Grekland tvingas strama åt än mer

Efter beslutet om EU:s nya finanspolitiska fördrag, Merkozypakten, vänds nu blickarna åter mot Grekland, det land som är hårdast drabbat av eurokrisen. Grekland förhandlar parallellt, dels med privata långivare, som banker och försäkringsbolag (som skott sig på eurokrisen), om en nedskrivning av statsskulden, dels med den så kallade trojkan, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden, om nästa ”nödlån” till Grekland på 130 miljarder euro.
Trojkan kräver att Grekland stramar åt ännu mer för att godkänna krislånet. Bland annat vill de att Grekland ökar privatiseringarna, sänker minimilönen och semestertillägg samt sparar kraftigt på hälso-och försvarsområdet. (Det senare är intressant eftersom Lissabonfördraget, EU:s grundlag, kräver att medlemstaterna ska öka sina försvarsutgifter.)
På EU-toppmötet den 30 januari antog euroländernas stats- och regeringschefer ett meddelande i vilket de uppmanar ”samtliga politiska partier” i Grekland att ”oåterkalleligen” förbinda sig att ”följa programmet” (dvs. trojkans åtstramningsprogram) för att ”återupprätta trovärdigheten”.
I stället för att hjälpa till och lösa Greklands och andra krisande euroländers problem kommer EU:s krispolitik i allmänhet och Merkozypakten i synnerhet att förvärra dem, eftersom den stryper efterfrågan genom nedskärningar, lönesänkningar och andra åtstramningar. Trots (eller på grund av) stenhårda åtstramningar växte Greklands budgetunderskott med 0,8 procent till 21,6 miljarder euro 2011, visar färska siffror från regeringen i Aten. Samtidigt stiger arbetslösheten kraftigt. Enligt Eurostat står nu hela 19 procent i Grekland utan arbete.
Angela Merkel har föreslagit en radikal lösning på Greklands problem att uppfylla de krav på besparingar, privatiseringar och andra åtgärder som euroländerna ställt för att gå med på krislånen till Grekland; att utse en särskild budgetkommissionär i Bryssel som får vetorätt över den grekiska finanspolitiken.
Om inte Grekland styrdes av en icke-folkvald regering bestående av ”teknokrater” – experter, tjänstemän och ekonomer – under ledning av den tidigare EU-kommissionären Mario Monti med specifika uppdrag att genomföra många och på hemmaplan hårt kritiserade ekonomiska reformer för att pressa ned budgetunderskottet och statsskulden, så hade man kunna skriva att en sådan Brysselkommissionär kapar en suveräns regerings möjlighet att bedriva en självständig politik.
Vad ska lyfta den grekiska ekonomin ur träsket? På den frågan har Merkozypakten inget svar. Tvärtom. EU:s av Tyskland och Frankrike dikterade krispolitik är enligt ekonomipristagaren Joseph Stieglitz en ”självmordspakt”. En annan amerikansk ekonomipristagare, Paul Krugman, säger att det egentliga problemet i Europa inte är den så kallade skuldkrisen utan motsatt en sparkris där alla håller igen.
Samtidigt som eurokrisen rullar på med oförminskad styrka, försäkrar Greklands makthavare gång på gång att de kommer allt närmare uppgörelser med såväl privata långivare som EU. Men eurons tillskyndare blir alltmer misstrogna.
”Även om det blir en uppgörelse framstår det som alltmer troligt att Grekland kommer att lämna eurozonen förr eller senare”, skriver Affärsvärldens Johan Högberg (1 februari). ”Grekerna verkar ovilliga att svälja den tyska sparmedicinen och sannolikt finns det en gräns för hur länge ett land kan befinna sig i recession innan det helt enkelt blir för mycket för befolkningen. Ett utträde skulle förvisso vara mycket besvärligt och smärtsamt på kort sikt, men det skulle samtidigt ge förutsättningar för en nystart.”