EU ökar makten över medlemsländerna

EU:s valutaunion är i djup kris. Flera medlemsländer som Grekland, Irland och Portugal har stora problem med statsfinanserna och räntespekulation mot deras finansiering av skulderna. För att undvika nya akuta kriser vill EU öka makten över medlemsländernas ekonomiska politik.
På EU-toppmötet i förra veckan beslutade stats- och regeringscheferna att inrätta en permanent krisfond för euroländer som råkar i ekonomisk kris, European Stability Mechanism (ESM). Hur den ska se ut och hur mycket pengar den ska ha ska finansministrarna arbeta vidare med fram till i mars 2011.
För att inrätta en permanent krisfond måste en ändring göras EU:s fördrag. EUF-fördragets artikel 136 ska lyda enligt följande:
”De medlemsstater som har euron som valuta får inrätta en stabilitetsmekanism som ska aktiveras om det är oundgängligt för att trygga hela euroområdets stabilitet. Beviljande av erforderligt finansiellt stöd enligt mekanismen kommer att vara föremål för strikta villkor.”
EU-ledarna försöker undvika demokratisk debatt och folkomröstningar i medlemsländerna genom att utnyttja Lissabonfördragets möjligheter till "förenklade ändringsförfaranden".
EU-kommissionen, EU-parlamentet och Europeiska centralbanken (ECB)ska yttra sig över fördragsändringen, sedan ska den godkännas i samtliga EU-ländernas parlament. Beslutet träder i kraft "först sedan det har godkänts av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser" såsom det regleras i EU-fördraget artikel 48.6.
Målet är att ESM ska bli verklighet under 2013 då den tillfälliga fond (EFSF) som man satte upp i våras i samband med Greklandskrisen upphör att gälla.
Samtidigt som EU-ledarna kunde enas om en permanent krisfond hörs krav på mer radikala åtgärder för att försöka möta eurokrisen.
Det hittills tyngsta utspelet kom från Angela Merkels tidigare regeringspartner, de tyska Socialdemokraterna. Förre utrikesministern Frank-Walter Steinmeier och finansministern Peer Steinbrück uppmanade i Financial Times EU-ledarna att samordna sina länders finanspolitik, med minimiregler för skatter, löner och välfärdspolitik.