”I sommar”, skriver Eva Franchell, ”har Per Ankersjö i Centerpartiets idéprogramgrupp angripit Moderaterna från höger. Ankersjö vill bekämpa statlig klåfingrighet. Han är för egoism och privat konsumtion utan några begränsningar. Det är inte konstigt att Centern ligger kvar på runt fyra procent. Vilken väljare litar på en partiledning som förespråkar egoism?”.
1973 röstade jag på Centerpartiet i ett skolval när jag utbildade mig till mentalskötare på Vårdyrkesskolan i Jönköping. På den tiden stod Centerrörelsen för vad man kan kalla en ”Åsa-Nisse-marxism”. Centern var ett decentralistiskt, humanekologiskt, socialliberalt och radikalt miljöparti, med motstånd mot kärnkraften och EEC (som EU hette på den tiden) högt upp på dagordningen.
Min karriär i Centerrörelsen blev kortvarig. 1973 gick jag med i ungdomsförbundet CUF. Med ens blev jag utsedd till redaktör för liten stencilerad tidning för medlemmarna i Nässjökretsen. Jag valdes in i förbundsledningen för Jönköpings län och fick åka på studieresor till riksdagshuset i Stockholm. Tydligen betraktades jag som en påläggskalv.
Men redan efter ett halvår gick vi skilda vägar, framför allt på grund av CUF:s tvehågsenhet vad gällde befrielsekampen i Vietnam. Mitt ställningstagande och praktiska engagemang för DFFG sågs inte med blida ögon av alla, framför allt inte av de som idag befolkar ledningen för partiets och sidorganisationernas bestämmande organ och/eller representerar Centerpartiet i de lagstiftande församlingarna i Stockholm och Bryssel.
Samtidigt måste jag erkänna att jag var naiv, blåögd, lättlurad eller annat passande adjektiv. När jag nu, nästan 40 år senare, rannsakar mitt politiska leverne så blir det för mig uppenbart att det som fattades mig i början 70-talet var en klar och tydlig klasståndpunkt. Vi lever i ett klassamhälle, oavsett om vi erkänner det eller inte. Det finns vinnare och förlorare på alla klassamhällen. Borgerligheten vet det och försöker därför med alla upptänkliga medel förneka det.
Centerpartiet var på 70-talet ett borgerligt socialliberalt parti, inte sällan mer radikalt är dagens Vänsterparti. Partiledaren Thorbjörn Fälldin sade att ”det är fel att tala om att man skulle kunna minska den offentliga sektorns uppgifter. Vi måste öka dem, om vi skall klara jämlikhet, trygghet, utbildning, miljövård, regionalpolitik och näringspolitik”. I riksdagsvalet 1973 röstade hela 25,1 procent av väljarkåren på Centerpartiet. Det fanns gott om småborgerliga ”Åsa-Nisse-marxister”.
Allt detta är historia nu. Centerpartiet är inte längre en folkrörelse för landsbygdens arbetande befolkning, utan har tagits över av den marknadsliberala och euroentusiastiska Timbrohögern som över en flaska champagne (och kanske också något ännu mer uppiggande), styr och ställer vid bardiskarna på Stureplan, Östermalm.
”De nya moderaterna”, skulle kunna vara en aktuell slogan under valrörelsen 2014. [Förhoppningsvis med slutresultatet att Centerpartiet åker ur riksdagen.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar