EU kräver fortsatta åtstramningar

När krisen i Europa når nya bottennivåer blir debatten om botemedlen allt härsknare. Europeiska centralbanken, ECB, förordar fortsatt åtstramning medan Internationella valutafonden, IMF, vill släppa på tyglarna.

Nyligen höjde IMF-höjdaren David Lipton rösten för att överge åtstramningspolitiken och en ensidig inriktning på skuldneddragningar

”Det finns en risk för att Europa drabbas av stagnation vilket skulle få svåra följder för hushållen, företag och bankerna. För att undvika en sådan utveckling måste förutsättningarna för tillväxt stärkas. Förmodligen krävs ytterligare okonventionella åtgärder”, sade Lipton på en konferens i London.

Argumentationen får mothugg från ECB-håll.

”Att försena finansiell konsolidering är inte rätt väg att gå. Det innebär än högre skuldsättning, vilket skulle bli mycket kostsamt för euroområdet”, sade direktionsledamoten Jörg Asmussen.

ECB, liksom EU-kommissionen, kräver fortsätta åtstramningar, trots att åtstramningarna har blivit en ond cirkel av sjunkande tillväxt och stigande arbetslöshet. Förklaringen är att EU:s regler, Lissabonfördraget, stryper efterfrågan eftersom ECB:s huvudmål är ”prisstabilitet, dvs. låg inflation, och EU-kommissionens utgångspunkt när den utformar förslag om riktlinjer för den ekonomiska politiken är att ”Medlemsstaterna ska undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser” (artikel 126.1). I ett protokoll som fogats till Lissabonfördraget definieras att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP och att den offentliga sektorns skuld får vara högst 60 procent av BNP. Och i den så kallade finanspakt som trädde i kraft vid årsskiftet har euroländerna kommit överens om att (det strukturella) budgetunderskott får vara högst 0,5 procent.

De av eurokrisen drabbade länderna i södra Europa har enligt EU:s regler alltför stora budgetunderskott och statsskulder, och tvingas av den så kallade trojkan, EU-kommissionen, ECB och IMF, att vidta åtgärder som nedskärningar av den offentliga sektorn och privatiseringar av offentlig egendom, avreglering av arbetsmarknaden och försämrade villkor för arbetskraften och de fackliga organisationerna, sämre ersättningar till de arbetslösa och pensionärerna, och så vidare.

Ett exempel: Den spanska regeringen presenterade nyligen ett nytt ”reformpaket” för att ”blidka EU och få mer tid för att minska budgetunderskottet”, rapporterar Dagens Industri [27 april]. DI:s reporter skriver att ”reformpaketet har lett till våldsamma protester utanför det spanska parlamentet i Madrid där demonstranter drabbade samman med kravallpolis”. Bland annat ska en höjning av pensionsåldern påskyndas och tillfälliga skattehöjningar förlängas i ytterligare ett år. Samtidigt sänker Spanien prognosen för BNP-tillväxten från minus 0,5 procent till minus 1,3 procent. Arbetslösheten beräknas öka till 27,1 procent och prognosen för budgetunderskottet i år justeras upp till 6,3 procent av BNP.

EU:s regler är som att försöka släcka en eld med bensin.