Rödgrönt säkerhetspolitiskt mysterium

Den militära alliansfriheten ska bestå slår de rödgröna partierna fast i sin försvars- och säkerhetspolitiska plattform.
- Jag är övertygad om alliansfrihetens fördelar. Den innebär bland annat att vi själva bestämmer inriktningen på vårt försvar, sade Socialdemokraternas Mona Sahlin när hon presenterade den rödgröna försvarsuppgörelsen
Om de rödgröna vinner valet kommer Sverige inte att ansöka om medlemskap i Nato. Men det nuvarande samarbetet med Nato inom ramen för Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och så kallade krishanteringsinsatser kommer att fortsätta. Dock med fler restriktioner, typ att samövningar med Nato på svensk mark som Loyal Arrow som hölls i Norrbotten inte kommer att accepteras.
Samtidigt utlovar de rödgröna en bred översyn av det svenska militära engagemanget i Afghanistan under Natos kommando. Resultatet kan bli att Sverige drar sig ur eller stannar.
- Vi har ingen rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet inte delar den syn vi och Miljöpartiet har i den här frågan, sade Mona Sahlin.
Den försvars- och säkerhetspolitik som de tre partierna har lycktas jämka samman ska vila på fyra fundament; förstärkt alliansfrihet, aktiv Östersjöpolitik, där inte minst Ryssland involveras, stärkt EU-samarbete och ett starkare FN.
Förra året beslutade riksdagen om en solidaritetsförklaring. Den innebär att Sverige inte ska vara passivt om ett EU-land eller ett nordiskt grannland angrips. Den svenska förklaringen ansluter till den del av EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, som handlar om att medlemsländerna ska ställa upp militärt för att hjälpa ett annat EU-land som utsätts för ett väpnat angrepp. De övriga medlemsstaterna är ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel” slås det fast i Lissabonfördraget [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. I en särskild solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. De rödgröna partierna står, enligt Mona Sahlin, bakom klausuler om ömsesidiga försvarsåtaganden.
- Vi står samlat bakom solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget och den utvidgade solidaritetsförklaringen som omfattar Norden, sade hon vid presentationen av de rödgrönas försvars- och säkerhetspolitik.
Hur solidaritetsförklaringarna, den svenska och de i Lissabonfördraget, går att förena med den svenska alliansfrihet som de rödgröna säger sig slå vakt om, är ett mysterium.

Cecilia Malmström vill stärka Fästning Europa

Under EU-parlamentets utfrågning av Cecilia Malmström, nominerad som EU-kommissionär för inrikesfrågor med ansvar för frågor som rör EU:s polissamarbete, gränskontroll, säkerhetsfrågor och asyl och migration, framkom det att hon vill ha en överstatlig asyl- och invandringspolitik och lovade att göra allt för att stoppa illegal invandring.
Under förhöret i EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE), lade Malmström fram en omfattande lista över lagförslag och aktionsplaner, där de första ska komma redan under våren. Det blir förslag om invandring för säsongsarbetare och för experter. Och eftersom EU-parlamentet till följd av Lissabonfördraget får medbeslutanderätt över detta lagstiftningsområde utlovade hon ett nära samarbete med utskottet i dessa frågor.
De mest kritiska frågorna kom från sydeuropeiska parlamentariker som är oroliga för att EU-kommissionen ska börja driva en mer flyktingsliberal hållning med en svensk folkpartistisk kommissionär. Men deras oro är obefogad. Cecilia Malmström försäkrade att även hon vill stoppa illegal invandring och utlovade förslag om att stärka Frontex, EU:s gränsbevakningsmyndighet.
Det är Frontex, tillsammans med medlemsländernas kustbevakning, som försöker stoppa flyktingar från Nordafrika som försöker ta sig över Medelhavet till de olika medlemsländerna. Malmström lovade att Frontex ska få skaffa egna båtar och även kunna repatriera (deportera) flyktingar som inte fått asyl till ursprungslandet.
Att stärka Frontex betyder fler gränskontroller och mer övervakning. Med Cecilia Malmström som ansvarig kommissionär kommer EU att bygga vidare på Fästning Europa.

Europafacket diskuterar sämre villkor för utländska arbetare

För att motverka konsekvenserna av Lavaldomen och de andra antifackliga domarna som EU-domstolen levererat de senaste åren försöker Europafacket enas om ett gemensamt förslag för att försöka beveka EU-kommissionen att föreslå förändringar av EU:s så kallade utstationeringsdirektiv. Direktivet anger vilka villkor som ska gälla för arbetskraft som företag från ett EU-land tar med sig för att utföra tillfälliga arbeten i ett annat EU-land, så kallad utstationerad arbetskraft.
I Lavaldomen, och de efterföljande Rüffert- och Luxemburgdomarna, har EU-domstolen slagit fast att det enbart är vissa minimivillkor, typ minimilön, som ett utländskt företag måste uppfylla. Och om företag, till exempel ett lettiskt byggbolag, redan har ett kollektivavtal eller individuella anställningsavtal som motsvarar dessa minimivillkor får fackförbund i värdlandet inte kräva eller tillgripa stridsåtgärder för att tvinga fram ett inhemskt kollektivavtal.
I Europafacket diskuteras nu hur man ska hantera den uppkomna situationen. Det finns två linjer.
Den ena linjen, som bland annat Catelene Passchier, konfederal sekreterare i Europafacket, står för, förespråkar en kompromiss som EU-kommissionen kan tänkas godta. Den går ut på att minimivillkoren i utstationeringsdirektivets hårda kärna ska gälla under ett halvår, dvs. att det ska vara fritt fram att anställa utländska arbetare till sämre villkor. Först efter sex månader ska de utländska arbetarna ha samma villkor som de inhemska arbetarna. Då ska de inte längre betraktas som utstationerade.
Den andra linjen, som de svenska fackliga centralorganisationerna förespråkar, är att anställda ska ha samma villkor oavsett vilket land de kommer ifrån och att detta ska regleras i kollektivavtal mellan det gästande företaget och inhemska fackförbund.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är också ordförande i Europafacket.
- Det är en diskussion som pågår på tjänstemannanivå i Europafacket och den är långt ifrån avslutad. LO menar naturligtvis att utgångspunkten alltid måste vara likabehandling för utstationerad arbetskraft, säger hon till LO-tidningen.
Det oroväckande (och avslöjande) är att det inom Europafacket finns krafter som föreslår att låglönekonkurrensen inom EU ska sättas i system och att arbetsköparna ska erbjudas fria tyglar att under sex månader anställa utländska arbetare till sämre villkor.

Medlemskapet i EU bygger på en lögn

”Vårt system är annorlunda än i många andra EU-länder. Därför såg Sverige till att få garantier från EU-kommissionen i samband med att vi gick med i EU 1995 om att vi skulle kunna behålla vårt system och Sverige klargjorde skriftligt att det var en absolut förutsättning för vårt medlemskap”, påstod Dan Holke, chef för LO-TCO Rättsskydd och Elektrikerförbundet juridiska ombud i EU-domstolen, på LO-tidningens debattsida mitt under pågående konflikt i Vaxholm.
Frågan är varför varken Dan Holke, eller de två juridiska ombuden för Byggnads och Byggettan, inte någon gång under de två och ett halvt år som den rättsliga processen pågick i EU-domstolen hävdade att EU-domstolen inte hade befogenheter att pröva Vaxholmskonflikten eftersom Sverige hade fått ett undantag under medlemskapsförhandlingarna som fredade den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Svaret är enkelt. De visste mycket väl att det inte finns något undantag. Det enda som finns i medlemskapsavtalet är förklaring nummer 46, vilket enbart är en svensk åsiktsdeklaration utan något som helst juridiskt värde.
Hade Dan Holke och hans kollegor viftat med denna ensidiga förklaring under domstolsförhandlingen i Luxemburg, hade de förmodligen blivit utskrattade av de 27 EU-domarna.
Syftet med förklaring nummer 46 var att inför den svenska folkomröstningen vilseleda tillräckligt många socialdemokratiska väljare och fackföreningsmedlemmar. Och det lyckades. Under den sista veckan innan folkomröstningen i november 1994 gick omkring fem procent av de socialdemokratiska väljarna från nej-sidan över till ja-sidan. Det avgjorde hela folkomröstningen.
Därför är det ingen överdrift att konstatera att Sveriges medlemskap i EU bygger på en medveten lögn från EU-propagandisterna inom arbetarrörelsen.
Hur hade det gått i folkomröstningen för 15 år sedan om de svenska löntagarna känt till att EU-rättsliga principer om till fri rörlighet för marknadskrafterna står över den svenska modellen vad gäller kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder? Hade en majoritet röstat ja då? Aldrig i livet!