De rödgröna partierna kommer allt oftare överens även i EU-frågor som ju tidigare legat utanför det rödgröna samarbetet, det visar en granskning som Ekot gjort. Och det är framför allt Socialdemokraterna som allt oftare hamnar på samma ståndpunkt som Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Den senaste tiden har allt fler rödgröna talare i riksdagen anmält så kallad avvikande mening. Det vill säga att de tre rödgröna partierna: Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, reserverar sig mot regerings EU-politik.
Inför beslut i Bryssel måste regeringen förankra sin politik i riksdagens EU-nämnd. Tidigare, under den förra mandatperioden, var Socialdemokraterna och de borgerliga partierna oftast överens i EU-nämnden, men det håller nu på att förändras.
För Socialdemokraterna har i opposition blivit alltmer kritiska till den borgerliga EU-politiken. 2007 anmälde Socialdemokraterna så kallad avvikande mening mot sju procent av de beslut som fattades. Det första halvåret i år var den siffran 22 procent. Socialdemokraterna reserverade sig i 39 av 177 ärenden. Men fortfarande är alltså den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna överens i de flesta EU-frågor.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är betydligt mer kritiska och reserverar sig oftare. Men Socialdemokraterna förflyttar sig nu allt närmare de två övriga rödgröna partierna i EU-politiken. Av de 39 gånger som Socialdemokraterna reserverat sig hittills i år, har partiet i 33 fall gjort gemensam sak med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det har handlat om allt från klimatpolitik och asylfrågor till arbetsrätt.
Och det är en medveten politik att försöka komma nå en rödgrön enighet inför valet, säger Susanne Eberstein, socialdemokrat och vice ordförande i riksdagens EU-nämnd. Hon beskriver det som ett givande och ett tagande, men medger att det ofta är Socialdemokraterna som fått ändra ståndpunkt, till exempel i miljöfrågorna.
Det har, trots allt som kan sägas om riksdagens försvagade ställning som konsekvens av EU-medlemskapet och de rödgröna partiernas överenskommelse om EU-politiken, betydelse om den moderatstyrda högeralliansen eller den rödgröna oppositionen vinner riksdagsvalet.
Jag kommer att rösta på Vänsterpartiet, mot Sverigedemokraterna och Maud Olofsson, Sveriges svar på Margaret Thatcher.
måndag 23 augusti 2010
lördag 14 augusti 2010
Medlemskapet i EU bryter mot svensk grundlag
I en rapport som utvärderar 15 års medlemskap i EU konstaterar Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) att den svenska grundlagen, regeringsformen, är missvisande när det gäller relationen till EU.
Enligt regeringsformen kan riksdagen överlåta beslutanderätt till EU under förutsättning att det ”inte rör principerna om statsskicket”. Hur dessa ord rätt ska uttolkas ges det inget besked om. Samtidigt står det i regeringsformen att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” och att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”.
Men enligt SNS-rapporten påverkar medlemskapet i EU det svenska statsskicket i betydligt större utsträckning än vad som framgår av regeringsformen (RF).
En ändring av EU-paragrafen i regeringsformen (RF 10:5) beslutades av en enhällig riksdag i början av juni. Den nya lydelsen är: ”Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige delar även inom ramen för Förenta Nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samarbete”. Regeringen motivera denna nya paragraf med att ”EU-medlemskapet tydligt bör framgå av regeringsformen. Att Sverige är medlem i EU bör därför anges redan 1 kap. RF om statsskickets grunder”.
Med denna nya paragraf blir Sveriges EU-medlemskap och Lissabonfördraget grundlagsskyddat. Det var Lissabonfördraget som de borgerliga allianspartierna och socialdemokraterna röstade ja till i riksdagen den 20 november 2008 utan att höra svenska folket i en folkomröstning. Om riksdagen nu röstar igenom grundlagsändringen begår det ytterligare ett svek mot det svenska folket.
I propositionen (2009/10:80) som ligger till grund för grundlagsändringarna beskriver regeringen knäfallet och kapitulationen inför EU med att ”vårt medlemskap i EU är det internationella samarbete som har störst direkt påverkan på det svenska samhället, något som bland annat kommer till uttryck genom den omfattande överlåtelse som har skett av svensk beslutanderätt från riksdag och regeringen. En stor andel av de bestämmelser som svenska medborgare har att följa har numera sin grund i regler meddelade på EU-nivå. Unionsrätten har på dessa områden företräde framför konkurrerande nationella bestämmelser. Den slutliga uttolkningen av sådana bestämmelser görs av EU-domstolen och inte av de domstolar som i regeringsformen utpekas som högsta dömande instanser, dvs. Högsta domstolen och Regeringsrätten”.
Regeringen konstaterar också att inom utrikes- och säkerhetspolitiken har beslutanderätten ännu inte överlåtits, men tillägger att ”i realiteten har dock även dessa samarbetsformer långtgående politiska och rättsliga bindningar för Sverige”.
Efter valet i september ska riksdagen fatta det andra och avgörande beslutet för att ändringarna i regeringsformen som ska träda i kraft den 1 januari 2011.
Men enligt SNS-rapporten är denna förändring av regeringsformen otillräcklig för att korrekt återspegla den marginalisering av riksdagen och en uttunning av folkstyret som medlemskapet i EU innebär i praktiken.
Kontentan är att det svenska medlemskapet i EU har varit, är och förblir oförenligt med den svenska grundlagen. När ska de politiska partier som bär ansvaret för detta grundlagsbrott ställas till ansvars?
Enligt regeringsformen kan riksdagen överlåta beslutanderätt till EU under förutsättning att det ”inte rör principerna om statsskicket”. Hur dessa ord rätt ska uttolkas ges det inget besked om. Samtidigt står det i regeringsformen att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” och att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”.
Men enligt SNS-rapporten påverkar medlemskapet i EU det svenska statsskicket i betydligt större utsträckning än vad som framgår av regeringsformen (RF).
En ändring av EU-paragrafen i regeringsformen (RF 10:5) beslutades av en enhällig riksdag i början av juni. Den nya lydelsen är: ”Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige delar även inom ramen för Förenta Nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samarbete”. Regeringen motivera denna nya paragraf med att ”EU-medlemskapet tydligt bör framgå av regeringsformen. Att Sverige är medlem i EU bör därför anges redan 1 kap. RF om statsskickets grunder”.
Med denna nya paragraf blir Sveriges EU-medlemskap och Lissabonfördraget grundlagsskyddat. Det var Lissabonfördraget som de borgerliga allianspartierna och socialdemokraterna röstade ja till i riksdagen den 20 november 2008 utan att höra svenska folket i en folkomröstning. Om riksdagen nu röstar igenom grundlagsändringen begår det ytterligare ett svek mot det svenska folket.
I propositionen (2009/10:80) som ligger till grund för grundlagsändringarna beskriver regeringen knäfallet och kapitulationen inför EU med att ”vårt medlemskap i EU är det internationella samarbete som har störst direkt påverkan på det svenska samhället, något som bland annat kommer till uttryck genom den omfattande överlåtelse som har skett av svensk beslutanderätt från riksdag och regeringen. En stor andel av de bestämmelser som svenska medborgare har att följa har numera sin grund i regler meddelade på EU-nivå. Unionsrätten har på dessa områden företräde framför konkurrerande nationella bestämmelser. Den slutliga uttolkningen av sådana bestämmelser görs av EU-domstolen och inte av de domstolar som i regeringsformen utpekas som högsta dömande instanser, dvs. Högsta domstolen och Regeringsrätten”.
Regeringen konstaterar också att inom utrikes- och säkerhetspolitiken har beslutanderätten ännu inte överlåtits, men tillägger att ”i realiteten har dock även dessa samarbetsformer långtgående politiska och rättsliga bindningar för Sverige”.
Efter valet i september ska riksdagen fatta det andra och avgörande beslutet för att ändringarna i regeringsformen som ska träda i kraft den 1 januari 2011.
Men enligt SNS-rapporten är denna förändring av regeringsformen otillräcklig för att korrekt återspegla den marginalisering av riksdagen och en uttunning av folkstyret som medlemskapet i EU innebär i praktiken.
Kontentan är att det svenska medlemskapet i EU har varit, är och förblir oförenligt med den svenska grundlagen. När ska de politiska partier som bär ansvaret för detta grundlagsbrott ställas till ansvars?
tisdag 10 augusti 2010
Mona Sahlin ikläder sig en nyliberal tagelskjorta
EU:s så kallade stabilitetspakt innebär att medlemsländerna ska ha "stabila offentliga finanser". Budgetunderskotten får inte överskrida 3 procent av BNP och den offentliga bruttoskulden får uppgå till maximalt 60 procent av BNP. Pakten gäller samtliga EU-länder, men bara Euroländerna kan bli föremål för böter om de inte rättar sig efter budgetkraven.
Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin vill nu införa hårdare straff för de EU-länder som "missköter" sina offentliga finanser.
"Om stabilitetspakten ska vara något mer än vackra ord på ett papper så måste den betyda mer än bläcket den är skriven med. Jag tycker att tiden nu är mogen för att ta debatten om det som EU inte vågat göra allvar av under många år", säger Mona Sahlin.
Hon tycker att medlemsländer som bryter mot EU:s stabilitetspakt inte längre ska få del av EU-medel, som jordbruksstöd och regionala fonder.
Uttalandet är häpnadsväckande. EU:s stabilitetspakt är en odemokratisk och nyliberal konstruktion som förbjuder en traditionellt socialdemokratiska ekonomisk politik av keynesiansk modell. Tanken är där att budgeten ska elda på efterfrågan i dåliga tider och dämpa den i goda tider.
Men EU:s stabilitetspakt bakbinder finanspolitiken och har den perversa egenskapen att man tvingas skära i lågkonjunkturer och genomdriva cyniska besparingar som drabbar sjuka och arbetslösa. Typ Grekland.
En sådan moderatpolitik är vad som krävs i EU:s stabilitetspakt. Det märkliga är att en socialdemokratisk statsministerkandidat frivilligt ikläder sig denna nyliberala tagelskjorta och dessutom kräver att EU ska dra åt tumskruvarna ytterligare.
Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin vill nu införa hårdare straff för de EU-länder som "missköter" sina offentliga finanser.
"Om stabilitetspakten ska vara något mer än vackra ord på ett papper så måste den betyda mer än bläcket den är skriven med. Jag tycker att tiden nu är mogen för att ta debatten om det som EU inte vågat göra allvar av under många år", säger Mona Sahlin.
Hon tycker att medlemsländer som bryter mot EU:s stabilitetspakt inte längre ska få del av EU-medel, som jordbruksstöd och regionala fonder.
Uttalandet är häpnadsväckande. EU:s stabilitetspakt är en odemokratisk och nyliberal konstruktion som förbjuder en traditionellt socialdemokratiska ekonomisk politik av keynesiansk modell. Tanken är där att budgeten ska elda på efterfrågan i dåliga tider och dämpa den i goda tider.
Men EU:s stabilitetspakt bakbinder finanspolitiken och har den perversa egenskapen att man tvingas skära i lågkonjunkturer och genomdriva cyniska besparingar som drabbar sjuka och arbetslösa. Typ Grekland.
En sådan moderatpolitik är vad som krävs i EU:s stabilitetspakt. Det märkliga är att en socialdemokratisk statsministerkandidat frivilligt ikläder sig denna nyliberala tagelskjorta och dessutom kräver att EU ska dra åt tumskruvarna ytterligare.
måndag 2 augusti 2010
Islänningarna säger nej till EU-medlemskap
Island och EU har börjat förhandla om medlemskap. Förhandlingarna inleds redan ett år efter att Island ansökte om medlemskap. Att förhandlingarna kan börja så pass snabbt beror på att Island i hög grad redan är anpassat till EU. Landet deltar i Schengensamarbetet och det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och därför gäller redan många EU-regler i landet.
EU-kommissionen har analyserat hur isländska regler överensstämmer med EU:s regler område för område. Granskningen är ett sätt att förbereda landet inför de faktiska förhandlingar som nu startar.
Förhandlingarna sker indelat efter EU:s politikområden. Det är 33 så kallade kapitel som ska förhandlas var för sig. För att förhandlingar om ett kapitel ska kunna börja eller avslutas måste det godkännas av samtliga EU-länder. Alla kapitel ska vara färdigförhandlade innan landet kan bli medlem i EU.
Förhandlingarna ska resultera i ett medlemsavtal. I det bestäms villkoren för medlemskapet och kan bland annat inkludera undantag från EU:s bestämmelser. Medlemsavtalet har samma ställning som EU:s grundfördrag och kan därför inte ändras genom vanliga EU-lagar.
Medlemsavtalet måste godkännas av EU-parlamentet och samtliga EU:s medlemsländer och Island för att kunna börja gälla ska också godkänna att landet ansluts i enlighet med avtalet.
Sedan förra sommaren har den ena opinionsundersökningen efter den andra redovisat att allt fler islänningar är motståndare till att landet ska gå med i EU. Enligt den senaste mätningen vill omkring 60 procent av islänningarna att medlemskapsansökan ska dras tillbaka medan bara 26 procent vill att förhandlingarna ska fortsätta. En annan aktuell mätning visar att 70 procent kommer att rösta nej till EU-medlemskap i en folkomröstning.
EU-kommissionen har analyserat hur isländska regler överensstämmer med EU:s regler område för område. Granskningen är ett sätt att förbereda landet inför de faktiska förhandlingar som nu startar.
Förhandlingarna sker indelat efter EU:s politikområden. Det är 33 så kallade kapitel som ska förhandlas var för sig. För att förhandlingar om ett kapitel ska kunna börja eller avslutas måste det godkännas av samtliga EU-länder. Alla kapitel ska vara färdigförhandlade innan landet kan bli medlem i EU.
Förhandlingarna ska resultera i ett medlemsavtal. I det bestäms villkoren för medlemskapet och kan bland annat inkludera undantag från EU:s bestämmelser. Medlemsavtalet har samma ställning som EU:s grundfördrag och kan därför inte ändras genom vanliga EU-lagar.
Medlemsavtalet måste godkännas av EU-parlamentet och samtliga EU:s medlemsländer och Island för att kunna börja gälla ska också godkänna att landet ansluts i enlighet med avtalet.
Sedan förra sommaren har den ena opinionsundersökningen efter den andra redovisat att allt fler islänningar är motståndare till att landet ska gå med i EU. Enligt den senaste mätningen vill omkring 60 procent av islänningarna att medlemskapsansökan ska dras tillbaka medan bara 26 procent vill att förhandlingarna ska fortsätta. En annan aktuell mätning visar att 70 procent kommer att rösta nej till EU-medlemskap i en folkomröstning.
söndag 18 juli 2010
EU är ett marknadstalibanskt stormaktsprojekt
Nyligen antog EU:s ledare en strategi för att öka jobb och tillväxt i EU till år 2020. Den framhåller att lönerna ska sättas lokalt och att den offentliga sektorn kan användas för att hålla nere lönerna på hela arbetsmarknaden.
Lönenivåer hör uttryckligen till de frågor som EU inte får lagstifta om. Men genom den så kallade öppna samordningsmetoden har EU ett instrument för att påverka medlemsstaterna även i frågor som dessa. Den går ut på att ministerrådet utfärdar rekommendationer och riktlinjer, som inte är rättsligt bindande men som i realiteten ändå har en påverkan genom det politiska tryck som EU:s institutioner kan utöva med stöd av riktlinjerna.
De riktlinjer för medlemsstaternas ekonomiska politik som stats- och regeringscheferna enades om vid toppmötet den 17-18 juni är en del av EU 2020.
I riktlinje 2 med rubriken "Hantera makroekonomiska obalanser" rekommenderas medlemsstaterna bland annat att "främja rätt ramvillkor" för löneförhandlingssystemen och en utveckling av arbetskraftskostnaderna som är förenliga med prisstabilitet, produktivitetstrender på medellång sikt och behovet av att minska makroekonomiska obalanser. De här "lönesättningsramarna" ska göra det möjligt med en lönebildning som har hänsyn till skillnader i kompetens, lokala arbetsmarknadsvillkor och de stora skillnaderna i ekonomiska resultat mellan regioner, sektorer och företag i samma land. Här sägs också att "en lämplig lönesättning" i den offentliga sektorn bör ses som en viktig signal för att trygga återhållsamhet med löneökningar i den privata sektorn.
Efter att ha tagit del av EU-kommissionens förslag till riktlinjer från april begärde de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco att den svenska regeringen skulle försöka på skrivningarna om lönebildningen strukna. De befarar att riktlinjerna ska bli ett allvarligt ingrepp i den svenska modellen.
LO, TCO och Saco menar att det är oacceptabelt att EU överhuvudtaget uttrycker en åsikt om hur kollektivavtal ska utformas eller på vilken nivå de ska slutas. Det är och måste förbli en fråga för arbetsmarknadens parter i medlemsländerna, skrev de i ett gemensamt brev till regeringen i slutet av maj.
Men i den text som antogs av stats- och regeringscheferna i juni hade riktlinjerna tvärtom blivit mer utförliga när det gäller lönebildningen i medlemsstaterna.
– Det här är ju ett direkt omfamnande av Svenskt Näringslivs gamla lönepolitiska modell, säger Claes-Mikael Jonsson, jurist vid LO. Det går helt på tvärs med LO:s linje.
Återigen har det bekräftats att EU är och förblir ett odemokratiskt och marknadstalibanskt stormaktsprojekt. Frågan är vad som krävs för att LO ska inse detta?
Lönenivåer hör uttryckligen till de frågor som EU inte får lagstifta om. Men genom den så kallade öppna samordningsmetoden har EU ett instrument för att påverka medlemsstaterna även i frågor som dessa. Den går ut på att ministerrådet utfärdar rekommendationer och riktlinjer, som inte är rättsligt bindande men som i realiteten ändå har en påverkan genom det politiska tryck som EU:s institutioner kan utöva med stöd av riktlinjerna.
De riktlinjer för medlemsstaternas ekonomiska politik som stats- och regeringscheferna enades om vid toppmötet den 17-18 juni är en del av EU 2020.
I riktlinje 2 med rubriken "Hantera makroekonomiska obalanser" rekommenderas medlemsstaterna bland annat att "främja rätt ramvillkor" för löneförhandlingssystemen och en utveckling av arbetskraftskostnaderna som är förenliga med prisstabilitet, produktivitetstrender på medellång sikt och behovet av att minska makroekonomiska obalanser. De här "lönesättningsramarna" ska göra det möjligt med en lönebildning som har hänsyn till skillnader i kompetens, lokala arbetsmarknadsvillkor och de stora skillnaderna i ekonomiska resultat mellan regioner, sektorer och företag i samma land. Här sägs också att "en lämplig lönesättning" i den offentliga sektorn bör ses som en viktig signal för att trygga återhållsamhet med löneökningar i den privata sektorn.
Efter att ha tagit del av EU-kommissionens förslag till riktlinjer från april begärde de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco att den svenska regeringen skulle försöka på skrivningarna om lönebildningen strukna. De befarar att riktlinjerna ska bli ett allvarligt ingrepp i den svenska modellen.
LO, TCO och Saco menar att det är oacceptabelt att EU överhuvudtaget uttrycker en åsikt om hur kollektivavtal ska utformas eller på vilken nivå de ska slutas. Det är och måste förbli en fråga för arbetsmarknadens parter i medlemsländerna, skrev de i ett gemensamt brev till regeringen i slutet av maj.
Men i den text som antogs av stats- och regeringscheferna i juni hade riktlinjerna tvärtom blivit mer utförliga när det gäller lönebildningen i medlemsstaterna.
– Det här är ju ett direkt omfamnande av Svenskt Näringslivs gamla lönepolitiska modell, säger Claes-Mikael Jonsson, jurist vid LO. Det går helt på tvärs med LO:s linje.
Återigen har det bekräftats att EU är och förblir ett odemokratiskt och marknadstalibanskt stormaktsprojekt. Frågan är vad som krävs för att LO ska inse detta?
fredag 16 juli 2010
Brittisk krisbudget kan leda till strejk
Den nya liberalkonservativa koalitionsregeringen i Storbritannien har lämnat sin första "krisbudget" . Nu hotar de offentliga facken med strejk.
I genomsnitt ska alla myndigheter och departement minska på utgifterna med 25 procent under de kommande fyra åren. Momsen och andra skatter höjs och bidrag minskas.
Den offentliga sektorn - och i synnerhet den centrala statsförvaltningen (civil service) - kommer att drabbas hårt. Sänkta eller frysta löner samt sämre pensionsvillkor och avgångsvederlag kommer att genomföras under hösten.
- När vi står minför nedskärningar, attacker på våra pensioner, kontraktsvillkor som rivs upp och en regering som inte vill förhandla - ja, då är konflikt nästan oundvikligt, säger Richard Simcox, presstalesman för PCS, ett av de ledande facken på den offentliga.
Samtidigt anklagar brittiska fackrepresentanter regeringen Cameron för att "förklara krig" mot fackföreningsrörelsen. Orsaken är ett nytt lagförslag som ökar kraven på de omröstningar som enligt lag måste föregå varje strejk, genom att lagstifta om minsta tillåtna valdeltagande.
- Konservativdemokraterna vet att det hårdaste motståndet mot deras nedskärningar kommer att komma från fackföreningarna. De börjar bli rädda och därför slår de till med antifackliga lagar som för tankarna till sydamerikanska militärdiktaturer, säger Bob Crowe, generalsekreterare i transportarbetarfacket RMT.
I genomsnitt ska alla myndigheter och departement minska på utgifterna med 25 procent under de kommande fyra åren. Momsen och andra skatter höjs och bidrag minskas.
Den offentliga sektorn - och i synnerhet den centrala statsförvaltningen (civil service) - kommer att drabbas hårt. Sänkta eller frysta löner samt sämre pensionsvillkor och avgångsvederlag kommer att genomföras under hösten.
- När vi står minför nedskärningar, attacker på våra pensioner, kontraktsvillkor som rivs upp och en regering som inte vill förhandla - ja, då är konflikt nästan oundvikligt, säger Richard Simcox, presstalesman för PCS, ett av de ledande facken på den offentliga.
Samtidigt anklagar brittiska fackrepresentanter regeringen Cameron för att "förklara krig" mot fackföreningsrörelsen. Orsaken är ett nytt lagförslag som ökar kraven på de omröstningar som enligt lag måste föregå varje strejk, genom att lagstifta om minsta tillåtna valdeltagande.
- Konservativdemokraterna vet att det hårdaste motståndet mot deras nedskärningar kommer att komma från fackföreningarna. De börjar bli rädda och därför slår de till med antifackliga lagar som för tankarna till sydamerikanska militärdiktaturer, säger Bob Crowe, generalsekreterare i transportarbetarfacket RMT.
fredag 2 juli 2010
Rödgrön EU-politik på socialdemokraternas villkor
I de rödgröna partiernas uppgörelse om EU-politiken slår man fast att man "vill bättre skydda arbetstagares rättigheter i EU. Sverige och EU ska konkurrera med kunskap och kompetens – inte med låga löner och usla arbetsvillkor. Det råder i dag en osäkerhet om hur den svenska modellen med kollektivavtal fungerar för företag som kommer hit från andra länder. Vi ser i dag tydliga exempel på att utländska företag konkurrerar med lägre löner och farliga arbetsmiljöer. Den fria förhandlingsrätten, konflikträtten och rätten att behålla den svenska kollektivavtalsmodellen ska alltid värnas. Kommissionens utlovade förordning mot social dumping måste innehålla garantier för att ge arbetsmarknadens parter i medlemsländerna rätt att förhandla fram löner och arbetsvillkor i enlighet med deras traditioner".
De rödgröna vill efter Lavaldomen "verka för att EU ser över sina regler, det så kallade utstationeringsdirektivet, för den som jobbar tillfälligt i ett annat EU-land. Delar av utstationeringsdirektivet bör revideras i syfte att garantera likabehandling av löntagare".
Vidare vill de rödgröna "att EU antar ett juridiskt bindande socialt protokoll som tydliggör att fackliga rättigheter såsom förhandlings- och konflikträtt samt rätten att teckna kollektivavtal gäller inom unionen. Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder över gränserna måste göras till en lagstadgad rättighet i EU".
Att Socialdemokraterna nu ställer sig bakom kravet på ett socialt protokoll kan ses som ett framsteg, men frågan är varför man inte gjorde gemensam sak med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och krävde ett sådant protokoll som villkor för att godkänna Lissabonfördraget hösten 2008. Att nu kräva ett socialt protokoll är som att kasta in jästen i ugnen.
Såväl ett socialt protokoll som en revidering av utstationeringsdirektivet förefaller med gällande EU-fördrag och rådande politiska förhållanden i EU:s institutioner och medlemsländerna vara rena utopin.
Vad det gäller den rödgröna överenskommelsen om EU-politiken i övrigt kan man konstatera att den i allt väsentligt innebär att Miljöpartiet och [i synnerhet] Vänsterpartiet har anpassat sig till Socialdemokraternas alltsedan i början av 1990-talet verklighetsfrånvända EU-positivism.
Dagens Nyheters ledarredaktion skriver med illa dold förtjusning att Vänsterpartiet och Miljöpartiet fått ge upp ett flertal av sina EU-kritiska ståndpunkter: "Vänsterpartiet lägger sig platt i EU-politiken och MP fullföljer den omsvängning som partiet påbörjade hösten 2008 när man bestämde sig för att slopa kravet på EU-utträde."
Vänsterpartiet som i sitt partiprogram förespråkar att Sverige ska lämna EU ställer sig nu bakom att "Sverige ska vara en aktiv medlem i EU" och att "EU är en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem".
De rödgröna vill efter Lavaldomen "verka för att EU ser över sina regler, det så kallade utstationeringsdirektivet, för den som jobbar tillfälligt i ett annat EU-land. Delar av utstationeringsdirektivet bör revideras i syfte att garantera likabehandling av löntagare".
Vidare vill de rödgröna "att EU antar ett juridiskt bindande socialt protokoll som tydliggör att fackliga rättigheter såsom förhandlings- och konflikträtt samt rätten att teckna kollektivavtal gäller inom unionen. Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder över gränserna måste göras till en lagstadgad rättighet i EU".
Att Socialdemokraterna nu ställer sig bakom kravet på ett socialt protokoll kan ses som ett framsteg, men frågan är varför man inte gjorde gemensam sak med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och krävde ett sådant protokoll som villkor för att godkänna Lissabonfördraget hösten 2008. Att nu kräva ett socialt protokoll är som att kasta in jästen i ugnen.
Såväl ett socialt protokoll som en revidering av utstationeringsdirektivet förefaller med gällande EU-fördrag och rådande politiska förhållanden i EU:s institutioner och medlemsländerna vara rena utopin.
Vad det gäller den rödgröna överenskommelsen om EU-politiken i övrigt kan man konstatera att den i allt väsentligt innebär att Miljöpartiet och [i synnerhet] Vänsterpartiet har anpassat sig till Socialdemokraternas alltsedan i början av 1990-talet verklighetsfrånvända EU-positivism.
Dagens Nyheters ledarredaktion skriver med illa dold förtjusning att Vänsterpartiet och Miljöpartiet fått ge upp ett flertal av sina EU-kritiska ståndpunkter: "Vänsterpartiet lägger sig platt i EU-politiken och MP fullföljer den omsvängning som partiet påbörjade hösten 2008 när man bestämde sig för att slopa kravet på EU-utträde."
Vänsterpartiet som i sitt partiprogram förespråkar att Sverige ska lämna EU ställer sig nu bakom att "Sverige ska vara en aktiv medlem i EU" och att "EU är en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
