söndag 28 april 2013

Peter Wolodarski måste säga nej till EU


Dagens Nyheters chefredaktör, Peter Wolodarski, skriver i en Söndagskrönika på tidningens ledarsidor [28 april] att ”Ekonomi är att välja”. Det är ett korrekt konstaterande i en demokrati. Men i det odemokratiska EU är den ekonomiska politiken redan förutbestämd och inte möjlig att påverka genom demokratiska val. I Lissabonfördraget, EU:s grundlagar, finns det inskrivet att huvudmålet för den ekonomiska politiken i unionen och dess medlemsländer är låg inflation, lågt budgetunderskott och låg statsskuld. Det är som att vi i Sverige skulle skriva in Moderaternas partiprogram i regeringsformen.
”EU:s politiska ledare har tydligt ignorerat lärdomarna från den stora depressionen på 1930-talet. I stället har man förlitat sig på ett moraliskt tänkande där skulder per definition är fel, oavsett vad de syftar till att åstadkomma”, konstaterar Wolodarski helt rätt. Han fortsätter: ”I dag är det deprimerande tydligt hur fel detta tänkande slagit. I stora delar Europa, inklusive Storbritannien, har åtstramningarna bidragit till den sämsta utvecklingen sedan andra världskriget. Tillväxten är obefintlig och arbetslösheten når historiska rekord. De offentliga skulderna, som var tänkta att minska, fortsätter paradoxalt nog att öka som en följd av de usla tiderna.” På 1930-talet ”begicks liknande allvarliga felgrepp i den ekonomiska politiken, vilket banade väg för nazisternas demokratiska maktövertagande i Tyskland. Då som nu försöker land efter land att spara sig ur problemen, vilket resulterar i en kollektiv kollaps av efterfrågan. Krisen förstärker sig själv.”
Det märkliga är att Wolodarski, trots att han har en helsida till sitt förfogande, inte med en bokstav skriver om att det han kritiserar egentligen är grundvalarna för EU. I artikel 119.2 slås det fast i Lissabonfördraget att EU ka ha ”en gemensam penning- och valutapolitik” som ”ska ha som huvudmål att upprätthålla prisstabilitet” (dvs. låg inflation). Och i artikel 126.1 slås det fast att ”medlemsstaterna ska undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser”. Och i ett ”protokoll om konvergenskriterierna”, som antogs redan 1992 och som har samma juridiska status som själva fördragstexten, definieras detta som att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP och att statsskulden får vara högst 60 procent av BNP. Det finns ingen annan ”stat” i världen som har skrivit in liknande regler i sina grundlagar.
Dessutom har tyglarna stramats åt genom den så kallade finanspakt (egentligen; Fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen) som trädde i kraft i euroländerna vid årsskiftet, och som riksdagen i oträngt mål har anslutit Sverige till. I finanspaktens artikel 3.1b slås det fast ”ett nedre gränsvärde för det strukturella underskottet på 0,5 procent av bruttonationalprodukten till marknadspriser” och i artikel 3.2 slås det fast att ”de regler som anges i punkt 1 ska senast ett år efter att detta fördrag träder i kraft få verkan i de fördragsslutande parternas nationella lagstiftning genom bindande och permanenta bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som garanterar att reglerna fullt ut respekteras och efterlevs under hela den nationell budgetprocessen”. Om ett euroland inte gör detta hotas det med böter av  EU-kommissionen och EU-domstolen på upp till 0,1 procent av BNP. (I Sveriges fall skulle det motsvara 3,56 miljarder kronor. Snacka om att "krisen förstärker sig själv!) Finanspakten innebär med andra ord ett tvång (för euroländer) att skriva in motsvarande Moderaternas partiprogram i de nationella grundlagarna och därmed göra den ekonomiska politiken opåverkbar av resultaten i de nationella parlamentsvalen. Typ nästa års riksdagsval: Det spelar ingen roll om man röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna, man får samma ekonomiska politik oavsett.
Om Wolodarski ska vara trovärdig måste han motsätta sig fortsatt svenskt medlemskap i EU. För så länge Sverige är en underordnad ”delstat” i en framväxande europeisk superstat, så är ”ekonomi” inte ”att välja”. Det precis det som vi EU-motståndare varnade för inför folkomröstningarna 1994 och 2003, och som är ett av många skäl till varför vi i dag tycker att svenska folket, i likhet med det brittiska, ska erbjudas en ny chans att rösta om EU.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar