Svenska nej-röster i EU:s lagstiftande ministerråd hör till ovanligheten. De senaste fem åren har Sverige motsatt sig beslut - röstat emot eller avstått från att rösta - i ministerrådet 18 gånger. Två tredjedelar av nej-rösterna har gällt frågor om jordbruk och livsmedel, och den trenden höll i sig förra året, enligt regeringens redovisning.
Förra året röstade Sverige nej tre gånger. Två av de tre nej-rösterna gällde genmodifierad majs. Sverige gick emot beslut om fortsatt förbud mot genmodifierad majs i Österrike och Ungern. Sverige ville följa EU-kommissionens förslag och upphäva förbuden.
Det tredje fallet gällde ett direktiv om sanktioner mot arbetsgivare som använder illegal arbetskraft från länder utanför EU. I sak var regeringen positiv, men ansåg att det var oklart om ministerrådet hade rätt att fatta beslut och röstade därför nej.
Det svenska nej-röstandet hade ingen effekt, eftersom ministerrådet i samtliga tre fall avgjorde frågan med kvalificerad majoritet. Sverige blev överkört.
Rekordet i nej-röster sattes 1995, dvs. första året som EU-medlem, då Sverige röstade nej 34 gånger. Efter några år som EU-medlem blev dock svenska ministrar allt mer fogliga och 1999 lades inte en enda nej-röst.
När ministerrådet fattar beslut med kvalificerad majoritet finns det idag 345 röster som är fördelade mellan länderna efter deras befolkningsstorlek, men långt ifrån proportionellt. De stora länderna såsom Tyskland har 29 röster, medan de minsta länderna Luxemburg och Malta har 4 respektive 3 röster. Sverige har 10 röster. Gräns för kvalificerad majoritet är 255 röster.
Med Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, ändras reglerna så att för kvalificerad majoritet krävs 55 procent av medlemsländerna och 65 procent av befolkningen (så kallad dubbel majoritet). Denna förändring får dock vänta på att genomföras till 2014 efter polskt motstånd.
Det nya systemet med dubbla majoriteter förstärker kraftigt de stora medlemsstaternas makt genom att ländernas befolkningsstorlek blir avgörande.
Tyskland, som enligt Nicefördraget har 8,4 procent av rösterna i ministerrådet, fördubblar sin röststyrka till 16,7 procent (en ökning med 98,9 procent). Sverige, som enligt Nicefördraget har 2,9 procent av rösterna, minskar sin röststyrka till 1,8procent (en minskning med 37 procent). Tysklands röststyrka blir 9,17 gånger så stor Sveriges (att jämföra med 2,9 gånger enligt Nicefördraget).
Vi skulle gå med i EU för att påverka, var ja-sidans viktigaste ”argument” inför folkomröstningen 1994. 15 år senare tvingas vi konstatera att det i praktiken blev tvärtom. Räck upp handen den som är överraskad.
onsdag 21 april 2010
lördag 3 april 2010
Malmström vill stärka EU:s gränskontroll
Hårdare kontroller vid EU:s yttre gränser blev Cecilia Malmströms första åtgärd som EU-kommissionär. Det handlar om att stärka Frontex, unionens myndighet för kontroll av gränserna mot omvärlden. Frontex inrättades i oktober 2005. Sätet finns i Warszawa, Polen. Frontex har 220 anställda och budgeten har ökat från sex miljoner euro 2005 till 88 miljoner euro 2009.
Frontex tillkom för att koordinera EU:s gränskontroll, utveckla biometriska identifikationsmetoder och bistå ”frontstaternas” gränsbevakning med ny teknologi och samordnade militära insatser. När Schengen utvidgades österut 2007 bistod exempelvis Frontex Slovakien att bygga en virtuell mur längs gränsen till Ukraina med kameror, nattobjektiv, GPS, värmedetektorer och patrullfordon, på det att tusentals flyktingar kunde arresteras och deporteras.
Frontex samordnar patrulleringen av Västafrikas kust för att stoppa båtar med ”illegala” människor. Effektiviseringen medför att skepparna tar större risker. Mellan 2.000 och 3.000 lik plockas årligen upp ur Atlanten sedan Frontex etablerades. I Medelhavet organiserade Frontex Operation Nautilus, ett samarbete mellan Libyen, Malta och Italien, som år 2008 stoppade 18.419 flyktingar från att ta sig in i EU genom flygövervakning och snabbgående patrullbåtar. Enligt den italienske journalisten Gabriele Del Grande deporteras tillfångatagna migranter i låsta containers och dumpas i EU-finansierade flyktingläger i södra Libyen.
Enligt Cecilia Malmström har Frontex brottats med problem under en längre tid. Bland annat saknas utrustning och personal när operationer ska genomföras, vilket de nya reglerna ska råda bot på. Frontex ska kunna köpa eller leasa egen utrustning för att kunna bli mer självständigt. Det ska också bli obligatoriskt för medlemsländerna att leverera den utrustning, som båtar, helikoptrar och flygplan, som de har lovat och gör de inte det väntar bestraffning. Cecilia Malmström väntar sig att fler länder bidrar än tidigare: ”Solidariteten mellan länderna är viktig för att systemet ska fungera.”
Stärkandet av Frontex är en del i förverkligandet av Stockholmsprogrammet, Sveriges hjärtefråga under ordförandeskapet. Programmet ska garantera ”säkerhet och frihet” genom digital kartläggning av EU-invånarnas privata och politiska liv, förstärkt polisiärt samarbete för att bekämpa illegal invandring och terrorism, utlokaliserad migrationskontroll genom att etablera fler flyktingläger utanför EU – för att avlasta de 224 slutna flyktingläger som upprättats inom EU – och militariserad gränskontroll genom utbyggnad av Frontex.
”Det handlar om att omsätta Stockholmsprogrammet i praktiken”, säger Cecilia Malmström. ”Som liberal tror jag på ett starkt Europa.”
Frontex tillkom för att koordinera EU:s gränskontroll, utveckla biometriska identifikationsmetoder och bistå ”frontstaternas” gränsbevakning med ny teknologi och samordnade militära insatser. När Schengen utvidgades österut 2007 bistod exempelvis Frontex Slovakien att bygga en virtuell mur längs gränsen till Ukraina med kameror, nattobjektiv, GPS, värmedetektorer och patrullfordon, på det att tusentals flyktingar kunde arresteras och deporteras.
Frontex samordnar patrulleringen av Västafrikas kust för att stoppa båtar med ”illegala” människor. Effektiviseringen medför att skepparna tar större risker. Mellan 2.000 och 3.000 lik plockas årligen upp ur Atlanten sedan Frontex etablerades. I Medelhavet organiserade Frontex Operation Nautilus, ett samarbete mellan Libyen, Malta och Italien, som år 2008 stoppade 18.419 flyktingar från att ta sig in i EU genom flygövervakning och snabbgående patrullbåtar. Enligt den italienske journalisten Gabriele Del Grande deporteras tillfångatagna migranter i låsta containers och dumpas i EU-finansierade flyktingläger i södra Libyen.
Enligt Cecilia Malmström har Frontex brottats med problem under en längre tid. Bland annat saknas utrustning och personal när operationer ska genomföras, vilket de nya reglerna ska råda bot på. Frontex ska kunna köpa eller leasa egen utrustning för att kunna bli mer självständigt. Det ska också bli obligatoriskt för medlemsländerna att leverera den utrustning, som båtar, helikoptrar och flygplan, som de har lovat och gör de inte det väntar bestraffning. Cecilia Malmström väntar sig att fler länder bidrar än tidigare: ”Solidariteten mellan länderna är viktig för att systemet ska fungera.”
Stärkandet av Frontex är en del i förverkligandet av Stockholmsprogrammet, Sveriges hjärtefråga under ordförandeskapet. Programmet ska garantera ”säkerhet och frihet” genom digital kartläggning av EU-invånarnas privata och politiska liv, förstärkt polisiärt samarbete för att bekämpa illegal invandring och terrorism, utlokaliserad migrationskontroll genom att etablera fler flyktingläger utanför EU – för att avlasta de 224 slutna flyktingläger som upprättats inom EU – och militariserad gränskontroll genom utbyggnad av Frontex.
”Det handlar om att omsätta Stockholmsprogrammet i praktiken”, säger Cecilia Malmström. ”Som liberal tror jag på ett starkt Europa.”
onsdag 24 mars 2010
Kampen mot Laval fortsätter
Med 140 röster mot 135 beslöt den borgerliga majoriteten att godkänna regeringens Lex Laval, dvs. förslag till lagändringar med anledning av Lavaldomen.
Enligt Lex Laval kommer fackförbunden inte tillåtas tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder.
Dessutom innebär Lex Laval att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt mot utländska företag för att tvinga fram svenska kollektivavtal, i praktiken ska avskaffas.
Lex Laval innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta alla löntagares löner och arbetsvillkor i Sverige.
Men även om riksdagen nu har godkänt de av regeringen föreslagna lagändringar, betyder det inte att striden om Lavaldomen är tillända.
För det första är det så att de lagändringarna som nu kommer att gälla från den 15 april, förr eller senare kommer att prövas i EU-domstolen i ett fall snarlikt det så kallade Lavalfallet. Det är inte säkert att den EU-domstolen finner att Lex Laval är tillräckligt för att svensk lagstiftning ska harmonisera med EU-rätten. Det är till exempel inte uteslutas att den allsmäktiga domstolen i Luxemburg inte kommer att godta kollektivavtalsreglerade minimilöner, utan ställer krav på lagreglerade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Ett annat exempel är att Lex Laval överlåter till de fackliga organisationerna att kontrollera om de gästande företagen tillämpar villkor som är i nivå med den hårda kärnan av villkor, till exempel minimilön, som kommer att gälla i Sverige. Det är inte uteslutet att EU-domstolen underkänner denna ordning och istället kräver att det är den svenska staten som ska ansvara för denna kontroll.
För det andra har de rödgröna oppositionspartierna gång efter annan uttalat att den borgerliga alliansregeringen har gått längre än vad Lavaldomen kräver och lovat att de kommer att riva upp Lex Laval om de kommer i regeringsställning efter höstens val, och tillsätta en ny utredning vars resultat får man anta inte kommer att vara lika fackföreningsfientligt. Det blir en grannlaga uppgift. Eftersom huvudproblemet egentligen inte är högerregeringens Lex Laval utan EU-domstolens antifackliga Lavaldom.
Enligt Lex Laval kommer fackförbunden inte tillåtas tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder.
Dessutom innebär Lex Laval att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt mot utländska företag för att tvinga fram svenska kollektivavtal, i praktiken ska avskaffas.
Lex Laval innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta alla löntagares löner och arbetsvillkor i Sverige.
Men även om riksdagen nu har godkänt de av regeringen föreslagna lagändringar, betyder det inte att striden om Lavaldomen är tillända.
För det första är det så att de lagändringarna som nu kommer att gälla från den 15 april, förr eller senare kommer att prövas i EU-domstolen i ett fall snarlikt det så kallade Lavalfallet. Det är inte säkert att den EU-domstolen finner att Lex Laval är tillräckligt för att svensk lagstiftning ska harmonisera med EU-rätten. Det är till exempel inte uteslutas att den allsmäktiga domstolen i Luxemburg inte kommer att godta kollektivavtalsreglerade minimilöner, utan ställer krav på lagreglerade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Ett annat exempel är att Lex Laval överlåter till de fackliga organisationerna att kontrollera om de gästande företagen tillämpar villkor som är i nivå med den hårda kärnan av villkor, till exempel minimilön, som kommer att gälla i Sverige. Det är inte uteslutet att EU-domstolen underkänner denna ordning och istället kräver att det är den svenska staten som ska ansvara för denna kontroll.
För det andra har de rödgröna oppositionspartierna gång efter annan uttalat att den borgerliga alliansregeringen har gått längre än vad Lavaldomen kräver och lovat att de kommer att riva upp Lex Laval om de kommer i regeringsställning efter höstens val, och tillsätta en ny utredning vars resultat får man anta inte kommer att vara lika fackföreningsfientligt. Det blir en grannlaga uppgift. Eftersom huvudproblemet egentligen inte är högerregeringens Lex Laval utan EU-domstolens antifackliga Lavaldom.
fredag 12 mars 2010
EU:s nyliberala politik möter motstånd
Den 4 mars klubbade Greklands socialdemokratiska regering igenom ännu ett åtstramningspaket, efter påtryckningar från EU. 4,8 miljarder euro, motsvarande 46 miljarder kronor, i minskade utgifter och ökade intäkter. Men den förda politiken möter motstånd. Den 11 mars lamslog rasande fackföreningar för offentlig- och privatanställda Grekland i en andra generalstrejk på lika många veckor.
Arbetare och tjänstemän gick ut i en dygnslång strejk med inställda flyg, färjestopp mellan öarna, stängda skolor, lamslagen kollektivtrafik och enbart akutvård på sjukhusen som följd. Även den nationella nyhetsbyrån ANA stängde ned klockan sex på morgonen.
På Atens gator ekade slagorden ur högtalare och megafoner samtidigt som tusentals människor tågade och protesterade mot nedskärningar i offentliganställdas inkomster, höjda skatter, frysta pensioner och höjd pensionsålder.
”Inga uppoffringar för de rika!” ropade demonstranterna medan de slog på trummor och höll i banderoller med texten ”Vart tog pengarna vägen?”.
De stora fackförbunden anser att den EU-dikterade nyliberala sparpolitiken bara kommer att skada de fattiga och försvåra det recessionsdrabbade landets problem.
Enligt EU:s så kallade stabilitetspakt får ett medlemslands budgetunderskott inte överstiga 3 procent av landets BNP. Enligt de förhållningsorder som EU-ländernas finansministrar utfärdat ska Grekland ha fått ned sitt budgetunderskott till under 3 procent av BNP till år 2012. Under 2010 ska landet få ned sitt underskott från 12,7 procent till 8,7 procent av BNP.
Om Grekland inte lyckas pressa ned budgetunderskottet såsom övermakten befaller kan EU utfärda böter - vilket förefaller vara lika intelligent som att försöka släcka en eld med bensin.
Arbetare och tjänstemän gick ut i en dygnslång strejk med inställda flyg, färjestopp mellan öarna, stängda skolor, lamslagen kollektivtrafik och enbart akutvård på sjukhusen som följd. Även den nationella nyhetsbyrån ANA stängde ned klockan sex på morgonen.
På Atens gator ekade slagorden ur högtalare och megafoner samtidigt som tusentals människor tågade och protesterade mot nedskärningar i offentliganställdas inkomster, höjda skatter, frysta pensioner och höjd pensionsålder.
”Inga uppoffringar för de rika!” ropade demonstranterna medan de slog på trummor och höll i banderoller med texten ”Vart tog pengarna vägen?”.
De stora fackförbunden anser att den EU-dikterade nyliberala sparpolitiken bara kommer att skada de fattiga och försvåra det recessionsdrabbade landets problem.
Enligt EU:s så kallade stabilitetspakt får ett medlemslands budgetunderskott inte överstiga 3 procent av landets BNP. Enligt de förhållningsorder som EU-ländernas finansministrar utfärdat ska Grekland ha fått ned sitt budgetunderskott till under 3 procent av BNP till år 2012. Under 2010 ska landet få ned sitt underskott från 12,7 procent till 8,7 procent av BNP.
Om Grekland inte lyckas pressa ned budgetunderskottet såsom övermakten befaller kan EU utfärda böter - vilket förefaller vara lika intelligent som att försöka släcka en eld med bensin.
måndag 1 mars 2010
Ska Vänsterpartiet offra EU-motståndet på Sahlins regeringsaltare?
Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma arbetsgrupp för en rättvis och hållbar värld presenterade nyligen en överenskommelse om ”en rödgrön politik för Sveriges bilaterala relationer med omvärlden”.
I den förfäktar man bland annat att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra”.
Att ledningarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” är (tråkigt nog) ingen överraskning, men att Vänsterpartiets företrädare i den arbetsgrupp som utarbetat överenskommelsen, Hans Linde och Ulla Hoffman, delar denna uppfattning är anmärkningsvärt. Bland annat därför att det i Vänsterpartiets gällande partiprogram entydigt slås fast att ”Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges medlemskap i EU. Skälen för vårt ställningstagande är fortfarande giltiga. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt” och att ”Vänsterpartiet arbetar […] för ett svenskt utträde ur EU”.
Vidare konstateras det i partiprogrammet att ”Europeiska unionens överstatliga beslutsformer är motsatsen till internationell samverkan” och att ”Det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka”. Jämför denna nyktra och redliga analys med vad som fabuleras i den rödgröna överenskommelsen om att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”.
För mig är det obegripligt att Vänsterpartiet kan ställa sig bakom en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som i EU-frågan går stick i stäv mot det så sent som 2008 av kongressen antagna partiprogrammet och den ”principiella ståndpunkt” som Vänsterpartiet intagit alltsedan EU-inträdet 1995. Det vore en stor olycka för den demokratiska och progressiva frihetskampen mot EU om Vänsterpartiet följer Miljöpartiets dåliga exempel och offrar EU-motståndet på Mona Sahlins regeringsaltare.
Om Vänsterpartiet skiter i det egna partiprogrammet och kapitulerar för Sveriges medlemskap i EU, så kommer det med stor sannolikhet att vara rena vinstlotten för högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna som därmed skulle bli det enda parti som säger nej till EU med en realistisk möjlighet att vinna inträde i riksdagen.
Vad ska jag och alla andra demokrater och antirasister med hjärtat till vänster som inte vill att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” rösta på i höstens riksdagsval?
I den förfäktar man bland annat att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra”.
Att ledningarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” är (tråkigt nog) ingen överraskning, men att Vänsterpartiets företrädare i den arbetsgrupp som utarbetat överenskommelsen, Hans Linde och Ulla Hoffman, delar denna uppfattning är anmärkningsvärt. Bland annat därför att det i Vänsterpartiets gällande partiprogram entydigt slås fast att ”Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges medlemskap i EU. Skälen för vårt ställningstagande är fortfarande giltiga. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt” och att ”Vänsterpartiet arbetar […] för ett svenskt utträde ur EU”.
Vidare konstateras det i partiprogrammet att ”Europeiska unionens överstatliga beslutsformer är motsatsen till internationell samverkan” och att ”Det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka”. Jämför denna nyktra och redliga analys med vad som fabuleras i den rödgröna överenskommelsen om att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”.
För mig är det obegripligt att Vänsterpartiet kan ställa sig bakom en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som i EU-frågan går stick i stäv mot det så sent som 2008 av kongressen antagna partiprogrammet och den ”principiella ståndpunkt” som Vänsterpartiet intagit alltsedan EU-inträdet 1995. Det vore en stor olycka för den demokratiska och progressiva frihetskampen mot EU om Vänsterpartiet följer Miljöpartiets dåliga exempel och offrar EU-motståndet på Mona Sahlins regeringsaltare.
Om Vänsterpartiet skiter i det egna partiprogrammet och kapitulerar för Sveriges medlemskap i EU, så kommer det med stor sannolikhet att vara rena vinstlotten för högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna som därmed skulle bli det enda parti som säger nej till EU med en realistisk möjlighet att vinna inträde i riksdagen.
Vad ska jag och alla andra demokrater och antirasister med hjärtat till vänster som inte vill att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” rösta på i höstens riksdagsval?
tisdag 9 februari 2010
Fackliga medel har förlorats till följd av EU-medlemskapet
Sveriges medlemskap i EU har inneburit att både fackliga och politiska medel för att motverka social dumpning gått förlorade.
Innan EU-medlemskapet krävdes arbetstillstånd för att jobba i Sverige, vilket både fackförbund och arbetsgivarorganisationer skulle tillstyrka. Fackförbunden kunde villkora med lönekrav i nivå med de svenska.
Dessutom hade fackförbunden rätt att med stridsåtgärder tvinga utländska företag att teckna svenska kollektivavtal även om de var bundna av utländska kollektivavtal. Denna lag, Lex Britannia, tillkom i början av 90-talet efter att så kallade bekvämlighetsflaggade fartyg dumpat lönerna inom den svenska sjöfarten.
Det tidigare kravet på arbetstillstånd har upphört till följd av att Sverige blev medlem i EU. Och med hänvisning till de villkor som gäller i EU har fackets rättigheter att lägga veto mot oseriösa entreprenörer (38 § MBL) tagits bort. På EU:s så kallade inre marknad ska företagen fritt kunna skyffla arbetskraften fram och tillbaka över nationsgränserna.
Om också Lex Britannia avskaffas eller vingklipps, såsom arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin föreslår med anledning av den antifackliga Lavaldomen, försvinner den sista möjligheten för facket att (med legala medel) förhindra att entreprenader läggs ut till utländska företag som inte tecknat kollektivavtal såsom skedde i Vaxholm.
Det skulle innebära ett förödande slag mot den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska arbetsmarknadsmodellen och öppna dörrarna på vid gavel för låglönekonkurrens och social dumpning.
Visa ditt motstånd mot denna utveckling genom att gå med i Facebookgruppen ”Rör inte konflikträtten. Försvara Lex Britannia”. Där får du fortlöpande information om vilka aktiviteter som planeras runt om i landet fram till riksdagsbeslutet den 4 mars.
Det pågår också en vykortkampanj riktad till Sven Otto Littorin. Du kan beställa vykort (Skit i Lavaldomen. Spola Littorin) kostnadsfritt från gosta.torstensson@nejtilleu.se.
Innan EU-medlemskapet krävdes arbetstillstånd för att jobba i Sverige, vilket både fackförbund och arbetsgivarorganisationer skulle tillstyrka. Fackförbunden kunde villkora med lönekrav i nivå med de svenska.
Dessutom hade fackförbunden rätt att med stridsåtgärder tvinga utländska företag att teckna svenska kollektivavtal även om de var bundna av utländska kollektivavtal. Denna lag, Lex Britannia, tillkom i början av 90-talet efter att så kallade bekvämlighetsflaggade fartyg dumpat lönerna inom den svenska sjöfarten.
Det tidigare kravet på arbetstillstånd har upphört till följd av att Sverige blev medlem i EU. Och med hänvisning till de villkor som gäller i EU har fackets rättigheter att lägga veto mot oseriösa entreprenörer (38 § MBL) tagits bort. På EU:s så kallade inre marknad ska företagen fritt kunna skyffla arbetskraften fram och tillbaka över nationsgränserna.
Om också Lex Britannia avskaffas eller vingklipps, såsom arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin föreslår med anledning av den antifackliga Lavaldomen, försvinner den sista möjligheten för facket att (med legala medel) förhindra att entreprenader läggs ut till utländska företag som inte tecknat kollektivavtal såsom skedde i Vaxholm.
Det skulle innebära ett förödande slag mot den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska arbetsmarknadsmodellen och öppna dörrarna på vid gavel för låglönekonkurrens och social dumpning.
Visa ditt motstånd mot denna utveckling genom att gå med i Facebookgruppen ”Rör inte konflikträtten. Försvara Lex Britannia”. Där får du fortlöpande information om vilka aktiviteter som planeras runt om i landet fram till riksdagsbeslutet den 4 mars.
Det pågår också en vykortkampanj riktad till Sven Otto Littorin. Du kan beställa vykort (Skit i Lavaldomen. Spola Littorin) kostnadsfritt från gosta.torstensson@nejtilleu.se.
söndag 31 januari 2010
Rödgrönt säkerhetspolitiskt mysterium
Den militära alliansfriheten ska bestå slår de rödgröna partierna fast i sin försvars- och säkerhetspolitiska plattform.
- Jag är övertygad om alliansfrihetens fördelar. Den innebär bland annat att vi själva bestämmer inriktningen på vårt försvar, sade Socialdemokraternas Mona Sahlin när hon presenterade den rödgröna försvarsuppgörelsen
Om de rödgröna vinner valet kommer Sverige inte att ansöka om medlemskap i Nato. Men det nuvarande samarbetet med Nato inom ramen för Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och så kallade krishanteringsinsatser kommer att fortsätta. Dock med fler restriktioner, typ att samövningar med Nato på svensk mark som Loyal Arrow som hölls i Norrbotten inte kommer att accepteras.
Samtidigt utlovar de rödgröna en bred översyn av det svenska militära engagemanget i Afghanistan under Natos kommando. Resultatet kan bli att Sverige drar sig ur eller stannar.
- Vi har ingen rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet inte delar den syn vi och Miljöpartiet har i den här frågan, sade Mona Sahlin.
Den försvars- och säkerhetspolitik som de tre partierna har lycktas jämka samman ska vila på fyra fundament; förstärkt alliansfrihet, aktiv Östersjöpolitik, där inte minst Ryssland involveras, stärkt EU-samarbete och ett starkare FN.
Förra året beslutade riksdagen om en solidaritetsförklaring. Den innebär att Sverige inte ska vara passivt om ett EU-land eller ett nordiskt grannland angrips. Den svenska förklaringen ansluter till den del av EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, som handlar om att medlemsländerna ska ställa upp militärt för att hjälpa ett annat EU-land som utsätts för ett väpnat angrepp. De övriga medlemsstaterna är ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel” slås det fast i Lissabonfördraget [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. I en särskild solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. De rödgröna partierna står, enligt Mona Sahlin, bakom klausuler om ömsesidiga försvarsåtaganden.
- Vi står samlat bakom solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget och den utvidgade solidaritetsförklaringen som omfattar Norden, sade hon vid presentationen av de rödgrönas försvars- och säkerhetspolitik.
Hur solidaritetsförklaringarna, den svenska och de i Lissabonfördraget, går att förena med den svenska alliansfrihet som de rödgröna säger sig slå vakt om, är ett mysterium.
- Jag är övertygad om alliansfrihetens fördelar. Den innebär bland annat att vi själva bestämmer inriktningen på vårt försvar, sade Socialdemokraternas Mona Sahlin när hon presenterade den rödgröna försvarsuppgörelsen
Om de rödgröna vinner valet kommer Sverige inte att ansöka om medlemskap i Nato. Men det nuvarande samarbetet med Nato inom ramen för Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och så kallade krishanteringsinsatser kommer att fortsätta. Dock med fler restriktioner, typ att samövningar med Nato på svensk mark som Loyal Arrow som hölls i Norrbotten inte kommer att accepteras.
Samtidigt utlovar de rödgröna en bred översyn av det svenska militära engagemanget i Afghanistan under Natos kommando. Resultatet kan bli att Sverige drar sig ur eller stannar.
- Vi har ingen rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet inte delar den syn vi och Miljöpartiet har i den här frågan, sade Mona Sahlin.
Den försvars- och säkerhetspolitik som de tre partierna har lycktas jämka samman ska vila på fyra fundament; förstärkt alliansfrihet, aktiv Östersjöpolitik, där inte minst Ryssland involveras, stärkt EU-samarbete och ett starkare FN.
Förra året beslutade riksdagen om en solidaritetsförklaring. Den innebär att Sverige inte ska vara passivt om ett EU-land eller ett nordiskt grannland angrips. Den svenska förklaringen ansluter till den del av EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, som handlar om att medlemsländerna ska ställa upp militärt för att hjälpa ett annat EU-land som utsätts för ett väpnat angrepp. De övriga medlemsstaterna är ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel” slås det fast i Lissabonfördraget [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. I en särskild solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. De rödgröna partierna står, enligt Mona Sahlin, bakom klausuler om ömsesidiga försvarsåtaganden.
- Vi står samlat bakom solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget och den utvidgade solidaritetsförklaringen som omfattar Norden, sade hon vid presentationen av de rödgrönas försvars- och säkerhetspolitik.
Hur solidaritetsförklaringarna, den svenska och de i Lissabonfördraget, går att förena med den svenska alliansfrihet som de rödgröna säger sig slå vakt om, är ett mysterium.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
