EU-kommissionen ville hemlighålla ett möte med Uzbekistans president Islam Karimov som betraktas som en av världens främsta envåldshärskare. Karimov styr landet med diktatoriska medel och hans regim förtrycker oliktänkande.
Uzbekistan är en kustlös stat i Centralasien som gränsar till Kazakstan, Turkmenistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Afghanistan. 1991 förklarade Islam Karimov, som var ledare för högsta sovjet i Uzbekiska SSR, landet självständigt och den 8 december 1991 erkändes självständighetsförklaringen. Karimov vann presidentvalet samma månad med 86 procent av rösterna. Efter fuskvalet tvingades flera oppositionella ledare i exil. 2007 omvaldes Karimov som president för ytterligare en åttaårsperiod, officiellt med 90,77 procent av rösterna.
Den 24 januari var Islam Karimov inbjuden till Bryssel för att möta bland andra EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
Flera människorättsorganisationer protesterade mot inbjudan av Karimov som de menar demaskerar EU:s dubbelmoral vad gäller människorättsfrågor.
"EU har dragit skam och vanära över sig genom detta möte och på det sätt det har hanterats", säger Sasja Koulaeva från Internationella federationen för mänskliga rättigheter, FIDH, till nyhetsbyrån IPS.
Efter mötet med Karimov sade Barroso i ett pressmeddelande att den uzbekiske presidenten uttryckt sitt engagemang för att "fördjupa de demokratiska reformerna i Uzbekistan".
onsdag 9 februari 2011
torsdag 3 februari 2011
Frankrike har haft nära relationer med diktaturen i Tunisien
Tunisien, där en folklig revolt tvingat bort landets diktator Ben Ali från makten, har starka militära, ekonomiska och politiska kopplingar till den tidigare kolonialmakten Frankrike.
Frankrike är Tunisiens främsta handelspartner och 1.250 franska företag utgör kärnan i landets ekonomi, rapporterar nyhetsbyrån IPS.
Dessa företag omfattar allt från textil- och klädindustri till mikroelektronik, bilar, flygteknik och tjänstesektorn. Enligt officiell statistik uppgick de franska investeringarna i Tunisien till 140 miljarder euro 2009, motsvarande över 1.200 miljarder kronor.
Under lång tid odlade Frankrike nära relationer med Ben Ali. En lång rad presidenter – Mitterrand, Chirac och Sarkozy – har behandlat honom som en nära politisk vän och allierad. Det senaste statsbesöket skedde i april 2008, då Nicolas Sarkozy besökte Tunis. Då förklarade den franske presidenten att "frihetens områden växer" i Tunisien och han klappade uppskattande om Ben Ali.
Veckotidningen Le Canard enchainé avslöjar att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie så sent som i mellandagarna 2010, när de folkliga protesterna mot Ben Ali redan inletts, firade semester i Tunisien tillsammans med sin sambo Patrick Ollier, även han minister. Och för att ta sig från Tunis till semesterorten lånade paret privatjet av affärsmannen Aziz Miled, som tillhör kretsarna kring Ben Ali som affärspartner till diktatorns svåger.
Några dagar innan Ben Alis fall väckte Michèle Alliot-Marie uppseende med ett förslag om att bistå hans regim med "att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor".
Först när Ben Ali tvingats i landsflykt uttryckte Paris stöd för kraven på demokrati i Tunisien.
Frankrike har, tillsammans med de likaledes forna kolonialmakterna Spanien och Italien, haft stort inflytande över EU:s politik för Nordafrika. En politik som har inneburit att blunda för bristande demokrati för att Nordafrikas auktoritära regimer setts som viktiga för att tillvara EU-ländernas neokoloniala ekonomiska och politiska intressen och som gränsvakter kring Fästning Europa för att stoppa migrationsströmmarna över Medelhavet.
Frankrike är Tunisiens främsta handelspartner och 1.250 franska företag utgör kärnan i landets ekonomi, rapporterar nyhetsbyrån IPS.
Dessa företag omfattar allt från textil- och klädindustri till mikroelektronik, bilar, flygteknik och tjänstesektorn. Enligt officiell statistik uppgick de franska investeringarna i Tunisien till 140 miljarder euro 2009, motsvarande över 1.200 miljarder kronor.
Under lång tid odlade Frankrike nära relationer med Ben Ali. En lång rad presidenter – Mitterrand, Chirac och Sarkozy – har behandlat honom som en nära politisk vän och allierad. Det senaste statsbesöket skedde i april 2008, då Nicolas Sarkozy besökte Tunis. Då förklarade den franske presidenten att "frihetens områden växer" i Tunisien och han klappade uppskattande om Ben Ali.
Veckotidningen Le Canard enchainé avslöjar att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie så sent som i mellandagarna 2010, när de folkliga protesterna mot Ben Ali redan inletts, firade semester i Tunisien tillsammans med sin sambo Patrick Ollier, även han minister. Och för att ta sig från Tunis till semesterorten lånade paret privatjet av affärsmannen Aziz Miled, som tillhör kretsarna kring Ben Ali som affärspartner till diktatorns svåger.
Några dagar innan Ben Alis fall väckte Michèle Alliot-Marie uppseende med ett förslag om att bistå hans regim med "att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor".
Först när Ben Ali tvingats i landsflykt uttryckte Paris stöd för kraven på demokrati i Tunisien.
Frankrike har, tillsammans med de likaledes forna kolonialmakterna Spanien och Italien, haft stort inflytande över EU:s politik för Nordafrika. En politik som har inneburit att blunda för bristande demokrati för att Nordafrikas auktoritära regimer setts som viktiga för att tillvara EU-ländernas neokoloniala ekonomiska och politiska intressen och som gränsvakter kring Fästning Europa för att stoppa migrationsströmmarna över Medelhavet.
onsdag 2 februari 2011
Senkommet EU kräver demokrati i Egypten
Efter en vecka av vankelmod och disparata reaktioner från olika EU-länder när den folkliga protestvågen eskalerat har EU:s utrikesministrar förmått komma fram till ett ställningstagande om Egypten.
EU:s undfallande hållning gentemot arabvärldens auktoritära regimer (för att inte tala om Israel) har pågått länge. I EU:s associeringsavtal med länderna i Nordafrika och Mellanöstern står skrivet att kränkningar av mänskliga rättigheter är grund för uppsägning av avtalet. Ett påtryckningsmedel som EU aldrig har använt.
Bakom revolten i Egypten finns ett allmänt missnöje med Mubaraks regim. Folk är trötta på polisbrutalitet, kontrollerad media, försämrade levnadsförhållanden och på det undantagstillstånd som varat i 30 år nu.
EU-länderna har sedan länge ett djupt samarbete med den förhatliga Mubarakregimen. Egypten kommer bara under de två närmsta åren att få över 4 miljarder euro i ekonomisk assistans från EU.
EU:s utrikeschef Catherine Ashton säger att EU kommer att samarbeta med Egypten, oavsett vad den närmaste politiska framtiden i Egypten blir.
- Det måste skapas en öppen dialog. EU har samarbetat med Egypten under flera år och vi kommer att fortsätta finnas där för Egypten för att bygga en demokrati, sade Ashton efter ett möte med EU-ländernas utrikesministrar i Bryssel den 31 januari.
EU:s utrikesministrar antog på mötet en resolution som kräver att den egyptiska ledningen friger de människor som fängslats under oroligheterna, stoppar allt våld och att Mubarak inleder dialog med oppositionspolitiker och intresseorganisationer i landet. EU vill också att man bereder väg för en demokratisering av landets politiska system genom att se till att fria och rättvisa val kan hållas snarast.
Kostnaden för krav på politiska reformer är låg när regimen är på fallrepet.
EU:s undfallande hållning gentemot arabvärldens auktoritära regimer (för att inte tala om Israel) har pågått länge. I EU:s associeringsavtal med länderna i Nordafrika och Mellanöstern står skrivet att kränkningar av mänskliga rättigheter är grund för uppsägning av avtalet. Ett påtryckningsmedel som EU aldrig har använt.
Bakom revolten i Egypten finns ett allmänt missnöje med Mubaraks regim. Folk är trötta på polisbrutalitet, kontrollerad media, försämrade levnadsförhållanden och på det undantagstillstånd som varat i 30 år nu.
EU-länderna har sedan länge ett djupt samarbete med den förhatliga Mubarakregimen. Egypten kommer bara under de två närmsta åren att få över 4 miljarder euro i ekonomisk assistans från EU.
EU:s utrikeschef Catherine Ashton säger att EU kommer att samarbeta med Egypten, oavsett vad den närmaste politiska framtiden i Egypten blir.
- Det måste skapas en öppen dialog. EU har samarbetat med Egypten under flera år och vi kommer att fortsätta finnas där för Egypten för att bygga en demokrati, sade Ashton efter ett möte med EU-ländernas utrikesministrar i Bryssel den 31 januari.
EU:s utrikesministrar antog på mötet en resolution som kräver att den egyptiska ledningen friger de människor som fängslats under oroligheterna, stoppar allt våld och att Mubarak inleder dialog med oppositionspolitiker och intresseorganisationer i landet. EU vill också att man bereder väg för en demokratisering av landets politiska system genom att se till att fria och rättvisa val kan hållas snarast.
Kostnaden för krav på politiska reformer är låg när regimen är på fallrepet.
måndag 24 januari 2011
Ställ krav på ett socialt protokoll
LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin presenterade i sitt öppningstal på LO-kongressen i månadsskiftet maj/juni 2008 en strategi för att bekämpa Lavaldomens antifackliga konsekvenser. En del var ”att tillsammans med våra europeiska fackliga kamrater driva på för ett socialt protokoll kopplat till fördraget. Ett protokoll där medlemsstaternas regeringar tydligt deklarerar att de fackliga rättigheterna aldrig kan underordnas den fria rörligheten”.
På LO-kongressen talade också John Monks, generalsekreterare för Europafacket [ETUC]. Han bekräftade att Europafacket vill att ”en social skyddsparagraf ska läggas till som ett protokoll till de europeiska fördragen” som ”ska slå fast att grundläggande rättigheter väger tyngre än marknaden”. Men precis som Wanja Lundby-Wedin, som även är ordförande för ETUC, ville han att Lissabonfördraget först skulle först drivas igenom ”eftersom det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser att få ett sådant protokoll är större när det nya Lissabonfördraget ratificerats”. Det sociala protokollet ”måste sedan antas så snart det är dags att se över” Lissabonfördraget.
Nu är det dags. På EU-toppmötet i december beslutade de 27 medlemsländernas stats- och regeringschefer enhälligt att genomföra en ”begränsad förändring av fördraget” för att inrätta en permanent krisfond för euroländer som råkar i ekonomisk kris, European Stability Mechanism [ESM].
I EU-fördragets artikel 48 har det införts möjligheter till ”förenklade ändringsförfaranden”. Europeiska rådet får anta ett beslut om fördragsändring med enhällighet. ”Detta beslut träder i kraft först sedan det har godkänts av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.” Varje medlemsland har alltså vetorätt. Det ger ett utmärkt tillfälle att kräva ett socialt protokoll som villkor för att godkänna den föreslagna fördragsändringen.
Europafacket har utarbetat ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder [fritt översatt]: ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”
Desto mer angeläget att kräva ett socialt protokoll eftersom Lissabonfördraget inte alls [föga förvånande] motsvarat de förhoppningar som Wanja Lundby-Wedin och John Monks gav uttryck för när de argumenterade emot kraven från bland annat Byggnads och Transport om att villkora riksdagens godkännandet av Lissabonfördraget med att Sverige först måste säkerställa garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen som neutraliserar de antifackliga effekterna av Lavaldomen.
På LO-kongressen talade också John Monks, generalsekreterare för Europafacket [ETUC]. Han bekräftade att Europafacket vill att ”en social skyddsparagraf ska läggas till som ett protokoll till de europeiska fördragen” som ”ska slå fast att grundläggande rättigheter väger tyngre än marknaden”. Men precis som Wanja Lundby-Wedin, som även är ordförande för ETUC, ville han att Lissabonfördraget först skulle först drivas igenom ”eftersom det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser att få ett sådant protokoll är större när det nya Lissabonfördraget ratificerats”. Det sociala protokollet ”måste sedan antas så snart det är dags att se över” Lissabonfördraget.
Nu är det dags. På EU-toppmötet i december beslutade de 27 medlemsländernas stats- och regeringschefer enhälligt att genomföra en ”begränsad förändring av fördraget” för att inrätta en permanent krisfond för euroländer som råkar i ekonomisk kris, European Stability Mechanism [ESM].
I EU-fördragets artikel 48 har det införts möjligheter till ”förenklade ändringsförfaranden”. Europeiska rådet får anta ett beslut om fördragsändring med enhällighet. ”Detta beslut träder i kraft först sedan det har godkänts av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.” Varje medlemsland har alltså vetorätt. Det ger ett utmärkt tillfälle att kräva ett socialt protokoll som villkor för att godkänna den föreslagna fördragsändringen.
Europafacket har utarbetat ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder [fritt översatt]: ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”
Desto mer angeläget att kräva ett socialt protokoll eftersom Lissabonfördraget inte alls [föga förvånande] motsvarat de förhoppningar som Wanja Lundby-Wedin och John Monks gav uttryck för när de argumenterade emot kraven från bland annat Byggnads och Transport om att villkora riksdagens godkännandet av Lissabonfördraget med att Sverige först måste säkerställa garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen som neutraliserar de antifackliga effekterna av Lavaldomen.
söndag 16 januari 2011
Frihandelsavtal kan slå mot aidssjuka
Hälsoorganisationer oroar sig för att det planerade frihandelsavtalet mellan EU och Indien hotar tillgången till mediciner för hundratusentals aidspatienter i utvecklingsländer som är beroende av indisktillverkade generiska mediciner, det vill säga billiga kopior på dyra, patenterade läkemedel.
De indiska tillverkarna får licens för medicinerna förhållandevis billigt, men förbinder sig i gengäld att inte sälja kopiorna i Europa, för att inte konkurrera med orginalpreparatet. De säljs på den indiska marknaden och till andra länder i tredje världen. På detta sätt har Indien blivit "fattiga länders apotek" enligt hjälporganisationen Läkare utan gränser.
Indiska medier har publicerat uppgifter från handelsförhandlingarna som visar att EU vill ge de europeiska läkemedelsbolagen rätten att hemlighålla alla data om ett läkemedel som testresultat och effektivitet under hela patenttiden.
Det betyder att läkemedelsproducenter i Indien måste vänta på att patentet ska gå ut, eller själva bekosta dyra kliniska tester. De kan inte längre använda testresultaten från de europeiska företag som tillverkade orginalpreparatet.
EU försöker också förlänga patentskyddet, som i dag är på 20 år.
Läkare utan gränser larmar nu om att de nya reglerna kraftigt begränsar möjligheterna för Indien att tillverka billiga mediciner.
- Vi uppmanar den indiska premiärministern att stå emot EU och försvara Indiens roll som apotek för utvecklingsländerna, säger Unni Karunakara, Läkare utan gränsers internationella ordförande.
De indiska tillverkarna får licens för medicinerna förhållandevis billigt, men förbinder sig i gengäld att inte sälja kopiorna i Europa, för att inte konkurrera med orginalpreparatet. De säljs på den indiska marknaden och till andra länder i tredje världen. På detta sätt har Indien blivit "fattiga länders apotek" enligt hjälporganisationen Läkare utan gränser.
Indiska medier har publicerat uppgifter från handelsförhandlingarna som visar att EU vill ge de europeiska läkemedelsbolagen rätten att hemlighålla alla data om ett läkemedel som testresultat och effektivitet under hela patenttiden.
Det betyder att läkemedelsproducenter i Indien måste vänta på att patentet ska gå ut, eller själva bekosta dyra kliniska tester. De kan inte längre använda testresultaten från de europeiska företag som tillverkade orginalpreparatet.
EU försöker också förlänga patentskyddet, som i dag är på 20 år.
Läkare utan gränser larmar nu om att de nya reglerna kraftigt begränsar möjligheterna för Indien att tillverka billiga mediciner.
- Vi uppmanar den indiska premiärministern att stå emot EU och försvara Indiens roll som apotek för utvecklingsländerna, säger Unni Karunakara, Läkare utan gränsers internationella ordförande.
onsdag 12 januari 2011
Dansk statsminister inför rätta för Lissabonfördraget
Danmarks Högsta domstol har givit 35 danska medborgare rätt att dra statsminister Lars Lökke Rasmussen inför rätta för att folketinget godkände EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, utan folkomröstning.
I april 2008 godkände det danska parlamentet, folketinget, Lissabonfördraget utan folkomröstning. Därefter stämde 35 personer statsminister Lars Lökke Rasmussen för brott mot grundlagen. De hävdar att regeringen brutit mot den danska grundlagens paragraf 20.2 genom att ratificera Lissabonfördraget utan att vare sig 5/6-majoritet i folketinget eller en majoritet i en folkomröstning.
Lissabonfördraget innebär en massiv förskjutning av den politiska makten från medlemsländernas parlament till EU:s överstatliga institutioner och att de befolkningsmässigt stora medlemsländerna får mycket större inflytande på de mindre medlemsländernas, såsom Danmarks, bekostnad.
I första instans fick inte de 35 medborgarna rätt men de överklagade till Högsta domstolen som anser att frågan om ett eventuellt grundlagsbrott är av "allmän och genomgripande betydelse" och ger klartecken för en rättslig process. Gruppen kommer nu att begära prövning i domstol om Danmarks godkännande av Lissabonfördraget var lagligt eller inte.
De 35 medborgarnas juridiska ombud, professor Ole Krarup, tidigare EU-parlamentariker för Folkebevaegelsen mod EU, kommenterar:
"Detta är en mycket viktig signal till regeringen och folketinget om att grundlagen måste respekteras, och det är en seger för demokratin."
I april 2008 godkände det danska parlamentet, folketinget, Lissabonfördraget utan folkomröstning. Därefter stämde 35 personer statsminister Lars Lökke Rasmussen för brott mot grundlagen. De hävdar att regeringen brutit mot den danska grundlagens paragraf 20.2 genom att ratificera Lissabonfördraget utan att vare sig 5/6-majoritet i folketinget eller en majoritet i en folkomröstning.
Lissabonfördraget innebär en massiv förskjutning av den politiska makten från medlemsländernas parlament till EU:s överstatliga institutioner och att de befolkningsmässigt stora medlemsländerna får mycket större inflytande på de mindre medlemsländernas, såsom Danmarks, bekostnad.
I första instans fick inte de 35 medborgarna rätt men de överklagade till Högsta domstolen som anser att frågan om ett eventuellt grundlagsbrott är av "allmän och genomgripande betydelse" och ger klartecken för en rättslig process. Gruppen kommer nu att begära prövning i domstol om Danmarks godkännande av Lissabonfördraget var lagligt eller inte.
De 35 medborgarnas juridiska ombud, professor Ole Krarup, tidigare EU-parlamentariker för Folkebevaegelsen mod EU, kommenterar:
"Detta är en mycket viktig signal till regeringen och folketinget om att grundlagen måste respekteras, och det är en seger för demokratin."
måndag 3 januari 2011
En euroanhängares offentliga avbön
I dagstidningen Örnsköldsviks Allehanda har Johan Ingerö, som idag titulerar sig som konsult och fri skribent, under rubriken "Eurokampanjen är ett plågsamt minne" gjort offentlig avbön för sitt engagemang för ja-sidan inför EMU-folkomröstningen 2003. I en lika avslöjande som hedervärd krönika skriver han att den kampanjen är det han mest skäms för under sin nästan tioåriga sejour i partipolitiken:
"Jag var vid den här tiden anställd av Liberala ungdomsförbundet, och därför heltidsengagerad på ja-sidan. Ändå har jag inget egentligt minne av att vi pratade politik. I stället sprang vi omkring och delade ut badbollar, kepsar, nyckelband och gud minns vad mer med käcka "Ja Till Euron"-budskap på. Våra affischer täckte varenda reklampelare i landet. Vi lade mer pengar på mazariner med euro-loggor än vad den luspanka nej-kampanjen spenderade totalt.
Nej-sidan hade däremot något annat, nämligen argument. Medan vi kvittrade om euron som ett "fredsprojekt" (som om danska trupper stod redo för strid på Öresundsbrons västra sida) presenterade motståndarna en lång rad kunniga och seriösa ekonomer som varnade för europrojektet.
Vi rapade upp färdigtuggade argument, men saknade i de flesta fall grepp om sakfrågan. [...]
Men sommaren var het, och kampanjtempot närmast febrigt. Dessutom hade vi som sagt obegränsat med pengar. Folk anställdes till och med för att chatta om euron på Internet, alltmedan oavlönade Nej-kampanjare häftade upp A4-papper på kommunala anslagstavlor. Och där pengarna rann in rann både vett och intellekt ut. Under dessa månader kom Sverige mycket nära politisk psykos.
Jag skäms för min inblandning i den där kampanjen, och jag hoppas att de som betalade kalaset i dag skäms lite, de med."
Kommentarer överflödiga.
"Jag var vid den här tiden anställd av Liberala ungdomsförbundet, och därför heltidsengagerad på ja-sidan. Ändå har jag inget egentligt minne av att vi pratade politik. I stället sprang vi omkring och delade ut badbollar, kepsar, nyckelband och gud minns vad mer med käcka "Ja Till Euron"-budskap på. Våra affischer täckte varenda reklampelare i landet. Vi lade mer pengar på mazariner med euro-loggor än vad den luspanka nej-kampanjen spenderade totalt.
Nej-sidan hade däremot något annat, nämligen argument. Medan vi kvittrade om euron som ett "fredsprojekt" (som om danska trupper stod redo för strid på Öresundsbrons västra sida) presenterade motståndarna en lång rad kunniga och seriösa ekonomer som varnade för europrojektet.
Vi rapade upp färdigtuggade argument, men saknade i de flesta fall grepp om sakfrågan. [...]
Men sommaren var het, och kampanjtempot närmast febrigt. Dessutom hade vi som sagt obegränsat med pengar. Folk anställdes till och med för att chatta om euron på Internet, alltmedan oavlönade Nej-kampanjare häftade upp A4-papper på kommunala anslagstavlor. Och där pengarna rann in rann både vett och intellekt ut. Under dessa månader kom Sverige mycket nära politisk psykos.
Jag skäms för min inblandning i den där kampanjen, och jag hoppas att de som betalade kalaset i dag skäms lite, de med."
Kommentarer överflödiga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
