Eurokrisen – nyliberalt ekonomiskt stålbad

Det är uppenbart att det euroländernas åtstramningspolitiken egentligen handlar om är den chockdoktrin som den kanadensiska författaren Naomi Klein har skrivit om, dvs. att en kris ger en möjlighet att driva igenom den politik som man aldrig annars kunnat genomföra.

"Kriser kan man inte tycka om, men de erbjuder många gånger en möjlighet att komma framåt." Så resonerar Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble [Dagens Nyheter 29 mars 2012].

Eurokrisen är ett verktyg för att påbjuda en ekonomisk-politisk ideologi som saknar legitimitet. Det är just därför det är den politiska högern, Moderaterna och Folkpartiet Nyliberalerna, och arbetsgivarnas kamporganisationer SAF och Industriförbundet, numera fusionerade till Svenskt Näringsliv, som varit mest pådrivande för en svensk anslutning till EU och därefter EMU.

Det borgerliga systemskifte som de senaste decennierna rullat fram över Sverige är en oundviklig konsekvens av medlemskapet i EU [inklusive EMU:s första och andra steg]. För det första innebär EU-anslutningen en maktförskjutning inom det svenska samhället. Marknaden ökar sitt inflytande över fördelning och utveckling, och den politiska – eller demokratiska – styrningen minskar i motsvarande grad. För det andra underlättar och påskyndar EU-medlemskapet välfärdsavrustningen och den allmänna nyliberaliseringen av det svenska samhället.

I euroområdet kan man byta regering, men aldrig politikens innehåll eftersom den är grundlagsfäst [Lissabonfördraget]. Demokratin i medlemsstaterna blir utan mening. Något som öppnar för politikerförakt [egentligen politikernas förakt för väljarna] och högerpopulism.

Den europeiska unionen i allmänhet och den ekonomiska och monetära unionen i synnerhet, bygger på en nyliberal ekonomisk politik. Den av Tyskland och Frankrike beslutade finanspakten bekräftar enbart denna konklusion.

Mario Draghi, chefen för den Europeiska centralbanken [ECB], dödförklarar den europeiska välfärdsmodellen. I en intervju i Wall Street Journal [23 februari 2012] konstaterar han kort och gott att Europa "inte längre har råd med generella välfärdssystem". Modellen har redan havererat anser Draghi. Han förutser bistra tider för regeringarna som tvingas balansera fortsatt åtstramning med "strukturella reformer" [läs avregleringar och privatiseringar]. Draghi ser den grekiska krisen som ett förebud om den nya tidens villkor med krav på nedskärningar och liberalisering, dvs. marknadskrafterna ska få än mer svängrum, och all offentlig egendom ska säljas ut till högstbjudande.

Nobels fredspris till EU – ett hån mot folken i EU och omvärlden

Den norska Nobelkommittén har beslutat att dela ut årets fredspris till den Europeiska unionen. Det meddelade kommitténs ordförande Torbjörn Jagland fredagen den 12 oktober.

– EU får priset för att i sex decennier har verkar för fred och återförsoning. I dag är krig mellan Frankrike och Tyskland otänkbart, sade Jagland i Oslo.

Beslutsmotiveringen att utse EU till mottagare av Nobels fredspris är lika befängd som att ge det till USA eller till Nato. Efter 150 år sedan det amerikanska inbördeskriget är det otänkbart med ett inbördeskrig mellan USA:s sydstater och nordstater. Eller att det drygt 60 år sedan krigsalliansen Natos skapande är det otänkbart med ett krig mellan dess medlemsstater. Men det är en klen tröst för de folk som drabbas av USA:s och Natos krigsäventyr, att ett krig mellan Texas och New Jersey, eller mellan USA och Storbritannien, är ”otänkbart”.

EU:s medlemsstater är eller har varit inblandade i imperialistiska krig på Balkanhalvön och i Indokina, Algeriet, Nordirland, Rwanda, Tchad, Irak, Afghanistan, Libyen osv. För att nämna några historiska eller dagsaktuella exempel. Samtidigt jagar EU och EU:s medlemsländer flyktingar från Afrika med marinkårssoldater, örlogsfartyg och bestyckade helikoptrar i Medelhavet och genom att bygga upp en hög mur runt det rika Europa bevakad av EU:s militariserade gränspolisstyrkor. Långt över tiotusen har dött vid EU:s gränser, enligt United against racism. Flyktingpolitiken får människorättsorganisationer att tala om Fästning Europa.

EU är ingen fredsmakt utan ett framväxande militärmakt med ambitioner att bilda ett gemensamt försvar och att upprätta EU-ledda militärstyrkor som kan intervenera i omvärlden för att tillvarata EU:s stormaktsintressen.

I Lissabonfördraget, EU:s grundlag som står över medlemsstaternas egna grundlagar, slås det fast att EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”. Det innebär att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och Österrike, är fördragsmässigt förpliktade att leva upp till kravet på en EU-överstatlig krigsmakt. Det är en fråga om när, inte om.

Med Lissabonfördraget har det införts en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden (på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato). Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel” inklusive militära. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer) för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.

Med Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländer har förbundit sig att ställa militära styrkor till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkor och hittills har man meddelat att 13 så kallade ”stridsgrupper” ska sättas upp. (Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp). Beslut om att en styrka under EU:s ledning från försvarshögkvarteret i Bryssel ska sända till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd. Enligt Lissabonfördraget krävs det inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”: I praktiken blir det EU, precis som USA och Nato, självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.

I Lissabonfördraget står det också att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”. Det är sannolikt helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en grundlag.

Denna orwellism, krig är fred, är också ett hån mot hundratusentals medborgare i Grekland, Spanien, Portugal osv. som protesterar, strejkar och demonstrerar mot den nyliberala krispolitik som beslutas i Bryssel. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel nyligen besökte Grekland rådde i praktiken undantagstillstånd i Atenområdet och längs färdvägen från flygplatsen in till den grekiske premiärministerns residens var prickskyttar utplacerade. Och trots demonstrationsförbudet drabbade tiotusentals demonstranter samman på Syntagmatorget i centrala Aten med de 7.000 utkommenderade kravallpoliserna som satte in och tårgas och chockgranater mot de som protesterade mot de av EU, främst Tyskland, dikterade åtstramningarna .

Unionen genomgår just nu en förödande kris när nord ställs mot syd och demokratin får vika för toppstyre. I krisens spår antar EU allt mer karaktären av ett postdemokratiskt byråkratvälde. 2001 uppgav 55 procent av väljarna i Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien att de kände stort förtroende för Bryssel. Idag är siffran 25 procent. I takt med att eurokrisen fortsätter och fördjupas kommer motsättningarna inom unionen att eskalera. EU står i dag på randen till sin egen undergång.

Centerpartiet - de nya moderaterna

När Annie Lööf tog över ordförandeskapet i Centerpartiet ”fullföljde hon marschen höger ut” konstaterar Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell [16 augusti]: ”Eftersom moderaterna drog sig mot mitten kunde Centerpartiet inta platsen högerut och den gamla folkrörelsen återuppstod som ett Tea Party på Stureplan”.
”I sommar”, skriver Eva Franchell, ”har Per Ankersjö i Centerpartiets idéprogramgrupp angripit Moderaterna från höger. Ankersjö vill bekämpa statlig klåfingrighet. Han är för egoism och privat konsumtion utan några begränsningar. Det är inte konstigt att Centern ligger kvar på runt fyra procent. Vilken väljare litar på en partiledning som förespråkar egoism?”.
1973 röstade jag på Centerpartiet i ett skolval när jag utbildade mig till mentalskötare på Vårdyrkesskolan i Jönköping. På den tiden stod Centerrörelsen för vad man kan kalla en ”Åsa-Nisse-marxism”. Centern var ett decentralistiskt, humanekologiskt, socialliberalt och radikalt miljöparti, med motstånd mot kärnkraften och EEC (som EU hette på den tiden) högt upp på dagordningen.
Min karriär i Centerrörelsen blev kortvarig. 1973 gick jag med i ungdomsförbundet CUF. Med ens blev jag utsedd till redaktör för liten stencilerad tidning för medlemmarna i Nässjökretsen. Jag valdes in i förbundsledningen för Jönköpings län och fick åka på studieresor till riksdagshuset i Stockholm. Tydligen betraktades jag som en påläggskalv.
Men redan efter ett halvår gick vi skilda vägar, framför allt på grund av CUF:s tvehågsenhet vad gällde befrielsekampen i Vietnam. Mitt ställningstagande och praktiska engagemang för DFFG sågs inte med blida ögon av alla, framför allt inte av de som idag befolkar ledningen för partiets och sidorganisationernas bestämmande organ och/eller representerar Centerpartiet i de lagstiftande församlingarna i Stockholm och Bryssel.
Samtidigt måste jag erkänna att jag var naiv, blåögd, lättlurad eller annat passande adjektiv. När jag nu, nästan 40 år senare, rannsakar mitt politiska leverne så blir det för mig uppenbart att det som fattades mig i början 70-talet var en klar och tydlig klasståndpunkt. Vi lever i ett klassamhälle, oavsett om vi erkänner det eller inte. Det finns vinnare och förlorare på alla klassamhällen. Borgerligheten vet det och försöker därför med alla upptänkliga medel förneka det.
Centerpartiet var på 70-talet ett borgerligt socialliberalt parti, inte sällan mer radikalt är dagens Vänsterparti. Partiledaren Thorbjörn Fälldin sade att ”det är fel att tala om att man skulle kunna minska den offentliga sektorns uppgifter. Vi måste öka dem, om vi skall klara jämlikhet, trygghet, utbildning, miljövård, regionalpolitik och näringspolitik”. I riksdagsvalet 1973 röstade hela 25,1 procent av väljarkåren på Centerpartiet. Det fanns gott om småborgerliga ”Åsa-Nisse-marxister”.
Allt detta är historia nu. Centerpartiet är inte längre en folkrörelse för landsbygdens arbetande befolkning, utan har tagits över av den marknadsliberala och euroentusiastiska Timbrohögern som över en flaska champagne (och kanske också något ännu mer uppiggande), styr och ställer vid bardiskarna på Stureplan, Östermalm.
”De nya moderaterna”, skulle kunna vara en aktuell slogan under valrörelsen 2014. [Förhoppningsvis med slutresultatet att Centerpartiet åker ur riksdagen.]

EU skärper bankernas kapitalkrav

Nya regler tvingar banker inom EU att ha mer kapital i lager för att stå emot framtida kriser. EU:s finansministrar har enats om att kapitaltäckningskravet höjs från 2 procent till 7 procent, med ytterligare påslag för de banker som klassas som ”systemviktiga”. Men de nya nivåerna kommer inte att uppnås förrän 2019.

Samtidigt får Sverige och de andra EU-länderna rätt att ställa ännu hårdare krav. De nya reglerna innebär att Sverige kan höja kapitalkravet till 10 procent 2013 och till 12 procent 2015, vilket riksdagen, Riksbanken och Finansinspektionen står bakom.

Finansminister Anders Borg (m) tror att de nya EU-kraven gör det enklare att hantera framtida finanskriser eftersom systemet blir stabilare.

Motivet till hårdare svenska krav är att banksektorn i Sverige är den näst största, som andel av BNP, i EU.

Enligt finansmarknadsminister Peter Norman (m) innebär det svenska banksystemets storlek att det finns större finansiella risker här än i många andra EU-länder, vilket måste täckas upp på något vis.

- Svenska skattebetalare ska inte behöva utstå större finansiell risk än andra skattebetalare ute i Europa.

Han tillägger att ett finansiellt säkrare banksystem gör att avkastningskravet på bankerna kan sänkas.

- Det vill säga, aktieägarna kan förvänta sig mindre vinster i den här regimen än annars.

Av bankernas kvartalsrapporter i slutet av april framgår att de svenska storbankerna överlag redan är på de kapitaltäckningsnivåer som regeringen kräver framöver, enligt Peter Norman.

Verkligheten har tvingat de politiska makthavarna att börja återreglera den kreditmarknad som de avreglerades i slutet av 1980-talet som ett led i förverkligandet av EU:s inre marknad med fri rörlighet för kapitalet. Den av EU grundlagsfästa nyliberalismen utgör ett allvarligt hot mot det kapitalistiska systemets fortlevnad.

Miljarder mot eurokrisen från IMF

Internationella valutafonden, IMF, har skapat en ”brandvägg” mot nya kriser för det europeiska banksystemet.

IMF-chefen Christine Lagarde hade begärt 400 nya miljarder dollar, men det överträffades med råge. Med hjälp av europeiska och ickeeuropeiska medlemmar som hade uttalat sin beredskap att bidra med pengar kom summan upp i 435 miljarder dollar (2.923 miljarder kronor). Av det står Japan för 60 miljarder dollar och Sverige bundit sig för 10 miljarder (drygt 67 miljarder kronor).

En allt tyngre global aktör har de fem Bricsländerna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) blivit. Vice finansministern Sergej Stortjak sade att Ryssland avsåg att erbjuda 10 miljarder dollar. Även Kina kommer att delta med en ännu inte officiell summa. Brasilisen tvekade länge, eftersom man anser att landets ekonomiska tyngd inte har fått ett erkännande i form ab ökat röstinflytande i internationella finansorgan.

Bland de ickeeuropeiska IMF-länderna finns utbredda krav om att de nya stödinsatserna ska ske på bekostnad av att euroområdets medlemsländer får ett minskat inflytande i IMF.

USA, som är den största andelsägaren i IMF, kommer inte att bidra till den europeiska ”brandväggen”, vilket bland annat beror på att det är inrikespolitiskt besvärligt för Barack Obama att åta sig nya utgifter under ett presidentvalsår.

Den utdragna eurokrisen anses vara det allvarligaste hotet mot en återhämtning i övriga världen. Efter ”räddningsaktionerna” mot Grekland, Irland och Portugal kan det vara Spanien och Italien som står på tur. Men ett ännu större hot är Frankrike.

Under 2012 kommer Frankrike att tvingas låna 1.600 miljarder kronor, enbart för att finansiera årets budgetunderskott och betala amorteringar på gamla lån. Enligt Eurostat, EU:s statistikbyrå, hade Frankrike förra året en statsskuld på 1.717 miljarder euro (15.281 miljarder kronor). Allt vad IMF och EU bunkrat upp i form av brandväggar och krisfonder motsvarar drygt hälften av den franska statsskulden.

EU-kommissionens förslag hotar snuset

Snuset kan hotas av ett nytt förslag från. EU vill ändra riktlinjerna för tillsatser i tobak. EU-kommissionen planerar att i höst lägga fram förslag på nytt tobaksdirektiv. Förslaget kommer förmodligen att innehålla en förbudslista över smaktillsatser i tobak.
Det oroar Patrik Hildingsson, informationsdirektör på Swedish Match som tillverkar märken som General, Ettan, Grov och Göteborgs Rapé och står för 85 procent av svensk snusmarknad. Om en stor mängd tillsatser förbjuds kan det innebära slutet för populära snussorter.

Hildingsson påpekar att man lyckats få ned halten av cancerogena ämnen genom att lufttorka tobaken och tillföra smaktillsatser, i stället för att röktorka.
- Det här innebär slutet för svenskt snus som vi känner det i dag. För oss drabbar det hela portföljen – flera smaker som funnits i över 200 år, säger Patrik Hildingsson till Aftobladet.
Snus är förbjudet i hela EU utom i Sverige. Det svenska undantaget gäller bara en rätt att få marknadsföra snus, inte att bestämma vilka tillsatser som ska vara tillåtna.
I EU strävar man efter överstatliga regler när det gäller tobaksprodukter. EU-kommissionens hälsodirektorat har skickat ut en enkät till medlemsstaterna för att få veta vilka nationella regler det finns kring en rad tillsatser i tobak.
Även om EU-kommissionens direktivförslag innehåller en förbudslista över smaktillsatser ska det förhandlas mellan ministerrådet (medlemsstaternas regeringar) och behandlas i EU-parlamentet. Sverige har dock inget veto och kan inte ensamt stoppa ett sådant förslag.
När svenska folket motvilligt 1994 sade ja till medlemskap i EU var ett av ja-sidans huvudargument att EU lovat Sverige ett undantag för unionens förbud mot snus. Mer var alltså inte det löftet värt.
Enligt Folkhälsoinstitutet snusar omkring en miljon svenskar. En av dem är sångaren Lasse Kronér. Han ogillar EU-kommissionens förslag och till Aftonbladets reporter säger han. ”Jag får nog göra som Bengt Sändh och börja göra eget snus då. Eller själv gå ur EU”.

Stefan Löfven är lobbyist för svensk vapenindustri

Socialdemokraternas nye partiordförande Stefan Löfven har i egenskap av ordförande i fackförbundet IF Metall, med stöd av Saab och regeringen Reinfeldt, varit drivande i att upprätta ett fackligt samarbete mellan Sverige och Brasilien till förmån för Jas Gripen. I ett gemensamt avtal deklareras att den brasilianska staten bör köpa svenskt.
Den 26 oktober 2009, drog Stefan Löfven också igång en lobbykampanj för försvarsindustrin. I en artikel på DN debatt gick han till attack mot den socialdemokratiska nedrustningspolitiken och manade till kamp för att värna svensk vapenindustri. Om försvaret slutar köpa krigsmateriel från svenska företag så ”rycker man undan mattan” för industrin och därmed hotas tusentals jobb i Sverige, skrev Löfven i artikeln tillsammans med bland andra Alf Svensson, tidigare partiledare för Kristdemokraterna och Göran Persson, före detta socialdemokratisk statsminister. Samma dag arrangerade Kristdemokraterna och IF Metall ett internt lobbyseminarium i riksdagen om behovet av att stödja den svenska försvarsindustrin.
Därför är det inte konstigt att Socialdemokraterna, trots att den moderate försvarsministern Sten Tolgfors tvingats avgå efter avslöjanden av det militära samarbetet med Saudiarabien, inte vill bryta Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien.
- Jag vill inte ge några fromma förhoppningar om att vi säger upp avtalet om vi vinner valet, säger utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin.
Med Stefan Löfven som ledare för Socialdemokraterna riskerar Sveriges röst i världen för fred och nedrustning riskerar att tystna helt. Det är omöjligt att se Stefan Löfven, tillika statsministerkandidat, på ett trovärdigt sätt företräda den traditionella svenska nedrustningspolitiken inom internationella nedrustningsforum.
- Stefan Löfvens fälttåg till stöd för svensk vapenindustri är så omfattande att det kan få vem som helst att framstå som en fredsduva, konstaterar Svenska Freds ordförande Anna Ek.
Stefan Löfvens entusiasm för EU är i sammanhanget konsekvent. EU är i färd med att upprätta en gemensam marknad för krigsindustrin och ska inrätta en Europeisk försvarsbyrå för att ”stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas”. Dessutom är medlemsländerna enligt EU:s egen grundlag – Lissabonfördraget – förpliktade till att rusta upp militärt. Eller som det står i EU-fördragets artikel 42.3: ”Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet.”