EU attackerar löntagarna

Inom EU håller, i eurokrisen kölvatten, en norm på att etableras som ger överstatliga aktörer som EU-kommissionen och Europeiska Centralbanken (ECB) mandat att överpröva lönebildningen och begränsa utrymmet för arbetsmarknadens parter i medlemsstaterna. Kravet på sänkta minimilöner i Irland är bara ett exempel på hur fack och anställda körs över genom extremt brutala villkor i olika så kallade räddningspaket från EU (och IMF).
I det nya EU-systemet för budgetövervakning – den europeiska terminen – har EU-kommissionen redan visat sin ambition att försöka ta kontrollen över löner och arbetsvillkor i medlemsstaterna. I en första analys betonades att länder med bytesbalansunderskott måste försämra anställningstryggheten för tillsvidareanställda och se över möjligheterna att sänka arbetslöshetsersättningarna.
I reformeringen av den ekonomiska styrningen inom EU har kommissionen föreslagit att ett system för kontroll av makroekonomiska obalanser ska komplettera stabilitetspakten. Kommissionen ska följa hur indikatorer relaterade till konkurrenskraft – såsom priser och löner – utvecklas i EU-länderna. Förslaget ger kommissionen möjlighet att blanda sig i den nationella lönebildningen och ifrågasätta löneökningar som den tycker är för stora. Eftersom kommissionens anvisningar knyts till sanktionshot och endast kan stoppas av en kvalificerad majoritet i ministerrådet blir maktspråket gentemot arbetsmarknadens parter starkt.
Utvecklingen är en logisk konsekvens av EU:s valutaunion. När inte en nationell valuta eller penningpolitik kan fungera som stötdämpare vid ekonomiska kriser, måste arbetsmarknaden vara flexibel. Löntagarna tvingas betala för valutaunionens misslyckanden via dumpade löner och försämrade anställnings- och pensionsvillkor.

EU:s människorättsliga dubbelmoral

EU-kommissionen ville hemlighålla ett möte med Uzbekistans president Islam Karimov som betraktas som en av världens främsta envåldshärskare. Karimov styr landet med diktatoriska medel och hans regim förtrycker oliktänkande.
Uzbekistan är en kustlös stat i Centralasien som gränsar till Kazakstan, Turkmenistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Afghanistan. 1991 förklarade Islam Karimov, som var ledare för högsta sovjet i Uzbekiska SSR, landet självständigt och den 8 december 1991 erkändes självständighetsförklaringen. Karimov vann presidentvalet samma månad med 86 procent av rösterna. Efter fuskvalet tvingades flera oppositionella ledare i exil. 2007 omvaldes Karimov som president för ytterligare en åttaårsperiod, officiellt med 90,77 procent av rösterna.
Den 24 januari var Islam Karimov inbjuden till Bryssel för att möta bland andra EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
Flera människorättsorganisationer protesterade mot inbjudan av Karimov som de menar demaskerar EU:s dubbelmoral vad gäller människorättsfrågor.
"EU har dragit skam och vanära över sig genom detta möte och på det sätt det har hanterats", säger Sasja Koulaeva från Internationella federationen för mänskliga rättigheter, FIDH, till nyhetsbyrån IPS.
Efter mötet med Karimov sade Barroso i ett pressmeddelande att den uzbekiske presidenten uttryckt sitt engagemang för att "fördjupa de demokratiska reformerna i Uzbekistan".

Frankrike har haft nära relationer med diktaturen i Tunisien

Tunisien, där en folklig revolt tvingat bort landets diktator Ben Ali från makten, har starka militära, ekonomiska och politiska kopplingar till den tidigare kolonialmakten Frankrike.
Frankrike är Tunisiens främsta handelspartner och 1.250 franska företag utgör kärnan i landets ekonomi, rapporterar nyhetsbyrån IPS.
Dessa företag omfattar allt från textil- och klädindustri till mikroelektronik, bilar, flygteknik och tjänstesektorn. Enligt officiell statistik uppgick de franska investeringarna i Tunisien till 140 miljarder euro 2009, motsvarande över 1.200 miljarder kronor.
Under lång tid odlade Frankrike nära relationer med Ben Ali. En lång rad presidenter – Mitterrand, Chirac och Sarkozy – har behandlat honom som en nära politisk vän och allierad. Det senaste statsbesöket skedde i april 2008, då Nicolas Sarkozy besökte Tunis. Då förklarade den franske presidenten att "frihetens områden växer" i Tunisien och han klappade uppskattande om Ben Ali.
Veckotidningen Le Canard enchainé avslöjar att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie så sent som i mellandagarna 2010, när de folkliga protesterna mot Ben Ali redan inletts, firade semester i Tunisien tillsammans med sin sambo Patrick Ollier, även han minister. Och för att ta sig från Tunis till semesterorten lånade paret privatjet av affärsmannen Aziz Miled, som tillhör kretsarna kring Ben Ali som affärspartner till diktatorns svåger.
Några dagar innan Ben Alis fall väckte Michèle Alliot-Marie uppseende med ett förslag om att bistå hans regim med "att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor".
Först när Ben Ali tvingats i landsflykt uttryckte Paris stöd för kraven på demokrati i Tunisien.
Frankrike har, tillsammans med de likaledes forna kolonialmakterna Spanien och Italien, haft stort inflytande över EU:s politik för Nordafrika. En politik som har inneburit att blunda för bristande demokrati för att Nordafrikas auktoritära regimer setts som viktiga för att tillvara EU-ländernas neokoloniala ekonomiska och politiska intressen och som gränsvakter kring Fästning Europa för att stoppa migrationsströmmarna över Medelhavet.

Senkommet EU kräver demokrati i Egypten

Efter en vecka av vankelmod och disparata reaktioner från olika EU-länder när den folkliga protestvågen eskalerat har EU:s utrikesministrar förmått komma fram till ett ställningstagande om Egypten.
EU:s undfallande hållning gentemot arabvärldens auktoritära regimer (för att inte tala om Israel) har pågått länge. I EU:s associeringsavtal med länderna i Nordafrika och Mellanöstern står skrivet att kränkningar av mänskliga rättigheter är grund för uppsägning av avtalet. Ett påtryckningsmedel som EU aldrig har använt.
Bakom revolten i Egypten finns ett allmänt missnöje med Mubaraks regim. Folk är trötta på polisbrutalitet, kontrollerad media, försämrade levnadsförhållanden och på det undantagstillstånd som varat i 30 år nu.
EU-länderna har sedan länge ett djupt samarbete med den förhatliga Mubarakregimen. Egypten kommer bara under de två närmsta åren att få över 4 miljarder euro i ekonomisk assistans från EU.
EU:s utrikeschef Catherine Ashton säger att EU kommer att samarbeta med Egypten, oavsett vad den närmaste politiska framtiden i Egypten blir.
- Det måste skapas en öppen dialog. EU har samarbetat med Egypten under flera år och vi kommer att fortsätta finnas där för Egypten för att bygga en demokrati, sade Ashton efter ett möte med EU-ländernas utrikesministrar i Bryssel den 31 januari.
EU:s utrikesministrar antog på mötet en resolution som kräver att den egyptiska ledningen friger de människor som fängslats under oroligheterna, stoppar allt våld och att Mubarak inleder dialog med oppositionspolitiker och intresseorganisationer i landet. EU vill också att man bereder väg för en demokratisering av landets politiska system genom att se till att fria och rättvisa val kan hållas snarast.
Kostnaden för krav på politiska reformer är låg när regimen är på fallrepet.