Ska Vänsterpartiet offra EU-motståndet på Sahlins regeringsaltare?

Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma arbetsgrupp för en rättvis och hållbar värld presenterade nyligen en överenskommelse om ”en rödgrön politik för Sveriges bilaterala relationer med omvärlden”.
I den förfäktar man bland annat att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra”.
Att ledningarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” är (tråkigt nog) ingen överraskning, men att Vänsterpartiets företrädare i den arbetsgrupp som utarbetat överenskommelsen, Hans Linde och Ulla Hoffman, delar denna uppfattning är anmärkningsvärt. Bland annat därför att det i Vänsterpartiets gällande partiprogram entydigt slås fast att ”Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges medlemskap i EU. Skälen för vårt ställningstagande är fortfarande giltiga. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt” och att ”Vänsterpartiet arbetar […] för ett svenskt utträde ur EU”.
Vidare konstateras det i partiprogrammet att ”Europeiska unionens överstatliga beslutsformer är motsatsen till internationell samverkan” och att ”Det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka”. Jämför denna nyktra och redliga analys med vad som fabuleras i den rödgröna överenskommelsen om att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”.
För mig är det obegripligt att Vänsterpartiet kan ställa sig bakom en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som i EU-frågan går stick i stäv mot det så sent som 2008 av kongressen antagna partiprogrammet och den ”principiella ståndpunkt” som Vänsterpartiet intagit alltsedan EU-inträdet 1995. Det vore en stor olycka för den demokratiska och progressiva frihetskampen mot EU om Vänsterpartiet följer Miljöpartiets dåliga exempel och offrar EU-motståndet på Mona Sahlins regeringsaltare.
Om Vänsterpartiet skiter i det egna partiprogrammet och kapitulerar för Sveriges medlemskap i EU, så kommer det med stor sannolikhet att vara rena vinstlotten för högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna som därmed skulle bli det enda parti som säger nej till EU med en realistisk möjlighet att vinna inträde i riksdagen.
Vad ska jag och alla andra demokrater och antirasister med hjärtat till vänster som inte vill att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” rösta på i höstens riksdagsval?