Frankrike har haft nära relationer med diktaturen i Tunisien

Tunisien, där en folklig revolt tvingat bort landets diktator Ben Ali från makten, har starka militära, ekonomiska och politiska kopplingar till den tidigare kolonialmakten Frankrike.
Frankrike är Tunisiens främsta handelspartner och 1.250 franska företag utgör kärnan i landets ekonomi, rapporterar nyhetsbyrån IPS.
Dessa företag omfattar allt från textil- och klädindustri till mikroelektronik, bilar, flygteknik och tjänstesektorn. Enligt officiell statistik uppgick de franska investeringarna i Tunisien till 140 miljarder euro 2009, motsvarande över 1.200 miljarder kronor.
Under lång tid odlade Frankrike nära relationer med Ben Ali. En lång rad presidenter – Mitterrand, Chirac och Sarkozy – har behandlat honom som en nära politisk vän och allierad. Det senaste statsbesöket skedde i april 2008, då Nicolas Sarkozy besökte Tunis. Då förklarade den franske presidenten att "frihetens områden växer" i Tunisien och han klappade uppskattande om Ben Ali.
Veckotidningen Le Canard enchainé avslöjar att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie så sent som i mellandagarna 2010, när de folkliga protesterna mot Ben Ali redan inletts, firade semester i Tunisien tillsammans med sin sambo Patrick Ollier, även han minister. Och för att ta sig från Tunis till semesterorten lånade paret privatjet av affärsmannen Aziz Miled, som tillhör kretsarna kring Ben Ali som affärspartner till diktatorns svåger.
Några dagar innan Ben Alis fall väckte Michèle Alliot-Marie uppseende med ett förslag om att bistå hans regim med "att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor".
Först när Ben Ali tvingats i landsflykt uttryckte Paris stöd för kraven på demokrati i Tunisien.
Frankrike har, tillsammans med de likaledes forna kolonialmakterna Spanien och Italien, haft stort inflytande över EU:s politik för Nordafrika. En politik som har inneburit att blunda för bristande demokrati för att Nordafrikas auktoritära regimer setts som viktiga för att tillvara EU-ländernas neokoloniala ekonomiska och politiska intressen och som gränsvakter kring Fästning Europa för att stoppa migrationsströmmarna över Medelhavet.