det i princip förbjudet att sälja vapen. Ändå är vi världens sjunde största vapenexportör. Per capita är vi störst. Bakom vapenexporten finns det sedan gammalt en försvarsindustriell pakt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.
Förra året exporterade Sverige krigsmateriel för 13,9 miljarder kronor. Saudiarabien, en av de mest brutala diktaturerna i världen, får i dag köpa krigsmateriel för hela 2,9 miljarder kronor, en summa som motsvarar en femtedel av hela den svenska vapenexporten.
I november 2005 slöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen ett avtal med den saudiska diktaturen om ”underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar”. Avtalet förlängdes 2010 av den borgerliga regeringen (trots motstånd från Folkpartiet och Kristdemokraterna).
Nu har Sveriges Radio avslöjat att Försvarsdepartementet godkänt ett hemligt projekt för att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. Enligt uppgifter till Sveriges Radio startade förträdare för den svenska myndigheten FOI ett ”privat” bulvanbolag för att kunna genomföra det kontroversiella projektet.
I Saudiarabien är det är inte tillåtet att offentligt kritisera islam eller kungafamiljen, politiska partier och fackföreningar är förbjudna och demonstrationer är olagliga. Kvinnor får inte rösta, ha egendom eller köra bil. Kroppslig bestraffning i form av piskning och amputering utdöms och dödsstraff utförs offentligt. Som regel sker avrättningarna i form av halshuggning för män och arkebusering för kvinnor. Saudiarabien är dessutom en fristad för gamla tyranner – hit flydde Tunisiens envåldshärskare Ben Ali med det guld han roffat åt sig från sina undersåtar.
”Den arabiska våren är ett fantastiskt uttryck för människors frihetslidelse. En människors kamp för frihet, demokrati och rättfärdighet. En kamp Sverige gett och fortsatt ger vårt stöd.” Så inledde statsminister Fredrik Reinfeldt sin regeringsförklaring den 15 september 2011. Sex månader tidigare hade saudiska stridsfordon rullat in i den lilla öststaten Bahrain i Persiska viken och bokstavligen krossat demokratirörelsen där.
Våra politiker, inte minst Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, pratar fred och demokrati, men säljer krig och stöder diktaturer.
onsdagen den 7:e mars 2012
söndagen den 5:e februari 2012
Grekland tvingas strama åt än mer
Efter beslutet om EU:s nya finanspolitiska fördrag, Merkozypakten, vänds nu blickarna åter mot Grekland, det land som är hårdast drabbat av eurokrisen. Grekland förhandlar parallellt, dels med privata långivare, som banker och försäkringsbolag (som skott sig på eurokrisen), om en nedskrivning av statsskulden, dels med den så kallade trojkan, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden, om nästa ”nödlån” till Grekland på 130 miljarder euro.
Trojkan kräver att Grekland stramar åt ännu mer för att godkänna krislånet. Bland annat vill de att Grekland ökar privatiseringarna, sänker minimilönen och semestertillägg samt sparar kraftigt på hälso-och försvarsområdet. (Det senare är intressant eftersom Lissabonfördraget, EU:s grundlag, kräver att medlemstaterna ska öka sina försvarsutgifter.)
På EU-toppmötet den 30 januari antog euroländernas stats- och regeringschefer ett meddelande i vilket de uppmanar ”samtliga politiska partier” i Grekland att ”oåterkalleligen” förbinda sig att ”följa programmet” (dvs. trojkans åtstramningsprogram) för att ”återupprätta trovärdigheten”.
I stället för att hjälpa till och lösa Greklands och andra krisande euroländers problem kommer EU:s krispolitik i allmänhet och Merkozypakten i synnerhet att förvärra dem, eftersom den stryper efterfrågan genom nedskärningar, lönesänkningar och andra åtstramningar. Trots (eller på grund av) stenhårda åtstramningar växte Greklands budgetunderskott med 0,8 procent till 21,6 miljarder euro 2011, visar färska siffror från regeringen i Aten. Samtidigt stiger arbetslösheten kraftigt. Enligt Eurostat står nu hela 19 procent i Grekland utan arbete.
Angela Merkel har föreslagit en radikal lösning på Greklands problem att uppfylla de krav på besparingar, privatiseringar och andra åtgärder som euroländerna ställt för att gå med på krislånen till Grekland; att utse en särskild budgetkommissionär i Bryssel som får vetorätt över den grekiska finanspolitiken.
Om inte Grekland styrdes av en icke-folkvald regering bestående av ”teknokrater” – experter, tjänstemän och ekonomer – under ledning av den tidigare EU-kommissionären Mario Monti med specifika uppdrag att genomföra många och på hemmaplan hårt kritiserade ekonomiska reformer för att pressa ned budgetunderskottet och statsskulden, så hade man kunna skriva att en sådan Brysselkommissionär kapar en suveräns regerings möjlighet att bedriva en självständig politik.
Vad ska lyfta den grekiska ekonomin ur träsket? På den frågan har Merkozypakten inget svar. Tvärtom. EU:s av Tyskland och Frankrike dikterade krispolitik är enligt ekonomipristagaren Joseph Stieglitz en ”självmordspakt”. En annan amerikansk ekonomipristagare, Paul Krugman, säger att det egentliga problemet i Europa inte är den så kallade skuldkrisen utan motsatt en sparkris där alla håller igen.
Samtidigt som eurokrisen rullar på med oförminskad styrka, försäkrar Greklands makthavare gång på gång att de kommer allt närmare uppgörelser med såväl privata långivare som EU. Men eurons tillskyndare blir alltmer misstrogna.
”Även om det blir en uppgörelse framstår det som alltmer troligt att Grekland kommer att lämna eurozonen förr eller senare”, skriver Affärsvärldens Johan Högberg (1 februari). ”Grekerna verkar ovilliga att svälja den tyska sparmedicinen och sannolikt finns det en gräns för hur länge ett land kan befinna sig i recession innan det helt enkelt blir för mycket för befolkningen. Ett utträde skulle förvisso vara mycket besvärligt och smärtsamt på kort sikt, men det skulle samtidigt ge förutsättningar för en nystart.”
Trojkan kräver att Grekland stramar åt ännu mer för att godkänna krislånet. Bland annat vill de att Grekland ökar privatiseringarna, sänker minimilönen och semestertillägg samt sparar kraftigt på hälso-och försvarsområdet. (Det senare är intressant eftersom Lissabonfördraget, EU:s grundlag, kräver att medlemstaterna ska öka sina försvarsutgifter.)
På EU-toppmötet den 30 januari antog euroländernas stats- och regeringschefer ett meddelande i vilket de uppmanar ”samtliga politiska partier” i Grekland att ”oåterkalleligen” förbinda sig att ”följa programmet” (dvs. trojkans åtstramningsprogram) för att ”återupprätta trovärdigheten”.
I stället för att hjälpa till och lösa Greklands och andra krisande euroländers problem kommer EU:s krispolitik i allmänhet och Merkozypakten i synnerhet att förvärra dem, eftersom den stryper efterfrågan genom nedskärningar, lönesänkningar och andra åtstramningar. Trots (eller på grund av) stenhårda åtstramningar växte Greklands budgetunderskott med 0,8 procent till 21,6 miljarder euro 2011, visar färska siffror från regeringen i Aten. Samtidigt stiger arbetslösheten kraftigt. Enligt Eurostat står nu hela 19 procent i Grekland utan arbete.
Angela Merkel har föreslagit en radikal lösning på Greklands problem att uppfylla de krav på besparingar, privatiseringar och andra åtgärder som euroländerna ställt för att gå med på krislånen till Grekland; att utse en särskild budgetkommissionär i Bryssel som får vetorätt över den grekiska finanspolitiken.
Om inte Grekland styrdes av en icke-folkvald regering bestående av ”teknokrater” – experter, tjänstemän och ekonomer – under ledning av den tidigare EU-kommissionären Mario Monti med specifika uppdrag att genomföra många och på hemmaplan hårt kritiserade ekonomiska reformer för att pressa ned budgetunderskottet och statsskulden, så hade man kunna skriva att en sådan Brysselkommissionär kapar en suveräns regerings möjlighet att bedriva en självständig politik.
Vad ska lyfta den grekiska ekonomin ur träsket? På den frågan har Merkozypakten inget svar. Tvärtom. EU:s av Tyskland och Frankrike dikterade krispolitik är enligt ekonomipristagaren Joseph Stieglitz en ”självmordspakt”. En annan amerikansk ekonomipristagare, Paul Krugman, säger att det egentliga problemet i Europa inte är den så kallade skuldkrisen utan motsatt en sparkris där alla håller igen.
Samtidigt som eurokrisen rullar på med oförminskad styrka, försäkrar Greklands makthavare gång på gång att de kommer allt närmare uppgörelser med såväl privata långivare som EU. Men eurons tillskyndare blir alltmer misstrogna.
”Även om det blir en uppgörelse framstår det som alltmer troligt att Grekland kommer att lämna eurozonen förr eller senare”, skriver Affärsvärldens Johan Högberg (1 februari). ”Grekerna verkar ovilliga att svälja den tyska sparmedicinen och sannolikt finns det en gräns för hur länge ett land kan befinna sig i recession innan det helt enkelt blir för mycket för befolkningen. Ett utträde skulle förvisso vara mycket besvärligt och smärtsamt på kort sikt, men det skulle samtidigt ge förutsättningar för en nystart.”
torsdagen den 2:e februari 2012
Vad vet Wanja Lunby-Wedin?
”Genom att Sverige har fått igenom de krav som socialdemokraterna har ställt som en förutsättning för svenskt deltagande, är det rimligt att vi solidariskt medverkar i europakten.” Det säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande. Uttalandet är häpnadsväckande.
För det första, vad är det som Wanja Lundby-Wedin vet som vi inte får veta? Europakten, eller Merkozypakten, är ett mellanstatligt avtal mellan de 17 euroländerna som riksdagen har sekretessbelagt. På regeringens hemsida finns det bara ett ”Meddelande från euroområdets medlemsstater” som berättar att man färdigställt ”Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen” och att det kommer att undertecknas i
mars.
I meddelandet står det inte ett ord om vad detta fördrag, dvs. Merkozypakten, går ut på eller vilka villkor som gäller för icke-euroländer, typ Sverige, som frivilligt ansluter sig. Det enda vi vet är att moderatledaren Fredrik Reinfeldt på en presskonferens i Bryssel förklarade att finanspakten inte innebär en bakväg in i euron och att Sverige inte på något sätt skulle vara bundet av de krav som ställs på euroländerna, men skulle genom att medverka kunna vinna inflytande. Men det enda vi vinner är att Fredrik Reinfeldt (eller Stefan Löfven) ska få sola sig i Bryssel och mingla med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy en gång om året.
För det andra, och än mer häpnadsväckande, är att LO-ledaren uttalar stöd för en pakt som Europafacket (ETUC), där LO ingår som en av 84 medlemsorganisationer från 36 europeiska länder, kraftfullt fördömer.
"Det här fördraget kanske lugnar förbundskansler Merkels politiska vänner, men inte de miljontals arbetslösa, fattiga eller utsatta löntagarna i Europa, som väntar på beslutsamt stöd från EU:s institutioner. Det är därför som vi motsätter oss fördraget. Planer som återställer balanserade offentliga räkenskaper måste prioritera fråga om uthållig tillväxt. Åtstramning är det samma som att ta död på tillväxt och jobb”, säger Europafackets generalsekreterare Bernadette Ségol i ett pressmeddelande.
Vad, Wanja Lundby-Wedin, är det som gör att det är ”rimligt att vi solidariskt medverkar i europakten”? Varför ska vi frivilligt ikläda oss en finanspolitisk tvångströja som i vart fall för euroländernas del innebär fortlöpande åtstramningar och en avdemokratisering av den ekonomiska politiken? Och vem är det vi ska vara solidariska med, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och de andra EU-potentaterna eller de hundratusentals löntagare, arbetslösa, ungdomar och fackföreningsmedlemmar som protesterar mot EU:s krispolitik på gator och torg i Aten, Rom, Bryssel och så vidare?
För det första, vad är det som Wanja Lundby-Wedin vet som vi inte får veta? Europakten, eller Merkozypakten, är ett mellanstatligt avtal mellan de 17 euroländerna som riksdagen har sekretessbelagt. På regeringens hemsida finns det bara ett ”Meddelande från euroområdets medlemsstater” som berättar att man färdigställt ”Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen” och att det kommer att undertecknas i
mars.
I meddelandet står det inte ett ord om vad detta fördrag, dvs. Merkozypakten, går ut på eller vilka villkor som gäller för icke-euroländer, typ Sverige, som frivilligt ansluter sig. Det enda vi vet är att moderatledaren Fredrik Reinfeldt på en presskonferens i Bryssel förklarade att finanspakten inte innebär en bakväg in i euron och att Sverige inte på något sätt skulle vara bundet av de krav som ställs på euroländerna, men skulle genom att medverka kunna vinna inflytande. Men det enda vi vinner är att Fredrik Reinfeldt (eller Stefan Löfven) ska få sola sig i Bryssel och mingla med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy en gång om året.
För det andra, och än mer häpnadsväckande, är att LO-ledaren uttalar stöd för en pakt som Europafacket (ETUC), där LO ingår som en av 84 medlemsorganisationer från 36 europeiska länder, kraftfullt fördömer.
"Det här fördraget kanske lugnar förbundskansler Merkels politiska vänner, men inte de miljontals arbetslösa, fattiga eller utsatta löntagarna i Europa, som väntar på beslutsamt stöd från EU:s institutioner. Det är därför som vi motsätter oss fördraget. Planer som återställer balanserade offentliga räkenskaper måste prioritera fråga om uthållig tillväxt. Åtstramning är det samma som att ta död på tillväxt och jobb”, säger Europafackets generalsekreterare Bernadette Ségol i ett pressmeddelande.
Vad, Wanja Lundby-Wedin, är det som gör att det är ”rimligt att vi solidariskt medverkar i europakten”? Varför ska vi frivilligt ikläda oss en finanspolitisk tvångströja som i vart fall för euroländernas del innebär fortlöpande åtstramningar och en avdemokratisering av den ekonomiska politiken? Och vem är det vi ska vara solidariska med, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och de andra EU-potentaterna eller de hundratusentals löntagare, arbetslösa, ungdomar och fackföreningsmedlemmar som protesterar mot EU:s krispolitik på gator och torg i Aten, Rom, Bryssel och så vidare?
fredagen den 13:e januari 2012
”Gucci-Helle” entusiastisk EU-ordförande
Danmark avlöste Polen som ordförandeland i EU vid årsskiftet. På årets första dag monterades små blå EU-flaggor på bussarna i Köpenhamn.
En av de stora frågorna i EU-maskineriet just nu är förhandlingarna om nästa långtidsbudget. Men den frågan riskerar att hamna i ett dödläge på grund av vårens presidentval i Frankrike. Samma franska öde kan drabba fler frågor som danskarna vill driva.
”Ni är ett litet utanförland, du är ny. Vi lyssnar inte på dig.” Så försökte Frankrikes president Nicolas Sarkozy tysta Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt (s) vid EU-toppmötet i december, rapporterar TT-Ritzau.
”Gucci-Helles” entusiasm för EU är stor. Hon är utexaminerad från College of Europe, som är ett slags planskola för EU-eliten, och hon har också varit EU-parlamentariker i Bryssel och Strasbourg.
Den danska regeringen – en koalition mellan Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti – har aviserat en önskan om att återigen folkomrösta om de danska undantagen när det gäller EU:s militära samarbete och inrikes- och rättspolitik.
Men med minimalt folkligt stöd för euron får den frågan vänta. Enligt en opinionsundersökning från november vill drygt 63 procent av danskarna behålla euroundantaget, medan knappt 26 procent vill avskaffa det.
Koalitionsregeringen vill likväl att Danmark ska bli medlem i euroländernas finanspakt, men tycker att paktens krav att varje land ska skriva in i grundlagen att budget ska hållas i balans ska mjukas upp och att det ska räcka med en budgetlag. Danmarks grundlag kan inte ändras utan ett nyval eller en folkomröstning.
En av de stora frågorna i EU-maskineriet just nu är förhandlingarna om nästa långtidsbudget. Men den frågan riskerar att hamna i ett dödläge på grund av vårens presidentval i Frankrike. Samma franska öde kan drabba fler frågor som danskarna vill driva.
”Ni är ett litet utanförland, du är ny. Vi lyssnar inte på dig.” Så försökte Frankrikes president Nicolas Sarkozy tysta Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt (s) vid EU-toppmötet i december, rapporterar TT-Ritzau.
”Gucci-Helles” entusiasm för EU är stor. Hon är utexaminerad från College of Europe, som är ett slags planskola för EU-eliten, och hon har också varit EU-parlamentariker i Bryssel och Strasbourg.
Den danska regeringen – en koalition mellan Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti – har aviserat en önskan om att återigen folkomrösta om de danska undantagen när det gäller EU:s militära samarbete och inrikes- och rättspolitik.
Men med minimalt folkligt stöd för euron får den frågan vänta. Enligt en opinionsundersökning från november vill drygt 63 procent av danskarna behålla euroundantaget, medan knappt 26 procent vill avskaffa det.
Koalitionsregeringen vill likväl att Danmark ska bli medlem i euroländernas finanspakt, men tycker att paktens krav att varje land ska skriva in i grundlagen att budget ska hållas i balans ska mjukas upp och att det ska räcka med en budgetlag. Danmarks grundlag kan inte ändras utan ett nyval eller en folkomröstning.
tisdagen den 10:e januari 2012
Euron faller samman
Analyschefen i norska Norcap Lars H. Mikelsen menar att euron förr eller senare faller samman. Han menar att det finns flera vägar ut ur valutaunionen, även om europeiska politiker ogärna prata om dem.
- Den politiska eliten forsätter med sina uttalanden om att ”euron måste räddas”, men måste den verkligen räddas, ställer sig Mikelsen frågande i en marknadsrapport.
Det krispaket som än så länge har presenterats är enligt honom inget annat än tortyr.
- Utan genomgripande strukturella förändringar, är det bara
en tidsfråga innan vi hamnar i samma situation igen, säger Mikelsen till dn.no.
Problemet är enligt honom att de strukturella förändringar som behövs är förenade med att ett antal länder måste ge upp sin suveränitet och att de mest drabbade länderna fortfarande måste genomgå en lång och smärtsam omstrukturering. Båda dessa faktorer talar för att samarbetet
småningom kommer att falla.
Europrojektet kommer förmodligen brytas upp och politiker måste arbeta aktivt för en smart och kontrollerad avveckling. Men förarbetet måste hållas hemligt och förnekas av officiella källor, skriver han i sin rapport, enligt dn.no.
Men innan dessa kommer nya räddningsförsök - som enligt Lars H. Mikelsen bara är ett sätt att skjuta upp problemet.
- Den politiska eliten forsätter med sina uttalanden om att ”euron måste räddas”, men måste den verkligen räddas, ställer sig Mikelsen frågande i en marknadsrapport.
Det krispaket som än så länge har presenterats är enligt honom inget annat än tortyr.
- Utan genomgripande strukturella förändringar, är det bara
en tidsfråga innan vi hamnar i samma situation igen, säger Mikelsen till dn.no.
Problemet är enligt honom att de strukturella förändringar som behövs är förenade med att ett antal länder måste ge upp sin suveränitet och att de mest drabbade länderna fortfarande måste genomgå en lång och smärtsam omstrukturering. Båda dessa faktorer talar för att samarbetet
småningom kommer att falla.
Europrojektet kommer förmodligen brytas upp och politiker måste arbeta aktivt för en smart och kontrollerad avveckling. Men förarbetet måste hållas hemligt och förnekas av officiella källor, skriver han i sin rapport, enligt dn.no.
Men innan dessa kommer nya räddningsförsök - som enligt Lars H. Mikelsen bara är ett sätt att skjuta upp problemet.
måndagen den 9:e januari 2012
EU bygger murar mot resten av världen
Människor på flykt undan krig och nöd avvisas vid EU:s yttre gränser och medlemsländernas möjlighet att föra en asylpolitik grundad på respekt för de mänskliga rättigheterna begränsas.
Invandringen till Sverige ligger fortfarande på en hög nivå. Men antalet flyktingar har halverats de senaste åren – i stället är det EU-medborgare från främst Polen och Rumänien som står för den största ökningen, visar ny statistik.
Under 2011 beviljade Migrationsverket 93.050 permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd. Det är en liten ökning i jämförelse med 2010, även om antalet inte når upp till de 98 .644 tillstånd som beviljades rekordåret 2009.
- Invandringen ligger på en stabilt högre nivå nu än för tio år sedan, säger Migrationsverkets informationschef Johan Rahm.
Däremot har invandrargrupperna förändrats.
Flyktinginvandringen nådde toppnoteringar 2006 och 2007, då invandringen från Irak var stor och då den tillfälliga asyllagen gav många tidigare papperslösa uppehållstillstånd.
Sedan dess har flyktinginvandringen halverats även om den nu långsamt stiger igen med ett par hundra per år. Förra året fick 12 . 726 asylsökande stanna.
Men i gengäld har antalet EU-medborgare som fått permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd stigit med nästan 5 .000 till 23.226. Ökningen gäller främst polska medborgare, från 3.875 till 5.062.
Invandringen till Sverige ligger fortfarande på en hög nivå. Men antalet flyktingar har halverats de senaste åren – i stället är det EU-medborgare från främst Polen och Rumänien som står för den största ökningen, visar ny statistik.
Under 2011 beviljade Migrationsverket 93.050 permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd. Det är en liten ökning i jämförelse med 2010, även om antalet inte når upp till de 98 .644 tillstånd som beviljades rekordåret 2009.
- Invandringen ligger på en stabilt högre nivå nu än för tio år sedan, säger Migrationsverkets informationschef Johan Rahm.
Däremot har invandrargrupperna förändrats.
Flyktinginvandringen nådde toppnoteringar 2006 och 2007, då invandringen från Irak var stor och då den tillfälliga asyllagen gav många tidigare papperslösa uppehållstillstånd.
Sedan dess har flyktinginvandringen halverats även om den nu långsamt stiger igen med ett par hundra per år. Förra året fick 12 . 726 asylsökande stanna.
Men i gengäld har antalet EU-medborgare som fått permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd stigit med nästan 5 .000 till 23.226. Ökningen gäller främst polska medborgare, från 3.875 till 5.062.
onsdagen den 4:e januari 2012
Tyskland och Frankrike styr EU
Dagen före EU-toppmötet i Bryssel i december skickade Tyskland och Frankrike ett brev till övriga där de förklarar att EU:s fördrag måste ändras för att euron ska kunna räddas.
Angela Merkel och Nicolas Sarkozy – ”Merkozy” - vill att medlemsländerna ska ha en ”gyllene regel” rörande budgetbalans och utgiftstak i sina respektive grundlagar. Sedan ska EU-domstolen i Luxemburg få rätt att kontrollera att regeln införts på rätt sätt.
Tyskland och Frankrike vill också ha fördjupat samarbete kring ekonomisk politik inom flera områden. Det handlar bland annat om gemensamma bolagsskatter, transaktionsskatt, nya regler för finansmarknaderna och gemensam arbetsmarknad.
Euroländer med mer än 3 procents budgetunderskott ska drabbas av ”automatiska sanktioner”, om inte en kvalificerad majoritet av eurogruppen säger nej. Det ska inte heller krävas enhällighet för att ett krisande euroland ska få hjälp ur den så kallade räddningsfonden.
”Merkozy” vill i första hand att allt detta ska föras in i EU:s fördrag. Om det inte är möjligt föreslår de att euroländerna bildar en förtrupp som andra kan ansluta sig till efterhand.
Det vi ser är ett politiskt maktspel där EU:s verkliga ledning, Tyskland och Frankrike, nu genomför det man tidigare inte klarade. EU förvandlas till en ekonomisk union, där de tyska och franska regeringarna, får samma makt över de övriga medlemsstaternas budgetar som USA:s regering har över de federala delstaterna.
Angela Merkel och Nicolas Sarkozy – ”Merkozy” - vill att medlemsländerna ska ha en ”gyllene regel” rörande budgetbalans och utgiftstak i sina respektive grundlagar. Sedan ska EU-domstolen i Luxemburg få rätt att kontrollera att regeln införts på rätt sätt.
Tyskland och Frankrike vill också ha fördjupat samarbete kring ekonomisk politik inom flera områden. Det handlar bland annat om gemensamma bolagsskatter, transaktionsskatt, nya regler för finansmarknaderna och gemensam arbetsmarknad.
Euroländer med mer än 3 procents budgetunderskott ska drabbas av ”automatiska sanktioner”, om inte en kvalificerad majoritet av eurogruppen säger nej. Det ska inte heller krävas enhällighet för att ett krisande euroland ska få hjälp ur den så kallade räddningsfonden.
”Merkozy” vill i första hand att allt detta ska föras in i EU:s fördrag. Om det inte är möjligt föreslår de att euroländerna bildar en förtrupp som andra kan ansluta sig till efterhand.
Det vi ser är ett politiskt maktspel där EU:s verkliga ledning, Tyskland och Frankrike, nu genomför det man tidigare inte klarade. EU förvandlas till en ekonomisk union, där de tyska och franska regeringarna, får samma makt över de övriga medlemsstaternas budgetar som USA:s regering har över de federala delstaterna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
