Island avbryter medlemskapsförhandlingarna med EU

En av den nya, isländska koalitionsregeringens första beslut blir att stoppa medlemsförhandlingarna med EU. Det uppger en regeringstalesman i Reykjavik. Regeringen lade den 23 maj fram sitt regeringsprogram.

Statsminister i den nya koalitionsregeringen blir mittenpartiet Framstegspartiets ledare Sigmundur David Gunnlaugsson. Konservativa Självständighetspartiets ledare Bjarni Benediktsson blir finansminister.

Den förra regeringen, bestående av EU-positiva socialdemokrater och EU-kritiska Gröna vänstern, ansökte om EU-medlemskap i juli 2009 och förhandlingar har pågått i olika omgångar sedan dess. En tredjedel av de 33 så kallade förhandlingskapitlen hade redan hunnit avslutas.

Enligt den nya regeringen, som tillträdde den 22 maj, fryser Island de drygt tre år långa förhandlingarna om medlemskap i EU. Längre fram under regeringens mandatperiod ska frågan om fortsatta förhandlingar bli föremål för en folkomröstning.

Men mot bakgrund av det starka EU-motståndet i olika opinionsundersökningar, är utgången tämligen given.

”Genom att frysa medlemskapsförhandlingarna sällar sig Island till en växande skara EU-kritiker i Europa”, konstaterar Dagens Industris reporter (23 maj).

Varför mörkar Trafikutskottets ordförande om EU?

I en debattartikel i Aftonbladet [9 maj] skriver Anders Ygeman, ordförande för riksdagens trafikutskott. ”Under flera år av tågkaos och misslyckade tågvintrar har regeringen nu till sist bestämt sig för att följa riksdagens uppmaning att tillsätta en utredning av hur de senaste tjugo årens uppsplittring och avreglering har påverkat den svenska järnvägen.”

Ygeman konstaterar vidare att ”Sverige har Västeuropas mest uppsplittrade system för underhåll av järnvägar. Underhållsbolagen konkurrera med varandra i ett lapptäcke av olika tågsträckor och deras underentreprenörer konkurrera om arbetsuppgifterna på dessa sträckor.”

Det är ”angeläget att förutsättningslöst utreda hur vi ska få en så väl fungerande järnväg som möjligt”, skriver Ygeman som anser att trovärdigheten undergrävs av att regeringen tillsatt en före detta lobbyist som utredare.

Det har han naturligtvis rätt i. Vad värre är dock att Ygeman underlåter att berätta att det finns tre EU-direktiv för av reglering av järnvägen och att ett fjärde är på väg som syftar till ytterligare avreglering och konkurrensutsättning. ”Det SEKO kan fastslå är att EU:s politik har fört med sig en storstilas privatisering som i alla delar inte varit lyckad”, skriveer LO-förbundet SEKO i sitt remissyttrande om EU:s fjärde järnvägspaket.

Direktivet, som ännu i trätt i kraft, öppnar för andra EU-ländernas järnvägsbolag fritt ska kunna köra inrikes tågtrafik i Sverige. I Sverige genomfördes denna avreglering redan 2010 som en förtida anpassning till EU:s kommande marknadsliberala regler.

Totalt 46 företag vill köra tåg på de svenska järnvägarna nästa år. Det står klart när ansökningstiden till Trafikverket nu gått ut. Bland de företag som sökt tillstånd finns bland annat två nya aktörer som vill köra persontåg mellan Stockholm och Göteborg, MTR Nordic AB och Citytåget i Sverige. Tågkaoset kommer inte bara att fortsätta utan förvärras.

Varför underlåter Anders Ygeman att informera svenska folket om att det är EU som styr svensk järnvägspolitik? Är det ytterligare ett exempel på den mörläggning som pågår för att osynliggöra konsekvenserna av medlemskapet i EU för svenska folket?

EU:s regler hindrar LO-ordförandens planer

Pausa överskottsmålet och satsa 70 miljarder kronor mot arbetslösheten. Det föreslog LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i sitt första maj-tal. Men utspelet blev svalt mottaget av S-ledaren Stefan Löfven.

- Vi kommer inte att försätta oss i en situation där vi avviker från de stabila statsfinanserna. Det är grunden för att vi ska klara sysselsättningen, säger han till Dagens Nyheter.

Överskottsmålet innebär att den offentliga sektorn ska visa ett överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel, som ska betala av Sveriges statsskuld. Målet har, på goda skäl, ifrågasatts av fackförbund, näringslivsorganisationer, ekonomer och politiker – bland annat av före detta S-ledaren Göran Persson – med argumentet att den svenska statsskulden har minskat kraftigt samtidigt som investeringsbehovet är stort. Bland riksdagspartierna är det bara Vänsterpartiet som vill ändra överskottsmålet.

Vad kritikerna förefaller ha missat är att överskottsmålet, tillsammans med budgettaket, infördes i slutet av 90-talet för att anpassa Sverige till reglerna för den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Sverige är som EU-medlem också medlem i EMU:s två första steg, det är bara det tredje steget med införandet av euron som valuta och att ECB i Frankfurt tar över penningpolitiken (räntan) som Sverige står utanför, trots att vi inte har ett undantag som Danmark och Storbritannien.( Formellt är det så att Sverige inte får vara med i EMU eftersom vi inte har knutit kronan till euron i minst två år, vilket är ett av de så kallade konvergenskriterierna som ett EU-land måste uppfylla för att bli fullvärdig medlem i EMU.)

Enligt den stabilitetspakt som EU-länderna antog vid toppmötet i Amsterdam i juni 1997, ska medlemsstaterna ”undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser”. Målet med medlemsstaternas nationella budgetpolitik ska vara ”sunda offentliga finanser med budgetar nära balans eller i överskott”. [Europeiska rådets resolution om stabilitets- och tillväxtpakten, antagen i Amsterdam den 16-17 juni 1997.]

Varje år måste regeringen lämna in ett så kallat konvergensprogram till EU där det framgår hur Sverige ska klarar Maastrichtfördragets så kallade konvergenskriterier (låg inflation, lågt budgetunderskott, låg statsskuld och låg ränta) som har överförts till stabilitetspakten, vilken har stramats åt under den innevarande eurokrisen med andra finanspolitiska instrument såsom den europeiska planeringsterminen, sexpacken, tvåpacken, europluspakten och nu senast euroländernas så kallade finanspakt.

Maastrichtfördraget och de där efter beslutade finanspolitiska överenskommelserna innebär en avdemokratisering av finanspolitiken och en institutionalisering av en nyliberal ekonomisk politik.

Det behövs en bred och allsidig EU-debatt

”Vi ska inte alls spela på den planhalvan [rasisternas], utan ta avstånd från de föreställningar som gör sådana diskussionsteman möjliga. Nämligen: att ställa ’svenskar’ mot ’invandrare’, att sätta prislappar på medmänskligheten.” Det slår Samuel Edquist fast i en recension på Aftonbladets kultursidor [4 maj] av boken ”Invandring och mörkläggning” skriven av journalisten Gunnar Sandelin och etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg. Boken befinner sig helt och hållet, enligt Edquist, ”inom Sverigedemokraternas ideologiska månlandskap”.

Vidare konstaterar Edquist att det inte räcker med ”att försöka fostra fram toleranta idéer och utgångspunkter. Ideologier vistas inte i någon sort frizon där de slagkraftigaste och mest välformulerade debattören vinner. Att högerpopulism och rasism växer i Europa och håller på att invadera själva mittfåran även i Sverige, bottnar i djupare sociala, ekonomiska och politiska orsaker. Därför måste vi ännu mer diskutera vad det är för samhällsklimat som gynnar högerpopulismen. Hur mycket beror det på att det finns ett djupt missnöje med osäkra arbetsförhållanden och en vittrande välfärd, samtidigt som regering och opposition till stor del talar samma språk?”

Till det av Edquist skrivna kan läggas maktelitens, nomenklaturans, totala ovilja att diskutera EU-frågan och den mörläggning som pågår, från såväl Moderaterna som Socialdemokraterna, av EU-medlemskapet konsekvenser. Uppskattningsvis är minst 80 procent av de beslut som riksdagen fattar redan beslutade i Bryssel. Den folkvalda riksdagen har förvandlats till ett transportkompani. EU är i dag något helt annat än det en knapp majoritet av svenska folket röstade ja till 1994. Därför är det dags att svenska folket bereds en ny möjlighet att ta ställning till Sveriges medlemskap i EU.

En Demoskopundersökning, som tagits fram av den nystartade tankesmedjan Forum för EU-debatt, visar att få väljare, 27 procent, upplever någon betydande skillnad på EU-politiken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Nästan halva svenska folket anser att Sverige borde ha fler folkomröstningar i stora EU-frågor och 78 procent anser att en bred och allsidig debatt om EU-frågor är viktig för demokratin. Det är också, enligt mitt förmenande, ett av sätten att bekämpa det högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna.

EU kräver fortsatta åtstramningar

När krisen i Europa når nya bottennivåer blir debatten om botemedlen allt härsknare. Europeiska centralbanken, ECB, förordar fortsatt åtstramning medan Internationella valutafonden, IMF, vill släppa på tyglarna.

Nyligen höjde IMF-höjdaren David Lipton rösten för att överge åtstramningspolitiken och en ensidig inriktning på skuldneddragningar

”Det finns en risk för att Europa drabbas av stagnation vilket skulle få svåra följder för hushållen, företag och bankerna. För att undvika en sådan utveckling måste förutsättningarna för tillväxt stärkas. Förmodligen krävs ytterligare okonventionella åtgärder”, sade Lipton på en konferens i London.

Argumentationen får mothugg från ECB-håll.

”Att försena finansiell konsolidering är inte rätt väg att gå. Det innebär än högre skuldsättning, vilket skulle bli mycket kostsamt för euroområdet”, sade direktionsledamoten Jörg Asmussen.

ECB, liksom EU-kommissionen, kräver fortsätta åtstramningar, trots att åtstramningarna har blivit en ond cirkel av sjunkande tillväxt och stigande arbetslöshet. Förklaringen är att EU:s regler, Lissabonfördraget, stryper efterfrågan eftersom ECB:s huvudmål är ”prisstabilitet, dvs. låg inflation, och EU-kommissionens utgångspunkt när den utformar förslag om riktlinjer för den ekonomiska politiken är att ”Medlemsstaterna ska undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser” (artikel 126.1). I ett protokoll som fogats till Lissabonfördraget definieras att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP och att den offentliga sektorns skuld får vara högst 60 procent av BNP. Och i den så kallade finanspakt som trädde i kraft vid årsskiftet har euroländerna kommit överens om att (det strukturella) budgetunderskott får vara högst 0,5 procent.

De av eurokrisen drabbade länderna i södra Europa har enligt EU:s regler alltför stora budgetunderskott och statsskulder, och tvingas av den så kallade trojkan, EU-kommissionen, ECB och IMF, att vidta åtgärder som nedskärningar av den offentliga sektorn och privatiseringar av offentlig egendom, avreglering av arbetsmarknaden och försämrade villkor för arbetskraften och de fackliga organisationerna, sämre ersättningar till de arbetslösa och pensionärerna, och så vidare.

Ett exempel: Den spanska regeringen presenterade nyligen ett nytt ”reformpaket” för att ”blidka EU och få mer tid för att minska budgetunderskottet”, rapporterar Dagens Industri [27 april]. DI:s reporter skriver att ”reformpaketet har lett till våldsamma protester utanför det spanska parlamentet i Madrid där demonstranter drabbade samman med kravallpolis”. Bland annat ska en höjning av pensionsåldern påskyndas och tillfälliga skattehöjningar förlängas i ytterligare ett år. Samtidigt sänker Spanien prognosen för BNP-tillväxten från minus 0,5 procent till minus 1,3 procent. Arbetslösheten beräknas öka till 27,1 procent och prognosen för budgetunderskottet i år justeras upp till 6,3 procent av BNP.

EU:s regler är som att försöka släcka en eld med bensin.

EU vill att räven ska vakta hönsgården

EU är på väg att införa årliga ”demokratikontroller” av samtliga medlemsländer, rapporterar Dagens Nyhetsers Brysselkorrespondent Henrik Bros [30 april]. Det ser ut att bli följden av konflikterna kring Ungerns ändringar av grundlagen.

”Det som hänt i Ungern har ökat engagemanget för demokratifrågor i övriga länder. När jag tog upp det här för två år sedan var det ingen som var intresserad”, säger EU-minister Birgitta Ohlsson till Dagens Nyheter.

Tyskland har rest krav på en skärpt övervakning av medlemsländerna och möjlighet att straffa dem som bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter och demokrati. EU-kommissionen ska före sommaren lägga fram ett förslag på hur granskningen ska gå till. För att kunna införa nya sanktionsformer krävs en ändring av EU:s grundlag, Lissabonfördraget.

Snacka om att sätta räven som vakt i hönsgården. EU som organisation lider av ett ”demokratiskt underskott” som inte går att reparera med mindre än att EU förändras i riktning mot ett mellanstatligt samarbete där varje medlemslands nationella parlament har vetorätt. Men det förefaller utsiktlöst.

Ända sedan bildandet på 1950-talet har EU steg för steg (fördragsändringar) gått i motsatt riktning. EU är i dag ett överstatligt ”samarbete” som omfattar nästan alla politikområden. Medlemsländerna har viktad rösträtt efter befolkningsstorlek och enskilda medlemsländer blir bundna av beslut som de röstat nej till. De nationella parlamenten, till exempel den folkvalda svenska riksdagen, har förvandlats till transportkompanier som har att verkställa beslut som fattats i Bryssel.

På nästa EU-toppmöte, i slutet av juni, ska man diskutera förslag från EU-kommissionen och Europeiska rådets permanente ordförande om hur man ska ”fördjupa” den ekonomiska och monetära unionen. Det handlar om ytterligare centralisering och avdemokratisering av den ekonomiska politiken.

EU-kommissionen vill, bland annat, att euroområdet på ska få ett eget finansdepartement, kompetens att samordna skatte- och arbetsmarknadspolitik samt rätt att utfärda euroobligationer. Kommissionen vill att eurozonen inom 1,5 till 5 år ska få en egen budget som kan undsätta euroländer i nöd, möjligtvis i form av en europeisk a-kassa, och länderna ska skriva på reformkontrakt. Kommissionen ska kunna ändra eller stoppa nationella budgetar om de inte följer de överstatliga budgetdisciplinreglerna.

Ett annat konkret exempel på hur EU ”bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter” är Lavaldomen. FN:s arbetsmarknadsorgan ILO underkänner den lagstiftning som Sverige antog efter EU-domstolens Lavaldom. Den EU-anpassade lagstiftningen strider mot internationella konventioner om facklig förenings- och förhandlingsrätt. I yttrandet från ILO:s expertkommitté, som består av oberoende juridiska experter, slås fast att begränsningarna av svenska fackliga organisationers möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få till stånd kollektivavtal med gästande utländska företag strider mot ILO:s konvention 87. Kommittén uppmanar därför den svenska regeringen att ändra lagstiftningen.

Om Sverige skulle följa ILO:s rekommendationer skulle Sverige begå ett ”fördragsbrott” som skulle kunna leda till att Sverige hamnar inför den allsmäktiga EU-domstolen i Luxemburg och döms att betala böter ända tills att riksdagen återinför en EU-anpassad lagstiftning som ”bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter”, typ förenings-, förhandlings- och konflikträtten.

Är LO-ordföranden helt okunnig om EU?

”Full sysselsättning är det viktigaste målet”, säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i en stor intervju i SvD Näringsliv [30 april].

Vet LO-ordföranden inte att Sverige som medlem i EU är bunden av Lissabonfördraget, EU:s grundlag? Enligt EU-reglerna, som är överordnade svenska lagar, inklusive grundlagarna, är huvudmålet för den ekonomiska politiken i EU och i EU:s medlemsländer låg inflation, eller ”prisstabilitet” som det formuleras i Lissabonfördraget artikel 119.2.

Exempel: Att euroländer som Spanien och Grekland har en arbetslöshet på över 26 procent är betydelselöst när Europeiska centralbanken (ECB) bestämmer penningspolitiken (räntan). Enligt ECB:s stadga, som finns som ett protokoll till Lissabonfördraget, ska ”huvudmålet” vara att ”upprätthålla prisstabilitet” (Protokoll om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, Kapitel II, Artikel 2).

Vidare säger Karl-Petter Thorvaldsson i SvD-intervjun att ”de viktigaste ingredienserna” för att minska arbetslösheten ”är att ha en ekonomisk politik som ökar efterfrågan”.

Vet inte LO-ordföranden att Sverige som medlem i EU är beroende av Lissabonfördragets Protokoll om förfarandet vid alltför stora underskott? Enligt artikel 1 i detta protokoll får underskottet i ”den offentliga sektorns finanser” vara maximalt 3 procent av BNP och ”skuldsättningen i den offentliga sektorn” får vara maximalt 60 procent av BNP.

Detta protokoll (liksom det förut nämnda) antogs redan 1992 och har samma juridiska status som själva fördragstexten, dvs, står över nationella lagar. Om ett EU-land inte slaviskt följer dessa EU-regler gör det sig skyldigt till ”fördragsbrott” och kan komma att dömas till böter av EU-domstolen.

Exempel: 19,1 miljoner människor - 12 procent av arbetskraften - var utan jobb i eurozonen i februari, enligt EU:s statistikbyrå Eurostat. Inte någon gång under eurons existens har arbetslösheten legat på en så hög nivå. Siffrorna innebär att antalet personer utan jobb i euroområdet har plussats på med närmare två miljoner jämfört med februari i fjol.

Vad gör EU? Jo, tillsammans med ECB och IMF, tvingar EU-kommissionen de krisande euroländerna att skära ned de offentliga utgifterna, försämra villkorens för arbetslösa och pensionärer, privatisera offentliga tillgångar och höja skatterna, och så vidare.

Grekland är ett belysande exempel: Enligt det senaste åtstramningspaketet för Grekland ska 150.000 jobb bort i den statliga sektorn fram till 2015. Lönerna och pensionerna gröps ur och sektorer som sjukvård och utbildning tvingas sänka sina kostnader. Det har lett till att strejker och demonstrationer avlöser varandra medan folket blir allt fattigare. En ny generalstrejk är utlyst till första maj.

Är Karl-Petter Thorvaldsson helt okunnig om EU? Eller försöker han, som många andra EU-anhängare, slå blå dunster i svenska folkets ögon? EU:s ekonomiska politik stryper efterfrågan. Det är som att bromsa i en uppförsbacke.