EU attackerar löntagarna

Inom EU håller, i eurokrisen kölvatten, en norm på att etableras som ger överstatliga aktörer som EU-kommissionen och Europeiska Centralbanken (ECB) mandat att överpröva lönebildningen och begränsa utrymmet för arbetsmarknadens parter i medlemsstaterna. Kravet på sänkta minimilöner i Irland är bara ett exempel på hur fack och anställda körs över genom extremt brutala villkor i olika så kallade räddningspaket från EU (och IMF).
I det nya EU-systemet för budgetövervakning – den europeiska terminen – har EU-kommissionen redan visat sin ambition att försöka ta kontrollen över löner och arbetsvillkor i medlemsstaterna. I en första analys betonades att länder med bytesbalansunderskott måste försämra anställningstryggheten för tillsvidareanställda och se över möjligheterna att sänka arbetslöshetsersättningarna.
I reformeringen av den ekonomiska styrningen inom EU har kommissionen föreslagit att ett system för kontroll av makroekonomiska obalanser ska komplettera stabilitetspakten. Kommissionen ska följa hur indikatorer relaterade till konkurrenskraft – såsom priser och löner – utvecklas i EU-länderna. Förslaget ger kommissionen möjlighet att blanda sig i den nationella lönebildningen och ifrågasätta löneökningar som den tycker är för stora. Eftersom kommissionens anvisningar knyts till sanktionshot och endast kan stoppas av en kvalificerad majoritet i ministerrådet blir maktspråket gentemot arbetsmarknadens parter starkt.
Utvecklingen är en logisk konsekvens av EU:s valutaunion. När inte en nationell valuta eller penningpolitik kan fungera som stötdämpare vid ekonomiska kriser, måste arbetsmarknaden vara flexibel. Löntagarna tvingas betala för valutaunionens misslyckanden via dumpade löner och försämrade anställnings- och pensionsvillkor.