Europeiska rådet diskuterade EU:s militära samarbete

Den 19-20 december samlades EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för det sedvanliga decembermötet med Europeiska rådet. Högst på dagordningen stod EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Europeiska rådet gjorde en bedömning av de framsteg som gjorts vad gäller EU-ländernas försvarskapacitet och samordning av försvarsindustrierna.
Som väntat fattades inga långtgående beslut. Europeiska rådet uppmanar till ett mer samordnat, men frivilligt samarbete, framför allt vad gäller drönare, lufttankning, satellitkommunikation och cybersäkerhet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron markerade dock innan mötet att han är för samordning men emot att EU ska utveckla en egen försvarskapacitet. I slutsatserna från toppmötet heter det att ”Europeiska rådet uppmanar medlemsstaterna att fördjupa försvarssamarbetet genom att förbättra förmågan att genomföra uppdrag och insatser och genom att till fullo utnyttja synergieffekter i syfte att stärka utvecklingen av och tillgängligheten till den erforderliga civila och militära kapaciteten.”
David Cameron sade på toppmötet att han kommer att blockera alla försök att ta fram ett gemensamt EU-försvar, och insisterade på att försvarsalliansen Nato är grundpelaren för Europas säkerhet.
- EU ska inte ha gemensam försvarskapacitet, flygvapen, arméer och allt annat. Vi måste se till att dra gränsen hårt mellan samarbete för industrin – vilket är bra – och försvarskapacitet – som är fel, sade Cameron.
I Lissabonfördraget – EU:s grundlag sedan 2009 – slås det fast att EU ska utveckla ett gemensamt försvar, men frågan är politiskt brännstoff. Motsättningarna mellan medlemsländerna handlar bland annat om huruvida EU och Nato ska vara komplement till varandra – eller rivaler. De flesta EU-länder är också Nato-länder och i Lissabonfördraget slås det också fast att EU ”ska respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater, som anser att deras gemensamma försvar förverkligas genom Atlantpaktsorganisationen (NATO), har enligt Nordatlantiska fördraget”, för att komplicera saker och ting ytterligare.
Vid inledningen av EU-toppmötets förhandlingar rörande försvar och säkerhet och samarbetet med Nato deltog även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.
Det är Frankrike som främst driver kravet på ett ökat militärt samarbete, och ilskan växer i Paris över övriga huvudstäders ointresse. President Francois Hollande skickade militärer till Mali i början av året, medan övriga EU nöjde sig med att efteråt bidra med utbildning av landets armé. Och för några veckor sedan skickade Frankrike 1 600 soldater och officerare till Centralafrikanska republiken för att försöka, som det heter i de franska bulletinerna, hindra ett inbördeskrig.
Franska regeringen har krävt att EU:s snabbinsatsstyrka, som står redo att ingripa i oroshärder inom 6 000 kilometers radie från Bryssel, ska skickas till Centralafrikanska republiken, men det stoppades av Storbritannien innan frågan ens kom upp på förhandlingsbordet i Bryssel.
På toppmötet krävde Francois Hollande att hela EU ska vara med och betala för de franska insatserna även om övriga medlemsländer inte deltar, och att det ska skapas en permanent militärfond i EU:s budget. Resultatet blev klent. I slutsatserna står det att ”De ekonomiska aspekterna av EU:s uppdrag och insatser bör behandlas skyndsamt, bl.a. i samband med översynen av Athenamekanismen i syfte att förbättra systemet för finansiering av dem, på grundval av en rapport från den höga representanten.”
Planer på närmare försvarssamarbete inom EU ska diskuteras vid toppmötet i juni 2015.

EU hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen

”Det glunkas att Socialdemokraterna ska göra det sociala protokollet till huvudfråga i EU-valet. Då är det bara att hoppas att de andra länderna håller emot”, skriver Gunnar Wetterberg, tidigare samhällspolitisk chef på Saco, i en kolumn på Expressens ledarsida (16 december).
Han förklarar varför: ”Att bjuda in till förhandlingar är att öppna Pandoras ask. Europafacket är sedan åratal den starkaste förespråkaren för ett ”socialt protokoll” inom EU. Riktigt vad är inte klart, men den övergripande tanken är att ett antal rättigheter för löntagarna hotas av alltför mycket fri rörelse inom EU. protokollet ska tala om vilka rättigheter som är viktigare än rörligheten, och EU-domstolen ska vaka över protokollets primat. Lysande! Svenska politiker och fackföreningsaktiva utgår från att allt vi tycker är viktigt ska komma med. Men risken är stor att protokollet öppnar för något helt annat. Det är sällan Sverige anslår tonen i EU:s uppgörelser. […]
Om EU ska skriva ett socialt protokoll kommer de protektionistiska krafterna att göra sig breda. Många sydeuropeiska EU-länder vill stänga konkurrensen ute, och Europafacket är inte bättre. […] Det sociala protokollet rymmer också en annan fara. EU-domstolen ska tolka protokollet. I alla andra sammanhang har den svenska arbetsmarknadens parter sagt nej till detta – minns Lavalmålet! Men med det sociala protokollet är alla betänkligheter som bortblåsta. Välkommen in i den svenska idyllen, alla EU-domstolens skråpukar!”
Gunnar Wetterberg har både rätt och fel. Att ge EU-domstolen ännu mer makt över den svenska arbetsmarknaden är en styggelse. Ett bättre alternativ är att riksdagen kräver ett svenskt undantag för svenska kollektivavtal och arbetsrättslig lagstiftning, i enlighet med de löften som gavs inför EU-folkomröstningen 1994 från både Carl Bildt och Ingvar Carlsson, och ledningarna för de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco.
Men att påstå att arbetsmarknadens parter motsatt sig Lavaldomen är en halvsanning. Fackföreningsrörelsen motsatte sig denna antifackliga tolkning av gällande EU-direktiv, det så kallade utstationeringsdirektivet, men Svenskt Näringsliv hälsade domen välkommen: ”Domen är mycket tillfredställande", förklarade Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, tidigare moderatpolitiker och riksbankschef.
Det var till och med så att Svenskt Näringsliv betalade Lavals advokatkostnader, efter att det lettiska byggbolaget gått i konkurs. ”Att få rättsläget klarlagt har hela tiden varit Svenskt Näringslivs motiv för vårt engagemang i målet. Vi har nu fått en mycket tydlig och vägledande dom”, sade Urban Bäckström.
Varför? Jo, helt enkelt därför att Lavaldomen innebär ett grundskott mot den arbetsrättsliga lagstiftning som SN-direktörerna bekämpat med näbbar och klor. Med Lavaldomen fick Svenskt Näringsliv, storföretagens utomparlamentariska kamporganisation, betalt för de senaste decenniernas opinionsbildning och lobbyverksamhet för att effektuera ett neoliberalt systemskifte på svensk arbetsmarknad.
Enligt Lex Laval, dvs. den svenska riksdagens implementering av Lavaldomen vilket man är skyldigt att göra enligt EU:s fördrag, berövas svenska fackförbund möjligheten att vidta stridsåtgärder för att hävda svenska kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden enligt principen och lika lön för lika arbete.

Vårdprofitör ny vd för Svenskt Näringsliv

Efter att ha fått uppbackning av bland andra familjen Wallenberg har Carola Lemne, Praktikertjänsts nuvarande vd och koncernchef, utsetts till ny vd för Svenskt Näringsliv, storföretagens utomparlamentariska kamporganisation.
Carola Lemne har haft flera ledande positioner i flera internationella läkemedelskoncerner, bland annat Pharmacia & Upjohn och Schering Plough. Hon har också under sju år varit vd för Danderyds sjukhus. Sedan 2008 är hon vd för Praktikertjänst, Sveriges största privata vårdföretag. Hon sitter bland annat i styrelsen för Wallenbergs maktbolag Investor, som äger den konkurrerande vårdjätten Aleris, och medicinteknikföretaget Getinge, liksom i Svenskt Näringslivs styrelse och arbetsutskott.
Carola Lemne tar över efter Urban Bäckström i maj nästa år, samtidigt som valet till EU-parlamentet och mitt i valrörelsen till den svenska riksdagen. Hon kommer passande att föra Svenskt Näringslivs talan i den infekterade debatten om vinster i välfärden, som sannolikt kommer att vara het under valrörelserna.
Att de politiska partierna nu närmast tycks tävla i att föreslå nya regleringar är enligt många ett tydligt tecken på att Svenskt Näringsliv har misslyckats med sitt uppdrag. Såväl Moderaterna och Folkpartiet som Socialdemokraterna vill begränsa vinstmöjligheterna i välfärden.
Carola Lemne anser att debatten präglas av ”en rad myter och missförstånd”. Hon anser att de privata ”välfärdsföretagen” har en viktig roll att spela om Sverige ska klara välfärden i framtiden. I själva verket handlar det om att storkapitalet har fått vittring på en lukrativ och tämligen riskfri marknad.
”Det går knappt en dag utan att man påminns om att Investor stampar i farstun till folkhemmet. Vård, skola och omsorg ska bli de nya basnäringarna”, skriver PM Nilsson, politisk redaktör för Dagens Industri (14 december).

Militariseringen av EU står på dagordningen

När EU-ländernas stats- och regeringschefer (Europeiska rådet) i dag samlas i Bryssel för årets sista toppmöte så står unionens säkerhets- och försvarspolitik i centrum. EU-ledarna ska på toppmötet börja förverkliga det fördragsfästa målet (Lissabonfördraget) att skapa ”ett gemensamt europeiskt försvar”.  Medlemsländerna har placerat en lång rad höga militärer i Bryssel, och ända sedan 2008 står tusentals soldater i EU:s militära snabbinsatsstyrka redo att intervenera i oroshärder inom 6 000 kilometers radie från Bryssel. Men medlemsländerna har ännu aldrig lyckats nå ett enhälligt beslut om att skicka soldaterna till någon insats.
Det är första gången sedan 2008 som militariseringen av EU finns med på dagordningen, och förväntningarna är från början högt ställda. Framförallt anser många, med EU-ordföranden Herman van Rompuy och Frankrikes president Francois Hollande i spetsen, att en ekonomisk stormakt som EU också borde utvecklas till en säkerhets- och militärpolitiskt supermakt.
En huvudfråga på toppmötet är vapenindustrin. EU-kommissionen presenterade i juli ett så kallat meddelande, där man presenterade sin vision av framtidens försvars- och säkerhetspolitik. Där konstaterades att den europeiska försvarsindustrin förvisso har stora problem i form av krympande nationella försvarsbudgetar och minskad efterfrågan, men ändå är ekonomiskt intressant och värd att satsa på, inte minst med tanke på den rådande lågkonjunkturen.
EU:s försvarsindustri är koncentrerad till sex länder: Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige. Branschen omsatte förra året sammanlagt 824 miljarder kronor, sysselsatte 400.000 personer, och genererade ytterligare en miljon jobb.
Meddelandet innehöll också ett åtgärdspaket för hur man ska gå till väga. I stora drag handlar det om att skapa standarder för försvarsmateriel (så att samma produkt kan säljas i hela EU), och att medlemsländerna ska kunna dela på kostnader och investeringar. Man vill också öppna upp marknaden för små och medelstora företag och satsa på forskning och utveckling; särskilt viktigt anses det att överbrygga gapet mellan civil och militär forskning, som i dag ofta använder sig av samma teknik. Slutligen vill kommissionen att försvarsindustrin i större utsträckning ska kunna ta del av EU:s olika program och fonder. Den svenska vapenindustrin kan således komma att få pengar från Bryssel.

WTO-avtal godkänt trots stora motsättningar

Ett historiskt WTO-avtal har godkänts av samtliga medlemsländer, inklusive EU-kommissionen. Men höll på att stupa på konflikter först med Indien och sedan med Kuba.

Tusentals handelsdiplomater från WTO:s 159 medlemsländer var de senaste dagarna samlade i Nusa Dua på Bali. (Alla 28 EU-länder är medlemmar, men låter EU-kommissionen föra sin talan i WTO eftersom EU:s medlemsländer har en överstatlig handelspolitik.)

Ministrar och diplomater från samtliga WTO-länder och EU-kommissionen har suttit instängda i salar dygnet runt och förhandlat febrilt. Natten till fredagen tycktes allt kollapsa. Indiens handelsminister Anand Sharma och USAs handelsminister Michael Froman satt öga mot öga nästan åtta timmar i sträck utan att komma någon vart. Den stora tvisten har varit Indiens program för livsmedelssäkerhet.

Men på fredagsmorgonen lade USA fram ett kompromissförslag som Indien accepterade. Kompromissen innebär att Indien får fortsätta subventionera spannmålslager för att hjälpa låginkomstbönder och fattiga konsumenter – en politik som kritiseras då lagren riskerar att hamna på världsmarknaden och därmed snedvrida handeln. Men Indien måste lova att man inte dumpar spannmålet på andra marknader eller påverkar andra länders program för livsmedelssäkerhet.

Men när alla handelsambassadörer natten till lördagen samlades för att godkänna Baliavtalet kom den stora chocken. Kubas vice handelsminister gick upp i talarstolen och förkastade hela Baliavtalet bland annat på grund av USA:s handelsbojkott mot Kuba. Kuba fick stöd från Nicaragua, Venezuela och Bolivia. Åter såg det ut som om Balimötet skulle sluta med fiasko.

Så blev det dock inte. Kuba nöjde sig med att göra en markering mot USA:s blockad som därmed finns med på den globala agendan. Klockan 4.26 på lördagsmorgonen fanns det ett färdigt dokument som alla WTO-länder, inklusive EU-kommissionen, står bakom. EU:s handelskommissionär Karel de Gucht förklarade att ”det är ingen överdrift att säga att vi i dag har räddat WTO”.

Den uppgörelse som nu har nåtts, 18 år efter WTO:s bildande, gäller framför allt ”förenkling av handelsprocedurer”. Enligt WTO-chefen Roberto Azevedo rör det sig om en minskning av kostnaderna på 10-15 procent och potentiella vinster på mellan 400 och 1000 miljarder dollar.

Men en del utvecklingsländer protesterar mot avtalet om förenklade handelsprocedurer. De befarar att de tvingas öppna sina marknader för massimport från industriländerna. Jane Natunga, som ingår i Ugandas delegation, säger till Svenska Dagbladet att ”avtalet kommer blir svårt att genomföra i praktiken och kommer bara att gynna rika länder som vill exportera till fattiga länder”.

En liknande kritik kommer från den brittiska rättviseorganisationen World Development Movement som kallar Balikompromissen för ”ett avtal för transnationella företag och inte för världens fattiga”.

Ukrainska nynazister demonsterar för EU

På Självständighetstorget Majdan i Kiev, Ukrainas huvudstad, pågår det stora pro-EU-demonstrationer med anledning av att den ukrainska regeringen avbrutit förhandlingarna med EU och ett handels- och samarbetsavtal. Bakom protesterna står oppositionskoalitionen ”Europeiskt val”. En av de tre mest inflytelserika krafterna i koalitionen är ultrahögerpartiet Svoboda (”Frihet”). Det är i hög grad partiets anhängare som stormar olika administrationsbyggnader i Kiev i syfte att paralysera den ukrainska regeringens arbete.
Svobodas partiledare Oleg Tjagnibok säger sig vara en ”försvarare av europeiska värden” och kräver en uppgörelse med ”Ukrainas fiender”. I den andan har Svobodaaktivister till exempel med våld slagit ner prideparader i Kiev. Tjagnibok förklarade vid en presskonferens att ”vi som politisk kraft kommer alltid att sätta stopp för propaganda för sådana sexuella perversioner”.

Svoboda har också uppmanat till att rensa Ukraina från de orena judarna, ryssarna, polackerna och tyskarna – landets minoritetsfolk. Partiet är emot aborter, hbt-rättigheter och vill sparka alla personer som haft offentliga jobb under Sovjettiden. Ukrainska nazister som kollaborerade med Nazityskland mellan 1941 och 1944 förhärligas och deras medverkan i massmorden på etniska och religiösa minoriteter som polacker och judar förnekas.

”Det kan aldrig bli för mycket nationalism”, skanderade Tjagnibok till sina flaggviftande anhängare på Majdan. Flaggorna var dels EU:s tolv gula stjärnor på blå botten, dels Svobodas blågula partiflagga med en hakkorsliknande symbol. I det senaste parlamentsvalet, november 2012, ökade Svoboda från 1,43 procent till över 10 procent och fick 37 platser i det ukrainska parlamentet.

Carl Bildt och många av hans europeiska kollegor stödjer den ukrainska oppositionskoalitionen ”Europeiskt val” där Svoboda är en ledande kraft. Ambassadörer från nio EU-länder, däribland Sverige, har deltagit i antiregeringsdemonstrationerna på Majdan i Kiev.

Annars har Svoboda få vänner utanför Ukraina, i Sverige är det nynazistiska ”Svenskarnas parti”. I slutet av mars i år anordnade ”Svenskarnas part” ett internationellt möte i Stockholm under namnet ”Vision Europa 2013”. En av de inbjudna talarna var Svobodas internationelle sekreterare Tars Osaulenko.

Tyskland inför lagstadgade minimilöner

Tyskland planerar att införa lagstadgade minimilöner. Detta efter krav från socialdemokraterna i koalitionsförhandlingarna med Angela Merkels kristdemokrater som vann det tyska parlamentsvalet stort för två månader sedan.

Det är DGB (tyska LO) som drivit kravet på lagstadgade minimilöner. I sju år har facket kampanjat för att införa en minimilön.

- Det här kan så klart få en stor effekt på många, framför allt i östra Tyskland. Där är det inte ovanligt med löner på fyra eller fem euro i timmen, säger Andrew Watt på den tyska fackföreningsägda tankesmedjan Hans Böckler Stiftung.

Uppgörelsen innebär ett avsteg från den tyska modellen. Precis som i Sverige och Danmark har de tyska lönerna satts i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter utan statlig inblandning. Att facket nu önskar en lagstadgad minimilön beror på att de försvagats. Medlemstappet har varit stort och allt färre löntagare omfattas av kollektivavtalen.

I det forna Östtyskland är lönerna fortfarande betydligt lägre än i de västra delarna. Många frisörer tjänar inte mer än motsvarande 35-40 kronor i timmen. I industritäta Bayern och Baden-Württemberg i väst betalas däremot timlöner på långt över 200 kronor.

Tyskland som helhet har EU:s största låglönesektor med cirka sex miljoner löntagare som tjänar mindre än den nu föreslagna minimilönen på 8,50 euro i timmen, omräknat cirka 75 kronor.

Enligt en ny rapport som presenterades den 26 november av Tysklands statistikmyndighet har nästan en sjättedel tyskar en månadsinkomst som är lägre än 980 euro – landets fattigdomsgräns.

- Därför har en minimilön så klart varit viktig. Dels för att få upp de lägsta lönerna, dels för att minska löneskillnaderna, säger Andrew Watt till tidningen Arbetet.

För de tyska krisdemokraterna (CDU och CSU) har minimilöner länge varit ett rött skynke för de tyska kristdemokraterna men i koalitionsfördraget med socialdemokraterna står det att minimilöner ska införas, oklart är bara om det blir 8,50 euro som SPD kräver.

Minimilönen ska införas 2015, men fram till 2017 ska fackföreningar och arbetsgivare kunna förhandla fram undantag.

Tyskland sällar sig därmed till de övriga 21 länder i EU som har minimilöner i olika tappningar. Den högsta minimilönen har Luxemburg med 11,10 euro, följt av Frankrike med 9,43 euro. Lägst nivå har Bulgarien med 0,95 euro. I flertalet länder gäller olika nivåer för olika åldersgrupper. I Storbritannien får exempelvis 16-17-åringar minst 3,40 pund, medan löntagare som är äldre än 22 år får minst 5,52 pund.