EU är permanent thatcherism

- Privatisering och avreglering av järnvägstrafiken i Storbritannien har skapat ett system som är bättre på att transportera pengar från det offentliga till det privata än att transportera medborgarna till deras arbetsplatser.
Det sade Alex Gordon, ordförande i det brittiska transportarbetarfacket RMT, på ett seminarium om avregleringen och privatiseringen av kollektivtrafiken som Folkrörelsen Nej till EU:s Fackliga Nätverk anordnade den 5 maj i samarbete med ABF Stockholm, Transportarbetarförbundet, SEKO Banverket Företagsfack, SEKO Stockholm och Gemensam Välfärd Stockholm.
På seminariet, som samlade drygt 60 åhörare i ett sommarhett Stockholm, talade även Stein Guldbrandsen, Fagforbundet i Norge, Jörgen Lundström, SEKO Banverket Företagsfack, Martin Viredius, vice ordförande i Transportarbetareförbundet och Brian Denny från No2EU- Yes to Democracy i Storbritannien. Moderator var Jan-Erik Gustafsson, ordförande i Folkrörelsen Nej till EU.
Seminariet tydliggjorde EU:s roll i den pågående avregleringen och privatiseringen av kollektivtrafiken, framför allt järnvägstrafiken, i medlemsländerna.
- Lissabonfördraget kommer inte att ge fackets medlemmar några nya rättigheter. Däremot kommer det att leda till massiva privatiseringar och ge de stora företagen makt att öka exploateringen av löntagare och miljö. Det är som att skriva under en permanent thatcherism, sade Brian Denny.

Att försöka släcka en eld med bensin

Det går en nedskärningsvåg genom Europa. Länder tyngda av stora underskott och skulder tvingas banta i sina budgetar.
Nyligen klubbade Spanien igenom en budget med besparingar på 15 miljarder euro, närmare 150 miljarder svenska kronor.
Spanien, som har eurozonens tredje största budgetunderskott, försöker efter påtryckningar från Bryssel sänka detta från 11,2 procent av BNP förra året till sex procent nästa år.
De offentligt anställdas löner ska sjunka med fem procent, pensionerna ska frysas, mödrar ska inte längre få 2.500 euro per nyfödd, biståndet ska sänkas med 600 miljoner euro, investeringar i infrastruktur ska avbrytas.
Aldrig tidigare har sådant inträffat. Ingen spansk regering hittills har vågat sänka de statsanställdas löner eller frysa pensioner. Och den socialdemokratiska minoritetsregeringen med premiärminister José Luis Zapatero i spetsen har långt ifrån lyckats samla nationen kring sparbetingen.
Med endast en rösts övervikt gick paketet igenom. Det kan Zapatero tacka de katalanska nationalisterna för, som lade ned sina röster.
Stämningarna i Spanien väcker dock oro för hur regeringen ska klara av att hantera krisen framöver. Katalanerna sade att de inte kommer att godkänna budgetpropositionen för 2011, utan kräver nyval tidigt nästa år.
Samtidigt är det största oppositionspartiet, konservativa Partido popular, starkt kritiska. Åtgärderna har dikterats av EU:s finansministrar. Oppositionsledaren Mariano Rajoy kunde därför säga i kongressen att Spanien numera är ett protektorat.
Samtidigt som den spanska regeringen verkställer en drastisk åtstramningspolitik är situationen på arbetsmarknaden redan i utgångsläget katastrofal. Arbetslösheten är mer än 20 procent, den högsta inom EU.
Spanien är inte det första landet i Europa att skära i utgifterna.
Grekland, Irland, Lettland, Portugal, Italien och Frankrike har alla gjort stora kraftiga nedskärningar, vilket skapat oro för att återhämtningen i Europas ekonomi kommer på skam.
Om alla bara ska spara sig ur krisen finns det ingen som köper, konstaterar Dagens Nyheters ledarskribent Gunnar Jonsson (26 maj): ”Att exportera mer och importera mindre blir en omöjlig ekvation om alla ska göra det samtidigt.”
Den i EU grundlagsfästa nyliberala politiken är som att försöka släcka en eld med bensin.

Ökad EU-integration på franska villkor

EU-integrationen har en egen inre dynamik, där ett steg med automatik leder fram till nästa steg. En självförstärkande process mot fortsatt, successiv utbyggd och fördjupad integration, var sig medlemsländerna vill det eller inte. EMU är ett typiskt exempel. De ekonomiska nackdelarna med valutaunionen [gemensam valuta och penningpolitik] kommer att tvinga fram en överstatlig finanspolitik inom EU.
”EMU är en språngbräda till politisk integration snarare än ett instrument för ekonomisk tillväxt”, förklarade Erik Hoffmeyer, under trettio år chef för Danmarks Nationalbank, när Maastrichtfördraget debatterades i början av 90-talet.
I spåren av Greklandskrisen har Frankrikes president Nicolas Sarkozy efterlyst en ”ekonomisk regering” som samordnar euroländernas ekonomiska politik.
EU-integrationen har en egen inre dynamik, där ett steg med automatik leder fram till nästa steg. En självförstärkande process mot fortsatt, successiv utbyggd och fördjupad integration, var sig medlemsländerna vill det eller inte. EMU är ett typiskt exempel. De ekonomiska nackdelarna med valutaunionen [gemensam valuta och penningpolitik] kommer att tvinga fram en överstatlig finanspolitik inom EU.
”EMU är en språngbräda till politisk integration snarare än ett instrument för ekonomisk tillväxt”, förklarade Erik Hoffmeyer, under trettio år chef för Danmarks Nationalbank, när Maastrichtfördraget debatterades i början av 90-talet.
I spåren av Greklandskrisen har Frankrikes president Nicolas Sarkozy efterlyst en ”ekonomisk regering” som samordnar euroländernas ekonomiska politik.
I mitten av maj föreslog EU-kommissionen [efter krav från Tyskland] att euroländerna i framtiden skickar in sina budgetutkast till Bryssel för förhandsgranskning och klartecken centralt från EU, innan de läggs fram för debatt och beslut i hemlandet.
Enligt förslaget ska även sanktioner införas mot de länder som bryter mot maxgränsen för budgetunderskott på 3 procent av BNP, som det är fastställt i EU:s så kallade stabilitetspakt. Möjligheten att straffa länder som inte håller sig till siffrorna har visserligen funnits i paktens ramverk sedan den inrättades, men hittills har kommissionen inte vågat eller kunnat ta en dust med stora länder som Frankrike, Tyskland och Italien, som konsekvent bryter mot reglerna.
Euroländer som inte lever upp till kraven ska i framtiden till exempel kunna bli av med EU-pengar för infrastruktur och andra utvecklingsprojekt.
Förslaget från EU-kommissionen om skärpta budgetkrav väcker en politiskt hyperkänslig debatt om var gränserna för ett lands självbestämmande går. Om förslaget accepteras innebär det att man överför en enorm makt från de nationella parlamenten till EU.
En finansminister kan bli tillsagd av byråkraterna i Bryssel att gå hem och ändra sitt budgetförslag om det anses att han eller hon tänker låna för mycket pengar, spara för lite eller inte visar tillräcklig återhållsamhet med de offentliga utgifterna. Euroländerna skulle sedan kunna rösta ned ett lands budget med en kvalificerad majoritet – något som är tillåtet enligt EU:s regelbok, men som ännu aldrig aktiverats.
”Medlemsstaterna måste ha modet att säga om de vill ha en ekonomisk union eller inte. Därför att utan en sådan är en monetär union omöjlig”, sade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso när förslaget presenterades.
Men trots att Nicolas Sarkozy har uttalat sig för en ”ekonomisk regering” för euroländerna avvisar Frankrikes regering EU-kommissionens förslag till budgetkontroll: ”Parlamentet förblir suveränt när det gäller budgetarbete och finansiella beslut”, säger den franske regeringstalesmannen Luc Chatel.
EU-integrationen är inte bara en historia om nationalstaternas underordning under överstatliga institutioner. Det är också i hög grad en historia om maktkamp och instabila kompromisser mellan regionala europeiska stormakter. Frankrikes statsledning har alltid varit aktiv förespråkare för ökad makt till Bryssel - under förutsättning att det tjänar franska nationella intressen. Bevarandet av Frankrikes ställning som europeisk stormakt utgör utgångspunkt för varje fransk EU-politik, oavsett om det är borgarna eller de så kallade socialisterna som sitter vid makten i Paris.

Full fart framåt - mot undergången

I söndags beslutade Eurogruppen, dvs. de 16 EU-länder som ingår i den monetära unionen, om det gigantiska stödpaketet till Grekland.
Trycket på Giorgos Papandreous socialdemokratiska regering är stenhårt. EU, i synnerhet euroländernas ledare, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden syr ihop ett nödpaket. Det har handlat om behov av 300, 450, 800 och, nu senast, om 1.000 miljarder kronor.
Samtidigt pågår ett spel om räddningsaktionens villkor: åtstramningar och nedskärningar som försämrar grekernas levnadsstandard och orsakar väldiga gatuprotester och strejker. Hundratusentals statsanställda gick på tisdagen ut i en två dagar lång strejk. Flyganställda gjorde gemensam sak med de statsanställda och många inrikesflyg blev stående på marken. Tisdagens strejker föregår en generalstrejk i veckan då såväl offentliganställda som privatanställda väntas lägga ned arbetet i protest mot de hårda nedskärningarna.
Men EU och IMF är orubbliga. Finansminister Giorgos Papakonstantinou måste minska underskottet med svångrem och indragna förmåner.
Kommer krisen i Grekland att leda till slutet för EU:s valutaunion? Kanske, men det mesta pekar för närvarande åt rakt motsatt håll.
Eurogruppens samarbete intensifieras av krisen. Ingen protesterar längre mot att enbart euroländernas stats- och regeringschefer träffas på toppmöten. Det skedde för första gången i slutet av mars och nu har EU:s president Herman Van Rompuy åter kallat euroländernas politiska ledare till möte.
Det kommer säkert att bli fler enskilda euromöten. Den grekiska krisen visar det som alla egentligen redan vet; att den överstatliga valuta- och penningpolitiken behöver kompletteras med mer gemensam ekonomisk politik. Inom kort ska kommissionen presentera förslag om hur euroländerna skulle kunna utveckla det finanspolitiska samarbetet.
Senare i år kommer Van Rompuys planer på en ”ekonomisk regering” i EU. För de länder som redan har infört euron finns egentligen bara ett alternativ; att hjälpligt lösa de problem som uppstår och fortsätta på den inslagna vägen. Ungefär som Titanic. Full fart framåt - mot undergången.
Med en statsskuld på 80 procent av BNP och den högsta arbetslösheten på 20 år så finns Portugal med bland länderna som väntas bli den ekonomiska krisens nästa offer. Det är sannolikt att en fördjupad kris även här kommer att leda till kraftiga reaktioner med strejker och demonstrationer som i Grekland.

Sverige lägger sig platt i EU:s ministerråd

Svenska nej-röster i EU:s lagstiftande ministerråd hör till ovanligheten. De senaste fem åren har Sverige motsatt sig beslut - röstat emot eller avstått från att rösta - i ministerrådet 18 gånger. Två tredjedelar av nej-rösterna har gällt frågor om jordbruk och livsmedel, och den trenden höll i sig förra året, enligt regeringens redovisning.
Förra året röstade Sverige nej tre gånger. Två av de tre nej-rösterna gällde genmodifierad majs. Sverige gick emot beslut om fortsatt förbud mot genmodifierad majs i Österrike och Ungern. Sverige ville följa EU-kommissionens förslag och upphäva förbuden.
Det tredje fallet gällde ett direktiv om sanktioner mot arbetsgivare som använder illegal arbetskraft från länder utanför EU. I sak var regeringen positiv, men ansåg att det var oklart om ministerrådet hade rätt att fatta beslut och röstade därför nej.
Det svenska nej-röstandet hade ingen effekt, eftersom ministerrådet i samtliga tre fall avgjorde frågan med kvalificerad majoritet. Sverige blev överkört.
Rekordet i nej-röster sattes 1995, dvs. första året som EU-medlem, då Sverige röstade nej 34 gånger. Efter några år som EU-medlem blev dock svenska ministrar allt mer fogliga och 1999 lades inte en enda nej-röst.
När ministerrådet fattar beslut med kvalificerad majoritet finns det idag 345 röster som är fördelade mellan länderna efter deras befolkningsstorlek, men långt ifrån proportionellt. De stora länderna såsom Tyskland har 29 röster, medan de minsta länderna Luxemburg och Malta har 4 respektive 3 röster. Sverige har 10 röster. Gräns för kvalificerad majoritet är 255 röster.
Med Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, ändras reglerna så att för kvalificerad majoritet krävs 55 procent av medlemsländerna och 65 procent av befolkningen (så kallad dubbel majoritet). Denna förändring får dock vänta på att genomföras till 2014 efter polskt motstånd.
Det nya systemet med dubbla majoriteter förstärker kraftigt de stora medlemsstaternas makt genom att ländernas befolkningsstorlek blir avgörande.
Tyskland, som enligt Nicefördraget har 8,4 procent av rösterna i ministerrådet, fördubblar sin röststyrka till 16,7 procent (en ökning med 98,9 procent). Sverige, som enligt Nicefördraget har 2,9 procent av rösterna, minskar sin röststyrka till 1,8procent (en minskning med 37 procent). Tysklands röststyrka blir 9,17 gånger så stor Sveriges (att jämföra med 2,9 gånger enligt Nicefördraget).
Vi skulle gå med i EU för att påverka, var ja-sidans viktigaste ”argument” inför folkomröstningen 1994. 15 år senare tvingas vi konstatera att det i praktiken blev tvärtom. Räck upp handen den som är överraskad.

Malmström vill stärka EU:s gränskontroll

Hårdare kontroller vid EU:s yttre gränser blev Cecilia Malmströms första åtgärd som EU-kommissionär. Det handlar om att stärka Frontex, unionens myndighet för kontroll av gränserna mot omvärlden. Frontex inrättades i oktober 2005. Sätet finns i Warszawa, Polen. Frontex har 220 anställda och budgeten har ökat från sex miljoner euro 2005 till 88 miljoner euro 2009.
Frontex tillkom för att koordinera EU:s gränskontroll, utveckla biometriska identifikationsmetoder och bistå ”frontstaternas” gränsbevakning med ny teknologi och samordnade militära insatser. När Schengen utvidgades österut 2007 bistod exempelvis Frontex Slovakien att bygga en virtuell mur längs gränsen till Ukraina med kameror, nattobjektiv, GPS, värmedetektorer och patrullfordon, på det att tusentals flyktingar kunde arresteras och deporteras.
Frontex samordnar patrulleringen av Västafrikas kust för att stoppa båtar med ”illegala” människor. Effektiviseringen medför att skepparna tar större risker. Mellan 2.000 och 3.000 lik plockas årligen upp ur Atlanten sedan Frontex etablerades. I Medelhavet organiserade Frontex Operation Nautilus, ett samarbete mellan Libyen, Malta och Italien, som år 2008 stoppade 18.419 flyktingar från att ta sig in i EU genom flygövervakning och snabbgående patrullbåtar. Enligt den italienske journalisten Gabriele Del Grande deporteras tillfångatagna migranter i låsta containers och dumpas i EU-finansierade flyktingläger i södra Libyen.
Enligt Cecilia Malmström har Frontex brottats med problem under en längre tid. Bland annat saknas utrustning och personal när operationer ska genomföras, vilket de nya reglerna ska råda bot på. Frontex ska kunna köpa eller leasa egen utrustning för att kunna bli mer självständigt. Det ska också bli obligatoriskt för medlemsländerna att leverera den utrustning, som båtar, helikoptrar och flygplan, som de har lovat och gör de inte det väntar bestraffning. Cecilia Malmström väntar sig att fler länder bidrar än tidigare: ”Solidariteten mellan länderna är viktig för att systemet ska fungera.”
Stärkandet av Frontex är en del i förverkligandet av Stockholmsprogrammet, Sveriges hjärtefråga under ordförandeskapet. Programmet ska garantera ”säkerhet och frihet” genom digital kartläggning av EU-invånarnas privata och politiska liv, förstärkt polisiärt samarbete för att bekämpa illegal invandring och terrorism, utlokaliserad migrationskontroll genom att etablera fler flyktingläger utanför EU – för att avlasta de 224 slutna flyktingläger som upprättats inom EU – och militariserad gränskontroll genom utbyggnad av Frontex.
”Det handlar om att omsätta Stockholmsprogrammet i praktiken”, säger Cecilia Malmström. ”Som liberal tror jag på ett starkt Europa.”

Kampen mot Laval fortsätter

Med 140 röster mot 135 beslöt den borgerliga majoriteten att godkänna regeringens Lex Laval, dvs. förslag till lagändringar med anledning av Lavaldomen.
Enligt Lex Laval kommer fackförbunden inte tillåtas tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder.
Dessutom innebär Lex Laval att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt mot utländska företag för att tvinga fram svenska kollektivavtal, i praktiken ska avskaffas.
Lex Laval innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta alla löntagares löner och arbetsvillkor i Sverige.
Men även om riksdagen nu har godkänt de av regeringen föreslagna lagändringar, betyder det inte att striden om Lavaldomen är tillända.
För det första är det så att de lagändringarna som nu kommer att gälla från den 15 april, förr eller senare kommer att prövas i EU-domstolen i ett fall snarlikt det så kallade Lavalfallet. Det är inte säkert att den EU-domstolen finner att Lex Laval är tillräckligt för att svensk lagstiftning ska harmonisera med EU-rätten. Det är till exempel inte uteslutas att den allsmäktiga domstolen i Luxemburg inte kommer att godta kollektivavtalsreglerade minimilöner, utan ställer krav på lagreglerade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Ett annat exempel är att Lex Laval överlåter till de fackliga organisationerna att kontrollera om de gästande företagen tillämpar villkor som är i nivå med den hårda kärnan av villkor, till exempel minimilön, som kommer att gälla i Sverige. Det är inte uteslutet att EU-domstolen underkänner denna ordning och istället kräver att det är den svenska staten som ska ansvara för denna kontroll.
För det andra har de rödgröna oppositionspartierna gång efter annan uttalat att den borgerliga alliansregeringen har gått längre än vad Lavaldomen kräver och lovat att de kommer att riva upp Lex Laval om de kommer i regeringsställning efter höstens val, och tillsätta en ny utredning vars resultat får man anta inte kommer att vara lika fackföreningsfientligt. Det blir en grannlaga uppgift. Eftersom huvudproblemet egentligen inte är högerregeringens Lex Laval utan EU-domstolens antifackliga Lavaldom.