onsdag 18 november 2009

En federalist från det Sverige-ovänligaste partiet

”Cecilia Malmström har idag av regeringen utsetts till svensk kommissionär” kunde man läsa på regeringens hemsida den 17 november.
Hmm. Det är inte den svenska regeringen som bestämmer vem som ska sitta i EU-kommissionen. Vad regeringen kan göra är att nominera en eller flera kandidater till kommissionens ordförande José Manuel Barroso som sedan i samförstånd med Europeiska rådet, dvs. EU:s stats- och regeringschefer, kommer överens om vilka som ska bli kommissionärer. Först ska Europeiska rådet komma överens om vem som ska bli EU-utrikesminister, eftersom denne också ska vara vice ordförande i kommissionen [samt permanent ordförande i utrikesministerrådet]. Sedan ska Barroso fördela ansvarsområdena mellan de övriga 25 kommissionärerna. Därefter ska EU-parlamentet ge sitt godkännande av hela kommissionen. Parlamentet planerar utfrågningar av de nominerade kommissionärerna från slutet av november.
Nåväl. Cecilia Malmström hoppas att hon ska bli ”en bra kommissionär för Sverige och kan företräda oss på bästa sätt”. Trots sin bakgrund som EU-parlamentariker och för närvarande EU-minister förefaller Malmström vara illa informerad om vad hennes nya jobb går ut på.
EU-kommissionärerna företräder inte sina hemländer och får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, riksdag eller myndighet. Enligt fördraget måste medlemsstaterna respektera ledamöternas oberoende och inte försöka påverka dem.
Cecilia Malmström kommer med andra ord inte att vara Sverige företrädare i EU-kommissionen, utan snarare EU-kommissionens förlängda arm i Sverige.
Vem är Cecilia Malmström? ”En federalist från det EU-vänligaste partiet”, skriver Svenska Dagbladets politiska analytiker Lena Hennel. Cecilia Malmström vill att EU ska förvandlas till ett Europas Förenta Stater. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev hon att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet.
Ett federalt organiserat EU skulle vara helt dominerat av Frankrike, Italien, Storbritannien och - framför allt - Tyskland. Cecilia Malmströms europarlamentarism skulle, något tillspetsat, kosta de sista resterna av nationell suveränitet för medlemsstater med färre än 60 miljoner invånare. [I stället för att beskriva Folkpartiet som det ”EU-vänligaste” känns det mer adekvat att använda synonymen Sverige-ovänligaste.]
Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ”Just det gör […] att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”
Cecilia Malmström hoppas, som sagt, att hon ska ”företräda oss [svenska folket] på bästa sätt”. Men hennes EU-entusiasm avspeglas inte i den svenska opinionen. Den har visserligen förskjutits i mindre uttalad EU-kritisk riktning under det senaste decenniet [förmodligen ett utslag av uppgivenhet], men en majoritet av svenskarna ställer sig fortfarande inte bakom det svenska EU-medlemskapet [SOM-institutet 2008].

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar