Maktpolitiskt pussel ska läggas i Bryssel under 2014

Under 2014 kommer det att ske stora institutionella förändringar inom EU, dels i form av att nya personer ska utses till flera av maktorganen och maktposter, del kommer flera konstitutionella förändringar av institutionernas sammansättning och maktfördelning enligt Lissabonfördraget (EU:s grundlag) att träda i kraft.
Mellan den 22 och 25 maj sker val till EU-parlamentet i unionens 28 medlemsländer. Det nya EU-parlamentet kommer att bestå av 751 ledamöter(750 plus ordföranden/talmannen) som i princip fördelas mellan medlemsländerna efter befolkningsstorlek. Tyskland får 96 ledamöter och de minsta medlemsländerna, Malta och Luxemburg, får 6 ledamöter. EU-parlamentet, som har sitt säte i Strasbourg men mest håller till i Bryssel, är medlagstiftare tillsammans med EU:s ministerråd (regeringarna) i de flesta frågor som beslutas av EU. (Ett stort undantag är EU:s ”gemensamma” utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.)
Från den 1 november ändras maktfördelningen inom ministerrådet. När rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet (vilket sker i de flesta frågor) ska den definieras som minst 55 procent av rådsmedlemmarna och dessa ska omfatta minst 65 procent av befolkningen i EU. I praktiken betyder detta att de större medlemsländerna, framför allt Tyskland, får mer makt på de mindre medlemsstaternas bekostnad. Systemet med dubbla majoriteter innebär att Sveriges inflytande reduceras till en niondel av Tysklands i ministerrådet, jämfört med en tredjedel i dag.
Till hösten ska EU:s stats- och regeringschefer (Europeiska rådet), tillsammans med det nyvalda EU-parlamentet, tillsätta en ny ordförande för EU-kommissionen efter José Manuel Barroso, som i sin tur ska handplocka en ny EU-kommission tillsammans med stats- och regeringscheferna, som i klump ska godkännas av EU-parlamentet. Mandattiden är fem år.
I dag finns det en kommissionär per medlemsland, dvs. 28 stycken. Enligt Lissabonfördraget ska kommissionen från och med 1 november 2014 begränsas till två tredjedelar av antalet medlemsländer, dvs. arton och en halv ledamot. Men när Irlands tvingades folkrösta en andra gång om Lissabonfördraget, lovade EU:s dåvarande högsta politiska ledning, Europeiska rådet, att det även i fortsättningen ska finnas en kommissionär från varje medlemsland (även om de är förbjudna att företräda sina hemländer). I Lissabonfördraget finns det en brasklapp om att Europeiska rådet ”med enhällighet” kan besluta att ändra antalet kommissionärer.
Dessutom ska EU:s stats- och regeringschefer utse en ny permanent ordförande för Europeiska rådet (EU-president) efter Herman van Rompuy, och en ny ”hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” efter Cathrine Ashton, som både är ordförande i utrikesministerrådet och vice ordförande i EU-kommissionen. Posten är ett embryo till en EU-utrikesminister, med ett självständigt utrikesdepartement i Bryssel (”en europeisk avdelning för yttre åtgärder”).
Räkna med mycket utspel och mygel kring det maktpolitiska pussel som ska läggas i Bryssel under tiden fram till hösten 2014.

Storbritannien vill begränsa invandringen från övriga EU

Vid årsskiftet avskaffas de begränsningar som gällt rumäner och bulgarer för att söka jobb i flera EU-länder. Nio länder har haft vissa restriktioner, däribland Storbritannien, Tyskland och Frankrike, sedan Bulgarien och Rumänien blev medlemmar i EU 2007.
I Storbritannien har rumäner och bulgarer kunnat jobba om de fått ett arbetstillstånd av en arbetsgivare eller tillstånd att starta eget. Det uppskattas finnas runt 150.000 i landet. Från årsskiftet hävs spärrarna och rumäner och bulgarer kan söka jobb var de vill i EU.
När EU 2004 utvidgades med tio länder i Centraleuropa och Medelhavet, var Storbritannien, Irland och Sverige de enda länder som helt öppnade sina arbetsmarknader. Labour, som då regerade i Storbritannien, spådde att 13.000 personer om året skulle komma från de nya EU-länderna. Det var en missräkning, bara från Polen kom över en halv miljon.
Nu vågar ingen förutspå hur många rumäner och bulgarer som kommer efter årsskiftet. Men dagligen varnar politiker för ”välfärdsturism” och utnyttjande av det brittiska systemet. Nya tuffa förslag att stävja invandringen, torgförs varje vecka.
Premiärminister David Cameron har utlovat hårdare tag mot invandrare från Bulgarien och Rumänien. Hit hör att de inte ska ha rätt till arbetslöshetsersättning förrän efter tre månader, att ersättning inte ska ges längre än sex månader, att de som tigger ska skickas tillbaka och att de inte ska få bostadsbidrag. Totalt finns 200 frågor som invandare ska svara på innan de har rätt till bidrag. Deras språkkunskaper ska också testas. Dessutom ska arbetsgivare som inte betalar minimilön få böta 200.000 kronor, en fyrdubbling jämfört med nu.
Storbritannien har fått visst stöd från bland andra Tyskland och Frankrike, där det finns en oro över att allt fler romer ska komma när restriktionerna upphävs. Men ingen annan regering har ställt upp de långa kravlistor som den brittska Tory-regeringen har gjort.
När Theresa May, brittisk ”batongminister”, tog upp kraven på begränsningar av EU:s fria rörlighet med de övriga inrikesministrarna i början av december möttes hon av kalla handen. ”En överväldigande majoritet av medlemsländerna är eniga om att den fria rörligheten är en av EU:s viktigaste principer”, konstaterade ordförandelandet Litauen efter ministermötet, och lade till ett uttalande från Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien där de varnar brittiska regeringen för att dess agerande hotar hela EU:s inre marknad.
Den ansvariga EU-kommissionären Viviane Reding har offentligt läxat upp den brittiska regeringen för att de inte ens verkar kunna läsa innantill i EU:s lagstiftning innan de kräver nya EU-regler. Hon anklagar den och andra regeringar för att vara ”alltför generösa”. EU-direktivet om fri rörlighet ger medlemsländerna möjlighet till begränsningar av utländska medborgares sociala rättigheter. De kan i sin nationella lagstiftning välja om de vill ge bistånd till studerande och arbetslösa, och om de vill tillåta någon som inte har arbete att stanna längre än tre månader.

Regimen i Spanien blir alltmer reaktionär

De senaste två åren har det sociala skyddsnätet i Spanien nedmonterats. Sjukhusen privatiserats, arbetsrätten förändrats i grunden, mängder av människor har varslats, universitetsavgifterna höjts, lönerna sänkts, bankerna räddats, människor vräkts från sina hus, teatrarna har privatiserats och i skolan har samhällsorientering bytts ut mot religion. Regeringen har nu senast även proklamerat att den nya antiabortlagen kommer att röstas igenom snarast.
Motståndet mot regeringens högerpolitik är växande. Oppositionen, fackföreningar och ungdomar strejkar, protesterar, ockuperar och demonstrerar. Bara under det senaste året har det hållits omkring 6 000 demonstrationer i Spanien.

Spaniens regering, konservativa Partido Popular (PP) med Mariano Rajoy som premiärminister, har tröttnat på protesterna och vill nu inskränka demonstrationsfriheten, en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Regeringen har därför lagt fram ett lagförslag, den så kallade ”Medborgarskyddslagen”. Lagförslaget innehåller 55 artiklar som sätter repressalier mot en demonstrant enligt en tydlig straffskala där en medborgare kan bli fälld att betala mellan 100 000 och 600 000 euro för 55 olika handlingar. En tredjedel anses vara väldigt grova brott, hälften anses vara grova brott och resten anses vara lindriga brott.

Oanmälda demonstrationer framför parlamentsbyggnaden i Madrid eller annan statlig byggnad, kommer att vara förbjudna och bötesfällas med upp till 600.000 euro (cirka 5,4 miljoner kronor). Det här kommer gälla så fort flera personer uppfattas som samlad grupp. Att vara helt eller delvis maskerad på en demonstration, 30.000 euro (cirka 240 000 kronor). Att vägra legitimera sig på gatan för polis, 30.000 euro. Att hindra en tjänsteman från att göra sin plikt, 30.000 euro. Att skända flaggan, 30.000 euro. Att måla en satirisk bild av till exempel en politiker, 30.000 euro. Att skriva något kritiskt om nationen Spanien på ett plakat i exempelvis en demonstration, 30.000 euro. Att filma och/eller fota en polis i tjänst, 30.000 euro. Och så vidare. Bestraffningarna kommer att ske av polis och åklagare utan någon domstolsprocess.

Den regim som nu växer fram i Spanien blir alltmer reaktionär, auktoritär och odemokratisk, och förefaller inte sky några medel för att kväsa den folkliga proteströrelsen och självständighetskampen i Baskien och Katalonien. Eftersom PP har egen majoritet i parlamentets båda kamrar kan de göra som de vill. Oppositionen i Spanien har små möjligheter att agera inomparlamentariskt.

Det regerande högerpartiet PP, som är broderparti till de svenska Moderaterna, har sina rötter i de högergrupper som stödde generalen Francisco Franco under inbördeskriget 1936-1939 och under den fascistdiktatur som härskade från 1936 fram till diktatorns död 20 november 1975.

Europeiska rådet diskuterade EU:s militära samarbete

Den 19-20 december samlades EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för det sedvanliga decembermötet med Europeiska rådet. Högst på dagordningen stod EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Europeiska rådet gjorde en bedömning av de framsteg som gjorts vad gäller EU-ländernas försvarskapacitet och samordning av försvarsindustrierna.
Som väntat fattades inga långtgående beslut. Europeiska rådet uppmanar till ett mer samordnat, men frivilligt samarbete, framför allt vad gäller drönare, lufttankning, satellitkommunikation och cybersäkerhet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron markerade dock innan mötet att han är för samordning men emot att EU ska utveckla en egen försvarskapacitet. I slutsatserna från toppmötet heter det att ”Europeiska rådet uppmanar medlemsstaterna att fördjupa försvarssamarbetet genom att förbättra förmågan att genomföra uppdrag och insatser och genom att till fullo utnyttja synergieffekter i syfte att stärka utvecklingen av och tillgängligheten till den erforderliga civila och militära kapaciteten.”
David Cameron sade på toppmötet att han kommer att blockera alla försök att ta fram ett gemensamt EU-försvar, och insisterade på att försvarsalliansen Nato är grundpelaren för Europas säkerhet.
- EU ska inte ha gemensam försvarskapacitet, flygvapen, arméer och allt annat. Vi måste se till att dra gränsen hårt mellan samarbete för industrin – vilket är bra – och försvarskapacitet – som är fel, sade Cameron.
I Lissabonfördraget – EU:s grundlag sedan 2009 – slås det fast att EU ska utveckla ett gemensamt försvar, men frågan är politiskt brännstoff. Motsättningarna mellan medlemsländerna handlar bland annat om huruvida EU och Nato ska vara komplement till varandra – eller rivaler. De flesta EU-länder är också Nato-länder och i Lissabonfördraget slås det också fast att EU ”ska respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater, som anser att deras gemensamma försvar förverkligas genom Atlantpaktsorganisationen (NATO), har enligt Nordatlantiska fördraget”, för att komplicera saker och ting ytterligare.
Vid inledningen av EU-toppmötets förhandlingar rörande försvar och säkerhet och samarbetet med Nato deltog även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.
Det är Frankrike som främst driver kravet på ett ökat militärt samarbete, och ilskan växer i Paris över övriga huvudstäders ointresse. President Francois Hollande skickade militärer till Mali i början av året, medan övriga EU nöjde sig med att efteråt bidra med utbildning av landets armé. Och för några veckor sedan skickade Frankrike 1 600 soldater och officerare till Centralafrikanska republiken för att försöka, som det heter i de franska bulletinerna, hindra ett inbördeskrig.
Franska regeringen har krävt att EU:s snabbinsatsstyrka, som står redo att ingripa i oroshärder inom 6 000 kilometers radie från Bryssel, ska skickas till Centralafrikanska republiken, men det stoppades av Storbritannien innan frågan ens kom upp på förhandlingsbordet i Bryssel.
På toppmötet krävde Francois Hollande att hela EU ska vara med och betala för de franska insatserna även om övriga medlemsländer inte deltar, och att det ska skapas en permanent militärfond i EU:s budget. Resultatet blev klent. I slutsatserna står det att ”De ekonomiska aspekterna av EU:s uppdrag och insatser bör behandlas skyndsamt, bl.a. i samband med översynen av Athenamekanismen i syfte att förbättra systemet för finansiering av dem, på grundval av en rapport från den höga representanten.”
Planer på närmare försvarssamarbete inom EU ska diskuteras vid toppmötet i juni 2015.

EU hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen

”Det glunkas att Socialdemokraterna ska göra det sociala protokollet till huvudfråga i EU-valet. Då är det bara att hoppas att de andra länderna håller emot”, skriver Gunnar Wetterberg, tidigare samhällspolitisk chef på Saco, i en kolumn på Expressens ledarsida (16 december).
Han förklarar varför: ”Att bjuda in till förhandlingar är att öppna Pandoras ask. Europafacket är sedan åratal den starkaste förespråkaren för ett ”socialt protokoll” inom EU. Riktigt vad är inte klart, men den övergripande tanken är att ett antal rättigheter för löntagarna hotas av alltför mycket fri rörelse inom EU. protokollet ska tala om vilka rättigheter som är viktigare än rörligheten, och EU-domstolen ska vaka över protokollets primat. Lysande! Svenska politiker och fackföreningsaktiva utgår från att allt vi tycker är viktigt ska komma med. Men risken är stor att protokollet öppnar för något helt annat. Det är sällan Sverige anslår tonen i EU:s uppgörelser. […]
Om EU ska skriva ett socialt protokoll kommer de protektionistiska krafterna att göra sig breda. Många sydeuropeiska EU-länder vill stänga konkurrensen ute, och Europafacket är inte bättre. […] Det sociala protokollet rymmer också en annan fara. EU-domstolen ska tolka protokollet. I alla andra sammanhang har den svenska arbetsmarknadens parter sagt nej till detta – minns Lavalmålet! Men med det sociala protokollet är alla betänkligheter som bortblåsta. Välkommen in i den svenska idyllen, alla EU-domstolens skråpukar!”
Gunnar Wetterberg har både rätt och fel. Att ge EU-domstolen ännu mer makt över den svenska arbetsmarknaden är en styggelse. Ett bättre alternativ är att riksdagen kräver ett svenskt undantag för svenska kollektivavtal och arbetsrättslig lagstiftning, i enlighet med de löften som gavs inför EU-folkomröstningen 1994 från både Carl Bildt och Ingvar Carlsson, och ledningarna för de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco.
Men att påstå att arbetsmarknadens parter motsatt sig Lavaldomen är en halvsanning. Fackföreningsrörelsen motsatte sig denna antifackliga tolkning av gällande EU-direktiv, det så kallade utstationeringsdirektivet, men Svenskt Näringsliv hälsade domen välkommen: ”Domen är mycket tillfredställande", förklarade Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, tidigare moderatpolitiker och riksbankschef.
Det var till och med så att Svenskt Näringsliv betalade Lavals advokatkostnader, efter att det lettiska byggbolaget gått i konkurs. ”Att få rättsläget klarlagt har hela tiden varit Svenskt Näringslivs motiv för vårt engagemang i målet. Vi har nu fått en mycket tydlig och vägledande dom”, sade Urban Bäckström.
Varför? Jo, helt enkelt därför att Lavaldomen innebär ett grundskott mot den arbetsrättsliga lagstiftning som SN-direktörerna bekämpat med näbbar och klor. Med Lavaldomen fick Svenskt Näringsliv, storföretagens utomparlamentariska kamporganisation, betalt för de senaste decenniernas opinionsbildning och lobbyverksamhet för att effektuera ett neoliberalt systemskifte på svensk arbetsmarknad.
Enligt Lex Laval, dvs. den svenska riksdagens implementering av Lavaldomen vilket man är skyldigt att göra enligt EU:s fördrag, berövas svenska fackförbund möjligheten att vidta stridsåtgärder för att hävda svenska kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden enligt principen och lika lön för lika arbete.

Vårdprofitör ny vd för Svenskt Näringsliv

Efter att ha fått uppbackning av bland andra familjen Wallenberg har Carola Lemne, Praktikertjänsts nuvarande vd och koncernchef, utsetts till ny vd för Svenskt Näringsliv, storföretagens utomparlamentariska kamporganisation.
Carola Lemne har haft flera ledande positioner i flera internationella läkemedelskoncerner, bland annat Pharmacia & Upjohn och Schering Plough. Hon har också under sju år varit vd för Danderyds sjukhus. Sedan 2008 är hon vd för Praktikertjänst, Sveriges största privata vårdföretag. Hon sitter bland annat i styrelsen för Wallenbergs maktbolag Investor, som äger den konkurrerande vårdjätten Aleris, och medicinteknikföretaget Getinge, liksom i Svenskt Näringslivs styrelse och arbetsutskott.
Carola Lemne tar över efter Urban Bäckström i maj nästa år, samtidigt som valet till EU-parlamentet och mitt i valrörelsen till den svenska riksdagen. Hon kommer passande att föra Svenskt Näringslivs talan i den infekterade debatten om vinster i välfärden, som sannolikt kommer att vara het under valrörelserna.
Att de politiska partierna nu närmast tycks tävla i att föreslå nya regleringar är enligt många ett tydligt tecken på att Svenskt Näringsliv har misslyckats med sitt uppdrag. Såväl Moderaterna och Folkpartiet som Socialdemokraterna vill begränsa vinstmöjligheterna i välfärden.
Carola Lemne anser att debatten präglas av ”en rad myter och missförstånd”. Hon anser att de privata ”välfärdsföretagen” har en viktig roll att spela om Sverige ska klara välfärden i framtiden. I själva verket handlar det om att storkapitalet har fått vittring på en lukrativ och tämligen riskfri marknad.
”Det går knappt en dag utan att man påminns om att Investor stampar i farstun till folkhemmet. Vård, skola och omsorg ska bli de nya basnäringarna”, skriver PM Nilsson, politisk redaktör för Dagens Industri (14 december).

Militariseringen av EU står på dagordningen

När EU-ländernas stats- och regeringschefer (Europeiska rådet) i dag samlas i Bryssel för årets sista toppmöte så står unionens säkerhets- och försvarspolitik i centrum. EU-ledarna ska på toppmötet börja förverkliga det fördragsfästa målet (Lissabonfördraget) att skapa ”ett gemensamt europeiskt försvar”.  Medlemsländerna har placerat en lång rad höga militärer i Bryssel, och ända sedan 2008 står tusentals soldater i EU:s militära snabbinsatsstyrka redo att intervenera i oroshärder inom 6 000 kilometers radie från Bryssel. Men medlemsländerna har ännu aldrig lyckats nå ett enhälligt beslut om att skicka soldaterna till någon insats.
Det är första gången sedan 2008 som militariseringen av EU finns med på dagordningen, och förväntningarna är från början högt ställda. Framförallt anser många, med EU-ordföranden Herman van Rompuy och Frankrikes president Francois Hollande i spetsen, att en ekonomisk stormakt som EU också borde utvecklas till en säkerhets- och militärpolitiskt supermakt.
En huvudfråga på toppmötet är vapenindustrin. EU-kommissionen presenterade i juli ett så kallat meddelande, där man presenterade sin vision av framtidens försvars- och säkerhetspolitik. Där konstaterades att den europeiska försvarsindustrin förvisso har stora problem i form av krympande nationella försvarsbudgetar och minskad efterfrågan, men ändå är ekonomiskt intressant och värd att satsa på, inte minst med tanke på den rådande lågkonjunkturen.
EU:s försvarsindustri är koncentrerad till sex länder: Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige. Branschen omsatte förra året sammanlagt 824 miljarder kronor, sysselsatte 400.000 personer, och genererade ytterligare en miljon jobb.
Meddelandet innehöll också ett åtgärdspaket för hur man ska gå till väga. I stora drag handlar det om att skapa standarder för försvarsmateriel (så att samma produkt kan säljas i hela EU), och att medlemsländerna ska kunna dela på kostnader och investeringar. Man vill också öppna upp marknaden för små och medelstora företag och satsa på forskning och utveckling; särskilt viktigt anses det att överbrygga gapet mellan civil och militär forskning, som i dag ofta använder sig av samma teknik. Slutligen vill kommissionen att försvarsindustrin i större utsträckning ska kunna ta del av EU:s olika program och fonder. Den svenska vapenindustrin kan således komma att få pengar från Bryssel.