Högern stärker sin ställning i EU-kommissionen

José Manuel Barroso, ordförande i EU-kommissionen, har presenterat sin laguppställning.
Den har han bestämt själv, påstår Barroso. ”Men vem tror att kyparen bestämmer menyn?” ironiserar Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson och konstaterar att det har varit många kockar i farten. Mest av alla Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Sarkozy såg till att Michel Barnier fick precis det jobb som Frankrike eftersträvat (inre marknaden). Dessutom fick han en fransman med rumänskt pass som ansvarig för jordbruket. Merkel är nöjd med att den av henne utmanövrerade före detta ministerpresidenten i Baden-Württemberg, Günther Oettinger fick ansvar för energipolitik.
EU-kommissionen blir mer högerdominerad och får färre kvinnor än tidigare. Av de 27 kandidaterna är tretton från konservativa/kristdemokratiska partier. Åtta är liberaler och sex är socialister. Av de 27 tilltänkta kommissionärerna är nio kvinnor, vilket är en kvinna färre än i den nuvarande.
I januari prövas de föreslagna kommissionärerna i offentliga förhör i EU-parlamentet. Senast första februari tar de plats i Berlaymontpalatset på Rue de la Loi i centrala Bryssel, under förutsättning att ingen gör bort sig den här gången.
EU:s högsta politiska ledare är därmed mer eller mindre på plats. Topptrion består av José Manuel Barroso, Herman Van Rompuy, EU-presidenten, och Lady Catherine Ashton, EU-utrikesministern. Men de verkliga regenterna i stormaktskartellen EU finns i Élyséepalatset i Paris och Bundeskanzlerin der Bundesrepublik Deutschland i Berlin.

En federalist från det Sverige-ovänligaste partiet

”Cecilia Malmström har idag av regeringen utsetts till svensk kommissionär” kunde man läsa på regeringens hemsida den 17 november.
Hmm. Det är inte den svenska regeringen som bestämmer vem som ska sitta i EU-kommissionen. Vad regeringen kan göra är att nominera en eller flera kandidater till kommissionens ordförande José Manuel Barroso som sedan i samförstånd med Europeiska rådet, dvs. EU:s stats- och regeringschefer, kommer överens om vilka som ska bli kommissionärer. Först ska Europeiska rådet komma överens om vem som ska bli EU-utrikesminister, eftersom denne också ska vara vice ordförande i kommissionen [samt permanent ordförande i utrikesministerrådet]. Sedan ska Barroso fördela ansvarsområdena mellan de övriga 25 kommissionärerna. Därefter ska EU-parlamentet ge sitt godkännande av hela kommissionen. Parlamentet planerar utfrågningar av de nominerade kommissionärerna från slutet av november.
Nåväl. Cecilia Malmström hoppas att hon ska bli ”en bra kommissionär för Sverige och kan företräda oss på bästa sätt”. Trots sin bakgrund som EU-parlamentariker och för närvarande EU-minister förefaller Malmström vara illa informerad om vad hennes nya jobb går ut på.
EU-kommissionärerna företräder inte sina hemländer och får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, riksdag eller myndighet. Enligt fördraget måste medlemsstaterna respektera ledamöternas oberoende och inte försöka påverka dem.
Cecilia Malmström kommer med andra ord inte att vara Sverige företrädare i EU-kommissionen, utan snarare EU-kommissionens förlängda arm i Sverige.
Vem är Cecilia Malmström? ”En federalist från det EU-vänligaste partiet”, skriver Svenska Dagbladets politiska analytiker Lena Hennel. Cecilia Malmström vill att EU ska förvandlas till ett Europas Förenta Stater. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev hon att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet.
Ett federalt organiserat EU skulle vara helt dominerat av Frankrike, Italien, Storbritannien och - framför allt - Tyskland. Cecilia Malmströms europarlamentarism skulle, något tillspetsat, kosta de sista resterna av nationell suveränitet för medlemsstater med färre än 60 miljoner invånare. [I stället för att beskriva Folkpartiet som det ”EU-vänligaste” känns det mer adekvat att använda synonymen Sverige-ovänligaste.]
Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ”Just det gör […] att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”
Cecilia Malmström hoppas, som sagt, att hon ska ”företräda oss [svenska folket] på bästa sätt”. Men hennes EU-entusiasm avspeglas inte i den svenska opinionen. Den har visserligen förskjutits i mindre uttalad EU-kritisk riktning under det senaste decenniet [förmodligen ett utslag av uppgivenhet], men en majoritet av svenskarna ställer sig fortfarande inte bakom det svenska EU-medlemskapet [SOM-institutet 2008].

Svenska soldater ska strida under EU-flagg

Med Lissabonfördraget görs det klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkorna och hittills har man meddelat att 13 så kallade stridsgrupper ska sättas upp. (Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp.)
I januari 2007 blev EU:s snabbinsatsstyrkor fullt operativa. Sedan dess har EU ständigt två styrkor i beredskap som inom loppet av tio dagar ska sättas in i internationella krishärdar inom en radie av 6.000 kilometer från Bryssel.
Under första halvåret 2008 bildade Sverige en sådan styrka, Nordic Battle Group, tillsammans med Norge, Finland och Estland. Sverige bidrog med cirka 2.100 kontraktsanställda soldater och officerare. Styrkan styrdes från EU:s försvarshögkvarter i ministerrådets bunker i Bryssel.
Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.
EU-beslut inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag för unionens räkning. Några länder kan därmed gå längre inom unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan genom andra staters agerande.
Sverige håller nu på att bygga upp en ny nordisk snabbinsatsstyrka med 2.100 soldater, varav 1.500 från Sverige, som ska ligga i beredskap våren 2011.
EU:s försvarsministrar enades nyligen om ett svenskt förslag att ändra reglerna för att det ska bli lättare att skicka ut soldater under EU-flagg i fredsbevarande aktioner - eller krig.
”Vi är överens om att EU ska kunna använda en av de två stridsgrupper som står i beredskap mer flexibelt och inte bara till snabbinsatser vid akuta kriser”, säger försvarsminister Sten Tolgfors, som under innevarande halvår leder EU:s försvarsministerråd.
Bland annat ska snabbinsatsstyrkorna kunna användas som strategisk reserv för EU:s militära insatser på olika håll i världen. Det vill säga där EU:s gamla stormakter har koloniala/nykoloniala intressen att beskydda.
Tolgfors menar att detta bättre svarar på medborgarnas ”krav på att förmågan att gripa in i kriser också är bra använda skattepengar”. (Räck upp handen ni som blivit tillfrågade.)
Snabbinsatsstyrkan har blivit motorn i den svenska krigsmaktens raska färd bort från de gamla försvarspolitiska grundstenarna – alliansfrihet och allmän värnplikt.
I praktiken har Sverige i och med EU-medlemskapet gjort stegvisa reträtter från den neutralitetspolitik vi en gång hade. EU:s militarisering började med Maastrichtfördraget och fortsatte med Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Utvecklingen har skett i rasande fart.
När Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, börjar verka kommer nådastöten för den svenska neutralitetspolitiken. Då står frågan inte längre om EU ska utrustas med ett gemensamt försvar, utan när. Dessutom innebär Lissabonfördraget solidaritetsåtaganden om att agera om ett annat medlemsland blir militärt angripet. EU blir med andra ord en försvarsallians av Natomodell. Försvarsministrarna har i dagarna en första diskussion om vilka följder Lissabonfördraget får. Under befäl av Sten Tolgfors. Krigsministern.

Cecilia Malmström ljuger om Lissabonfördraget

I en kommentar till den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande av Lissabonfördraget, säger Sveriges EU-minister Cecilia Malmström att ”Lissabonfördraget gör att EU blir mer demokratiskt […] de nationella parlamenten i medlemsländerna får mer att säga till om”.
Faktum är att EU-ministern talar osanning. Eller ljuger, det är en smaksak.
Med Lissabonfördraget formaliseras en speciell remissomgång av nya förslag till lagar från EU-kommissionen till de nationella parlamenten. Varje medlemsland får två röster (eftersom en del medlemsländers parlament består av två kamrar). Om det inom åtta veckor kommer in protester från en tredjedel av rösterna ska kommissionen ompröva sitt förslag. I rättsliga och inrikes frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har kallats för "nödbroms". Men kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt.
Att lagstiftaren, EU:s ministerråd eller ministerrådet och EU-parlamentet, ska överväga om ett lagförslag är förenligt med den så kallade subsidiaritetsprincipen är inget nytt – det framgår av det nuvarande EG-fördragets artikel 5 att denna princip ska tillämpas. Inte heller är det nytt att de nationella parlamenten kan framföra sina synpunkter till EU-institutionerna.
Sedan hösten 2006 får riksdagen och de övriga EU-ländernas parlament förslag från EU-kommissionen samtidigt som de skickas till EU:s ministerråd och EU-parlamentet. Det gäller både förberedande dokument och lagstiftningsförslag. De nationella parlamenten kan därefter lämna synpunkter på förslagen direkt till EU-kommissionen. Proceduren kalla Barrrosoinitiativet, uppkallat efter kommissionens nuvarande ordförande.
Sveriges riksdag har sedan 2007 och fram till september 2009 skickat in 44 yttranden till EU-kommissionen. Sammanlagt har de 27 medlemsländernas parlament skickat in 525 utlåtanden. Portugals parlament, Frankrikes senat, Tysklands förbundsråd, brittiska överhuset och Sveriges riksdag är flitigast på att skicka in yttranden om EU-förslagen.
Det nya med Lissabonfördraget – i förhållande till nu gällande fördrag – är endast att lagstiftaren ska beakta de nationella parlamentens argument avseende subsidiaritetsfrågan, och att kommissionen på den punkten kan behöva motivera sina förslag bättre. Däremot innebär det i praktiken inte någon ökad möjlighet för de nationella parlamenten att påverka EU-institutionernas beslut.
Av rapporteringen från EU-toppmötet i juni 2007, då den ratade EU-konstitutionen konverterades till Lissabonfördraget, framgår att Sverige [företrätt av bland annat Cecilia Malmström] tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag från Holland om att ge de nationella parlamenten verklig makt inom EU:s beslutsapparat. Det holländska förslaget gick ut på att de nationella parlamenten skulle kunna stoppa lagförslag från EU-kommissionen.
I praktiken, och tvärtemot Cecilia Malmströms sanningslösa påstående, är de nationella demokratierna de stora förlorarna på Lissabonfördraget. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar. Mera makt åt Bryssel; det är den nya EU-grundlagen i ett nötskal.
En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i vår grundlag. Där står att "All offentlig makt utgår från folket". När Lissabonfördraget träder i kraft blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av den offentliga makten i Sverige kommer då att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas utan beaktande av svenska folkets mening.

Lagrådet ger klartecken till Littorin

Det kollektivavtal som facket får ta strid för att få påskrivet, måste innehålla minimilön eller lägsta lön. Konflikten är bara laglig om de som utstationerats till Sverige har sämre villkor än vad som ingår i EU:s utstioneringsdirektiv. Det föreslår arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin med anledning av Lavaldomen.
Regeringens lagrådsremiss följer i stort sett den så kallade Stråthutredningens förslag.
Genom en ny paragraf, 5a, i utstationeringslagen vill regeringen begränsa fackets rätt att ta till stridsåtgärder mot utländska företag för att få teckna kollektivavtal med företag som utstationerar arbetstagare till Sverige. Tre villkor ska vara uppfyllda innan det blir fråga om stridsåtgärder:
1. Facken måste kräva villkor som motsvarar dem i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen.
2. De villkor som krävs får inte röra annat än minimilön eller andra minimivillkor som följer av utstationeringslagens paragraf 5, och som ska motsvaras av utstationeringsdirektivets hårda kärna.
3. Facken får inte ta till stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal om arbetsgivaren kan visa att de utstationerade arbetstagarna väsentligen har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett centralt kollektivavtal när det gäller lön. Det gäller även de andra villkoren enligt den hårda kärnan.
Regeringen vill även införa en ny paragraf, 41c, i medbestämmandelagen som innebär att en stridsåtgärd som vidtas i strid mot den nya paragrafen i utstationeringslagen blir olovlig. (Tvister om sådana stridsåtgärder ska avgöras av Arbetsdomstolen.)
Regeringen vill också ändra Lex Britannia. Dels genom en ny paragraf, 42a, och dels genom att tredje stycket i paragraf 42 ändras så att organisationernas ansvar för fredsplikten ska gälla när stridsåtgärder vidtas mot utstationerande arbetsgivare - trots att medbestämmandelagen då inte är direkt tillämplig på arbetsförhållandena. (Förslaget omfattar alla utländska arbetsgivare som utstationerar arbetstagare hit, oberoende av i vilket land företaget är etablerat. Stråth föreslog att fredsplikten bara skulle gälla i förhållande till företag inom EES-området.)
Lagrådets enda synpunkt på regeringens lagförslag är att den föreslagna paragrafen 5a i utstationeringslagen är svår att förstå.
Regeringens föreslagna paragraf 5a i utstationeringslagen behandlar två olika saker.
Dels vilka villkor som den fackliga organisationen kan ställa på den utländske arbetsgivaren för att få rätt att vidta stridsåtgärder.
Dels den utländske arbetsgivarens möjlighet att freda sig genom att visa att hans arbetstagare redan har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett centralt kollektivavtal som tillämpas på motsvarande arbetstagare i branschen.
Lagrådet menar att det är svårt att förstå. I stället föreslår rådet att paragrafen delas upp i två stycken. Så här:
”En stridsåtgärd mot en arbetsgivare i syfte att genom kollektivavtal få till stånd en reglering av villkoren för utstationerade arbetstagare får vidtas endast om de villkor som krävs
1. bara avser minimilön eller sådana minimivillkor som avses i 5 §,
2. motsvarar villkoren i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen, och
3. är förmånligare för arbetstagarna än som följer av 5 §.
En stridsåtgärd som avses i första stycket får inte vidtas, om arbetsgivaren visar att de utstationerade arbetstagarna har lön och villkor som avses i 5 § som i allt väsentligt är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett sådant centralt kollektivavtal som avses i första stycket 2.”
Lagrådet redovisar inga andra synpunkter i sitt yttrande.
Därmed finns det inga formella hinder för Sven Otto Littorin att lägga fram en proposition på riksdagens bord, med förslag som om de får stöd av riksdagens majoritet från och med den 1 april 2010 kommer att underminera den svenska kollektivavtalsmodellen.

Nu börjar huggsexan om toppjobben i Bryssel

Tjeckiens president Vaclav Klaus har undertecknat Lissabonfördraget. Det meddelade han i efterhand vid ett framträdande i Prag. Därmed har alla 27 EU-länder godkänt det nya fördraget. Det innebär att Lissabonfördraget kan träda i kraft.
Nu ligger ansvaret hos det svenska ordförandeskapet att föra fördragets praktiska och politiska delar i hamn. Närmast måste Sverige sammankalla till ett extra toppmöte för att EU-ländernas stats- och regeringschefer ska kunna utse vilka personer som ska få de två nya topposter som blir en konsekvens med fördraget; en EU-president, eller mer opretentiöst ordförande för Europeiska rådet, och en EU-utrikesminister, som ska vara ständig rådsordförande för EU:s utrikesministrar tillika vice ordförande för EU-kommissionen.
”Som en del av slutförberedelserna för att fördraget ska träda i kraft kommer jag nu att starta en namnkonsultation med mina kollegor”, förklarade EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt.
Huggsexan om toppjobben inom unionen hamnar nu högst upp på den politiska agendan. Reinfeldt kommer härvidlag att tvingas agera statist när stormaktkartellens huvudrollsinnehavare gör upp bakom kulisserna.
Vilken roll den nya EU-presidenten får – samordnare som håller ordning på pärmarna eller Europas mäktigaste man – avgörs mycket av vem som får jobbet.
Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair, socialdemokrat av högermodell, har åkt ut och in på listan men är nu favorit hos vadhållningsbyråerna.
Enligt The Times uppger flera diplomatiska källor att Frankrikes president Nicolas Sarkozy bestämt sig för att Blair är den bästa kandidaten och den tyska förbundskanslern Angela Merkel har tonat ner sitt motstånd.
Hon har varit emot Blair med argumentet att jobbet som Europeiska rådets ledare bör gå till ett land som använder euro, men tidningens källor säger att hon nu kan tänkas foga sig bara Tyskland och Frankrike får viktiga och eftertraktade befattningar i den nya EU-kommissionen.
Men inte alla inom EU gillar Tony Blair. Många EU-federalister noterar kritiskt att han under tio år som regeringschef varken lyckades få Storbritannien att införa euron eller britterna att gilla EU.
Belgien minns Blairs veto mot den belgiske premiärminister Guy Verhofstadt som ordförande i EU-kommissionen. Luxemburgs Jean-Claude Juncker var ursinnig på Blair efter haveriet i EU:s budgetförhandlingar 2005.
Små medlemsländer befarar att den som lett en stormakt gärna skulle köra över dem. Jean-Claude Juncker sade nyligen till Financial Times Deutschland att EU-länderna ”haft ett informellt samförstånd om att EU:s första rådspresident inte bör komma från ett stort land”.
Finländske EU-kommissionären Olli Rehn har visat intresse för utrikesministerposten. Förre Natochefen, holländaren Jaap de Hoop Scheffer, verkade het ett tag, men har hjärtbesvär. Frankrikes utrikesminister, exsocialisten Bernard Kouchner, har signalerat att han är intresserad av att flytta till Bryssel.
Tysklands avgående utrikesminister Frank-Walter Steinmeier har nämnts, men kan Angela Merkel utse en socialdemokrat och som dessutom anses alltför prorysk av de östeuropeiska medlemsländerna i EU?
Merkels huvudkandidat är, enligt brittiska The Times, den tyske inrikesministern Wolfgang Schauble. Men enligt tyska tidningar är han ovillig att lämna landet, samtidigt rapporterar de att den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Elmar Brok har uttryckt intresse för någon annan tungt vägande portfölj i EU-kommissionen.
När allt kommer omkring står förmodligen avgörandet om jobbet som EU-utrikesminister mellan Bernhard Kouchner och Wolfgang Schauble.

Lissabonfördraget grundlagsfäster Lavaldomen

Statsminister Fredrik Reinfeldts största framgång under EU-toppmötet i helgen var att han lyckades rädda EU:s stadga om grundläggande rättigheter från total kollaps.
Toppmötet enades om att Tjeckien, liksom Storbritannien och Polen, ska få undantag från rättighetsstadgan. Det skrivs in i ett protokoll som kan antas först när Lissabonfördraget har trätt i kraft. Även Slovakien och flera andra medlemsländer hade varslat om att de också skulle komma att kräva undantag. Men det lyckades EU-ordförande Reinfeldt tydligen avstyra. I slutsatserna från toppmötet heter det enbart att stadgan ska tillämpas för beslut i EU:s institutioner och när länderna ”tillämpar unionsrätten”. Det är ingen nyhet, men det räckte uppenbarligen.
I och med att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande ökar dess betydelse för tillämpningen av EU-rätten i medlemsländerna. EU-domstolen i Luxemburg får avgörande makt eftersom den är överordnad nationella grundlagar och internationella konventioner. Länderna kan (och ska) begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska tolka innebörden i stadgan, däribland konflikträtten i artikel 28. Som vägledning för domstolens tolkningar har det till rättighetsstadgan fogats förklaringar som konfirmerar domstolens nuvarande rättspraxis att marknadskrafternas frihet väger tyngre än löntagarnas rättigheter. Det betyder att Lissabonfördraget konstitutionaliserar (eller grundlagsfäster) den antifackliga Lavaldomen.
Polen och Storbritannien har fått ett undantag från EU:s rättighetsstadga i form av ett juridiskt bindande protokoll. I protokollet betygas att ”Stadgan ska inte utvidga Europeiska unionens domstols […] möjlighet att fastslå att Polens eller Förenade kungarikets lagar och andra författningar, administrativa praxis eller administrativa åtgärder är oförenliga med de grundläggande rättigheter, friheter och principer den bekräftar”.
Innebörden av protokollet är knappast odiskutabel, men översatt till svenska förhållanden skulle protokollet kunna betyda att EU-domstolen inte kan dissa Lex Britannia eftersom strejkrätten erkänns som en grundläggande rättighet i EU-stadgans artikel 28.
Vad det polsk/brittiska protokollet innebär i praktiken kommer det säkert att bli tvister om i framtiden, och det är alltid EU-domstolen som har sista ordet enligt den rättsordning som de facto gäller inom EU och som för första gången bekräftas formellt i Lissabonfördraget.
Men det polsk/brittiska protokollet, liksom det ännu oskrivna tjeckiska undantaget, visar att det är möjligt för enskilda medlemsländer att begära undantag för att skydda nationella intressen, såsom ett enskilt medlemslands specifika arbetsmarknadsmodell. Bara man vill. Och törs.