söndag 14 oktober 2012

Nobels fredspris till EU – ett hån mot folken i EU och omvärlden


Den norska Nobelkommittén har beslutat att dela ut årets fredspris till den Europeiska unionen. Det meddelade kommitténs ordförande Torbjörn Jagland fredagen den 12 oktober.

– EU får priset för att i sex decennier har verkar för fred och återförsoning. I dag är krig mellan Frankrike och Tyskland otänkbart, sade Jagland i Oslo.

Beslutsmotiveringen att utse EU till mottagare av Nobels fredspris är lika befängd som att ge det till USA eller till Nato. Efter 150 år sedan det amerikanska inbördeskriget är det otänkbart med ett inbördeskrig mellan USA:s sydstater och nordstater. Eller att det drygt 60 år sedan krigsalliansen Natos skapande är det otänkbart med ett krig mellan dess medlemsstater. Men det är en klen tröst för de folk som drabbas av USA:s och Natos krigsäventyr, att ett krig mellan Texas och New Jersey, eller mellan USA och Storbritannien, är ”otänkbart”.

EU:s medlemsstater är eller har varit inblandade i imperialistiska krig på Balkanhalvön och i Indokina, Algeriet, Nordirland, Rwanda, Tchad, Irak, Afghanistan, Libyen osv. För att nämna några historiska eller dagsaktuella exempel. Samtidigt jagar EU och EU:s medlemsländer flyktingar från Afrika med marinkårssoldater, örlogsfartyg och bestyckade helikoptrar i Medelhavet och genom att bygga upp en hög mur runt det rika Europa bevakad av EU:s militariserade gränspolisstyrkor. Långt över tiotusen har dött vid EU:s gränser, enligt United against racism. Flyktingpolitiken får människorättsorganisationer att tala om Fästning Europa.

EU är ingen fredsmakt utan ett framväxande militärmakt med ambitioner att bilda ett gemensamt försvar och att upprätta EU-ledda militärstyrkor som kan intervenera i omvärlden för att tillvarata EU:s stormaktsintressen.

I Lissabonfördraget, EU:s grundlag som står över medlemsstaternas egna grundlagar, slås det fast att EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”. Det innebär att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och Österrike, är fördragsmässigt förpliktade att leva upp till kravet på en EU-överstatlig krigsmakt. Det är en fråga om när, inte om.

Med Lissabonfördraget har det införts en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden (på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato). Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel” inklusive militära. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer) för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.

Med Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländer har förbundit sig att ställa militära styrkor till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkor och hittills har man meddelat att 13 så kallade ”stridsgrupper” ska sättas upp. (Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp). Beslut om att en styrka under EU:s ledning från försvarshögkvarteret i Bryssel ska sända till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd. Enligt Lissabonfördraget krävs det inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”: I praktiken blir det EU, precis som USA och Nato, självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.

I Lissabonfördraget står det också att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”. Det är sannolikt helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en grundlag.

Denna orwellism, krig är fred, är också ett hån mot hundratusentals medborgare i Grekland, Spanien, Portugal osv. som protesterar, strejkar och demonstrerar mot den nyliberala krispolitik som beslutas i Bryssel. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel nyligen besökte Grekland rådde i praktiken undantagstillstånd i Atenområdet och längs färdvägen från flygplatsen in till den grekiske premiärministerns residens var prickskyttar utplacerade. Och trots demonstrationsförbudet drabbade tiotusentals demonstranter samman på Syntagmatorget i centrala Aten med de 7.000 utkommenderade kravallpoliserna som satte in och tårgas och chockgranater mot de som protesterade mot de av EU, främst Tyskland, dikterade åtstramningarna .

Unionen genomgår just nu en förödande kris när nord ställs mot syd och demokratin får vika för toppstyre. I krisens spår antar EU allt mer karaktären av ett postdemokratiskt byråkratvälde. 2001 uppgav 55 procent av väljarna i Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien att de kände stort förtroende för Bryssel. Idag är siffran 25 procent. I takt med att eurokrisen fortsätter och fördjupas kommer motsättningarna inom unionen att eskalera. EU står i dag på randen till sin egen undergång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar