Baktankar från en rabulistisk unionsmotståndare

Vad vet Wanja Lunby-Wedin?

2012-02-02T08:08:00.000-08:00

”Genom att Sverige har fått igenom de krav som socialdemokraterna har ställt som en förutsättning för svenskt deltagande, är det rimligt att vi solidariskt medverkar i europakten.” Det säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande. Uttalandet är häpnadsväckande.
För det första, vad är det som Wanja Lundby-Wedin vet som vi inte får veta? Europakten, eller Merkozypakten, är ett mellanstatligt avtal mellan de 17 euroländerna som riksdagen har sekretessbelagt. På regeringens hemsida finns det bara ett ”Meddelande från euroområdets medlemsstater” som berättar att man färdigställt ”Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen” och att det kommer att undertecknas i
mars.
I meddelandet står det inte ett ord om vad detta fördrag, dvs. Merkozypakten, går ut på eller vilka villkor som gäller för icke-euroländer, typ Sverige, som frivilligt ansluter sig. Det enda vi vet är att moderatledaren Fredrik Reinfeldt på en presskonferens i Bryssel förklarade att finanspakten inte innebär en bakväg in i euron och att Sverige inte på något sätt skulle vara bundet av de krav som ställs på euroländerna, men skulle genom att medverka kunna vinna inflytande. Men det enda vi vinner är att Fredrik Reinfeldt (eller Stefan Löfven) ska få sola sig i Bryssel och mingla med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy en gång om året.
För det andra, och än mer häpnadsväckande, är att LO-ledaren uttalar stöd för en pakt som Europafacket (ETUC), där LO ingår som en av 84 medlemsorganisationer från 36 europeiska länder, kraftfullt fördömer.
"Det här fördraget kanske lugnar förbundskansler Merkels politiska vänner, men inte de miljontals arbetslösa, fattiga eller utsatta löntagarna i Europa, som väntar på beslutsamt stöd från EU:s institutioner. Det är därför som vi motsätter oss fördraget. Planer som återställer balanserade offentliga räkenskaper måste prioritera fråga om uthållig tillväxt. Åtstramning är det samma som att ta död på tillväxt och jobb”, säger Europafackets generalsekreterare Bernadette Ségol i ett pressmeddelande.
Vad, Wanja Lundby-Wedin, är det som gör att det är ”rimligt att vi solidariskt medverkar i europakten”? Varför ska vi frivilligt ikläda oss en finanspolitisk tvångströja som i vart fall för euroländernas del innebär fortlöpande åtstramningar och en avdemokratisering av den ekonomiska politiken? Och vem är det vi ska vara solidariska med, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och de andra EU-potentaterna eller de hundratusentals löntagare, arbetslösa, ungdomar och fackföreningsmedlemmar som protesterar mot EU:s krispolitik på gator och torg i Aten, Rom, Bryssel och så vidare?

Grekland tvingas strama åt än mer

2012-02-01T10:17:00.000-08:00

Efter beslutet om EU:s nya finanspolitiska fördrag, Merkozypakten, vänds nu blickarna åter mot Grekland, det land som är hårdast drabbat av eurokrisen. I veckan förhandlar Grekland parallellt, dels med privata långivare, som banker och försäkringsbolag (som skott sig på eurokrisen), om en nedskrivning av statsskulden, dels med den så kallade trojkan, EU-kommissionen, ECB och IMF, om nästa ”nödlån” till Grekland på 130 miljarder euro. Trojkan kräver att Grekland stramar åt ännu mer för att godkänna krislånet. Bland annat vill de att Grekland sänker minimilönen i privat sektor och sparar kraftigt på hälso-och försvarsområdet. (Det senare är anmärkningsvärt eftersom Lissabonfördraget, EU:s grundlag, kräver att medlemstaterna ska öka sina försvarsutgifter.)
I stället för att hjälpa till och lösa Greklands och andra krisande euroländers problem kommer Merkozypakten att förvärra dem, eftersom den stryper efterfrågan genom nedskärningar, lönesänkningar och andra åtstramningar. Trots (eller på grund av) stenhårda åtstramningar växte Greklands budgetunderskott med 0,8 procent till 21,6 miljarder euro 2011, visar färska siffror från regeringen i Aten. Samtidigt stiger arbetslösheten kraftigt. Enligt Eurostat står nu hela 19 procent i Grekland utan arbete.
Tyskland har föreslagit en radikal lösning på Greklands problem att uppfylla de krav på besparingar, privatiseringar och andra åtgärder som euroländerna ställt för att gå med på krislånen i Grekland; att utse en särskild budgetkommissionär i Bryssel som får vetorätt över den grekiska finanspolitiken.
Om inte Grekland styrdes av en tillfällig, icke-folkvald regering bestående av ”teknokrater” – experter, tjänstemän och ekonomer – med specifika uppdrag att genomföra många och på hemmaplan hårt kritiserade ekonomiska reformer för att pressa ned budgetunderskottet och statsskulden, så hade man kunna skriva att en sådan Brysselkommissionär kapar en suveräns regerings möjlighet att bedriva en självständig politik.
Vad ska lyfta den grekiska ekonomin ur träsket? På den frågan har Merkozypakten inget svar. Tvärtom. EU:s krispolitik är en nedåtgående spiral och euron är en del av, inte lösningen på Greklands problem.

”Gucci-Helle” entusiastisk EU-ordförande

2012-01-13T03:29:00.000-08:00

Danmark avlöste Polen som ordförandeland i EU vid årsskiftet. På årets första dag monterades små blå EU-flaggor på bussarna i Köpenhamn.
En av de stora frågorna i EU-maskineriet just nu är förhandlingarna om nästa långtidsbudget. Men den frågan riskerar att hamna i ett dödläge på grund av vårens presidentval i Frankrike. Samma franska öde kan drabba fler frågor som danskarna vill driva.
”Ni är ett litet utanförland, du är ny. Vi lyssnar inte på dig.” Så försökte Frankrikes president Nicolas Sarkozy tysta Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt (s) vid EU-toppmötet i december, rapporterar TT-Ritzau.
”Gucci-Helles” entusiasm för EU är stor. Hon är utexaminerad från College of Europe, som är ett slags planskola för EU-eliten, och hon har också varit EU-parlamentariker i Bryssel och Strasbourg.
Den danska regeringen – en koalition mellan Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti – har aviserat en önskan om att återigen folkomrösta om de danska undantagen när det gäller EU:s militära samarbete och inrikes- och rättspolitik.
Men med minimalt folkligt stöd för euron får den frågan vänta. Enligt en opinionsundersökning från november vill drygt 63 procent av danskarna behålla euroundantaget, medan knappt 26 procent vill avskaffa det.
Koalitionsregeringen vill likväl att Danmark ska bli medlem i euroländernas finanspakt, men tycker att paktens krav att varje land ska skriva in i grundlagen att budget ska hållas i balans ska mjukas upp och att det ska räcka med en budgetlag. Danmarks grundlag kan inte ändras utan ett nyval eller en folkomröstning.

Euron faller samman

2012-01-10T01:10:00.000-08:00

Analyschefen i norska Norcap Lars H. Mikelsen menar att euron förr eller senare faller samman. Han menar att det finns flera vägar ut ur valutaunionen, även om europeiska politiker ogärna prata om dem.
- Den politiska eliten forsätter med sina uttalanden om att ”euron måste räddas”, men måste den verkligen räddas, ställer sig Mikelsen frågande i en marknadsrapport.
Det krispaket som än så länge har presenterats är enligt honom inget annat än tortyr.
- Utan genomgripande strukturella förändringar, är det bara
en tidsfråga innan vi hamnar i samma situation igen, säger Mikelsen till dn.no.
Problemet är enligt honom att de strukturella förändringar som behövs är förenade med att ett antal länder måste ge upp sin suveränitet och att de mest drabbade länderna fortfarande måste genomgå en lång och smärtsam omstrukturering. Båda dessa faktorer talar för att samarbetet
småningom kommer att falla.
Europrojektet kommer förmodligen brytas upp och politiker måste arbeta aktivt för en smart och kontrollerad avveckling. Men förarbetet måste hållas hemligt och förnekas av officiella källor, skriver han i sin rapport, enligt dn.no.
Men innan dessa kommer nya räddningsförsök - som enligt Lars H. Mikelsen bara är ett sätt att skjuta upp problemet.

EU bygger murar mot resten av världen

2012-01-09T06:46:00.000-08:00

Människor på flykt undan krig och nöd avvisas vid EU:s yttre gränser och medlemsländernas möjlighet att föra en asylpolitik grundad på respekt för de mänskliga rättigheterna begränsas.
Invandringen till Sverige ligger fortfarande på en hög nivå. Men antalet flyktingar har halverats de senaste åren – i stället är det EU-medborgare från främst Polen och Rumänien som står för den största ökningen, visar ny statistik.
Under 2011 beviljade Migrationsverket 93.050 permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd. Det är en liten ökning i jämförelse med 2010, även om antalet inte når upp till de 98 .644 tillstånd som beviljades rekordåret 2009.
- Invandringen ligger på en stabilt högre nivå nu än för tio år sedan, säger Migrationsverkets informationschef Johan Rahm.
Däremot har invandrargrupperna förändrats.
Flyktinginvandringen nådde toppnoteringar 2006 och 2007, då invandringen från Irak var stor och då den tillfälliga asyllagen gav många tidigare papperslösa uppehållstillstånd.
Sedan dess har flyktinginvandringen halverats även om den nu långsamt stiger igen med ett par hundra per år. Förra året fick 12 . 726 asylsökande stanna.
Men i gengäld har antalet EU-medborgare som fått permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd stigit med nästan 5 .000 till 23.226. Ökningen gäller främst polska medborgare, från 3.875 till 5.062.

Tyskland och Frankrike styr EU

2012-01-04T01:13:00.000-08:00

Dagen före EU-toppmötet i Bryssel i december skickade Tyskland och Frankrike ett brev till övriga där de förklarar att EU:s fördrag måste ändras för att euron ska kunna räddas.
Angela Merkel och Nicolas Sarkozy – ”Merkozy” - vill att medlemsländerna ska ha en ”gyllene regel” rörande budgetbalans och utgiftstak i sina respektive grundlagar. Sedan ska EU-domstolen i Luxemburg få rätt att kontrollera att regeln införts på rätt sätt.
Tyskland och Frankrike vill också ha fördjupat samarbete kring ekonomisk politik inom flera områden. Det handlar bland annat om gemensamma bolagsskatter, transaktionsskatt, nya regler för finansmarknaderna och gemensam arbetsmarknad.
Euroländer med mer än 3 procents budgetunderskott ska drabbas av ”automatiska sanktioner”, om inte en kvalificerad majoritet av eurogruppen säger nej. Det ska inte heller krävas enhällighet för att ett krisande euroland ska få hjälp ur den så kallade räddningsfonden.
”Merkozy” vill i första hand att allt detta ska föras in i EU:s fördrag. Om det inte är möjligt föreslår de att euroländerna bildar en förtrupp som andra kan ansluta sig till efterhand.
Det vi ser är ett politiskt maktspel där EU:s verkliga ledning, Tyskland och Frankrike, nu genomför det man tidigare inte klarade. EU förvandlas till en ekonomisk union, där de tyska och franska regeringarna, får samma makt över de övriga medlemsstaternas budgetar som USA:s regering har över de federala delstaterna.

Ashton ska tala för alla EU-stater i FN

2011-06-01T08:16:00.000-07:00

EU ska enligt Lissabonfördraget samordna sitt uppträdande i internationella organisationer och konferenser för utrikes- och säkerhetspolitik. Samordningen sköts av Catherine Ashton, EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Hon är även chef Europeiska unionens utrikestjänst (EEAS) och EU:s 136 delegationer runtom i världen.
EU har observatörsstatus i FN och har en delegation vid FN-högkvarteret i New York sedan 1974. EU beslutar varje år om gemensamma prioriteringar för arbetet i FN:s generalförsamling. EU-ländernas representanter ska agera samordnat och rösta gemensamt i FN:s generalförsamling.
EU-länder som sitter i FN:s säkerhetsråd ska enligt Lissabonfördraget samråda med varandra och informera övriga EU-länder och EU-utrikesministern. De ska hävda EU:s ståndpunkter och intressen så länge det inte påverkar deras ansvar gentemot FN.
EU har fram tills nu endast haft observatörsstatus i FN:s generalförsamling, och EU-tjänstemännen har blivit tvungna att sitta i utkanten av salen, jämte representanter från exempelvis Röda Korset, Vatikanen och Arabförbundet.
Men efter ett halvår av lobbande blir EU nu ett slags superobservatör i FN. EU får nästan samma rättigheter som en suverän stat. Bland dessa finns rätten att föreslå FN-resolutioner, lägga ändringsförslag och göra genmäle på andras inlägg. Men EU får ingen rösträtt.
- Resolutionen kommer göra det möjligt för EU:s representanter att i framtiden föreslå och tala för EU:s positioner, såsom dess medlemsstater kommit överens om, inom FN, säger EU:s utrikeschef Catherine Ashton i ett pressmeddelande.

Kollektivavtal strider mot EU-rätten

2011-05-15T12:25:00.000-07:00

I fyra av tio privata företag inom hemtjänstvalet, LOV, saknas kollektivavtal, visar tidningen Kommunalarbetarens granskning.
Sammanlagt finns 688 olika företag verksamma i de 61 LOV-kommunerna som besvarat Kommunalarbetarens enkät. Det saknas avtal i 272 företag, det motsvarar 40 procent.
Kommunerna tolkar lagen om valfrihetssystem olika, om det är tillåtet att kräva kollektivavtalsliknande villkor.
Konkurrensverket (som i mångt och mycket fungerar som EU-kommissionens förlängda arm i Sverige) bekräftar att rättsläget är oklart.
- Det strider mot de grundläggande principerna att kräva att företagen ska följa kollektivavtal fullt ut. Det är däremot möjligt att i viss mån hänvisa till villkor från kollektivavtal. Men en djupare utredning om det här vore bra, säger Charlotta Frenander, jurist vid Konkurrensverket.
Exempel på villkor som det kan gå att ställa krav om, enligt Frenander, är arbetstid, semester och minimilön.
I Nacka, utanför Stockholm, har facket sedan början av 90-talet fått höra att ordet kollektivavtal är bannlyst.
- Det strider mot EU-rätten, säger kommunjuristen i Nacka, Helena Meier, till Kommunalarbetaren.

Stora olikheter inom eurozonen

2011-04-09T00:45:00.001-07:00

Europeiska centralbanken, ECB, i tyska Frankfurt har höjt sin styrränta till 1,25 procent - trots eurokrisen.
På presskonferensen efter räntebeslutet upprepade ECB-chefen Jean-Claude Trichet gång på gång det som är ECB:s huvuduppgift: "Vi ska leverera prisstabilitet." Enligt Lissabonfördraget ska ECB alltid sätta inflationsbekämpningen först. Hur hög arbetslösheten än är ska ECB enligt EU:s grundlag alltid höja räntan, dämpa tillväxten och öka arbetslösheten om prisstabilitetsmålet är hotat.
De 17 länder som ingår i eurozonen har mycket olika ekonomisk utveckling. Olikheterna i euroländernas ekonomier visas av en rapport från Credit Suisse. När ekonomer räknar ut en passande ränta för olika länder ser man tydligt skillnaden.
Krisländerna Spanien, Portugal, Irland och Grekland svarar för 17 procent av eurozonens BNP. De skulle behöva en styrränta på minus 4,6 procent.
Tyskland, som svarar för en tredjedel av eurozonens BNP skulle ha en styrränta på 4,5 procent.
Däremellan ligger ECB:s styrränta på 1,25 procent och fortsatta höjningar stundar för att länder som framför allt Tyskland inte ska bli överhettade. I andra länder i eurozonens södra och västra periferi riskerar räntehöjningarna att förvärra den redan djupa finansiella och ekonomiska krisen.
EU:s valutaunion är lika begåvat som att stoppa ena handen i en hink med iskallt vatten och den andra i en hink med kokhett vatten och hävda att det i genomsnitt är lagom temperatur.

EU-kommissionen riktar dråpslag mot idrottsrörelsen

2011-04-01T09:22:00.001-07:00

I dag är hela den svenska ideella sektorn, till exempel idrottsrörelsen, undantagen från moms. Det strider mot EU:s momsdirektiv och Sverige riskerar att hamna inför rätta i EU-domstolen.
I januari i år föreslog regeringen en kompromiss för EU-kommissionen som innebar att föreningar som omsätter mindre än en miljon kronor ska slippa redovisa moms. EU-kommissionen har nu beslutat att avslå regeringens ansökan om ett svenskt undantag från EU:s lagstiftning.
Hundratusentals idrottande barn kan få högre medlemsavgifter om EU tvingar Sverige att momsbelägga föreningar.
- Jag tror att det kan slå hårt mot familjer med svag ekonomi, säger Karin Mattsson Weijber, ordförande för Riksidrottsförbundet.
Hon är förvånad och besviken över beskedet att EU vill stoppa Sveriges undantag från momsplikt för ideella föreningar. Det innebär att idrottens inkomster från försäljning , reklam sponsorintäkter och andra finansiella poster skulle momsbeläggas.
Det är inte bara idrottsrörelsen som drabbas. EU-kommissionens slag kommer träffa alla ideella föreningar såsom förutom idrottsklubbar, kulturföreningar, trossamfund och biståndsorganisationer.
Enligt uppgift från finansdepartementet finns det, mycket ungefärligt, 120.000 ideella föreningar i Sverige.
- Föreningslivet spelar en oerhört stor roll för samhället och för att det ska fungera. Det kan inte vara ett samhällsintresse att föreningarna ska ägna kvällarna åt momsregistrering, säger finansminister Anders Borg (m).
Finansdepartementet ska nu ta kontakt med andra EU-länder, i första hand Finland, Danmark, Holland och Österrike, som har fått liknande klagomål från EU-kommissionen. Tanken är att länderna ska driva en gemensam kampanj för att få kommissionen att ändra sig. Anders Borg säger sig vara beredd att processa i EU-domstolen för att få behålla de svenska momsreglerna.
"Både staten och idrottens ska nog förbereda sig på att förlora den matchen", kommenterar Svenska Dagbladets sportchef Ola Billger.

EU i tvivelaktiga affär med Centralasien

2011-03-31T01:05:00.000-07:00

Samtidigt som revolterna i Nordafrika satt ljuset på EU:s olje- och gasaffärer med envåldshärskare i unionens södra utkanter, inte minst Libyen, sluter EU nya avtal med diktaturer i den resursrika och alltmer strategiskt viktiga region som går under namnet Centralasien.
Nyligen var Kirgizistans president Roza Ountbajeva i Bryssel för att diskutera gasleveranser med EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
Barroso har på senare tid också träffat ledarna för Uzbekistan, Kazakstan och Turkmenistan, länder med gas och olja och ungefär lika dåligt rykte vad gäller bristen på demokrati och mänskliga rättigheter som de av EU länge understödda regimerna i Nordafrika.
I Uzbekistan, där det utövas en statligt sanktionerad tortyr, förföljs både politiska och religiösa aktivister förföljs. Situationen i Turkmenistan och Kazakstan brukar beskrivas som något bättre, men där presidenterna likafullt utövar sin makt enväldigt.
EU vill göra sig mindre beroende av Ryssland och Mellanöstern. Turkmenistan sitter på världens fjärde största reserver av naturgas och Kazakstan har stora oljereserver, medan Uzbekistans ekonomi är en av de snabbast växande i världen.

Norska fack kräver kollektivavtal

2011-03-27T09:45:00.001-07:00

Flera fall av grov social dumpning har avslöjats i Norge. Nu tar norska facket upp kampen med EU om vilka krav som kan ställas när offentliga tjänster ska utsättas för konkurrens.
Norska LO har sedan länge krävt att det ska finna kollektivavtal på företag som deltar i offentlig upphandling. I vissa kommuner, som till exempel vänsterstyrda Trondheim, har man framgångsrikt drivit detta krav. Och där har flera verksamheter kommunaliserats igen.
Däremot sade den borgerliga majoriteten i Oslo byråd nyligen nej med hänvisning till att kravet skulle strida mot EU:s regelverk, som Norge genom EES-avtalet är bundet till.
Men Fagforbundet, Norges största fackförbund med huvudsakligen offentligt anställda, tänker inte vika sig för EU.
- Vi fortsätter att driva det här kravet. det handlar om politisk vilja. Jag begriper inte hur politiker kan tro att människor med osäkra anställningskontrakt, låg lön och dåliga arbetsvillkor ska kunna utveckla kvaliteten i de offentliga tjänsterna, säger Stein Guldbrandsen på Fagforbundet.
Dessutom påpekar Fagforbundet och LO att Norge är bundet av ILO:s konvention 94 om sociala villkor vid offentlig upphandling.
- Med konventionen i ryggen kan man hänvisa till vilka avtal som är normala för området och kräva att de efterlevs, säger Stein Guldbrandsen.
Men även här ställer EU:s regelverk till det. Den norska rödgröna regeringen står bakom ILO 94, men har fått bakläxa av EES-avtalets övervakningsmyndighet ESA. ESA hävdar att innehållet i ILO-konventionen står i strid med EU:s konkurrensregler och hotar med att ställa Norge till svars inför den så kallade Eftadomstolen. (ESA och Eftadomstolen kan beskrivas som EU-kommissionens och EU-domstolens förlängda arm i EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein.)

EU splittrat om Libyen

2011-03-21T04:05:00.000-07:00

FN:s Libyenbeslut och Natostaternas efterföljande intervention mot Libyen visar på öppen splittring mellan EU:s stormakter. Frankrike och Storbritannien har energiskt drivit på för FN-beslut om flygförbud över och bombningar av Libyen och fick till sist med sig USA. Men Tyskland har spjärnat emot och lade tillsammans med Ryssland och Kina ned sin röst vid omröstningen i säkerhetsrådet.
Det är inte första gången EU splittras vid dramatiska händelser i omvärlden. I uppmarschen till Irakkriget 2003 slöt Storbritannien upp bakom USA, medan Frankrike och Tyskland tillsammans med Ryssland motsatte sig en invasion i Irak.
Sedan dess har EU ägnat mycket tid och kraft åt att utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för att EU ska kunna stå starkare på världsscenen. Efter Irakbråket enades Storbritannien, Frankrike och Tyskland om att stärka EU:s militära muskler. Med Lissabonfördraget fick EU i december 2009 sin första "utrikesminister", Catherine Aston.
Men när de dramatiska händelserna i Nordafrika bröt ut agerade medlemsländerna som vanligt på egen hand.
Det senaste EU-toppmötet kunde inte enas om vad som krävdes för att stoppa Gaddafis framfart i Libyen. I stället för att samla EU kring en gemensam linje fick EU-utrikesministern Catherine Ashton och EU-presidenten Herman van Rompuy nöja sig med att "välkomna" FN-resolutionen och lova att EU står redo att tillämpa den.
Återigen har EU visade sig oförmöget som säkerhetspolitisk allians. Trots allt tal om en gemensam europeisk utrikespolitik är det i USA som de avgörande besluten fattas.
Ett nytt EU-toppmötet denna vecka ska diskutera Libyen och "fatta de nödvändiga besluten". Det ser ut att bli en intressant diskussion.

Fackliga rättigheter ska kokas till mos

2011-03-12T06:33:00.000-08:00

"Antas förslaget går den svenska modellen med fria och ansvarstagande arbetsmarknadsparter och samförstånd mellan fack och arbetsgivare förlorad", framhåller LO, TCO och Saco i ett gemensamt upprop mot EU-kommissionens förslag som kommer att tvinga medlemsländerna, framför allt euroländerna, att decentralisera alla kollektivavtalsförhandlingar. Lönerna ska alltså enbart fastställas lokalt. EU ska kunna beordra medlemsregeringarna att korrigera "för höga" löneavtal. Tanken är att den europeiska konkurrenskraften ska stärkas genom lägre löner, konstaterar LO, TCO och Saco.
Det är naturligtvis bra att ledarna för de fackliga centralorganisationerna tar ställning mot ökad centralstyrning av den ekonomiska politiken i EU. Men vad de inte tycks inse är att EU-kommissionens antifackliga förslag inte är någon tillfällighet.
Med en valutaunion kan ekonomiska spänningar inte längre tas ut genom valutapolitiken. När växelkursen inte längre kan vara flexibel kommer det att uppstå en stark press på ökad flexibilitet i lönebildningen och på arbetsmarknaden.
Industrins ekonomiska råd - en rådgivande ekonomgrupp för industriavtalet - uttryckte det så här i sin analys inför avtalsrörelsen 2001: "Den uppenbara effekten vid ett svenska medlemskap i EMU är att det krävs större flexibilitet i lönebildningen och på arbetsmarknaden när automatiska växelkursförändringar inte längre utgör den stabiliserande mekanismen. " (Ekonomisk Debatt, nr 2 2000)
Kort sagt; när inte längre växelkursen kan vara flexibel kommer löntagarna att tvingas bli det. Lönebildningen måste decentraliseras och mjukas upp. Arbetsmarknaden måste avregleras, det gäller speciellt reglerna för konflikt- och arbetsrätt. Socialförsäkringarna måste bli mer individuella. Skatter måste sänkas och privatiseringarna ökas.
"EMU är en tryckkokare utan pysventil. Fackliga och sociala rättigheter ska kokas mjuka - eller till mos." Så lyder en metafor i tysk EMU-debatt. Den gjordes allmänt känd av Hans Tietmeyer, tidigare chef för tyska Bundesbank.
När valutan inte längre får vara flexibel, så tvingas folket att bli det. Det är själva meningen med föreningen. När ska ledningen för LO, TCO och Saco inse detta och ompröva inställningen till det antifackliga och högerpolitiska EU-projektet.

EU attackerar löntagarna

2011-02-27T02:53:00.001-08:00

Inom EU håller, i eurokrisen kölvatten, en norm på att etableras som ger överstatliga aktörer som EU-kommissionen och Europeiska Centralbanken (ECB) mandat att överpröva lönebildningen och begränsa utrymmet för arbetsmarknadens parter i medlemsstaterna. Kravet på sänkta minimilöner i Irland är bara ett exempel på hur fack och anställda körs över genom extremt brutala villkor i olika så kallade räddningspaket från EU (och IMF).
I det nya EU-systemet för budgetövervakning – den europeiska terminen – har EU-kommissionen redan visat sin ambition att försöka ta kontrollen över löner och arbetsvillkor i medlemsstaterna. I en första analys betonades att länder med bytesbalansunderskott måste försämra anställningstryggheten för tillsvidareanställda och se över möjligheterna att sänka arbetslöshetsersättningarna.
I reformeringen av den ekonomiska styrningen inom EU har kommissionen föreslagit att ett system för kontroll av makroekonomiska obalanser ska komplettera stabilitetspakten. Kommissionen ska följa hur indikatorer relaterade till konkurrenskraft – såsom priser och löner – utvecklas i EU-länderna. Förslaget ger kommissionen möjlighet att blanda sig i den nationella lönebildningen och ifrågasätta löneökningar som den tycker är för stora. Eftersom kommissionens anvisningar knyts till sanktionshot och endast kan stoppas av en kvalificerad majoritet i ministerrådet blir maktspråket gentemot arbetsmarknadens parter starkt.
Utvecklingen är en logisk konsekvens av EU:s valutaunion. När inte en nationell valuta eller penningpolitik kan fungera som stötdämpare vid ekonomiska kriser, måste arbetsmarknaden vara flexibel. Löntagarna tvingas betala för valutaunionens misslyckanden via dumpade löner och försämrade anställnings- och pensionsvillkor.

EU:s människorättsliga dubbelmoral

2011-02-09T01:56:00.000-08:00

EU-kommissionen ville hemlighålla ett möte med Uzbekistans president Islam Karimov som betraktas som en av världens främsta envåldshärskare. Karimov styr landet med diktatoriska medel och hans regim förtrycker oliktänkande.
Uzbekistan är en kustlös stat i Centralasien som gränsar till Kazakstan, Turkmenistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Afghanistan. 1991 förklarade Islam Karimov, som var ledare för högsta sovjet i Uzbekiska SSR, landet självständigt och den 8 december 1991 erkändes självständighetsförklaringen. Karimov vann presidentvalet samma månad med 86 procent av rösterna. Efter fuskvalet tvingades flera oppositionella ledare i exil. 2007 omvaldes Karimov som president för ytterligare en åttaårsperiod, officiellt med 90,77 procent av rösterna.
Den 24 januari var Islam Karimov inbjuden till Bryssel för att möta bland andra EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
Flera människorättsorganisationer protesterade mot inbjudan av Karimov som de menar demaskerar EU:s dubbelmoral vad gäller människorättsfrågor.
"EU har dragit skam och vanära över sig genom detta möte och på det sätt det har hanterats", säger Sasja Koulaeva från Internationella federationen för mänskliga rättigheter, FIDH, till nyhetsbyrån IPS.
Efter mötet med Karimov sade Barroso i ett pressmeddelande att den uzbekiske presidenten uttryckt sitt engagemang för att "fördjupa de demokratiska reformerna i Uzbekistan".

Frankrike har haft nära relationer med diktaturen i Tunisien

2011-02-03T11:41:00.000-08:00

Tunisien, där en folklig revolt tvingat bort landets diktator Ben Ali från makten, har starka militära, ekonomiska och politiska kopplingar till den tidigare kolonialmakten Frankrike.
Frankrike är Tunisiens främsta handelspartner och 1.250 franska företag utgör kärnan i landets ekonomi, rapporterar nyhetsbyrån IPS.
Dessa företag omfattar allt från textil- och klädindustri till mikroelektronik, bilar, flygteknik och tjänstesektorn. Enligt officiell statistik uppgick de franska investeringarna i Tunisien till 140 miljarder euro 2009, motsvarande över 1.200 miljarder kronor.
Under lång tid odlade Frankrike nära relationer med Ben Ali. En lång rad presidenter – Mitterrand, Chirac och Sarkozy – har behandlat honom som en nära politisk vän och allierad. Det senaste statsbesöket skedde i april 2008, då Nicolas Sarkozy besökte Tunis. Då förklarade den franske presidenten att "frihetens områden växer" i Tunisien och han klappade uppskattande om Ben Ali.
Veckotidningen Le Canard enchainé avslöjar att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie så sent som i mellandagarna 2010, när de folkliga protesterna mot Ben Ali redan inletts, firade semester i Tunisien tillsammans med sin sambo Patrick Ollier, även han minister. Och för att ta sig från Tunis till semesterorten lånade paret privatjet av affärsmannen Aziz Miled, som tillhör kretsarna kring Ben Ali som affärspartner till diktatorns svåger.
Några dagar innan Ben Alis fall väckte Michèle Alliot-Marie uppseende med ett förslag om att bistå hans regim med "att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor".
Först när Ben Ali tvingats i landsflykt uttryckte Paris stöd för kraven på demokrati i Tunisien.
Frankrike har, tillsammans med de likaledes forna kolonialmakterna Spanien och Italien, haft stort inflytande över EU:s politik för Nordafrika. En politik som har inneburit att blunda för bristande demokrati för att Nordafrikas auktoritära regimer setts som viktiga för att tillvara EU-ländernas neokoloniala ekonomiska och politiska intressen och som gränsvakter kring Fästning Europa för att stoppa migrationsströmmarna över Medelhavet.

Senkommet EU kräver demokrati i Egypten

2011-02-02T01:24:00.001-08:00

Efter en vecka av vankelmod och disparata reaktioner från olika EU-länder när den folkliga protestvågen eskalerat har EU:s utrikesministrar förmått komma fram till ett ställningstagande om Egypten.
EU:s undfallande hållning gentemot arabvärldens auktoritära regimer (för att inte tala om Israel) har pågått länge. I EU:s associeringsavtal med länderna i Nordafrika och Mellanöstern står skrivet att kränkningar av mänskliga rättigheter är grund för uppsägning av avtalet. Ett påtryckningsmedel som EU aldrig har använt.
Bakom revolten i Egypten finns ett allmänt missnöje med Mubaraks regim. Folk är trötta på polisbrutalitet, kontrollerad media, försämrade levnadsförhållanden och på det undantagstillstånd som varat i 30 år nu.
EU-länderna har sedan länge ett djupt samarbete med den förhatliga Mubarakregimen. Egypten kommer bara under de två närmsta åren att få över 4 miljarder euro i ekonomisk assistans från EU.
EU:s utrikeschef Catherine Ashton säger att EU kommer att samarbeta med Egypten, oavsett vad den närmaste politiska framtiden i Egypten blir.
- Det måste skapas en öppen dialog. EU har samarbetat med Egypten under flera år och vi kommer att fortsätta finnas där för Egypten för att bygga en demokrati, sade Ashton efter ett möte med EU-ländernas utrikesministrar i Bryssel den 31 januari.
EU:s utrikesministrar antog på mötet en resolution som kräver att den egyptiska ledningen friger de människor som fängslats under oroligheterna, stoppar allt våld och att Mubarak inleder dialog med oppositionspolitiker och intresseorganisationer i landet. EU vill också att man bereder väg för en demokratisering av landets politiska system genom att se till att fria och rättvisa val kan hållas snarast.
Kostnaden för krav på politiska reformer är låg när regimen är på fallrepet.

Ställ krav på ett socialt protokoll

2011-01-24T01:18:00.000-08:00

LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin presenterade i sitt öppningstal på LO-kongressen i månadsskiftet maj/juni 2008 en strategi för att bekämpa Lavaldomens antifackliga konsekvenser. En del var ”att tillsammans med våra europeiska fackliga kamrater driva på för ett socialt protokoll kopplat till fördraget. Ett protokoll där medlemsstaternas regeringar tydligt deklarerar att de fackliga rättigheterna aldrig kan underordnas den fria rörligheten”.
På LO-kongressen talade också John Monks, generalsekreterare för Europafacket [ETUC]. Han bekräftade att Europafacket vill att ”en social skyddsparagraf ska läggas till som ett protokoll till de europeiska fördragen” som ”ska slå fast att grundläggande rättigheter väger tyngre än marknaden”. Men precis som Wanja Lundby-Wedin, som även är ordförande för ETUC, ville han att Lissabonfördraget först skulle först drivas igenom ”eftersom det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser att få ett sådant protokoll är större när det nya Lissabonfördraget ratificerats”. Det sociala protokollet ”måste sedan antas så snart det är dags att se över” Lissabonfördraget.
Nu är det dags. På EU-toppmötet i december beslutade de 27 medlemsländernas stats- och regeringschefer enhälligt att genomföra en ”begränsad förändring av fördraget” för att inrätta en permanent krisfond för euroländer som råkar i ekonomisk kris, European Stability Mechanism [ESM].
I EU-fördragets artikel 48 har det införts möjligheter till ”förenklade ändringsförfaranden”. Europeiska rådet får anta ett beslut om fördragsändring med enhällighet. ”Detta beslut träder i kraft först sedan det har godkänts av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.” Varje medlemsland har alltså vetorätt. Det ger ett utmärkt tillfälle att kräva ett socialt protokoll som villkor för att godkänna den föreslagna fördragsändringen.
Europafacket har utarbetat ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder [fritt översatt]: ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”
Desto mer angeläget att kräva ett socialt protokoll eftersom Lissabonfördraget inte alls [föga förvånande] motsvarat de förhoppningar som Wanja Lundby-Wedin och John Monks gav uttryck för när de argumenterade emot kraven från bland annat Byggnads och Transport om att villkora riksdagens godkännandet av Lissabonfördraget med att Sverige först måste säkerställa garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen som neutraliserar de antifackliga effekterna av Lavaldomen.

Frihandelsavtal kan slå mot aidssjuka

2011-01-16T14:58:00.000-08:00

Hälsoorganisationer oroar sig för att det planerade frihandelsavtalet mellan EU och Indien hotar tillgången till mediciner för hundratusentals aidspatienter i utvecklingsländer som är beroende av indisktillverkade generiska mediciner, det vill säga billiga kopior på dyra, patenterade läkemedel.
De indiska tillverkarna får licens för medicinerna förhållandevis billigt, men förbinder sig i gengäld att inte sälja kopiorna i Europa, för att inte konkurrera med orginalpreparatet. De säljs på den indiska marknaden och till andra länder i tredje världen. På detta sätt har Indien blivit "fattiga länders apotek" enligt hjälporganisationen Läkare utan gränser.
Indiska medier har publicerat uppgifter från handelsförhandlingarna som visar att EU vill ge de europeiska läkemedelsbolagen rätten att hemlighålla alla data om ett läkemedel som testresultat och effektivitet under hela patenttiden.
Det betyder att läkemedelsproducenter i Indien måste vänta på att patentet ska gå ut, eller själva bekosta dyra kliniska tester. De kan inte längre använda testresultaten från de europeiska företag som tillverkade orginalpreparatet.
EU försöker också förlänga patentskyddet, som i dag är på 20 år.
Läkare utan gränser larmar nu om att de nya reglerna kraftigt begränsar möjligheterna för Indien att tillverka billiga mediciner.
- Vi uppmanar den indiska premiärministern att stå emot EU och försvara Indiens roll som apotek för utvecklingsländerna, säger Unni Karunakara, Läkare utan gränsers internationella ordförande.

Dansk statsminister inför rätta för Lissabonfördraget

2011-01-12T10:19:00.000-08:00

Danmarks Högsta domstol har givit 35 danska medborgare rätt att dra statsminister Lars Lökke Rasmussen inför rätta för att folketinget godkände EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, utan folkomröstning.
I april 2008 godkände det danska parlamentet, folketinget, Lissabonfördraget utan folkomröstning. Därefter stämde 35 personer statsminister Lars Lökke Rasmussen för brott mot grundlagen. De hävdar att regeringen brutit mot den danska grundlagens paragraf 20.2 genom att ratificera Lissabonfördraget utan att vare sig 5/6-majoritet i folketinget eller en majoritet i en folkomröstning.
Lissabonfördraget innebär en massiv förskjutning av den politiska makten från medlemsländernas parlament till EU:s överstatliga institutioner och att de befolkningsmässigt stora medlemsländerna får mycket större inflytande på de mindre medlemsländernas, såsom Danmarks, bekostnad.
I första instans fick inte de 35 medborgarna rätt men de överklagade till Högsta domstolen som anser att frågan om ett eventuellt grundlagsbrott är av "allmän och genomgripande betydelse" och ger klartecken för en rättslig process. Gruppen kommer nu att begära prövning i domstol om Danmarks godkännande av Lissabonfördraget var lagligt eller inte.
De 35 medborgarnas juridiska ombud, professor Ole Krarup, tidigare EU-parlamentariker för Folkebevaegelsen mod EU, kommenterar:
"Detta är en mycket viktig signal till regeringen och folketinget om att grundlagen måste respekteras, och det är en seger för demokratin."

En euroanhängares offentliga avbön

2011-01-03T11:00:00.001-08:00

I dagstidningen Örnsköldsviks Allehanda har Johan Ingerö, som idag titulerar sig som konsult och fri skribent, under rubriken "Eurokampanjen är ett plågsamt minne" gjort offentlig avbön för sitt engagemang för ja-sidan inför EMU-folkomröstningen 2003. I en lika avslöjande som hedervärd krönika skriver han att den kampanjen är det han mest skäms för under sin nästan tioåriga sejour i partipolitiken:
"Jag var vid den här tiden anställd av Liberala ungdomsförbundet, och därför heltidsengagerad på ja-sidan. Ändå har jag inget egentligt minne av att vi pratade politik. I stället sprang vi omkring och delade ut badbollar, kepsar, nyckelband och gud minns vad mer med käcka "Ja Till Euron"-budskap på. Våra affischer täckte varenda reklampelare i landet. Vi lade mer pengar på mazariner med euro-loggor än vad den luspanka nej-kampanjen spenderade totalt.
Nej-sidan hade däremot något annat, nämligen argument. Medan vi kvittrade om euron som ett "fredsprojekt" (som om danska trupper stod redo för strid på Öresundsbrons västra sida) presenterade motståndarna en lång rad kunniga och seriösa ekonomer som varnade för europrojektet.
Vi rapade upp färdigtuggade argument, men saknade i de flesta fall grepp om sakfrågan. [...]
Men sommaren var het, och kampanjtempot närmast febrigt. Dessutom hade vi som sagt obegränsat med pengar. Folk anställdes till och med för att chatta om euron på Internet, alltmedan oavlönade Nej-kampanjare häftade upp A4-papper på kommunala anslagstavlor. Och där pengarna rann in rann både vett och intellekt ut. Under dessa månader kom Sverige mycket nära politisk psykos.
Jag skäms för min inblandning i den där kampanjen, och jag hoppas att de som betalade kalaset i dag skäms lite, de med."
Kommentarer överflödiga.

EU ökar makten över medlemsländerna

2010-12-24T00:57:00.000-08:00

EU:s valutaunion är i djup kris. Flera medlemsländer som Grekland, Irland och Portugal har stora problem med statsfinanserna och räntespekulation mot deras finansiering av skulderna. För att undvika nya akuta kriser vill EU öka makten över medlemsländernas ekonomiska politik.
På EU-toppmötet i förra veckan beslutade stats- och regeringscheferna att inrätta en permanent krisfond för euroländer som råkar i ekonomisk kris, European Stability Mechanism (ESM). Hur den ska se ut och hur mycket pengar den ska ha ska finansministrarna arbeta vidare med fram till i mars 2011.
För att inrätta en permanent krisfond måste en ändring göras EU:s fördrag. EUF-fördragets artikel 136 ska lyda enligt följande:
”De medlemsstater som har euron som valuta får inrätta en stabilitetsmekanism som ska aktiveras om det är oundgängligt för att trygga hela euroområdets stabilitet. Beviljande av erforderligt finansiellt stöd enligt mekanismen kommer att vara föremål för strikta villkor.”
EU-ledarna försöker undvika demokratisk debatt och folkomröstningar i medlemsländerna genom att utnyttja Lissabonfördragets möjligheter till "förenklade ändringsförfaranden".
EU-kommissionen, EU-parlamentet och Europeiska centralbanken (ECB)ska yttra sig över fördragsändringen, sedan ska den godkännas i samtliga EU-ländernas parlament. Beslutet träder i kraft "först sedan det har godkänts av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser" såsom det regleras i EU-fördraget artikel 48.6.
Målet är att ESM ska bli verklighet under 2013 då den tillfälliga fond (EFSF) som man satte upp i våras i samband med Greklandskrisen upphör att gälla.
Samtidigt som EU-ledarna kunde enas om en permanent krisfond hörs krav på mer radikala åtgärder för att försöka möta eurokrisen.
Det hittills tyngsta utspelet kom från Angela Merkels tidigare regeringspartner, de tyska Socialdemokraterna. Förre utrikesministern Frank-Walter Steinmeier och finansministern Peer Steinbrück uppmanade i Financial Times EU-ledarna att samordna sina länders finanspolitik, med minimiregler för skatter, löner och välfärdspolitik.

Det är vad jag vill kalla terrorism

2010-12-22T08:35:00.000-08:00

Jag vill inte förringa allvaret i vad som kunde ha skett om självmordsbombaren Taimour Abdulawahab hade lyckats med sina förmodade föresatser i centrala Stockholm. Men den så kallade lasermannen i Malmö, Peter Mangs, har sannolikt betydligt fler offer på sitt samvete. Han är häktad för sammanlagt tre mord och tio mordförsök. Men det är inte säkert att det stannar där. "Vi kommer att undersöka om det finns anledning att misstänka honom för ytterligare brott", säger chefsåklagare Solveig Wollstad.
Om Peter Mangs är skyldig till det han på sannolika skäl misstänks för har han under lång tid, men framför allt undet det senaste året, begått rasistiska hatbrott och injagat skräck i Malmös invandrarbefolkning. Det är vad jag vill kalla terrorism.

EU roffar åt sig Afrika resurser

2010-12-13T04:26:00.000-08:00

EU uppträder som de gamla kolonialländerna i sin jakt på Afrikas naturtillgångar. Det hävdar Forum Syd i en aktuell rapport. Forum Syd är en paraplyorganisation som samlar 183 svenska organisationer som tillsammans arbetar med internationellt bistånd och opinionsbildning om globala frågor.
Förr utövades kolonialismen med rå makt, i dag är metoderna mer sofistikerade och maktmedlen är olika avtal och överenskommelser, menar Karin Gregow, huvudförfattare till rapporten "The Raw Materials Race".
- Genom handelsavtal vill EU förbjuda eller begränsa användandet av exportskatter. Skatterna är ett viktigt verktyg för många afrikanska länder för att förädla råvarorna lokalt, säger Karin Gregow.
Till exempel har Kamerun 17,5 procent i exportskatt på timmer för att försäkra sig om råvaror till den egna industrin. Skatt på olika metaller som koppar, nickel eller mineralen bauxit (för tillverkning av aluminium) förekommer. Skatt på metallskrot finns i flera länder för att stödja den egna tillverkningsindustrin.
EU motsätter sig också ofta afrikanska länders försök att styra utländska investeringar så att dessa i större grad än nu kan gynna det egna landet, enligt Forum Syd.
- Det kan vara krav att utländska investerare inte får föra hela sin vinst från ett afrikanskt land. För EU handlar det om att säkra tillgången på råvaror och grabba åt sig av Afrikas resurser, säger Karin Gregow.
EU är en imperialistisk kartell mellan europeiska stormakter som var för sig är för klena för att återupprätta det globala herravälde som raserades i efterdyningar till andra världskriget. Det är det som är meningen med föreningen - bakom allt pladder om EU som ett "fredsprojekt".

Frontex stoppar ovälkomna människor

2010-12-06T13:12:00.000-08:00

Den snabbinsatsstyrka som i drygt en månad hjälpt Grekland att vakta gränsen mot Turkiet blir kvar till början av mars nästa år.
Landgränsen mellan Grekland och Turkiet är i dag ett av få hål i Fästning Europa för människor som vill ta sig in i EU. I slutet av oktober bröt den grekiska gränskontrollen samman. Kort därefter satte EU-organet Frontex in en särskild styrka, 175 gränskontrollanter från 26 EU-länder, varav fem svenskar från polis och kustbevakning, för att stoppa ovälkomna människor som försöker ta sig över gränsen. Operationen kallas "Rabbit 2010". Det är första gången en sådan snabbinsatsstyrka satts in.
Bara sedan årsskiftet beräknas 40.000 migranter ha kommit till Grekland, främst från Nordafrika och krigsområden som Irak, Pakistan och Afghanistan.
Människorättsorganisationer har kallat EU-insatsen för hyckleri, med hänvisning till att de flesta EU-länder snabbt skickar tillbaka migranter vid deras gränser till Grekland, trots FN-rapporter om omänskliga förhållanden i grekiska flyktingförvar. EU:s regelverk föreskriver att migranters asylansökningar ska hanteras i det land de först anlänt till.
Människorättsorganisationen Amnesty International befara att EU:s kontrollanter i sitt nit att stänga gränsen mellan Grekland och Turkiet kommer att stoppa även flyktingar med verkliga skyddsbehov.
"Utifrån att det främsta syftet med EU:s stöd till Grekland i form av gränsinsatsen är att hantera det nuvarande inflödet av migranter vid dess yttre gräns, vill Amnesty framhålla att sådant stöd inte leder till att människor hindras från tillträde till internationellt stöd eller bidrar till andra kränkningar av mänskliga rättigheter", skriver organisationen i brevet som skickats till ordförandelandet Belgiens regering. Enligt grekisk press har det även skickats till regeringen i Aten.
Amnesty framhåller att internationella konventioner, liksom EU:s egna regler, strikt förbjuder att människor skickas tillbaka till länder där de riskerar förföljelse, och påminner om att asylsökande som avvisats till Turkiet i flera fall skickats vidare till länder där de hamnat i fara. Amnesty kräver klara besked om vilken utbildning och vilka resurser EU:s kontrollanter får för att skilja ut asylsökande och ge dem chansen att få sin sak prövad.
I samband med att förlängningen av insatsen meddelades, uppmanade EU-kommissionär Cecilia Malmström Grekland att snabbt använda de EU-pengar man fått för att förbättra den humanitära situationen för flyktingar vid gränsen.

Ett steg i fel och ett steg i rätt riktning

2010-11-24T11:30:00.000-08:00

Med röstsiffrorna 308 för och 20 mot (Sverigedemokraterna) röstade riksdagen för grundlagsändringarna. (21 riksdagsledamöter var frånvarande.) Från den 1 januari kommer det att stå i regeringsformen att Sverige är medlem i EU. Den enda egentliga konsekvensen blir att ett utträde försvåras, eftersom det i framtiden kräver en grundlagsändring. Men det går ju att lösa genom att låta en folkomröstning om utträde ur EU handla om att ändra i grundlagen och genomföras på valdagen. Folkomröstningsresultatet skulle därmed bli bindande för riksdag och regering.
Några hållbara argument från de båda EU-kritiska partierna som stödde grundlagsändringen har jag inte kunnat upptäcka i den minimala debatt som varit inför riksdagsbehandlingen eller under själva riksdagsdebatten. Skulle gissa att det åtminstone från Vänsterpartiets sida handlade om en eftergift för att komma med i det rödgröna samarbetet inför höstens riksdagsval. Det märkliga med Vänsterpartiets agerande är att riksdagsledamöterna medverkar till att göra det svårare att förverkliga det egna partiprogram. Det slås det fast att Vänsterpartiet arbetar "för ett svenskt utträde ur EU". Att då grundlagsskydda det svenska medlemskapet är ett steg i motsatt riktning.
De senaste dagarna har jag snabbläst konstitutionsutskottets betänkande "En reformerad grundlag". Trots att jag läste det mer grundligt i juni, upptäckte jag först nu att man föreslår en ändring av den så kallade EU-paragrafen i regeringsformen, dvs 10 kap. 5 §. Där står det i dag att riksdagen kan besluta om överlåtelse av beslutanderätt till EU om "minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig". I det betänkande som riksdagen i dag har godkänt för andra gången görs det ett tillägg så att den nya skrivningen blir "om minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av ledamöterna enas om det".
För att tala EU-språk införs det en dubbel majoritet. I framtiden kommer det inte bara att krävas att 75 procent av de närvarande ledamöterna röstar ja utan denna majoritet måste bestå av minst 175 ledamöter. Vid tidigare tillfällen har vi i Folkrörelsen Nej till EU tillsammans med EU-kritiker som statsvetarprofessorn Sverker Gustavsson, påpekat att den nuvarande skrivningen teoretiskt skulle kunna innebära att tre personer, om det endast är fyra som deltar vid omröstningen, skulle kunna besluta att föra över lagstiftningsmakt från den svenska riksdagen. Den nya regeringsformen försvårar eller i vart fall underlättar inte riksdagens möjligheter att avhända sig beslutmakt till övermakten i Bryssel. Ett steg i rätt riktning, med andra ord.

Säg nej till grundlagsändringen

2010-11-23T14:50:00.001-08:00

Den 24 november ska riksdagen fatta det andra och avgörande beslutet för att ändringarna i regeringsformen som ska träda i kraft den 1 januari 2011. I kapitlet om statsskickets grunder görs följande tillägg: "Sverige är medlem i Europeiska unionen."
Med denna nya paragraf blir Sveriges EU-medlemskap grundlagsskyddat. Konsekvensen blir att medlemskapet i EU cementeras och att det blir svårare för Sverige att lämna EU.
I övrigt har grundlagsändringen i praktiken ingen betydelse vad gäller Sveriges förhållande till EU. Enligt SNS Demokratiråd är förändringen av regeringsformen otillräcklig för att korrekt återspegla den marginalisering av riksdagen och uttunning av folkstyret som medlemskapet i EU innebär i praktiken.
I dag är minst 80 procent av de beslut som fattas i riksdagen redan beslutade i Bryssel. Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, medför att än mer makt flyttas från riksdag, landsting och kommuner till EU:s överstatliga institutioner. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar.
En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i regeringsformen. Där stadgas att "All offentlig makt utgår från folket" och att "Riksdagen är folkets främsta företrädare". Med Lissabonfördraget blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av makten i Sverige kommer att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas oavsett vad de folkvalda i riksdagen tycker.
Efter Lissabonfördraget styrs Sverige från Bryssel snarare än Stockholm. Men de EU-positiva partieliterna agerar som om EU-medlemskapet är en marginell förändring. SNS Demokratiråd beskriver förhållandet som "dagens konstitutionella mörkläggning".
Kontentan är att det svenska medlemskapet i EU har varit, är och förblir oförenligt med den svenska grundlagen. Försvara demokratin. Sverige ut ur EU!

Svårare för fack att kontrollera utländska företag

2010-11-03T09:25:00.000-07:00

Under hot från EU-kommissionen är Sverige på väg att ändra reglerna för utländska företag.
Reglerna att utländska företag i Sverige måste upprätta en filial och utse en företrädare för att få verka här stör EU-kommissionen i Bryssel, som anser att kraven strider mot den fria rörligheten på EU:s inre marknad. Kommissionen hotar att dra Sverige inför EU-domstolen om inte reglerna ändras.
En statlig utredning föreslår att kravet på filial slopas för utländska företag om de ska verka bara tillfälligt i Sverige. I stället ska företagen göra en anmälan till Bolagsverket.
Om företaget inte har några anställda i Sverige och inte tänker driva verksamheten här mer än sex månader behövs ingen anmälan.
Om företaget har personal anställd i Sverige och verksamheten ska pågå i mer än åtta dagar måste en kontaktperson utses och anmälas till Bolagsverket. Syftet med det är att de fackliga organisationerna ska kunna identifiera och komma i kontakt med utländska arbetsgivare verksamma i Sverige.
Om utredningens förslag genomförs är det inte säkert att det är tillräckligt för att tillmötesgå EU-kommissionen. Kravet på anmälan till Bolagsverket kan ses som en inskränkning i den fria rörligheten för tjänster.
EU är och förblir ett antifackligt och högerpolitiskt stormaktsprojekt.

Franska fackförbund lovar fortsatta protester

2010-10-27T14:09:00.001-07:00

Trots massiv opposition från fackförbund och andra utomparlamentariska grupper godkände den franska senaten president Nicolas Sarkozys kontroversiella förslag om att höja pensionsåldern.
Den franska högerregeringen vill höja tidigast möjliga pensionsålder från 60 till 62 år, och full pension ska kunna nås först vid 67 i stället för dagens 65 år. Antalet år man måste ha arbetat för att få full pension, det som kallas intjänandeperioden, höjs också, från 41 till 41,5 år.
Det enda som nu återstår innan förslaget blir lag är en gemensam votering i parlamentets bägge kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Förändringarna ska träda i kraft 2018.
Parallellt med den politiska processen fortsätter även protesterna att öka i intensitet. Miljoner fransmän gick den 19 oktober ut på gatorna för att protestera i 266 demonstrationer runt om i Frankrike.
- Missnöjet med Sarkozy gör fransmännen ursinniga, säger Thierry Desjardins, före detta chefredaktör på dagstidningen Le Figaro.
Hög arbetslöshet, låga löner, försämrad köpkraft, hundratusentals hemlösa och rasism mot romer har gjort att presidentens stöd sjunkit till under 30 procent bland väljarna.
- Det är den lägsta siffran en sittande fransk president någonsin haft i en opinionsundersökning, konstaterar Thierry Desjardins.
- De flesta fransmän har fått det sämre sedan Sarkozy kom till makten. Enbart de redan välbärgade njuter livets goda dagar. Men ett sådant samhälle kan inte håll i längden.
Nya generalstrejker och studentprotester har utlysts, och ska enligt planerna hållas även då pensionshöjningen röstats igenom. Nästan 75 procent av fransmännen stöder protesterna.
Ilskan över att kravallpolis brutit upp fackliga blockader vid landets oljeraffinaderier är stor.
– I dag attackerar de vår strejkrätt. När tänker de börja låsa in fackliga företrädare? säger Charles Foulard från centralorganisationen CGT till Reuters.
I Frankrike och en rad andra EU-länder tar fackföreningarna kamp mot den av EU påbjudna nedskärningspolitiken och försämringarna av de arbetandes ekonomiska och sociala villkor. I Sverige tiger fackföreningarna still. Ett studiebesök i Frankrike, Spanien eller Grekland kan rekommenderas Wanja Lundby-Wedin och hennes kollegor i stället för de otaliga mötena i maktens korridorer i Bryssel.

Sverige kan tvingas införa hårdare asylpolitik

2010-10-26T04:12:00.001-07:00

Att Sverige skärper asylreglerna när EU-ländernas harmoniserar sin flyktingpolitik ser Folkpartiledaren Jan Björklund som "en logisk självklarhet".
EU har sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999 haft ett överstatligt samarbete inom asyl- och migrationspolitiken. Dessa frågor regleras genom direktiv och förordningar och ministerrådet fattar beslut med kvalificerad majoritet. Enskilda medlemsländer kan bli överkörda men likväl bundna av de överstatliga reglerna.
Medlemsländerna avgör dock själva hur många medborgare från länder utanför EU som får resa in och bosätta sig i landet. Sverige har traditionellt haft en mer liberal politik för asylinvandring än de flesta länder i EU.
Under de senaste tio åren, med några undantag, har Sverige varit ett av de fem största mottagarländerna i EU. Vår andel av de asylsökande har varierat mellan åtta och tolv procent. Sveriges andel av de asylsökande i EU är betydligt större än Sveriges andel av befolkningen i EU.
Antalet asylsökande 2009 var 24.194 personer.
Enligt uppgifter från EU:s statistikbyrå, Eurostat, gav Sverige 2008 ungefär lika många tillstånd till asylsökande i första instans som Tyskland och Storbritannien.
EU utvecklar nu en överstatlig asyl- och invandringspolitik med fler uniforma regler. Konsekvenser blir att Sverige påtvingas en inhumanare flyktingpolitik.
I en intervju med Sydsvenska Dagbladet den 2 september säger utbildningsminister Jan Björklund (fp) att en svensk åtstramning blir ofrånkomlig när EU samordnar sin flyktingpolitik.
"Andra länder är strängare. En gemensam linje hamnar någonstans mitt emellan. Det ger Sverige en stramare syn", säger Jan Björklund. Batongliberalen.

Låga odds för LO:s krav på EU

2010-10-21T10:40:00.000-07:00

Byggnads ordförande Hans Tilly och byggföretaget Peabs vd Mats Paulsson kritiserade i en gemensam artikel i Svenska Dagbladet [7 september] Trafikverket för att vid upphandling av stora infrastrukturprojekt i Stockholm och Malmö missgynnat svenska byggföretag genom att anlita utländska entreprenörer som struntar i att följa regler och avtal som gäller på svensk arbetsmarknad.
Trafikverket, som bildades i våras genom en sammanslagning av Vägverket och Banverket, har som framgår av en aktuell LO-rapport vid byggandet av Citytunneln i Malmö, Norra Länken och Citybanan i Stockholm anlitat huvudentreprenörer som i sin tur anlitar underentreprenörer med stor andel utländsk arbetskraft fått en stor del av upphandlingen. Enligt LO:s rapport är 45 procent av arbetskraften på de granskade projekten skatteskyldig i annat land än Sverige.
De utländska entreprenörerna betalar bara mellan 55 och 80 procent av vad som ska betalas enligt svenska kollektivavtal, övertidsersättning betalas ofta inte alls ut, inte heller rese- och boendekostnadsersättning, gällande säkerhetsföreskrifter följs inte, vilket lett till oroande många olycksfall, och skatter och avgifter erläggs ofta inte.
Men att som Hans Tilly och Mats Paulsson enbart lägga skulden på den upphandlande myndigheten Trafikverket leder vilse.
– Vi följer LOU, lagen om offentlig upphandling, det är allt vi har att säga i det här ärendet, säger Trafikverkets pressekreterare Thomas Andersson i en kommentar till LO-rapporten.
LOU, som är en implementering av EU:s upphandlingsdirektiv, säger att det offentliga alltid ska välja lägsta pris vid en upphandling, så där tas ingen social hänsyn.
Mot bakgrund av LO-rapporten vill LO att Lex Laval rivs upp och att Lagen om offentlig upphandling skrivs om. LO vill också att EU ska revidera sitt utstationeringsdirektiv och att det till EU:s fördrag ska fogas ett socialt protokoll som ger företräde för löntagarna och de fackliga organisationerna vid krockar med EU:s grundlagscementerade marknadsliberalism.
Jag vill att Hammarby vinner Champions League i fotboll. Oddsen är väl ungefär lika stora som att LO ska lyckas realisera sina önskemål.

Riksdagspartiernas konstitutionella mörläggning

2010-09-20T11:46:00.001-07:00

80 procent av besluten i riksdagen är på ett eller annat sätt påverkade av EU. 60 procent av punkterna på en dagordning från kommunfullmäktige påverkas av EU.
Därför kan det tyckas konstigt att EU-frågorna fått så lite utrymme i valrörelsen.
Statsvetaren Maria Oskarsson på Göteborgs universitet anser att partierna har undvikit att politisera EU-frågorna.
Hon säger att den enda EU-affisch hon lagt märke till är Folkpartiets där EU-minister Birgitta Ohlsson poserar intill en text där det står "Ja till Europa".
- Det känns som ett ganska tomt budskap, säger Maria Oskarsson.
Enligt henne finns det en anledning till att de stora partierna inte tagit upp EU-frågorna.
- De är rädda för det. Det vet att de inte har sina väljare med sig, säger hon.
Oviljan att diskutera EU-frågorna avspeglar sig också i partiernas valmanifest. Högeralliansen ägnar knappt en sida, av 48, åt EU-frågor. Det mest konkreta budskapet är att Sverige ska tillhöra EU:s kärna, dvs. vilket rimlig betyder att den borgerliga regeringen vill slå följe med Tyskland och Frankrike i den fortsatta marschen mot ett Europas förenta stater.
De rödgröna har inte ens ett eget avsnitt om EU-frågor i sitt valmanifest. De har däremot en egen överenskommelse så i den meningen är de rödgröna mer utförliga om sin EU-politik. I den rödgröna överenskommelsen slås det fast att "EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem".
Men diskussion om vad de olika politiska blocken konkret vill med EU var helt frånvarande i valrörelsen. Konstigt eller avslöjande? Välj själv.
En annan anledning till att EU borde varit en central fråga i valdebatten är att riksdagen den 2 juni beslutade att grundlagfästa det svenska medlemskapet i EU. I regeringsformen skrivs det in att "Sverige är medlem i Europeiska unionen". Eftersom det är en grundlagsändring krävs det två riksdagsbeslut med mellanliggande val.
Meningen med denna ordning är naturligtvis att väljarna ska ges möjlighet att tycka till om grundlagsändringen, innan riksdagen fattar det andra och avgörande beslutet. Men ingen av riksdagspartierna sade ett enda ord om den föreslagna grundlagsändringen under valrörelsen.
I propositionen [2009/10:80] som ligger till grund för grundlagsändringarna skriver regeringen att "vårt medlemskap i EU är det internationella samarbete som har störst direkt påverkan på det svenska samhället, något som bland annat kommer till uttryck genom den omfattande överlåtelse som har skett av svensk beslutanderätt från riksdag och regeringen. En stor andel av de bestämmelser som svenska medborgare har att följa har numera sin grund i regler meddelade på EU-nivå. Unionsrätten har på dessa områden företräde framför konkurrerande nationella bestämmelser. Den slutliga uttolkningen av sådana bestämmelser görs av EU-domstolen och inte av de domstolar som i regeringsformen utpekas som högsta dömande instanser, dvs. Högsta domstolen och Regeringsrätten".
Snacka om konstitutionell mörläggning.

De rödgröna säger nej till euroomröstning

2010-09-14T04:38:00.000-07:00

För att utröna riksdagskandidaters åsikter i frågan om svenskt euromedlemskap har Junilistan i samarbete med av Folkrörelsen Nej till EU, Medborgare mot EMU, Miljöpartiet och Vänsterpartiet genomfört en enkät bland 781 kandidater [för de sju riksdagspartierna] på valbar plats.
Tydliga svar och hög svarsfrekvens på enkäten kom från Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Samtliga dessa tre partier är skarpt profilerade i eurodebatten. De har också en betydande enighet inom sina partier. FP har 95,7 procent ja mot 2,1 procent nej till euromedlemskap bland dem som svarat medan MP har en 100 procentig anslutning till nej-linjen bland de tillfrågade kandidaterna. V har endast en kandidat på valbar plats som är för euron [Carina Högstedt, första namn i Kronobergs län] och där är styrkeförhållandena 98,2 procent gentemot 1,8 procent till nej-sidans förmån.
Socialdemokraterna och Moderaterna har den lägsta svarsfrekvensen bland partierna. M är generellt positiva till euron, men det finns ett visst motstånd. 76,2 procent av de svarande kandidaterna är för euron medan 8,3 procent är emot.
Inom S finns det ett markant motstånd mot ett svenskt euromedlemskap. 52,2 procent av de svarande S-kandidaterna är emot ett svenskt euromedlemskap även på lång sikt, medan 33,6 procent av de svarande är för. Det kan noteras att nuvarande partiledning inom S, som stod på ja-sidan 2003, Mona Sahlin, Ibrahim Baylan och Sven-Erik Österberg, har inte svarat på enkäten. Medan kända S-företrädare som stod på nej-sidan då, bland annat Leif Pagrotsky, Morgan Johansson och Bo Bernhardsson, har svarat [och står fast vid sin åsikt].
Centerpartiet stod på nej-sidan 2003 och deras partistämmor efter det har bekräftat denna linje. Men bland C-kandidaterna till riksdagen är det mycket dunkelt. Partiledaren och partisekreteraren svarar "vet inte". Bland C-kandidaterna finns det fler som är emot euron, 43,6 procent av de svarande, mot 30,8 procent av de svarande som är för.
Enligt den rödgröna överenskommelsen om EU-politiken kommer ingen ny eurofolkomröstning att äga rum under kommande mandatperiod 2010-2014. I övrigt nämns inte EMU. Men när det gäller den ekonomiska politiken skriver de rödgröna att den "i första hand [är] en uppgift för medlemsstaterna och bör så förbli" och att "EU-samarbetet ska syfta till att åstadkomma full sysselsättning".
I den borgerliga alliansens valmanifest sägs inte ett ord om EMU. Folkpartiet är ivriga förespråkare av EMU. I en intervju säger Jan Björklund: "Jag tycker vi ska hålla en ny folkomröstning under den kommande mandatperioden. Jag skulle vilja ha det 2013-2014." [Dagens Nyheter 20 augusti 2010]
I förhandlingarna om valmanifestet har Folkpartiet fått släppa kravet på en folkomröstning om euron [Moderaterna har i andra sammanhang deklarerat att en ny eurofolkomröstningen förutsätter att Socialdemokraterna är med på tåget]. I gengäld finns det inga skrivningar i det borgerliga valmanifestet som utesluter en euroomröstning under nästa mandatperioden.
Det har, trots allt som kan sägas om riksdagens underminerade ställning till följd av EU-medlemskapet och de rödgröna partiernas modus vivendi om EU-politiken, betydelse om den moderatstyrda högeralliansen eller den rödgröna oppositionen vinner riksdagsvalet. Med en rödgrön regering är chansen störst att vi slipper euron .

De rödgröna mer eniga om EU

2010-08-23T01:12:00.000-07:00

De rödgröna partierna kommer allt oftare överens även i EU-frågor som ju tidigare legat utanför det rödgröna samarbetet, det visar en granskning som Ekot gjort. Och det är framför allt Socialdemokraterna som allt oftare hamnar på samma ståndpunkt som Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Den senaste tiden har allt fler rödgröna talare i riksdagen anmält så kallad avvikande mening. Det vill säga att de tre rödgröna partierna: Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, reserverar sig mot regerings EU-politik.
Inför beslut i Bryssel måste regeringen förankra sin politik i riksdagens EU-nämnd. Tidigare, under den förra mandatperioden, var Socialdemokraterna och de borgerliga partierna oftast överens i EU-nämnden, men det håller nu på att förändras.
För Socialdemokraterna har i opposition blivit alltmer kritiska till den borgerliga EU-politiken. 2007 anmälde Socialdemokraterna så kallad avvikande mening mot sju procent av de beslut som fattades. Det första halvåret i år var den siffran 22 procent. Socialdemokraterna reserverade sig i 39 av 177 ärenden. Men fortfarande är alltså den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna överens i de flesta EU-frågor.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är betydligt mer kritiska och reserverar sig oftare. Men Socialdemokraterna förflyttar sig nu allt närmare de två övriga rödgröna partierna i EU-politiken. Av de 39 gånger som Socialdemokraterna reserverat sig hittills i år, har partiet i 33 fall gjort gemensam sak med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det har handlat om allt från klimatpolitik och asylfrågor till arbetsrätt.
Och det är en medveten politik att försöka komma nå en rödgrön enighet inför valet, säger Susanne Eberstein, socialdemokrat och vice ordförande i riksdagens EU-nämnd. Hon beskriver det som ett givande och ett tagande, men medger att det ofta är Socialdemokraterna som fått ändra ståndpunkt, till exempel i miljöfrågorna.
Det har, trots allt som kan sägas om riksdagens försvagade ställning som konsekvens av EU-medlemskapet och de rödgröna partiernas överenskommelse om EU-politiken, betydelse om den moderatstyrda högeralliansen eller den rödgröna oppositionen vinner riksdagsvalet.
Jag kommer att rösta på Vänsterpartiet, mot Sverigedemokraterna och Maud Olofsson, Sveriges svar på Margaret Thatcher.

Medlemskapet i EU bryter mot svensk grundlag

2010-08-14T13:23:00.000-07:00

I en rapport som utvärderar 15 års medlemskap i EU konstaterar Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) att den svenska grundlagen, regeringsformen, är missvisande när det gäller relationen till EU.
Enligt regeringsformen kan riksdagen överlåta beslutanderätt till EU under förutsättning att det ”inte rör principerna om statsskicket”. Hur dessa ord rätt ska uttolkas ges det inget besked om. Samtidigt står det i regeringsformen att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” och att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”.
Men enligt SNS-rapporten påverkar medlemskapet i EU det svenska statsskicket i betydligt större utsträckning än vad som framgår av regeringsformen (RF).
En ändring av EU-paragrafen i regeringsformen (RF 10:5) beslutades av en enhällig riksdag i början av juni. Den nya lydelsen är: ”Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige delar även inom ramen för Förenta Nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samarbete”. Regeringen motivera denna nya paragraf med att ”EU-medlemskapet tydligt bör framgå av regeringsformen. Att Sverige är medlem i EU bör därför anges redan 1 kap. RF om statsskickets grunder”.
Med denna nya paragraf blir Sveriges EU-medlemskap och Lissabonfördraget grundlagsskyddat. Det var Lissabonfördraget som de borgerliga allianspartierna och socialdemokraterna röstade ja till i riksdagen den 20 november 2008 utan att höra svenska folket i en folkomröstning. Om riksdagen nu röstar igenom grundlagsändringen begår det ytterligare ett svek mot det svenska folket.
I propositionen (2009/10:80) som ligger till grund för grundlagsändringarna beskriver regeringen knäfallet och kapitulationen inför EU med att ”vårt medlemskap i EU är det internationella samarbete som har störst direkt påverkan på det svenska samhället, något som bland annat kommer till uttryck genom den omfattande överlåtelse som har skett av svensk beslutanderätt från riksdag och regeringen. En stor andel av de bestämmelser som svenska medborgare har att följa har numera sin grund i regler meddelade på EU-nivå. Unionsrätten har på dessa områden företräde framför konkurrerande nationella bestämmelser. Den slutliga uttolkningen av sådana bestämmelser görs av EU-domstolen och inte av de domstolar som i regeringsformen utpekas som högsta dömande instanser, dvs. Högsta domstolen och Regeringsrätten”.
Regeringen konstaterar också att inom utrikes- och säkerhetspolitiken har beslutanderätten ännu inte överlåtits, men tillägger att ”i realiteten har dock även dessa samarbetsformer långtgående politiska och rättsliga bindningar för Sverige”.
Efter valet i september ska riksdagen fatta det andra och avgörande beslutet för att ändringarna i regeringsformen som ska träda i kraft den 1 januari 2011.
Men enligt SNS-rapporten är denna förändring av regeringsformen otillräcklig för att korrekt återspegla den marginalisering av riksdagen och en uttunning av folkstyret som medlemskapet i EU innebär i praktiken.
Kontentan är att det svenska medlemskapet i EU har varit, är och förblir oförenligt med den svenska grundlagen. När ska de politiska partier som bär ansvaret för detta grundlagsbrott ställas till ansvars?

Mona Sahlin ikläder sig en nyliberal tagelskjorta

2010-08-10T11:38:00.000-07:00

EU:s så kallade stabilitetspakt innebär att medlemsländerna ska ha "stabila offentliga finanser". Budgetunderskotten får inte överskrida 3 procent av BNP och den offentliga bruttoskulden får uppgå till maximalt 60 procent av BNP. Pakten gäller samtliga EU-länder, men bara Euroländerna kan bli föremål för böter om de inte rättar sig efter budgetkraven.
Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin vill nu införa hårdare straff för de EU-länder som "missköter" sina offentliga finanser.
"Om stabilitetspakten ska vara något mer än vackra ord på ett papper så måste den betyda mer än bläcket den är skriven med. Jag tycker att tiden nu är mogen för att ta debatten om det som EU inte vågat göra allvar av under många år", säger Mona Sahlin.
Hon tycker att medlemsländer som bryter mot EU:s stabilitetspakt inte längre ska få del av EU-medel, som jordbruksstöd och regionala fonder.
Uttalandet är häpnadsväckande. EU:s stabilitetspakt är en odemokratisk och nyliberal konstruktion som förbjuder en traditionellt socialdemokratiska ekonomisk politik av keynesiansk modell. Tanken är där att budgeten ska elda på efterfrågan i dåliga tider och dämpa den i goda tider.
Men EU:s stabilitetspakt bakbinder finanspolitiken och har den perversa egenskapen att man tvingas skära i lågkonjunkturer och genomdriva cyniska besparingar som drabbar sjuka och arbetslösa. Typ Grekland.
En sådan moderatpolitik är vad som krävs i EU:s stabilitetspakt. Det märkliga är att en socialdemokratisk statsministerkandidat frivilligt ikläder sig denna nyliberala tagelskjorta och dessutom kräver att EU ska dra åt tumskruvarna ytterligare.

Islänningarna säger nej till EU-medlemskap

2010-08-02T00:58:00.000-07:00

Island och EU har börjat förhandla om medlemskap. Förhandlingarna inleds redan ett år efter att Island ansökte om medlemskap. Att förhandlingarna kan börja så pass snabbt beror på att Island i hög grad redan är anpassat till EU. Landet deltar i Schengensamarbetet och det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och därför gäller redan många EU-regler i landet.
EU-kommissionen har analyserat hur isländska regler överensstämmer med EU:s regler område för område. Granskningen är ett sätt att förbereda landet inför de faktiska förhandlingar som nu startar.
Förhandlingarna sker indelat efter EU:s politikområden. Det är 33 så kallade kapitel som ska förhandlas var för sig. För att förhandlingar om ett kapitel ska kunna börja eller avslutas måste det godkännas av samtliga EU-länder. Alla kapitel ska vara färdigförhandlade innan landet kan bli medlem i EU.
Förhandlingarna ska resultera i ett medlemsavtal. I det bestäms villkoren för medlemskapet och kan bland annat inkludera undantag från EU:s bestämmelser. Medlemsavtalet har samma ställning som EU:s grundfördrag och kan därför inte ändras genom vanliga EU-lagar.
Medlemsavtalet måste godkännas av EU-parlamentet och samtliga EU:s medlemsländer och Island för att kunna börja gälla ska också godkänna att landet ansluts i enlighet med avtalet.
Sedan förra sommaren har den ena opinionsundersökningen efter den andra redovisat att allt fler islänningar är motståndare till att landet ska gå med i EU. Enligt den senaste mätningen vill omkring 60 procent av islänningarna att medlemskapsansökan ska dras tillbaka medan bara 26 procent vill att förhandlingarna ska fortsätta. En annan aktuell mätning visar att 70 procent kommer att rösta nej till EU-medlemskap i en folkomröstning.

EU är ett marknadstalibanskt stormaktsprojekt

2010-07-18T08:05:00.000-07:00

Nyligen antog EU:s ledare en strategi för att öka jobb och tillväxt i EU till år 2020. Den framhåller att lönerna ska sättas lokalt och att den offentliga sektorn kan användas för att hålla nere lönerna på hela arbetsmarknaden.
Lönenivåer hör uttryckligen till de frågor som EU inte får lagstifta om. Men genom den så kallade öppna samordningsmetoden har EU ett instrument för att påverka medlemsstaterna även i frågor som dessa. Den går ut på att ministerrådet utfärdar rekommendationer och riktlinjer, som inte är rättsligt bindande men som i realiteten ändå har en påverkan genom det politiska tryck som EU:s institutioner kan utöva med stöd av riktlinjerna.
De riktlinjer för medlemsstaternas ekonomiska politik som stats- och regeringscheferna enades om vid toppmötet den 17-18 juni är en del av EU 2020.
I riktlinje 2 med rubriken "Hantera makroekonomiska obalanser" rekommenderas medlemsstaterna bland annat att "främja rätt ramvillkor" för löneförhandlingssystemen och en utveckling av arbetskraftskostnaderna som är förenliga med prisstabilitet, produktivitetstrender på medellång sikt och behovet av att minska makroekonomiska obalanser. De här "lönesättningsramarna" ska göra det möjligt med en lönebildning som har hänsyn till skillnader i kompetens, lokala arbetsmarknadsvillkor och de stora skillnaderna i ekonomiska resultat mellan regioner, sektorer och företag i samma land. Här sägs också att "en lämplig lönesättning" i den offentliga sektorn bör ses som en viktig signal för att trygga återhållsamhet med löneökningar i den privata sektorn.
Efter att ha tagit del av EU-kommissionens förslag till riktlinjer från april begärde de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco att den svenska regeringen skulle försöka på skrivningarna om lönebildningen strukna. De befarar att riktlinjerna ska bli ett allvarligt ingrepp i den svenska modellen.
LO, TCO och Saco menar att det är oacceptabelt att EU överhuvudtaget uttrycker en åsikt om hur kollektivavtal ska utformas eller på vilken nivå de ska slutas. Det är och måste förbli en fråga för arbetsmarknadens parter i medlemsländerna, skrev de i ett gemensamt brev till regeringen i slutet av maj.
Men i den text som antogs av stats- och regeringscheferna i juni hade riktlinjerna tvärtom blivit mer utförliga när det gäller lönebildningen i medlemsstaterna.
– Det här är ju ett direkt omfamnande av Svenskt Näringslivs gamla lönepolitiska modell, säger Claes-Mikael Jonsson, jurist vid LO. Det går helt på tvärs med LO:s linje.
Återigen har det bekräftats att EU är och förblir ett odemokratiskt och marknadstalibanskt stormaktsprojekt. Frågan är vad som krävs för att LO ska inse detta?

Brittisk krisbudget kan leda till strejk

2010-07-16T01:24:00.001-07:00

Den nya liberalkonservativa koalitionsregeringen i Storbritannien har lämnat sin första "krisbudget" . Nu hotar de offentliga facken med strejk.
I genomsnitt ska alla myndigheter och departement minska på utgifterna med 25 procent under de kommande fyra åren. Momsen och andra skatter höjs och bidrag minskas.
Den offentliga sektorn - och i synnerhet den centrala statsförvaltningen (civil service) - kommer att drabbas hårt. Sänkta eller frysta löner samt sämre pensionsvillkor och avgångsvederlag kommer att genomföras under hösten.
- När vi står minför nedskärningar, attacker på våra pensioner, kontraktsvillkor som rivs upp och en regering som inte vill förhandla - ja, då är konflikt nästan oundvikligt, säger Richard Simcox, presstalesman för PCS, ett av de ledande facken på den offentliga.
Samtidigt anklagar brittiska fackrepresentanter regeringen Cameron för att "förklara krig" mot fackföreningsrörelsen. Orsaken är ett nytt lagförslag som ökar kraven på de omröstningar som enligt lag måste föregå varje strejk, genom att lagstifta om minsta tillåtna valdeltagande.
- Konservativdemokraterna vet att det hårdaste motståndet mot deras nedskärningar kommer att komma från fackföreningarna. De börjar bli rädda och därför slår de till med antifackliga lagar som för tankarna till sydamerikanska militärdiktaturer, säger Bob Crowe, generalsekreterare i transportarbetarfacket RMT.

Rödgrön EU-politik på socialdemokraternas villkor

2010-07-02T10:21:00.000-07:00

I de rödgröna partiernas uppgörelse om EU-politiken slår man fast att man "vill bättre skydda arbetstagares rättigheter i EU. Sverige och EU ska konkurrera med kunskap och kompetens – inte med låga löner och usla arbetsvillkor. Det råder i dag en osäkerhet om hur den svenska modellen med kollektivavtal fungerar för företag som kommer hit från andra länder. Vi ser i dag tydliga exempel på att utländska företag konkurrerar med lägre löner och farliga arbetsmiljöer. Den fria förhandlingsrätten, konflikträtten och rätten att behålla den svenska kollektivavtalsmodellen ska alltid värnas. Kommissionens utlovade förordning mot social dumping måste innehålla garantier för att ge arbetsmarknadens parter i medlemsländerna rätt att förhandla fram löner och arbetsvillkor i enlighet med deras traditioner".
De rödgröna vill efter Lavaldomen "verka för att EU ser över sina regler, det så kallade utstationeringsdirektivet, för den som jobbar tillfälligt i ett annat EU-land. Delar av utstationeringsdirektivet bör revideras i syfte att garantera likabehandling av löntagare".
Vidare vill de rödgröna "att EU antar ett juridiskt bindande socialt protokoll som tydliggör att fackliga rättigheter såsom förhandlings- och konflikträtt samt rätten att teckna kollektivavtal gäller inom unionen. Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder över gränserna måste göras till en lagstadgad rättighet i EU".
Att Socialdemokraterna nu ställer sig bakom kravet på ett socialt protokoll kan ses som ett framsteg, men frågan är varför man inte gjorde gemensam sak med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och krävde ett sådant protokoll som villkor för att godkänna Lissabonfördraget hösten 2008. Att nu kräva ett socialt protokoll är som att kasta in jästen i ugnen.
Såväl ett socialt protokoll som en revidering av utstationeringsdirektivet förefaller med gällande EU-fördrag och rådande politiska förhållanden i EU:s institutioner och medlemsländerna vara rena utopin.
Vad det gäller den rödgröna överenskommelsen om EU-politiken i övrigt kan man konstatera att den i allt väsentligt innebär att Miljöpartiet och [i synnerhet] Vänsterpartiet har anpassat sig till Socialdemokraternas alltsedan i början av 1990-talet verklighetsfrånvända EU-positivism.
Dagens Nyheters ledarredaktion skriver med illa dold förtjusning att Vänsterpartiet och Miljöpartiet fått ge upp ett flertal av sina EU-kritiska ståndpunkter: "Vänsterpartiet lägger sig platt i EU-politiken och MP fullföljer den omsvängning som partiet påbörjade hösten 2008 när man bestämde sig för att slopa kravet på EU-utträde."
Vänsterpartiet som i sitt partiprogram förespråkar att Sverige ska lämna EU ställer sig nu bakom att "Sverige ska vara en aktiv medlem i EU" och att "EU är en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem".

EU är permanent thatcherism

2010-06-05T23:54:00.000-07:00

- Privatisering och avreglering av järnvägstrafiken i Storbritannien har skapat ett system som är bättre på att transportera pengar från det offentliga till det privata än att transportera medborgarna till deras arbetsplatser.
Det sade Alex Gordon, ordförande i det brittiska transportarbetarfacket RMT, på ett seminarium om avregleringen och privatiseringen av kollektivtrafiken som Folkrörelsen Nej till EU:s Fackliga Nätverk anordnade den 5 maj i samarbete med ABF Stockholm, Transportarbetarförbundet, SEKO Banverket Företagsfack, SEKO Stockholm och Gemensam Välfärd Stockholm.
På seminariet, som samlade drygt 60 åhörare i ett sommarhett Stockholm, talade även Stein Guldbrandsen, Fagforbundet i Norge, Jörgen Lundström, SEKO Banverket Företagsfack, Martin Viredius, vice ordförande i Transportarbetareförbundet och Brian Denny från No2EU- Yes to Democracy i Storbritannien. Moderator var Jan-Erik Gustafsson, ordförande i Folkrörelsen Nej till EU.
Seminariet tydliggjorde EU:s roll i den pågående avregleringen och privatiseringen av kollektivtrafiken, framför allt järnvägstrafiken, i medlemsländerna.
- Lissabonfördraget kommer inte att ge fackets medlemmar några nya rättigheter. Däremot kommer det att leda till massiva privatiseringar och ge de stora företagen makt att öka exploateringen av löntagare och miljö. Det är som att skriva under en permanent thatcherism, sade Brian Denny.

Att försöka släcka en eld med bensin

2010-05-28T12:48:00.000-07:00

Det går en nedskärningsvåg genom Europa. Länder tyngda av stora underskott och skulder tvingas banta i sina budgetar.
Nyligen klubbade Spanien igenom en budget med besparingar på 15 miljarder euro, närmare 150 miljarder svenska kronor.
Spanien, som har eurozonens tredje största budgetunderskott, försöker efter påtryckningar från Bryssel sänka detta från 11,2 procent av BNP förra året till sex procent nästa år.
De offentligt anställdas löner ska sjunka med fem procent, pensionerna ska frysas, mödrar ska inte längre få 2.500 euro per nyfödd, biståndet ska sänkas med 600 miljoner euro, investeringar i infrastruktur ska avbrytas.
Aldrig tidigare har sådant inträffat. Ingen spansk regering hittills har vågat sänka de statsanställdas löner eller frysa pensioner. Och den socialdemokratiska minoritetsregeringen med premiärminister José Luis Zapatero i spetsen har långt ifrån lyckats samla nationen kring sparbetingen.
Med endast en rösts övervikt gick paketet igenom. Det kan Zapatero tacka de katalanska nationalisterna för, som lade ned sina röster.
Stämningarna i Spanien väcker dock oro för hur regeringen ska klara av att hantera krisen framöver. Katalanerna sade att de inte kommer att godkänna budgetpropositionen för 2011, utan kräver nyval tidigt nästa år.
Samtidigt är det största oppositionspartiet, konservativa Partido popular, starkt kritiska. Åtgärderna har dikterats av EU:s finansministrar. Oppositionsledaren Mariano Rajoy kunde därför säga i kongressen att Spanien numera är ett protektorat.
Samtidigt som den spanska regeringen verkställer en drastisk åtstramningspolitik är situationen på arbetsmarknaden redan i utgångsläget katastrofal. Arbetslösheten är mer än 20 procent, den högsta inom EU.
Spanien är inte det första landet i Europa att skära i utgifterna.
Grekland, Irland, Lettland, Portugal, Italien och Frankrike har alla gjort stora kraftiga nedskärningar, vilket skapat oro för att återhämtningen i Europas ekonomi kommer på skam.
Om alla bara ska spara sig ur krisen finns det ingen som köper, konstaterar Dagens Nyheters ledarskribent Gunnar Jonsson (26 maj): ”Att exportera mer och importera mindre blir en omöjlig ekvation om alla ska göra det samtidigt.”
Den i EU grundlagsfästa nyliberala politiken är som att försöka släcka en eld med bensin.

Ökad EU-integration på franska villkor

2010-05-15T02:14:00.000-07:00

EU-integrationen har en egen inre dynamik, där ett steg med automatik leder fram till nästa steg. En självförstärkande process mot fortsatt, successiv utbyggd och fördjupad integration, var sig medlemsländerna vill det eller inte. EMU är ett typiskt exempel. De ekonomiska nackdelarna med valutaunionen [gemensam valuta och penningpolitik] kommer att tvinga fram en överstatlig finanspolitik inom EU.
”EMU är en språngbräda till politisk integration snarare än ett instrument för ekonomisk tillväxt”, förklarade Erik Hoffmeyer, under trettio år chef för Danmarks Nationalbank, när Maastrichtfördraget debatterades i början av 90-talet.
I spåren av Greklandskrisen har Frankrikes president Nicolas Sarkozy efterlyst en ”ekonomisk regering” som samordnar euroländernas ekonomiska politik.
EU-integrationen har en egen inre dynamik, där ett steg med automatik leder fram till nästa steg. En självförstärkande process mot fortsatt, successiv utbyggd och fördjupad integration, var sig medlemsländerna vill det eller inte. EMU är ett typiskt exempel. De ekonomiska nackdelarna med valutaunionen [gemensam valuta och penningpolitik] kommer att tvinga fram en överstatlig finanspolitik inom EU.
”EMU är en språngbräda till politisk integration snarare än ett instrument för ekonomisk tillväxt”, förklarade Erik Hoffmeyer, under trettio år chef för Danmarks Nationalbank, när Maastrichtfördraget debatterades i början av 90-talet.
I spåren av Greklandskrisen har Frankrikes president Nicolas Sarkozy efterlyst en ”ekonomisk regering” som samordnar euroländernas ekonomiska politik.
I mitten av maj föreslog EU-kommissionen [efter krav från Tyskland] att euroländerna i framtiden skickar in sina budgetutkast till Bryssel för förhandsgranskning och klartecken centralt från EU, innan de läggs fram för debatt och beslut i hemlandet.
Enligt förslaget ska även sanktioner införas mot de länder som bryter mot maxgränsen för budgetunderskott på 3 procent av BNP, som det är fastställt i EU:s så kallade stabilitetspakt. Möjligheten att straffa länder som inte håller sig till siffrorna har visserligen funnits i paktens ramverk sedan den inrättades, men hittills har kommissionen inte vågat eller kunnat ta en dust med stora länder som Frankrike, Tyskland och Italien, som konsekvent bryter mot reglerna.
Euroländer som inte lever upp till kraven ska i framtiden till exempel kunna bli av med EU-pengar för infrastruktur och andra utvecklingsprojekt.
Förslaget från EU-kommissionen om skärpta budgetkrav väcker en politiskt hyperkänslig debatt om var gränserna för ett lands självbestämmande går. Om förslaget accepteras innebär det att man överför en enorm makt från de nationella parlamenten till EU.
En finansminister kan bli tillsagd av byråkraterna i Bryssel att gå hem och ändra sitt budgetförslag om det anses att han eller hon tänker låna för mycket pengar, spara för lite eller inte visar tillräcklig återhållsamhet med de offentliga utgifterna. Euroländerna skulle sedan kunna rösta ned ett lands budget med en kvalificerad majoritet – något som är tillåtet enligt EU:s regelbok, men som ännu aldrig aktiverats.
”Medlemsstaterna måste ha modet att säga om de vill ha en ekonomisk union eller inte. Därför att utan en sådan är en monetär union omöjlig”, sade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso när förslaget presenterades.
Men trots att Nicolas Sarkozy har uttalat sig för en ”ekonomisk regering” för euroländerna avvisar Frankrikes regering EU-kommissionens förslag till budgetkontroll: ”Parlamentet förblir suveränt när det gäller budgetarbete och finansiella beslut”, säger den franske regeringstalesmannen Luc Chatel.
EU-integrationen är inte bara en historia om nationalstaternas underordning under överstatliga institutioner. Det är också i hög grad en historia om maktkamp och instabila kompromisser mellan regionala europeiska stormakter. Frankrikes statsledning har alltid varit aktiv förespråkare för ökad makt till Bryssel - under förutsättning att det tjänar franska nationella intressen. Bevarandet av Frankrikes ställning som europeisk stormakt utgör utgångspunkt för varje fransk EU-politik, oavsett om det är borgarna eller de så kallade socialisterna som sitter vid makten i Paris.

Full fart framåt - mot undergången

2010-05-04T10:02:00.000-07:00

I söndags beslutade Eurogruppen, dvs. de 16 EU-länder som ingår i den monetära unionen, om det gigantiska stödpaketet till Grekland.
Trycket på Giorgos Papandreous socialdemokratiska regering är stenhårt. EU, i synnerhet euroländernas ledare, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden syr ihop ett nödpaket. Det har handlat om behov av 300, 450, 800 och, nu senast, om 1.000 miljarder kronor.
Samtidigt pågår ett spel om räddningsaktionens villkor: åtstramningar och nedskärningar som försämrar grekernas levnadsstandard och orsakar väldiga gatuprotester och strejker. Hundratusentals statsanställda gick på tisdagen ut i en två dagar lång strejk. Flyganställda gjorde gemensam sak med de statsanställda och många inrikesflyg blev stående på marken. Tisdagens strejker föregår en generalstrejk i veckan då såväl offentliganställda som privatanställda väntas lägga ned arbetet i protest mot de hårda nedskärningarna.
Men EU och IMF är orubbliga. Finansminister Giorgos Papakonstantinou måste minska underskottet med svångrem och indragna förmåner.
Kommer krisen i Grekland att leda till slutet för EU:s valutaunion? Kanske, men det mesta pekar för närvarande åt rakt motsatt håll.
Eurogruppens samarbete intensifieras av krisen. Ingen protesterar längre mot att enbart euroländernas stats- och regeringschefer träffas på toppmöten. Det skedde för första gången i slutet av mars och nu har EU:s president Herman Van Rompuy åter kallat euroländernas politiska ledare till möte.
Det kommer säkert att bli fler enskilda euromöten. Den grekiska krisen visar det som alla egentligen redan vet; att den överstatliga valuta- och penningpolitiken behöver kompletteras med mer gemensam ekonomisk politik. Inom kort ska kommissionen presentera förslag om hur euroländerna skulle kunna utveckla det finanspolitiska samarbetet.
Senare i år kommer Van Rompuys planer på en ”ekonomisk regering” i EU. För de länder som redan har infört euron finns egentligen bara ett alternativ; att hjälpligt lösa de problem som uppstår och fortsätta på den inslagna vägen. Ungefär som Titanic. Full fart framåt - mot undergången.
Med en statsskuld på 80 procent av BNP och den högsta arbetslösheten på 20 år så finns Portugal med bland länderna som väntas bli den ekonomiska krisens nästa offer. Det är sannolikt att en fördjupad kris även här kommer att leda till kraftiga reaktioner med strejker och demonstrationer som i Grekland.

Sverige lägger sig platt i EU:s ministerråd

2010-04-21T08:56:00.000-07:00

Svenska nej-röster i EU:s lagstiftande ministerråd hör till ovanligheten. De senaste fem åren har Sverige motsatt sig beslut - röstat emot eller avstått från att rösta - i ministerrådet 18 gånger. Två tredjedelar av nej-rösterna har gällt frågor om jordbruk och livsmedel, och den trenden höll i sig förra året, enligt regeringens redovisning.
Förra året röstade Sverige nej tre gånger. Två av de tre nej-rösterna gällde genmodifierad majs. Sverige gick emot beslut om fortsatt förbud mot genmodifierad majs i Österrike och Ungern. Sverige ville följa EU-kommissionens förslag och upphäva förbuden.
Det tredje fallet gällde ett direktiv om sanktioner mot arbetsgivare som använder illegal arbetskraft från länder utanför EU. I sak var regeringen positiv, men ansåg att det var oklart om ministerrådet hade rätt att fatta beslut och röstade därför nej.
Det svenska nej-röstandet hade ingen effekt, eftersom ministerrådet i samtliga tre fall avgjorde frågan med kvalificerad majoritet. Sverige blev överkört.
Rekordet i nej-röster sattes 1995, dvs. första året som EU-medlem, då Sverige röstade nej 34 gånger. Efter några år som EU-medlem blev dock svenska ministrar allt mer fogliga och 1999 lades inte en enda nej-röst.
När ministerrådet fattar beslut med kvalificerad majoritet finns det idag 345 röster som är fördelade mellan länderna efter deras befolkningsstorlek, men långt ifrån proportionellt. De stora länderna såsom Tyskland har 29 röster, medan de minsta länderna Luxemburg och Malta har 4 respektive 3 röster. Sverige har 10 röster. Gräns för kvalificerad majoritet är 255 röster.
Med Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, ändras reglerna så att för kvalificerad majoritet krävs 55 procent av medlemsländerna och 65 procent av befolkningen (så kallad dubbel majoritet). Denna förändring får dock vänta på att genomföras till 2014 efter polskt motstånd.
Det nya systemet med dubbla majoriteter förstärker kraftigt de stora medlemsstaternas makt genom att ländernas befolkningsstorlek blir avgörande.
Tyskland, som enligt Nicefördraget har 8,4 procent av rösterna i ministerrådet, fördubblar sin röststyrka till 16,7 procent (en ökning med 98,9 procent). Sverige, som enligt Nicefördraget har 2,9 procent av rösterna, minskar sin röststyrka till 1,8procent (en minskning med 37 procent). Tysklands röststyrka blir 9,17 gånger så stor Sveriges (att jämföra med 2,9 gånger enligt Nicefördraget).
Vi skulle gå med i EU för att påverka, var ja-sidans viktigaste ”argument” inför folkomröstningen 1994. 15 år senare tvingas vi konstatera att det i praktiken blev tvärtom. Räck upp handen den som är överraskad.

Malmström vill stärka EU:s gränskontroll

2010-04-03T12:02:00.000-07:00

Hårdare kontroller vid EU:s yttre gränser blev Cecilia Malmströms första åtgärd som EU-kommissionär. Det handlar om att stärka Frontex, unionens myndighet för kontroll av gränserna mot omvärlden. Frontex inrättades i oktober 2005. Sätet finns i Warszawa, Polen. Frontex har 220 anställda och budgeten har ökat från sex miljoner euro 2005 till 88 miljoner euro 2009.
Frontex tillkom för att koordinera EU:s gränskontroll, utveckla biometriska identifikationsmetoder och bistå ”frontstaternas” gränsbevakning med ny teknologi och samordnade militära insatser. När Schengen utvidgades österut 2007 bistod exempelvis Frontex Slovakien att bygga en virtuell mur längs gränsen till Ukraina med kameror, nattobjektiv, GPS, värmedetektorer och patrullfordon, på det att tusentals flyktingar kunde arresteras och deporteras.
Frontex samordnar patrulleringen av Västafrikas kust för att stoppa båtar med ”illegala” människor. Effektiviseringen medför att skepparna tar större risker. Mellan 2.000 och 3.000 lik plockas årligen upp ur Atlanten sedan Frontex etablerades. I Medelhavet organiserade Frontex Operation Nautilus, ett samarbete mellan Libyen, Malta och Italien, som år 2008 stoppade 18.419 flyktingar från att ta sig in i EU genom flygövervakning och snabbgående patrullbåtar. Enligt den italienske journalisten Gabriele Del Grande deporteras tillfångatagna migranter i låsta containers och dumpas i EU-finansierade flyktingläger i södra Libyen.
Enligt Cecilia Malmström har Frontex brottats med problem under en längre tid. Bland annat saknas utrustning och personal när operationer ska genomföras, vilket de nya reglerna ska råda bot på. Frontex ska kunna köpa eller leasa egen utrustning för att kunna bli mer självständigt. Det ska också bli obligatoriskt för medlemsländerna att leverera den utrustning, som båtar, helikoptrar och flygplan, som de har lovat och gör de inte det väntar bestraffning. Cecilia Malmström väntar sig att fler länder bidrar än tidigare: ”Solidariteten mellan länderna är viktig för att systemet ska fungera.”
Stärkandet av Frontex är en del i förverkligandet av Stockholmsprogrammet, Sveriges hjärtefråga under ordförandeskapet. Programmet ska garantera ”säkerhet och frihet” genom digital kartläggning av EU-invånarnas privata och politiska liv, förstärkt polisiärt samarbete för att bekämpa illegal invandring och terrorism, utlokaliserad migrationskontroll genom att etablera fler flyktingläger utanför EU – för att avlasta de 224 slutna flyktingläger som upprättats inom EU – och militariserad gränskontroll genom utbyggnad av Frontex.
”Det handlar om att omsätta Stockholmsprogrammet i praktiken”, säger Cecilia Malmström. ”Som liberal tror jag på ett starkt Europa.”

Kampen mot Laval fortsätter

2010-03-24T15:48:00.000-07:00

Med 140 röster mot 135 beslöt den borgerliga majoriteten att godkänna regeringens Lex Laval, dvs. förslag till lagändringar med anledning av Lavaldomen.
Enligt Lex Laval kommer fackförbunden inte tillåtas tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder.
Dessutom innebär Lex Laval att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt mot utländska företag för att tvinga fram svenska kollektivavtal, i praktiken ska avskaffas.
Lex Laval innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta alla löntagares löner och arbetsvillkor i Sverige.
Men även om riksdagen nu har godkänt de av regeringen föreslagna lagändringar, betyder det inte att striden om Lavaldomen är tillända.
För det första är det så att de lagändringarna som nu kommer att gälla från den 15 april, förr eller senare kommer att prövas i EU-domstolen i ett fall snarlikt det så kallade Lavalfallet. Det är inte säkert att den EU-domstolen finner att Lex Laval är tillräckligt för att svensk lagstiftning ska harmonisera med EU-rätten. Det är till exempel inte uteslutas att den allsmäktiga domstolen i Luxemburg inte kommer att godta kollektivavtalsreglerade minimilöner, utan ställer krav på lagreglerade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Ett annat exempel är att Lex Laval överlåter till de fackliga organisationerna att kontrollera om de gästande företagen tillämpar villkor som är i nivå med den hårda kärnan av villkor, till exempel minimilön, som kommer att gälla i Sverige. Det är inte uteslutet att EU-domstolen underkänner denna ordning och istället kräver att det är den svenska staten som ska ansvara för denna kontroll.
För det andra har de rödgröna oppositionspartierna gång efter annan uttalat att den borgerliga alliansregeringen har gått längre än vad Lavaldomen kräver och lovat att de kommer att riva upp Lex Laval om de kommer i regeringsställning efter höstens val, och tillsätta en ny utredning vars resultat får man anta inte kommer att vara lika fackföreningsfientligt. Det blir en grannlaga uppgift. Eftersom huvudproblemet egentligen inte är högerregeringens Lex Laval utan EU-domstolens antifackliga Lavaldom.

EU:s nyliberala politik möter motstånd

2010-03-12T00:16:00.000-08:00

Den 4 mars klubbade Greklands socialdemokratiska regering igenom ännu ett åtstramningspaket, efter påtryckningar från EU. 4,8 miljarder euro, motsvarande 46 miljarder kronor, i minskade utgifter och ökade intäkter. Men den förda politiken möter motstånd. Den 11 mars lamslog rasande fackföreningar för offentlig- och privatanställda Grekland i en andra generalstrejk på lika många veckor.
Arbetare och tjänstemän gick ut i en dygnslång strejk med inställda flyg, färjestopp mellan öarna, stängda skolor, lamslagen kollektivtrafik och enbart akutvård på sjukhusen som följd. Även den nationella nyhetsbyrån ANA stängde ned klockan sex på morgonen.
På Atens gator ekade slagorden ur högtalare och megafoner samtidigt som tusentals människor tågade och protesterade mot nedskärningar i offentliganställdas inkomster, höjda skatter, frysta pensioner och höjd pensionsålder.
”Inga uppoffringar för de rika!” ropade demonstranterna medan de slog på trummor och höll i banderoller med texten ”Vart tog pengarna vägen?”.
De stora fackförbunden anser att den EU-dikterade nyliberala sparpolitiken bara kommer att skada de fattiga och försvåra det recessionsdrabbade landets problem.
Enligt EU:s så kallade stabilitetspakt får ett medlemslands budgetunderskott inte överstiga 3 procent av landets BNP. Enligt de förhållningsorder som EU-ländernas finansministrar utfärdat ska Grekland ha fått ned sitt budgetunderskott till under 3 procent av BNP till år 2012. Under 2010 ska landet få ned sitt underskott från 12,7 procent till 8,7 procent av BNP.
Om Grekland inte lyckas pressa ned budgetunderskottet såsom övermakten befaller kan EU utfärda böter - vilket förefaller vara lika intelligent som att försöka släcka en eld med bensin.

Ska Vänsterpartiet offra EU-motståndet på Sahlins regeringsaltare?

2010-03-01T11:47:00.000-08:00

Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma arbetsgrupp för en rättvis och hållbar värld presenterade nyligen en överenskommelse om ”en rödgrön politik för Sveriges bilaterala relationer med omvärlden”.
I den förfäktar man bland annat att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra”.
Att ledningarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” är (tråkigt nog) ingen överraskning, men att Vänsterpartiets företrädare i den arbetsgrupp som utarbetat överenskommelsen, Hans Linde och Ulla Hoffman, delar denna uppfattning är anmärkningsvärt. Bland annat därför att det i Vänsterpartiets gällande partiprogram entydigt slås fast att ”Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges medlemskap i EU. Skälen för vårt ställningstagande är fortfarande giltiga. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt” och att ”Vänsterpartiet arbetar […] för ett svenskt utträde ur EU”.
Vidare konstateras det i partiprogrammet att ”Europeiska unionens överstatliga beslutsformer är motsatsen till internationell samverkan” och att ”Det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka”. Jämför denna nyktra och redliga analys med vad som fabuleras i den rödgröna överenskommelsen om att ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”.
För mig är det obegripligt att Vänsterpartiet kan ställa sig bakom en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som i EU-frågan går stick i stäv mot det så sent som 2008 av kongressen antagna partiprogrammet och den ”principiella ståndpunkt” som Vänsterpartiet intagit alltsedan EU-inträdet 1995. Det vore en stor olycka för den demokratiska och progressiva frihetskampen mot EU om Vänsterpartiet följer Miljöpartiets dåliga exempel och offrar EU-motståndet på Mona Sahlins regeringsaltare.
Om Vänsterpartiet skiter i det egna partiprogrammet och kapitulerar för Sveriges medlemskap i EU, så kommer det med stor sannolikhet att vara rena vinstlotten för högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna som därmed skulle bli det enda parti som säger nej till EU med en realistisk möjlighet att vinna inträde i riksdagen.
Vad ska jag och alla andra demokrater och antirasister med hjärtat till vänster som inte vill att ”Sverige ska vara en aktiv medlem i EU” rösta på i höstens riksdagsval?

Fackliga medel har förlorats till följd av EU-medlemskapet

2010-02-09T13:52:00.000-08:00

Sveriges medlemskap i EU har inneburit att både fackliga och politiska medel för att motverka social dumpning gått förlorade.
Innan EU-medlemskapet krävdes arbetstillstånd för att jobba i Sverige, vilket både fackförbund och arbetsgivarorganisationer skulle tillstyrka. Fackförbunden kunde villkora med lönekrav i nivå med de svenska.
Dessutom hade fackförbunden rätt att med stridsåtgärder tvinga utländska företag att teckna svenska kollektivavtal även om de var bundna av utländska kollektivavtal. Denna lag, Lex Britannia, tillkom i början av 90-talet efter att så kallade bekvämlighetsflaggade fartyg dumpat lönerna inom den svenska sjöfarten.
Det tidigare kravet på arbetstillstånd har upphört till följd av att Sverige blev medlem i EU. Och med hänvisning till de villkor som gäller i EU har fackets rättigheter att lägga veto mot oseriösa entreprenörer (38 § MBL) tagits bort. På EU:s så kallade inre marknad ska företagen fritt kunna skyffla arbetskraften fram och tillbaka över nationsgränserna.
Om också Lex Britannia avskaffas eller vingklipps, såsom arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin föreslår med anledning av den antifackliga Lavaldomen, försvinner den sista möjligheten för facket att (med legala medel) förhindra att entreprenader läggs ut till utländska företag som inte tecknat kollektivavtal såsom skedde i Vaxholm.
Det skulle innebära ett förödande slag mot den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska arbetsmarknadsmodellen och öppna dörrarna på vid gavel för låglönekonkurrens och social dumpning.
Visa ditt motstånd mot denna utveckling genom att gå med i Facebookgruppen ”Rör inte konflikträtten. Försvara Lex Britannia”. Där får du fortlöpande information om vilka aktiviteter som planeras runt om i landet fram till riksdagsbeslutet den 4 mars.
Det pågår också en vykortkampanj riktad till Sven Otto Littorin. Du kan beställa vykort (Skit i Lavaldomen. Spola Littorin) kostnadsfritt från gosta.torstensson@nejtilleu.se.

Rödgrönt säkerhetspolitiskt mysterium

2010-01-31T07:56:00.000-08:00

Den militära alliansfriheten ska bestå slår de rödgröna partierna fast i sin försvars- och säkerhetspolitiska plattform.
- Jag är övertygad om alliansfrihetens fördelar. Den innebär bland annat att vi själva bestämmer inriktningen på vårt försvar, sade Socialdemokraternas Mona Sahlin när hon presenterade den rödgröna försvarsuppgörelsen
Om de rödgröna vinner valet kommer Sverige inte att ansöka om medlemskap i Nato. Men det nuvarande samarbetet med Nato inom ramen för Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och så kallade krishanteringsinsatser kommer att fortsätta. Dock med fler restriktioner, typ att samövningar med Nato på svensk mark som Loyal Arrow som hölls i Norrbotten inte kommer att accepteras.
Samtidigt utlovar de rödgröna en bred översyn av det svenska militära engagemanget i Afghanistan under Natos kommando. Resultatet kan bli att Sverige drar sig ur eller stannar.
- Vi har ingen rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet inte delar den syn vi och Miljöpartiet har i den här frågan, sade Mona Sahlin.
Den försvars- och säkerhetspolitik som de tre partierna har lycktas jämka samman ska vila på fyra fundament; förstärkt alliansfrihet, aktiv Östersjöpolitik, där inte minst Ryssland involveras, stärkt EU-samarbete och ett starkare FN.
Förra året beslutade riksdagen om en solidaritetsförklaring. Den innebär att Sverige inte ska vara passivt om ett EU-land eller ett nordiskt grannland angrips. Den svenska förklaringen ansluter till den del av EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, som handlar om att medlemsländerna ska ställa upp militärt för att hjälpa ett annat EU-land som utsätts för ett väpnat angrepp. De övriga medlemsstaterna är ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel” slås det fast i Lissabonfördraget [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. I en särskild solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. De rödgröna partierna står, enligt Mona Sahlin, bakom klausuler om ömsesidiga försvarsåtaganden.
- Vi står samlat bakom solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget och den utvidgade solidaritetsförklaringen som omfattar Norden, sade hon vid presentationen av de rödgrönas försvars- och säkerhetspolitik.
Hur solidaritetsförklaringarna, den svenska och de i Lissabonfördraget, går att förena med den svenska alliansfrihet som de rödgröna säger sig slå vakt om, är ett mysterium.

Cecilia Malmström vill stärka Fästning Europa

2010-01-20T05:03:00.001-08:00

Under EU-parlamentets utfrågning av Cecilia Malmström, nominerad som EU-kommissionär för inrikesfrågor med ansvar för frågor som rör EU:s polissamarbete, gränskontroll, säkerhetsfrågor och asyl och migration, framkom det att hon vill ha en överstatlig asyl- och invandringspolitik och lovade att göra allt för att stoppa illegal invandring.
Under förhöret i EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE), lade Malmström fram en omfattande lista över lagförslag och aktionsplaner, där de första ska komma redan under våren. Det blir förslag om invandring för säsongsarbetare och för experter. Och eftersom EU-parlamentet till följd av Lissabonfördraget får medbeslutanderätt över detta lagstiftningsområde utlovade hon ett nära samarbete med utskottet i dessa frågor.
De mest kritiska frågorna kom från sydeuropeiska parlamentariker som är oroliga för att EU-kommissionen ska börja driva en mer flyktingsliberal hållning med en svensk folkpartistisk kommissionär. Men deras oro är obefogad. Cecilia Malmström försäkrade att även hon vill stoppa illegal invandring och utlovade förslag om att stärka Frontex, EU:s gränsbevakningsmyndighet.
Det är Frontex, tillsammans med medlemsländernas kustbevakning, som försöker stoppa flyktingar från Nordafrika som försöker ta sig över Medelhavet till de olika medlemsländerna. Malmström lovade att Frontex ska få skaffa egna båtar och även kunna repatriera (deportera) flyktingar som inte fått asyl till ursprungslandet.
Att stärka Frontex betyder fler gränskontroller och mer övervakning. Med Cecilia Malmström som ansvarig kommissionär kommer EU att bygga vidare på Fästning Europa.

Europafacket diskuterar sämre villkor för utländska arbetare

2010-01-17T14:38:00.001-08:00

För att motverka konsekvenserna av Lavaldomen och de andra antifackliga domarna som EU-domstolen levererat de senaste åren försöker Europafacket enas om ett gemensamt förslag för att försöka beveka EU-kommissionen att föreslå förändringar av EU:s så kallade utstationeringsdirektiv. Direktivet anger vilka villkor som ska gälla för arbetskraft som företag från ett EU-land tar med sig för att utföra tillfälliga arbeten i ett annat EU-land, så kallad utstationerad arbetskraft.
I Lavaldomen, och de efterföljande Rüffert- och Luxemburgdomarna, har EU-domstolen slagit fast att det enbart är vissa minimivillkor, typ minimilön, som ett utländskt företag måste uppfylla. Och om företag, till exempel ett lettiskt byggbolag, redan har ett kollektivavtal eller individuella anställningsavtal som motsvarar dessa minimivillkor får fackförbund i värdlandet inte kräva eller tillgripa stridsåtgärder för att tvinga fram ett inhemskt kollektivavtal.
I Europafacket diskuteras nu hur man ska hantera den uppkomna situationen. Det finns två linjer.
Den ena linjen, som bland annat Catelene Passchier, konfederal sekreterare i Europafacket, står för, förespråkar en kompromiss som EU-kommissionen kan tänkas godta. Den går ut på att minimivillkoren i utstationeringsdirektivets hårda kärna ska gälla under ett halvår, dvs. att det ska vara fritt fram att anställa utländska arbetare till sämre villkor. Först efter sex månader ska de utländska arbetarna ha samma villkor som de inhemska arbetarna. Då ska de inte längre betraktas som utstationerade.
Den andra linjen, som de svenska fackliga centralorganisationerna förespråkar, är att anställda ska ha samma villkor oavsett vilket land de kommer ifrån och att detta ska regleras i kollektivavtal mellan det gästande företaget och inhemska fackförbund.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är också ordförande i Europafacket.
- Det är en diskussion som pågår på tjänstemannanivå i Europafacket och den är långt ifrån avslutad. LO menar naturligtvis att utgångspunkten alltid måste vara likabehandling för utstationerad arbetskraft, säger hon till LO-tidningen.
Det oroväckande (och avslöjande) är att det inom Europafacket finns krafter som föreslår att låglönekonkurrensen inom EU ska sättas i system och att arbetsköparna ska erbjudas fria tyglar att under sex månader anställa utländska arbetare till sämre villkor.

Medlemskapet i EU bygger på en lögn

2010-01-15T14:35:00.000-08:00

”Vårt system är annorlunda än i många andra EU-länder. Därför såg Sverige till att få garantier från EU-kommissionen i samband med att vi gick med i EU 1995 om att vi skulle kunna behålla vårt system och Sverige klargjorde skriftligt att det var en absolut förutsättning för vårt medlemskap”, påstod Dan Holke, chef för LO-TCO Rättsskydd och Elektrikerförbundet juridiska ombud i EU-domstolen, på LO-tidningens debattsida mitt under pågående konflikt i Vaxholm.
Frågan är varför varken Dan Holke, eller de två juridiska ombuden för Byggnads och Byggettan, inte någon gång under de två och ett halvt år som den rättsliga processen pågick i EU-domstolen hävdade att EU-domstolen inte hade befogenheter att pröva Vaxholmskonflikten eftersom Sverige hade fått ett undantag under medlemskapsförhandlingarna som fredade den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Svaret är enkelt. De visste mycket väl att det inte finns något undantag. Det enda som finns i medlemskapsavtalet är förklaring nummer 46, vilket enbart är en svensk åsiktsdeklaration utan något som helst juridiskt värde.
Hade Dan Holke och hans kollegor viftat med denna ensidiga förklaring under domstolsförhandlingen i Luxemburg, hade de förmodligen blivit utskrattade av de 27 EU-domarna.
Syftet med förklaring nummer 46 var att inför den svenska folkomröstningen vilseleda tillräckligt många socialdemokratiska väljare och fackföreningsmedlemmar. Och det lyckades. Under den sista veckan innan folkomröstningen i november 1994 gick omkring fem procent av de socialdemokratiska väljarna från nej-sidan över till ja-sidan. Det avgjorde hela folkomröstningen.
Därför är det ingen överdrift att konstatera att Sveriges medlemskap i EU bygger på en medveten lögn från EU-propagandisterna inom arbetarrörelsen.
Hur hade det gått i folkomröstningen för 15 år sedan om de svenska löntagarna känt till att EU-rättsliga principer om till fri rörlighet för marknadskrafterna står över den svenska modellen vad gäller kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder? Hade en majoritet röstat ja då? Aldrig i livet!

Krav på kollektivavtal är olagligt i EU

2009-12-31T09:49:00.000-08:00

Landstinget Region Skåne har ställt krav på att privata leverantörer av primärvård måste förbinda sig att teckna kollektivavtal med facket för att kunna bli godkända.
När liknande krav tidigare uppställts vid offentlig upphandling har dessa regelmässigt underkänts av domstol. Länsrätten i Skåne underkände därför Region Skånes krav efter anmälan av en privat läkare.
Krav på kollektivavtal kan få till konsekvens att utländska, exempelvis danska, vårdföretag utesluts från att delta i landstingets valfrihetssystem. Detsamma gäller för svenska företag som av någon anledning inte har tecknat kollektivavtal. Kravet strider därför inte bara mot svensk lag utan även mot EU-fördragets principer om likabehandling och icke-diskriminering.
- Det finns en grundmurad juridik på området och det kan inte råda någon tvekan om regelverket, säger Pär Cronhult, chefsjurist på Konkurrenskommissionen.
Konkurrenskommissionen är inte en myndighet utan en ”oberoende expertgrupp” knuten till den nyliberala tankesmedjan ”Den nya välfärden”.
Finns det någon som fortfarande undrar varför storföretagens kamporganisationer SAF och Industriförbundet, som numera fusionerat till Svenskt Näringsliv, satsade hundratals miljoner kronor på att driva igenom ett svenskt medlemskap i det odemokratiska och marknadsliberala EU-projektet?

Reinfeldt bedriver fult spel i Köpenhamn

2009-12-18T11:59:00.000-08:00

Förhandlingarna vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn har utvecklat sig till ett ställningskrig. Fattiga mot rika. De fattiga länderna med mindre möjligheter att skära ner sina utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser utan att allvarligt skada sina ekonomier står i konflikt mot de rika länderna som har enormt mycket större resurser samt ett tungt ansvar för klimatkrisen eftersom det är de som har orsakat den.
För att få till ett kraftfullt avtal måste de rika länderna göra betydligt mer både när det gäller utsläppsminskningar och för att finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländerna ska vara nya pengar utöver existerande åtaganden.
Men Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, som dessutom för tillfället innehar ordförandeskapet i EU, bedriver ett fult spel under Köpenhamnstoppmötet.
Sverige har ett nationellt biståndsmål på en procent av BNI. I de pågående klimatförhandlingarna vill Sverige dock inte kännas vid detta mål utan hänvisar istället till internationella biståndsmål om 0,7 procent av BNI. När Reinfeldt säger att Sverige bidrar med åtta miljarder till klimatåtgärder i fattiga länder pratar han alltså egentligen om ompaketerade biståndspengar.
Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Klimatfinansieringen bör inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat.
Ett annat sätt att undvika riktiga åtaganden, är Sveriges nya förslag om hur man beräknar koldioxidutsläpp från skogen. Reinfeldt vill att utsläppen ska räknas utifrån hur mycket skog som skulle kunna ha avverkats, istället för att jämföra koldioxidbalansen med ett särskilt år som är brukligt till exempel vad gäller fossila bränslen. Det är en orimlig utgångspunkt. Man kan inte hävda utsläppsminskningar mot bakgrund av att man inte huggit ned all skog som man skulle ha kunnat.
När Sverige, liksom andra EU-länder, dribblar med bokföringen, ändrar beräkningen av utsläpp från skogsavverkning och använder biståndspengar till klimatåtgärder i fattiga länder, är ett svek mot världens fattigaste.
Eftersom det är vi i den rika världen som till största del har orsakat klimatutsläppen är det de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Därför är det rimligt att de rika länderna står för största delen av notan.

Krigsminister Sten Tolgfors är en säkerhetsrisk

2009-12-15T10:02:00.000-08:00

Svensk säkerhetspolitik byggde tidigare på följande doktrin: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Det betydde att Sverige inte anslöt sig till militära pakter och förbehöll sig rätten att stå utanför Europas blodiga konflikter.
Detta gäller inte längre. Nyligen sade krigsminister Sten Tolgfors (m) i riksdagen:
”Kriser ska mötas med andra och hindras från att komma hit.”
Riksdagen har avgett en ”solidaritetsförklaring” där vi lovar att bistå till exempel Baltikum om Ryssland anfaller: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om… ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland [i EU] eller nordiskt land.”
Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, som trädde i kraft 1 december innehåller två solidaritetsförklaringar.
För det första en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.
För det andra en särskild solidaritetsklausul där det slås fast att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.
Dessa klausuler är i praktiken slutet för den svenska militära alliansfriheten.
Hur Sverige blir säkrare genom att skicka militära expeditioner till främmande länder återstår för krigsminister Tolgfors att förklara. Det gör oss snarare till ett legitimt mål för vedergällning och riskerar att dra in oss i blodiga konflikter som handlar om helt andra saker än Sveriges säkerhetspolitiska intressen.
Krigsminister Sten Tolgfors är med andra ord en säkerhetsrisk. Vem underrättar Säpo?

Försvara kollektivavtalen och konflikträtten

2009-12-03T10:28:00.001-08:00

Från april 2010 vill den moderatledda regeringen införa nya regler för hur kollektivavtal ska träffas mellan svenska fack och gästande utländska företag. Som en följd av EU-domstolens utslag i Lavalmålet - den fackliga blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm - får inte facket vidta konfliktåtgärder för att tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har.
Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa minimivillkor när det gäller till exempel arbetstid och semester. Kan arbetsgivaren visa, genom ett utländskt kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller tillgripa stridsåtgärder.
EU-domstolen skriver i Lavaldomen att EU:s utstationeringsdirektiv ska tolkas så att värdmedlemsstaten inte kan kräva ”arbets- och anställningsvillkor som går utöver” de minimiregler som anges i direktivet. En annan tolkning, såsom att kräva normallön och inte enbart minimilön, skulle enligt EU-domstolen ”innebära att direktivet förlorade sin ändamålsenliga verkan”. Direktivets ”ändamålsenliga verkan” är således låglönekonkurrens.
Regeringen föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att ta till stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal även om det finns ett utländskt kollektivavtal på arbetsplatsen.
Lex Britannia underkändes i Lavaldomen eftersom EU-domstolen befann lagen vara direkt diskriminerande mot företag från andra EU-länder - trots att syftet är att motverka social dumpning och att säkerställa principen lika lön för lika arbete. Så här formulerar sig perukstockarna i Luxemburg: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till och med svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 49 EG.” Smaka på det; ”mindre lockande”!?
Om regeringen, anförd av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, får som den vill så kommer den svenska fackföreningsrörelsen att vingklippas och den låglönekonkurrens som var fallet i Vaxholm hösten 2004 att sättas i system. Detta måste fackföreningsrörelsen sätta stopp för, annars gräver man sin egen grav. Vägra att erkänna EU-domstolens antifackliga Lavaldom. Kräv att våra folkvalda politiker slår vakt om de lagar som riksdagen har stiftat.
Det är alldeles utmärkt att även LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin numera tycker att Sven Otto Littorin ska dra tillbaka regeringens Lavalproposition. ”Regeringens nuvarande lagförslag slår undan benen för kollektivavtalsregleringen”, konstaterar Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande.
Men för att sätta kraft bakom kravet måste kampanjen ”Rör inte konflikträtten! Försvara Lex Britannia!” inte bara fortsätta utan intensifieras.

Stå upp för den svenska modellen!

2009-12-02T12:34:00.001-08:00

Onsdagen den 2 december klockan 14.00 meddelade Arbetsdomstolen (AD) dom i det så kallade Lavalmålet (mål A 268/04). Enligt AD:s dom ska fackförbunden Byggnads och Elektrikerna betala 2,5 miljoner kronor i skadestånd och rättegångskostnader till det lettiska byggbolaget Laval med anledning av konflikten i Vaxholm hösten 2004.
– Först beslutar AD att konflikten mellan Byggnads och Laval är lovlig och inte behöver avbrytas. Fem år senare beslutar samma domstol att man nu ska betala ett omfattande allmänt skadestånd. Dagens dom strider mot sunt förnuft. Det är obegripligt att facket ska betala skadestånd när man följt gällande svensk rätt och beslut i AD, säger Byggnads ordförande Hans Tilly i en kommentar till domen.
– Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet är mycket allvarlig och får i förlängningen stora konsekvenser för svenska löntagare. När nu fackföreningar godtyckligt kan komma att tvingas betala stora skadestånd blir det svårt att arbeta för justa villkor för utländska byggnadsarbetare.
Självklart ska Byggnads och Elektrikerna vägra att betala något skadestånd till Laval, helt enkelt därför att de har följt gällande svensk lagstiftning. Byggnads krävde att Laval skulle skriva under ett svenskt kollektivavtal och när byggbolaget vägrade att göra detta satte Byggnads arbetsplatsen i blockad och strax därefter utlöste Elektrikerna en sympatiåtgärd, helt i enlighet med den så kallade Lex Britannia som riksdagen instiftade 1991. När blev det ett brott att tillämpa gällande svensk lagstiftning? Vilka andra svenska lagar är det förenat med skadestånd att följa?
Lika självklart ska Byggnads, Elektrikerna och hela den svenska fackföreningsrörelsen vägra att underordna sig EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet och med alla medel bekämpa de antifackliga lagändringar som den moderatledda regeringen nu (med illa dold förtjusning) har lagt på riksdagens bord.
EU har ingen rätt att tafsa på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inför folkomröstningen om medlemskap i EU för 15 år sedan utfästes det garantier från såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, från såväl SAF och Industriförbundet (idag Svenskt Näringsliv) som LO och TCO, att ett eventuellt medlemskap i EU inte skulle påverka kollektivavtalen eller fackföreningarnas konflikträtt. Det hade vi fått garantier för under medlemskapsförhandlingarna.
Senast idag, onsdagen den 2 december klockan 10.21, hävdade Wanja Lundby-Wedins medarbetare Anders Larsson i ett mejl att ”Sverige [fick] garantier inför medlemskapet i EU att vi skulle få ha vår modell i fred”.
När, om inte nu, ska de fackliga och politiska makthavarna använda sig av dessa garantier och meddela berörda EU-institutioner att vilka lagar och regler som ska gälla på svensk arbetsmarknad bestäms av den folkvalda riksdagen och inte av ickevalda byråkrater och lagvrängare i Bryssel och Luxemburg. Stå upp för den svenska modellen!

Högern stärker sin ställning i EU-kommissionen

2009-11-29T07:25:00.000-08:00

José Manuel Barroso, ordförande i EU-kommissionen, har presenterat sin laguppställning.
Den har han bestämt själv, påstår Barroso. ”Men vem tror att kyparen bestämmer menyn?” ironiserar Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson och konstaterar att det har varit många kockar i farten. Mest av alla Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Sarkozy såg till att Michel Barnier fick precis det jobb som Frankrike eftersträvat (inre marknaden). Dessutom fick han en fransman med rumänskt pass som ansvarig för jordbruket. Merkel är nöjd med att den av henne utmanövrerade före detta ministerpresidenten i Baden-Württemberg, Günther Oettinger fick ansvar för energipolitik.
EU-kommissionen blir mer högerdominerad och får färre kvinnor än tidigare. Av de 27 kandidaterna är tretton från konservativa/kristdemokratiska partier. Åtta är liberaler och sex är socialister. Av de 27 tilltänkta kommissionärerna är nio kvinnor, vilket är en kvinna färre än i den nuvarande.
I januari prövas de föreslagna kommissionärerna i offentliga förhör i EU-parlamentet. Senast första februari tar de plats i Berlaymontpalatset på Rue de la Loi i centrala Bryssel, under förutsättning att ingen gör bort sig den här gången.
EU:s högsta politiska ledare är därmed mer eller mindre på plats. Topptrion består av José Manuel Barroso, Herman Van Rompuy, EU-presidenten, och Lady Catherine Ashton, EU-utrikesministern. Men de verkliga regenterna i stormaktskartellen EU finns i Élyséepalatset i Paris och Bundeskanzlerin der Bundesrepublik Deutschland i Berlin.

En federalist från det Sverige-ovänligaste partiet

2009-11-18T05:29:00.000-08:00

”Cecilia Malmström har idag av regeringen utsetts till svensk kommissionär” kunde man läsa på regeringens hemsida den 17 november.
Hmm. Det är inte den svenska regeringen som bestämmer vem som ska sitta i EU-kommissionen. Vad regeringen kan göra är att nominera en eller flera kandidater till kommissionens ordförande José Manuel Barroso som sedan i samförstånd med Europeiska rådet, dvs. EU:s stats- och regeringschefer, kommer överens om vilka som ska bli kommissionärer. Först ska Europeiska rådet komma överens om vem som ska bli EU-utrikesminister, eftersom denne också ska vara vice ordförande i kommissionen [samt permanent ordförande i utrikesministerrådet]. Sedan ska Barroso fördela ansvarsområdena mellan de övriga 25 kommissionärerna. Därefter ska EU-parlamentet ge sitt godkännande av hela kommissionen. Parlamentet planerar utfrågningar av de nominerade kommissionärerna från slutet av november.
Nåväl. Cecilia Malmström hoppas att hon ska bli ”en bra kommissionär för Sverige och kan företräda oss på bästa sätt”. Trots sin bakgrund som EU-parlamentariker och för närvarande EU-minister förefaller Malmström vara illa informerad om vad hennes nya jobb går ut på.
EU-kommissionärerna företräder inte sina hemländer och får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, riksdag eller myndighet. Enligt fördraget måste medlemsstaterna respektera ledamöternas oberoende och inte försöka påverka dem.
Cecilia Malmström kommer med andra ord inte att vara Sverige företrädare i EU-kommissionen, utan snarare EU-kommissionens förlängda arm i Sverige.
Vem är Cecilia Malmström? ”En federalist från det EU-vänligaste partiet”, skriver Svenska Dagbladets politiska analytiker Lena Hennel. Cecilia Malmström vill att EU ska förvandlas till ett Europas Förenta Stater. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev hon att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet.
Ett federalt organiserat EU skulle vara helt dominerat av Frankrike, Italien, Storbritannien och - framför allt - Tyskland. Cecilia Malmströms europarlamentarism skulle, något tillspetsat, kosta de sista resterna av nationell suveränitet för medlemsstater med färre än 60 miljoner invånare. [I stället för att beskriva Folkpartiet som det ”EU-vänligaste” känns det mer adekvat att använda synonymen Sverige-ovänligaste.]
Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ”Just det gör […] att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”
Cecilia Malmström hoppas, som sagt, att hon ska ”företräda oss [svenska folket] på bästa sätt”. Men hennes EU-entusiasm avspeglas inte i den svenska opinionen. Den har visserligen förskjutits i mindre uttalad EU-kritisk riktning under det senaste decenniet [förmodligen ett utslag av uppgivenhet], men en majoritet av svenskarna ställer sig fortfarande inte bakom det svenska EU-medlemskapet [SOM-institutet 2008].

Svenska soldater ska strida under EU-flagg

2009-11-17T13:46:00.000-08:00

Med Lissabonfördraget görs det klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkorna och hittills har man meddelat att 13 så kallade stridsgrupper ska sättas upp. (Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp.)
I januari 2007 blev EU:s snabbinsatsstyrkor fullt operativa. Sedan dess har EU ständigt två styrkor i beredskap som inom loppet av tio dagar ska sättas in i internationella krishärdar inom en radie av 6.000 kilometer från Bryssel.
Under första halvåret 2008 bildade Sverige en sådan styrka, Nordic Battle Group, tillsammans med Norge, Finland och Estland. Sverige bidrog med cirka 2.100 kontraktsanställda soldater och officerare. Styrkan styrdes från EU:s försvarshögkvarter i ministerrådets bunker i Bryssel.
Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.
EU-beslut inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag för unionens räkning. Några länder kan därmed gå längre inom unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan genom andra staters agerande.
Sverige håller nu på att bygga upp en ny nordisk snabbinsatsstyrka med 2.100 soldater, varav 1.500 från Sverige, som ska ligga i beredskap våren 2011.
EU:s försvarsministrar enades nyligen om ett svenskt förslag att ändra reglerna för att det ska bli lättare att skicka ut soldater under EU-flagg i fredsbevarande aktioner - eller krig.
”Vi är överens om att EU ska kunna använda en av de två stridsgrupper som står i beredskap mer flexibelt och inte bara till snabbinsatser vid akuta kriser”, säger försvarsminister Sten Tolgfors, som under innevarande halvår leder EU:s försvarsministerråd.
Bland annat ska snabbinsatsstyrkorna kunna användas som strategisk reserv för EU:s militära insatser på olika håll i världen. Det vill säga där EU:s gamla stormakter har koloniala/nykoloniala intressen att beskydda.
Tolgfors menar att detta bättre svarar på medborgarnas ”krav på att förmågan att gripa in i kriser också är bra använda skattepengar”. (Räck upp handen ni som blivit tillfrågade.)
Snabbinsatsstyrkan har blivit motorn i den svenska krigsmaktens raska färd bort från de gamla försvarspolitiska grundstenarna – alliansfrihet och allmän värnplikt.
I praktiken har Sverige i och med EU-medlemskapet gjort stegvisa reträtter från den neutralitetspolitik vi en gång hade. EU:s militarisering började med Maastrichtfördraget och fortsatte med Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Utvecklingen har skett i rasande fart.
När Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, börjar verka kommer nådastöten för den svenska neutralitetspolitiken. Då står frågan inte längre om EU ska utrustas med ett gemensamt försvar, utan när. Dessutom innebär Lissabonfördraget solidaritetsåtaganden om att agera om ett annat medlemsland blir militärt angripet. EU blir med andra ord en försvarsallians av Natomodell. Försvarsministrarna har i dagarna en första diskussion om vilka följder Lissabonfördraget får. Under befäl av Sten Tolgfors. Krigsministern.

Cecilia Malmström ljuger om Lissabonfördraget

2009-11-08T01:42:00.000-08:00

I en kommentar till den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus undertecknande av Lissabonfördraget, säger Sveriges EU-minister Cecilia Malmström att ”Lissabonfördraget gör att EU blir mer demokratiskt […] de nationella parlamenten i medlemsländerna får mer att säga till om”.
Faktum är att EU-ministern talar osanning. Eller ljuger, det är en smaksak.
Med Lissabonfördraget formaliseras en speciell remissomgång av nya förslag till lagar från EU-kommissionen till de nationella parlamenten. Varje medlemsland får två röster (eftersom en del medlemsländers parlament består av två kamrar). Om det inom åtta veckor kommer in protester från en tredjedel av rösterna ska kommissionen ompröva sitt förslag. I rättsliga och inrikes frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har kallats för "nödbroms". Men kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt.
Att lagstiftaren, EU:s ministerråd eller ministerrådet och EU-parlamentet, ska överväga om ett lagförslag är förenligt med den så kallade subsidiaritetsprincipen är inget nytt – det framgår av det nuvarande EG-fördragets artikel 5 att denna princip ska tillämpas. Inte heller är det nytt att de nationella parlamenten kan framföra sina synpunkter till EU-institutionerna.
Sedan hösten 2006 får riksdagen och de övriga EU-ländernas parlament förslag från EU-kommissionen samtidigt som de skickas till EU:s ministerråd och EU-parlamentet. Det gäller både förberedande dokument och lagstiftningsförslag. De nationella parlamenten kan därefter lämna synpunkter på förslagen direkt till EU-kommissionen. Proceduren kalla Barrrosoinitiativet, uppkallat efter kommissionens nuvarande ordförande.
Sveriges riksdag har sedan 2007 och fram till september 2009 skickat in 44 yttranden till EU-kommissionen. Sammanlagt har de 27 medlemsländernas parlament skickat in 525 utlåtanden. Portugals parlament, Frankrikes senat, Tysklands förbundsråd, brittiska överhuset och Sveriges riksdag är flitigast på att skicka in yttranden om EU-förslagen.
Det nya med Lissabonfördraget – i förhållande till nu gällande fördrag – är endast att lagstiftaren ska beakta de nationella parlamentens argument avseende subsidiaritetsfrågan, och att kommissionen på den punkten kan behöva motivera sina förslag bättre. Däremot innebär det i praktiken inte någon ökad möjlighet för de nationella parlamenten att påverka EU-institutionernas beslut.
Av rapporteringen från EU-toppmötet i juni 2007, då den ratade EU-konstitutionen konverterades till Lissabonfördraget, framgår att Sverige [företrätt av bland annat Cecilia Malmström] tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag från Holland om att ge de nationella parlamenten verklig makt inom EU:s beslutsapparat. Det holländska förslaget gick ut på att de nationella parlamenten skulle kunna stoppa lagförslag från EU-kommissionen.
I praktiken, och tvärtemot Cecilia Malmströms sanningslösa påstående, är de nationella demokratierna de stora förlorarna på Lissabonfördraget. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar. Mera makt åt Bryssel; det är den nya EU-grundlagen i ett nötskal.
En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i vår grundlag. Där står att "All offentlig makt utgår från folket". När Lissabonfördraget träder i kraft blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av den offentliga makten i Sverige kommer då att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas utan beaktande av svenska folkets mening.

Lagrådet ger klartecken till Littorin

2009-11-07T00:18:00.001-08:00

Det kollektivavtal som facket får ta strid för att få påskrivet, måste innehålla minimilön eller lägsta lön. Konflikten är bara laglig om de som utstationerats till Sverige har sämre villkor än vad som ingår i EU:s utstioneringsdirektiv. Det föreslår arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin med anledning av Lavaldomen.
Regeringens lagrådsremiss följer i stort sett den så kallade Stråthutredningens förslag.
Genom en ny paragraf, 5a, i utstationeringslagen vill regeringen begränsa fackets rätt att ta till stridsåtgärder mot utländska företag för att få teckna kollektivavtal med företag som utstationerar arbetstagare till Sverige. Tre villkor ska vara uppfyllda innan det blir fråga om stridsåtgärder:
1. Facken måste kräva villkor som motsvarar dem i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen.
2. De villkor som krävs får inte röra annat än minimilön eller andra minimivillkor som följer av utstationeringslagens paragraf 5, och som ska motsvaras av utstationeringsdirektivets hårda kärna.
3. Facken får inte ta till stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal om arbetsgivaren kan visa att de utstationerade arbetstagarna väsentligen har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett centralt kollektivavtal när det gäller lön. Det gäller även de andra villkoren enligt den hårda kärnan.
Regeringen vill även införa en ny paragraf, 41c, i medbestämmandelagen som innebär att en stridsåtgärd som vidtas i strid mot den nya paragrafen i utstationeringslagen blir olovlig. (Tvister om sådana stridsåtgärder ska avgöras av Arbetsdomstolen.)
Regeringen vill också ändra Lex Britannia. Dels genom en ny paragraf, 42a, och dels genom att tredje stycket i paragraf 42 ändras så att organisationernas ansvar för fredsplikten ska gälla när stridsåtgärder vidtas mot utstationerande arbetsgivare - trots att medbestämmandelagen då inte är direkt tillämplig på arbetsförhållandena. (Förslaget omfattar alla utländska arbetsgivare som utstationerar arbetstagare hit, oberoende av i vilket land företaget är etablerat. Stråth föreslog att fredsplikten bara skulle gälla i förhållande till företag inom EES-området.)
Lagrådets enda synpunkt på regeringens lagförslag är att den föreslagna paragrafen 5a i utstationeringslagen är svår att förstå.
Regeringens föreslagna paragraf 5a i utstationeringslagen behandlar två olika saker.
Dels vilka villkor som den fackliga organisationen kan ställa på den utländske arbetsgivaren för att få rätt att vidta stridsåtgärder.
Dels den utländske arbetsgivarens möjlighet att freda sig genom att visa att hans arbetstagare redan har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett centralt kollektivavtal som tillämpas på motsvarande arbetstagare i branschen.
Lagrådet menar att det är svårt att förstå. I stället föreslår rådet att paragrafen delas upp i två stycken. Så här:
”En stridsåtgärd mot en arbetsgivare i syfte att genom kollektivavtal få till stånd en reglering av villkoren för utstationerade arbetstagare får vidtas endast om de villkor som krävs
1. bara avser minimilön eller sådana minimivillkor som avses i 5 §,
2. motsvarar villkoren i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen, och
3. är förmånligare för arbetstagarna än som följer av 5 §.
En stridsåtgärd som avses i första stycket får inte vidtas, om arbetsgivaren visar att de utstationerade arbetstagarna har lön och villkor som avses i 5 § som i allt väsentligt är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett sådant centralt kollektivavtal som avses i första stycket 2.”
Lagrådet redovisar inga andra synpunkter i sitt yttrande.
Därmed finns det inga formella hinder för Sven Otto Littorin att lägga fram en proposition på riksdagens bord, med förslag som om de får stöd av riksdagens majoritet från och med den 1 april 2010 kommer att underminera den svenska kollektivavtalsmodellen.

Nu börjar huggsexan om toppjobben i Bryssel

2009-11-03T15:13:00.000-08:00

Tjeckiens president Vaclav Klaus har undertecknat Lissabonfördraget. Det meddelade han i efterhand vid ett framträdande i Prag. Därmed har alla 27 EU-länder godkänt det nya fördraget. Det innebär att Lissabonfördraget kan träda i kraft.
Nu ligger ansvaret hos det svenska ordförandeskapet att föra fördragets praktiska och politiska delar i hamn. Närmast måste Sverige sammankalla till ett extra toppmöte för att EU-ländernas stats- och regeringschefer ska kunna utse vilka personer som ska få de två nya topposter som blir en konsekvens med fördraget; en EU-president, eller mer opretentiöst ordförande för Europeiska rådet, och en EU-utrikesminister, som ska vara ständig rådsordförande för EU:s utrikesministrar tillika vice ordförande för EU-kommissionen.
”Som en del av slutförberedelserna för att fördraget ska träda i kraft kommer jag nu att starta en namnkonsultation med mina kollegor”, förklarade EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt.
Huggsexan om toppjobben inom unionen hamnar nu högst upp på den politiska agendan. Reinfeldt kommer härvidlag att tvingas agera statist när stormaktkartellens huvudrollsinnehavare gör upp bakom kulisserna.
Vilken roll den nya EU-presidenten får – samordnare som håller ordning på pärmarna eller Europas mäktigaste man – avgörs mycket av vem som får jobbet.
Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair, socialdemokrat av högermodell, har åkt ut och in på listan men är nu favorit hos vadhållningsbyråerna.
Enligt The Times uppger flera diplomatiska källor att Frankrikes president Nicolas Sarkozy bestämt sig för att Blair är den bästa kandidaten och den tyska förbundskanslern Angela Merkel har tonat ner sitt motstånd.
Hon har varit emot Blair med argumentet att jobbet som Europeiska rådets ledare bör gå till ett land som använder euro, men tidningens källor säger att hon nu kan tänkas foga sig bara Tyskland och Frankrike får viktiga och eftertraktade befattningar i den nya EU-kommissionen.
Men inte alla inom EU gillar Tony Blair. Många EU-federalister noterar kritiskt att han under tio år som regeringschef varken lyckades få Storbritannien att införa euron eller britterna att gilla EU.
Belgien minns Blairs veto mot den belgiske premiärminister Guy Verhofstadt som ordförande i EU-kommissionen. Luxemburgs Jean-Claude Juncker var ursinnig på Blair efter haveriet i EU:s budgetförhandlingar 2005.
Små medlemsländer befarar att den som lett en stormakt gärna skulle köra över dem. Jean-Claude Juncker sade nyligen till Financial Times Deutschland att EU-länderna ”haft ett informellt samförstånd om att EU:s första rådspresident inte bör komma från ett stort land”.
Finländske EU-kommissionären Olli Rehn har visat intresse för utrikesministerposten. Förre Natochefen, holländaren Jaap de Hoop Scheffer, verkade het ett tag, men har hjärtbesvär. Frankrikes utrikesminister, exsocialisten Bernard Kouchner, har signalerat att han är intresserad av att flytta till Bryssel.
Tysklands avgående utrikesminister Frank-Walter Steinmeier har nämnts, men kan Angela Merkel utse en socialdemokrat och som dessutom anses alltför prorysk av de östeuropeiska medlemsländerna i EU?
Merkels huvudkandidat är, enligt brittiska The Times, den tyske inrikesministern Wolfgang Schauble. Men enligt tyska tidningar är han ovillig att lämna landet, samtidigt rapporterar de att den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Elmar Brok har uttryckt intresse för någon annan tungt vägande portfölj i EU-kommissionen.
När allt kommer omkring står förmodligen avgörandet om jobbet som EU-utrikesminister mellan Bernhard Kouchner och Wolfgang Schauble.

Lissabonfördraget grundlagsfäster Lavaldomen

2009-11-02T16:01:00.000-08:00

Statsminister Fredrik Reinfeldts största framgång under EU-toppmötet i helgen var att han lyckades rädda EU:s stadga om grundläggande rättigheter från total kollaps.
Toppmötet enades om att Tjeckien, liksom Storbritannien och Polen, ska få undantag från rättighetsstadgan. Det skrivs in i ett protokoll som kan antas först när Lissabonfördraget har trätt i kraft. Även Slovakien och flera andra medlemsländer hade varslat om att de också skulle komma att kräva undantag. Men det lyckades EU-ordförande Reinfeldt tydligen avstyra. I slutsatserna från toppmötet heter det enbart att stadgan ska tillämpas för beslut i EU:s institutioner och när länderna ”tillämpar unionsrätten”. Det är ingen nyhet, men det räckte uppenbarligen.
I och med att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande ökar dess betydelse för tillämpningen av EU-rätten i medlemsländerna. EU-domstolen i Luxemburg får avgörande makt eftersom den är överordnad nationella grundlagar och internationella konventioner. Länderna kan (och ska) begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska tolka innebörden i stadgan, däribland konflikträtten i artikel 28. Som vägledning för domstolens tolkningar har det till rättighetsstadgan fogats förklaringar som konfirmerar domstolens nuvarande rättspraxis att marknadskrafternas frihet väger tyngre än löntagarnas rättigheter. Det betyder att Lissabonfördraget konstitutionaliserar (eller grundlagsfäster) den antifackliga Lavaldomen.
Polen och Storbritannien har fått ett undantag från EU:s rättighetsstadga i form av ett juridiskt bindande protokoll. I protokollet betygas att ”Stadgan ska inte utvidga Europeiska unionens domstols […] möjlighet att fastslå att Polens eller Förenade kungarikets lagar och andra författningar, administrativa praxis eller administrativa åtgärder är oförenliga med de grundläggande rättigheter, friheter och principer den bekräftar”.
Innebörden av protokollet är knappast odiskutabel, men översatt till svenska förhållanden skulle protokollet kunna betyda att EU-domstolen inte kan dissa Lex Britannia eftersom strejkrätten erkänns som en grundläggande rättighet i EU-stadgans artikel 28.
Vad det polsk/brittiska protokollet innebär i praktiken kommer det säkert att bli tvister om i framtiden, och det är alltid EU-domstolen som har sista ordet enligt den rättsordning som de facto gäller inom EU och som för första gången bekräftas formellt i Lissabonfördraget.
Men det polsk/brittiska protokollet, liksom det ännu oskrivna tjeckiska undantaget, visar att det är möjligt för enskilda medlemsländer att begära undantag för att skydda nationella intressen, såsom ett enskilt medlemslands specifika arbetsmarknadsmodell. Bara man vill. Och törs.

När blev det ett brott att följa svenska lagar?

2009-10-25T10:35:00.000-07:00

Den 18 december 2007 meddelade den allsmäktiga EU-domstolen i Luxemburg sitt förhandsavgörande i Lavalmålet. Bakgrunden var de konfliktåtgärder som Byggnads, med stöd av Elektrikerna, hade vidtagit mot Laval vid ett skolbygge i Vaxholm senhösten 2004 eftersom det lettiska företaget vägrade att skriva på ett svensk kollektivavtal.
Lavals svenska advokater anmälde de båda fackförbunden till Arbetsdomstolen [AD], som i april 2005 bad EU-domstolen om ett förhandsavgörande, eller tolkningsbesked, huruvida svensk lagstiftning var förenlig med EU-rätten.
Två och ett halvt år senare gav EU-domstolen ett, för svensk fackföreningsrörelse, negativt besked. Stridsåtgärderna var otillåtna och Byggnads hade ingen rätt att kräva att Laval ska skriva på ett svenskt kollektivavtal med lönenivåer som motsvarar genomsnittslönen för byggbranschen i Stockholmstrakten.
Efter avgörandet i EU-domstolen bollades Lavalmålet tillbaka till AD. Det är alltså den svenska arbetsdomstolen som ska döma i tvisten, men, och det är ett avgörande men, den är bunden av den enväldiga EU-domstolens förhandsavgörande.
Den 14 maj 2008 var det tänkt att en muntlig förberedande förhandling skulle ske i AD. Men på de fackliga organisationernas begäran ställdes förhandlingen in. Orsaken var att de anser det inte längre finns något för parterna i målet att tvista om. Det blev därför ingen ny huvudförhandling. De fackliga organisationerna erkände sig besegrade på förhand och accepterade Lavaldomen.
Men det innebar inte att Vaxholmskonflikten arkiverades. Laval har tillsammans med Svenskt Näringsliv krävt Byggnads och Elektrikerna på skadestånd för de stridsåtgärder facken genomförde mot det lettiska företaget.
Sammanlagt uppgår skadeståndskravet till nästan 2,8 miljoner kronor. Dessutom kräver Laval ekonomiskt skadestånd på 1,4 miljoner kronor. Om Laval vinner målet måste facken även betala rättegångskostnaderna som bedöms bli över två miljoner kronor. Förhandlingarna avslutades i april och nu har AD meddelat att domen kommer den 2 december.
Självfallet ska de fackliga organisationerna inte betala något skadestånd eftersom de enbart har tillämpat de lagar och regler som gäller i Sverige. Sedan när blev det ett brott att följa svenska lagar?
De fackliga organisationerna borde heller inte lägga sig platt för EU-domstolen, utan kräva en ny huvudförhandling och där hävda att det är AD:s uppdrag att följa de lagar som gäller i Sverige, precis som den gjorde i det interimistiska utlåtande i Vaxholmskonflikten den 22 december 2004.
Att EU-domstolen har en annan uppfattning må vara hänt, men det är inte lagvrängarna i Luxemburg utan den folkvalda riksdagen i Stockholm som beslutar om vilka lagar och regler som gäller i Sverige. [Så stod det i regeringsformen senast jag kollade. Men jag kanske missminner mig…]
Dessutom fick ju Sverige en garanti för den svenska kollektivavtalsmodellen i anslutningsfördraget enligt tillskyndarna av EU-medlemskapet. När om inte nu ska man hävda och pröva vad den garantin är värd?

Sverigedemokraterna visar sitt rätta ansikte

2009-10-20T05:58:00.000-07:00

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vänd trenden när vi går till val nästa år”, skriver Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida.
Eftersom Sverigedemokraterna försöker profilera sig som en organisation som är motståndare till Sveriges medlemskap i EU, kan man kanske förvänta sig att det är EU-medlemskapet, eller åtminstone Lissabonfördraget, den nya EU-grundlagen, partiordföranden betraktar som det största hotet mot den svenska nationalstaten på mer än ett halvt sekel.
Men det var det naturligtvis inte. I Sverigedemokraternas förvrängda verklighetsuppfattning är det muslimerna som är det största hotet mot Sverige och som Jimmie Åkesson lovar (läs: hotar) att göra allt som står i hans makt för att bekämpa om Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen efter nästa års val. Och risken finns. I den senaste väljarbarometern från Sifo ligger Sverigedemokraterna med sina 4,7 procent ännu en gång över riksdagsspärren.
Trots att Sverigedemokraterna länge försökt putsa på sitt yttre för att verka som vilket annat parti som helst, så är Sverigedemokraterna sannerligen inte vilket parti som helst. Det har sitt ursprung i den nynazistiska och rasistiska rörelsen. Det märks.
”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige!” skanderade Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder på partiets landsmöte i helgen.
”För folk och land. Nästa år står vårt första slag!” ropade ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist från samma talarstol.
Med partiledningens uppträdande på landsmötet, tillsammans med partiordföranden Jimmie Åkessons öppet rasistiska debattartikel i Aftonbladet, har Sverigedemokraterna visat sitt rätta ansikte; partiet är och förblir främlingsfientligt och högerextremistiskt.
Detta har ingenting gemensamt med det radikala EU-motstånd som Folkrörelsen Nej till EU och andra demokratiska och progressiva organisationer står för. Tvärtom. Håll Sverige rent! Ut med Sverigedemokraterna!

Skriv inte på petitionen!

2009-10-19T02:19:00.000-07:00

Jag måste erkänna att jag har blivit lurad att skriva på en petition till stöd för Vaclav Klaus som cirkulerar på Internet (Support Vaclav Klaus! Stop the Lisbon treaty!). Vad jag inte visste var att det är Sverigedemokraternas internationelle sekreterare Kent Ekeroth som ligger bakom. Mycket klantigt av mig att inte vara mer uppmärksam, men jag kan dessvärre bara be om ursäkt och uppmana andra att inte begå samma misstag. Ni som, i likhet med mig och andra före mig, redan skrivit på har gjort det för att ge moraliskt stöd till Vaclav Klaus och inte på något sätt uttryckt stöd för den högerextrema och främlingsfientliga organisationen Sverigedemokraterna. På www.nejtilleu.se kan du hitta en text om Vaclav Klaus.

Stöd till dissidenten Vaclav Klaus!

2009-10-16T05:43:00.001-07:00

Hela EU-etablissemanget hänger över Tjeckiens president Vaclav Klaus och förmanar: Sluta trilskas! Skriv på! Det han ska skriva på är Lissabonfördraget, dvs. Tjeckiens ratificering av det fördrag som irländarna nyligen tvingades röstade ja till.
Men Klaus har satt sig på tvären. Dels vill han invänta en prövning av Lissabonfördraget som 17 tjeckiska senatorer har framställt till den tjeckiska författningsdomstolen, dels vill han att Tjeckien - i likhet med Polen och Storbritannien - ska få ett juridiskt bindande undantag från EU:s så kallade rättighetsstadga. Polen och Storbritannien har undantag i form av protokoll som säger att stadgan inte kan påverka respektive lands lagstiftning på något sätt.
Men ett sådant undantag (läs: protokoll) kan bli mycket svårt att uppnå för Tjeckien, eftersom det skulle kräva en ny ratifikationsprocess av Lissabonfördraget i samtliga EU-länder.
EU-etablissemanget är rasande över den tjeckiske presidentens motsträvighet. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso hotar med att Tjeckien blir av med sin Brysselkommissionär. Frankrikes president Nicolas Sarkozy talar ut i tidningen Le Figaro och ger Tjeckiens president Klaus en känga. Det är dags för Klaus att bestämma sig, morrar Sarkozy och antyder att det kommer att få konsekvenser, oklart vilka, om den tjeckiske presidenten inte sätter sitt namn under EU:s Lissabonfördraget. Inte heller Fredrik Reinfeldt kan dölja sin frustration över att Klaus kastar grus i EU:s fördragsmaskineri och korsar hans privata planer om att gå till historien som den som höll i rodret när EU:s förste president kröntes.
Men jag beundrar den tjeckiske presidenten. Visserligen delar jag bara delvis hans EU-kritik, emedan den är thatcheristisk. Men det är beundransvärt att våga kverulera och obstruera som Klaus gör. Konstitutionellt sett är den tjeckiske presidenten i sin fulla rätt att lägga in sitt veto mot en anslutning till Lissabonfördraget, trots att det tjeckiska parlamentet röstat för.
Sanningen är ju den att bara några få länder i EU ens har fått rösta om Lissabonfördraget. 2005 röstade fransmän och holländare nej till den föreslagna EU-konstitutionen, som sedan fick vissa kosmetiska förändringar och presenterades som Lissabonfördraget. 2008 röstade irländarna nej till Lissabonfördraget varför de tvingades rösta en gång till 15 månader senare. Och nu blev utfallet som etablissemanget krävde. ”The neverendum” kallas det på Irland.
Genom att med sådana manipulativa och odemokratiska metoder tvinga på de europeiska befolkningarna en ny EU-grundlag som ytterligare utvecklar unionen till en ekonomisk, politisk och militär supermakt och som än mer eroderar demokratin på den nationella nivå där den trots allt fungerar hyggligt, ådagalägger den europeiska nomenklaturan sitt fula, folkföraktande tryne.
Sedan irländarna tvingades rösta ja i en andra folkomröstning den 2 oktober och den polske presidenten Lech Kaczynski skrev på den 10 oktober är enda kvarvarande hindret för Lissabonfördraget, den egensinnige och nyliberale Vaclav Klaus. Dissidenten.
”Jag befarar att jag inte är den enda personen som känner oro för en fördjupning av integrationen inom EU”, säger han till brittiska The Telegraph.
Utgången av den dramatiska kraftmätningen mellan den tjeckiske presidenten och EU om Lissabonfördraget förefaller ytterst oviss. Men det är inte troligt att Klaus håller ut så länge till. Men vi kan hoppas och ge honom det stöd han förtjänar.

Förkasta Lavaldomen!

2009-10-16T01:54:00.000-07:00

Som en följd av EU-domstolens avgörande i Lavalmålet - den fackliga blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm - föreslår den borgerliga regeringen att facket inte får tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har. Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa andra minimivillkor. Kan det utländska företaget visa, genom ett kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas. Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att tillgripa stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal.
Regeringens lagförslag innebär ett dråpslag mot den svenska fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta även de svenska löntagarnas löner och arbetsvillkor. Inte utan anledning anser Svenskt Näringsliv att Lavaldomen är ”mycket tillfredställande”.
Kräv att regeringen drar tillbaka sitt lagförslag och att våra folkvalda politiker vägrar att anpassa svensk lagstiftning efter EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet. Sverige har inte överlåtit några befogenheter till EU att överpröva arbetsrättsliga lagar som tillkommit i demokratisk ordning i Sveriges Riksdag. En förutsättning för Sveriges medlemskap i EU är de garantier som gavs inför folkomröstningen 1994 om att den svenska kollektivavtalsmodellen skulle förbli oantastad.
Försvara kollektivavtalen och konflikträtten!
Försvara Lex Britannia! Förkasta Lavaldomen!

Kollektivavtal hinder för EU:s tjänstehandel

2009-10-14T06:40:00.000-07:00

Hur kan vi i EU ta bort hinder för att öka tjänsthandeln? Det är en av de frågor som handelsminister Ewa Björling och hennes EU-kollegor kommer att diskutera under ministerrådsmötet i Umeå den 14-16 oktober, enligt regeringens hemsida för ordförandeskapet i EU.
På dagordningen står bland annat implementeringen av EU:s så kallade tjänstedirektiv. Enligt det svenska ordförandeskapet kan tjänstedirektivet "bli ett verktyg som hjälper Europa snabbare att ta sig ur den ekonomiska krisen”. Det är nonsens. Tjänstedirektivet är ett verktyg för avreglering, men den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen kräver mera och inte mindre reglering av marknadskrafterna.
Efter tre års arbete ska EU:s tjänstedirektiv nu införas i svensk lag [eller implementeras som det heter på EU-svenska]. Detta ska vara klart till senast den 28 december. Handelsminister Björling har haft ett särskilt sekretariat för implementeringen av direktivet. Sju personer har jobbat heltid i drygt ett år. Det påverkar 90 lagar och 75 förordningar som kommer att revideras för att stå i samklang med tjänstedirektivet.
Ingen vet egentligen vad tjänstedirektivet kommer att betyda i praktiken. Mycket är oklart, särskilt sedan direktivutkastet stötts och blötts i det snåriga EU-systemet och resulterat i luddiga undantag och suddiga kompromisser. Efter att tjänstedirektivet trätt i kraft kommer dess tillämpning säkert att avgöras av EU:s domstol. Som vanligt finns djävulen i detaljerna.
Ett exempel: I det antagna tjänstedirektivet har man plockat bort arbetsrätten, istället hänvisar man till EU:s utstationeringsdirektiv som därmed blir den lagtext som kommer att reglera de arbetsrättsliga aspekterna av tjänstedirektivet.
Utstationeringsdirektivet säger att värdlandets regler ska gälla när arbetstagare från ett EU-land tillfälligt arbetar i ett annat. Men enligt EU-domstolens avgörande i Lavalfallet får bara de minimikrav som anges i utstationeringsdirektivet försvaras med hjälp av stridsåtgärder. Därmed gör man minimilöner och andra villkor till tak i stället för golv, vilket ur ett fackligt perspektiv öppnar för social dumpning.
EU:s domstol har därmed bakvägen infört den ursprungslandsprincip som fanns med i det kommissionsförslag till tjänstedirektiv som avvisades av EU-parlamentet och EU:s ministerråd. [Det säger något om EU-parlamentets betydelselöshet och om EU-domstolens maktfullkomlighet.]
Av de omkring 400 ändringsförslagen som EU-parlamentarikerna hade att ta ställning till i omröstningen i februari 2006 fanns ett mycket viktigt som vänstergruppen i parlamentet hade lagt fram. Det handlade om motsatsen till ursprungslandsprincipen – en uttalad och entydig värdlandsprincip.
Hade förslaget antagits hade det i princip varit klart att svenska lagar, regler och avtal ska gälla för alla företag, inhemska eller utländska, som verkar i Sverige. Vi skulle kanske slippa fler Lavaldomar i framtiden. Men förslaget röstades ned, av bland andra de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet. Starkt jobbat, Jan Andersson et consortes…
Sedan EU, med dess fria rörlighet över gränserna för kapital, företag och arbetskraft, expanderat geografiskt i östra Europa har det blivit allt vanligare att företag med billigare arbetskraft från de nya medlemsländerna konkurrerar ut den svenska arbetskraften. Typ Laval vid skolbygget i Vaxholm. På de senaste fyra-fem åren har antalet utländska byggföretag på svensk arbetsmarknad mer än tredubblats. Denna låglönekonkurrens kommer att breda ut sig än mer, i synnerhet efter Lavaldomen, när EU:s tjänstedirektiv träder i kraft.

Varför är Ohly beredd att offra EU-motståndet?

2009-10-13T14:37:00.000-07:00

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är inte längre motståndare till EU. Vid upprepade tillfällen den senaste tiden har han i radio, teve och i tidningsartiklar uttryckt att Vänsterpartiet bör stryka kravet på att Sverige ska lämna EU.
I en debattartikel i Flamman för någon vecka sedan skrev Ohly att han vill ”släppa gårdagens stridsfrågor” så att Vänsterpartiet ”med full kraft kan ägna oss åt dagens”. Och med det senare menar han att Vänsterpartiet bland annat ska ”fokusera på att demokratisera EU”.
Det står naturligtvis Ohly fritt att ompröva sina politiska ståndpunkter. Men det skulle vara intressant att veta varför och vid vilken tidpunkt kravet om Sverige ut ur EU blev föråldrat, eller med Ohlys ordval en ”gårdagens stridsfråga”, eftersom Vänsterpartiet alltsedan Sverige 1995 blev medlem i EU och fortfarande har kravet inskrivet i sitt partiprogram och sina plattformar inför valen till EU-parlamentet.
Tisdagen den 18 december 2007 kom EU-domstolens avgörande i målet C-341/05, det vill säga den så kallade Lavaldomen. Samma dag skickade Vänsterpartiet ut ett pressmeddelande:
”Domen är en katastrof för den svenska modellen med kollektivavtal. Vi varnade inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 för att viktiga rättigheter skulle hotas. Men Ja-sägarna garanterade att alkoholpolitiken, folkhälsan och kollektivavtalen var våra egna angelägenheter. De ljög. Den enda rimliga slutsatsen för arbetarrörelsen borde vara att det ifrågasätta EU-medlemskapet”, deklarerade Lars Ohly i pressmeddelandet (som nu i gammal god öststatstradition är bortraderat från Vänsterpartiets hemsida).
För mindre än två år sedan var det följaktligen inte obsolet att ifrågasätta EU-medlemskapet, eller med andra ord att kräva Sverige ut ur EU. Vad är det som hänt under de senaste 18 månaderna som gör att Ohly idag anser att kravet på att Sverige ska lämna EU har bör förpassas till historiens soptipp? Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det finns ett samband med de pågående förhandlingarna om en rödgrön koalitionsregering efter riksdagsvalet nästa höst.

Försvara Lex Britannia

2009-10-13T08:18:00.000-07:00

Förra veckan lade den borgerliga regeringen fram ett lagförslag med anledning av EU-domstolens avgörande i det så kallade Lavalmålet - Byggnads och Elektrikernas blockad av ett lettiskt byggbolag i Vaxholm senhösten 2004. Regeringen vill avskaffa Lex Britannia, dvs fackens rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga utländska företag att underteckna svenska kollektivavtal - samt godkänna utländska kollektivavtal på svensk arbetsmarknad om de uppfyller minimilön och vissa andra minimivillkor.
Lagförslaget är ett grundskott mot den svenska kollektivavtalsmodellen och omintetgör den svenska strategin mot lönedumpning. Det går stick i stäv mot de löften som EU-anhängarna - alltifrån SAF och moderaterna till Socialdemokrater för EU och den högsta ledningen för LO och TCO - gav till svenska folket.
Om konkurrensen från företag i EU:s låglöneländer släpps lös, utan lagstiftning som ger facket rätt att redan från första dagen begära och gå i konflikt för svenska kollektivavtal, kommer den svenska arbetsmarknadsmodellen snart att gå i graven. Fackföreningsrörelsen måste ta strid mot och stoppa lagförslaget. Försvara Lex Britannia! Förkasta Lavaldomen! Vill du veta mer? Besök www.nejtilleu.se.