EU vill att räven ska vakta hönsgården

EU är på väg att införa årliga ”demokratikontroller” av samtliga medlemsländer, rapporterar Dagens Nyhetsers Brysselkorrespondent Henrik Bros [30 april]. Det ser ut att bli följden av konflikterna kring Ungerns ändringar av grundlagen.

”Det som hänt i Ungern har ökat engagemanget för demokratifrågor i övriga länder. När jag tog upp det här för två år sedan var det ingen som var intresserad”, säger EU-minister Birgitta Ohlsson till Dagens Nyheter.

Tyskland har rest krav på en skärpt övervakning av medlemsländerna och möjlighet att straffa dem som bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter och demokrati. EU-kommissionen ska före sommaren lägga fram ett förslag på hur granskningen ska gå till. För att kunna införa nya sanktionsformer krävs en ändring av EU:s grundlag, Lissabonfördraget.

Snacka om att sätta räven som vakt i hönsgården. EU som organisation lider av ett ”demokratiskt underskott” som inte går att reparera med mindre än att EU förändras i riktning mot ett mellanstatligt samarbete där varje medlemslands nationella parlament har vetorätt. Men det förefaller utsiktlöst.

Ända sedan bildandet på 1950-talet har EU steg för steg (fördragsändringar) gått i motsatt riktning. EU är i dag ett överstatligt ”samarbete” som omfattar nästan alla politikområden. Medlemsländerna har viktad rösträtt efter befolkningsstorlek och enskilda medlemsländer blir bundna av beslut som de röstat nej till. De nationella parlamenten, till exempel den folkvalda svenska riksdagen, har förvandlats till transportkompanier som har att verkställa beslut som fattats i Bryssel.

På nästa EU-toppmöte, i slutet av juni, ska man diskutera förslag från EU-kommissionen och Europeiska rådets permanente ordförande om hur man ska ”fördjupa” den ekonomiska och monetära unionen. Det handlar om ytterligare centralisering och avdemokratisering av den ekonomiska politiken.

EU-kommissionen vill, bland annat, att euroområdet på ska få ett eget finansdepartement, kompetens att samordna skatte- och arbetsmarknadspolitik samt rätt att utfärda euroobligationer. Kommissionen vill att eurozonen inom 1,5 till 5 år ska få en egen budget som kan undsätta euroländer i nöd, möjligtvis i form av en europeisk a-kassa, och länderna ska skriva på reformkontrakt. Kommissionen ska kunna ändra eller stoppa nationella budgetar om de inte följer de överstatliga budgetdisciplinreglerna.

Ett annat konkret exempel på hur EU ”bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter” är Lavaldomen. FN:s arbetsmarknadsorgan ILO underkänner den lagstiftning som Sverige antog efter EU-domstolens Lavaldom. Den EU-anpassade lagstiftningen strider mot internationella konventioner om facklig förenings- och förhandlingsrätt. I yttrandet från ILO:s expertkommitté, som består av oberoende juridiska experter, slås fast att begränsningarna av svenska fackliga organisationers möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få till stånd kollektivavtal med gästande utländska företag strider mot ILO:s konvention 87. Kommittén uppmanar därför den svenska regeringen att ändra lagstiftningen.

Om Sverige skulle följa ILO:s rekommendationer skulle Sverige begå ett ”fördragsbrott” som skulle kunna leda till att Sverige hamnar inför den allsmäktiga EU-domstolen i Luxemburg och döms att betala böter ända tills att riksdagen återinför en EU-anpassad lagstiftning som ”bryter mot grundläggande krav på mänskliga rättigheter”, typ förenings-, förhandlings- och konflikträtten.

Är LO-ordföranden helt okunnig om EU?

”Full sysselsättning är det viktigaste målet”, säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i en stor intervju i SvD Näringsliv [30 april].

Vet LO-ordföranden inte att Sverige som medlem i EU är bunden av Lissabonfördraget, EU:s grundlag? Enligt EU-reglerna, som är överordnade svenska lagar, inklusive grundlagarna, är huvudmålet för den ekonomiska politiken i EU och i EU:s medlemsländer låg inflation, eller ”prisstabilitet” som det formuleras i Lissabonfördraget artikel 119.2.

Exempel: Att euroländer som Spanien och Grekland har en arbetslöshet på över 26 procent är betydelselöst när Europeiska centralbanken (ECB) bestämmer penningspolitiken (räntan). Enligt ECB:s stadga, som finns som ett protokoll till Lissabonfördraget, ska ”huvudmålet” vara att ”upprätthålla prisstabilitet” (Protokoll om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, Kapitel II, Artikel 2).

Vidare säger Karl-Petter Thorvaldsson i SvD-intervjun att ”de viktigaste ingredienserna” för att minska arbetslösheten ”är att ha en ekonomisk politik som ökar efterfrågan”.

Vet inte LO-ordföranden att Sverige som medlem i EU är beroende av Lissabonfördragets Protokoll om förfarandet vid alltför stora underskott? Enligt artikel 1 i detta protokoll får underskottet i ”den offentliga sektorns finanser” vara maximalt 3 procent av BNP och ”skuldsättningen i den offentliga sektorn” får vara maximalt 60 procent av BNP.

Detta protokoll (liksom det förut nämnda) antogs redan 1992 och har samma juridiska status som själva fördragstexten, dvs, står över nationella lagar. Om ett EU-land inte slaviskt följer dessa EU-regler gör det sig skyldigt till ”fördragsbrott” och kan komma att dömas till böter av EU-domstolen.

Exempel: 19,1 miljoner människor - 12 procent av arbetskraften - var utan jobb i eurozonen i februari, enligt EU:s statistikbyrå Eurostat. Inte någon gång under eurons existens har arbetslösheten legat på en så hög nivå. Siffrorna innebär att antalet personer utan jobb i euroområdet har plussats på med närmare två miljoner jämfört med februari i fjol.

Vad gör EU? Jo, tillsammans med ECB och IMF, tvingar EU-kommissionen de krisande euroländerna att skära ned de offentliga utgifterna, försämra villkorens för arbetslösa och pensionärer, privatisera offentliga tillgångar och höja skatterna, och så vidare.

Grekland är ett belysande exempel: Enligt det senaste åtstramningspaketet för Grekland ska 150.000 jobb bort i den statliga sektorn fram till 2015. Lönerna och pensionerna gröps ur och sektorer som sjukvård och utbildning tvingas sänka sina kostnader. Det har lett till att strejker och demonstrationer avlöser varandra medan folket blir allt fattigare. En ny generalstrejk är utlyst till första maj.

Är Karl-Petter Thorvaldsson helt okunnig om EU? Eller försöker han, som många andra EU-anhängare, slå blå dunster i svenska folkets ögon? EU:s ekonomiska politik stryper efterfrågan. Det är som att bromsa i en uppförsbacke.

Peter Wolodarski måste säga nej till EU

Dagens Nyheters chefredaktör, Peter Wolodarski, skriver i en Söndagskrönika på tidningens ledarsidor [28 april] att ”Ekonomi är att välja”. Det är ett korrekt konstaterande i en demokrati. Men i det odemokratiska EU är den ekonomiska politiken redan förutbestämd och inte möjlig att påverka genom demokratiska val. I Lissabonfördraget, EU:s grundlagar, finns det inskrivet att huvudmålet för den ekonomiska politiken i unionen och dess medlemsländer är låg inflation, lågt budgetunderskott och låg statsskuld. Det är som att vi i Sverige skulle skriva in Moderaternas partiprogram i regeringsformen.

”EU:s politiska ledare har tydligt ignorerat lärdomarna från den stora depressionen på 1930-talet. I stället har man förlitat sig på ett moraliskt tänkande där skulder per definition är fel, oavsett vad de syftar till att åstadkomma”, konstaterar Wolodarski helt rätt. Han fortsätter: ”I dag är det deprimerande tydligt hur fel detta tänkande slagit. I stora delar Europa, inklusive Storbritannien, har åtstramningarna bidragit till den sämsta utvecklingen sedan andra världskriget. Tillväxten är obefintlig och arbetslösheten når historiska rekord. De offentliga skulderna, som var tänkta att minska, fortsätter paradoxalt nog att öka som en följd av de usla tiderna.” På 1930-talet ”begicks liknande allvarliga felgrepp i den ekonomiska politiken, vilket banade väg för nazisternas demokratiska maktövertagande i Tyskland. Då som nu försöker land efter land att spara sig ur problemen, vilket resulterar i en kollektiv kollaps av efterfrågan. Krisen förstärker sig själv.”

Det märkliga är att Wolodarski, trots att han har en helsida till sitt förfogande, inte med en bokstav skriver om att det han kritiserar egentligen är grundvalarna för EU. I artikel 119.2 slås det fast i Lissabonfördraget att EU ka ha ”en gemensam penning- och valutapolitik” som ”ska ha som huvudmål att upprätthålla prisstabilitet” (dvs. låg inflation). Och i artikel 126.1 slås det fast att ”medlemsstaterna ska undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser”. Och i ett ”protokoll om konvergenskriterierna”, som antogs redan 1992 och som har samma juridiska status som själva fördragstexten, definieras detta som att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP och att statsskulden får vara högst 60 procent av BNP. Det finns ingen annan ”stat” i världen som har skrivit in liknande regler i sina grundlagar.

Dessutom har tyglarna stramats åt genom den så kallade finanspakt (egentligen; Fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen) som trädde i kraft i euroländerna vid årsskiftet, och som riksdagen i oträngt mål har anslutit Sverige till. I finanspaktens artikel 3.1b slås det fast ”ett nedre gränsvärde för det strukturella underskottet på 0,5 procent av bruttonationalprodukten till marknadspriser” och i artikel 3.2 slås det fast att ”de regler som anges i punkt 1 ska senast ett år efter att detta fördrag träder i kraft få verkan i de fördragsslutande parternas nationella lagstiftning genom bindande och permanenta bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som garanterar att reglerna fullt ut respekteras och efterlevs under hela den nationell budgetprocessen”. Om ett euroland inte gör detta hotas det med böter av  EU-kommissionen och EU-domstolen på upp till 0,1 procent av BNP. (I Sveriges fall skulle det motsvara 3,56 miljarder kronor. Snacka om att "krisen förstärker sig själv!) Finanspakten innebär med andra ord ett tvång (för euroländer) att skriva in motsvarande Moderaternas partiprogram i de nationella grundlagarna och därmed göra den ekonomiska politiken opåverkbar av resultaten i de nationella parlamentsvalen. Typ nästa års riksdagsval: Det spelar ingen roll om man röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna, man får samma ekonomiska politik oavsett.

Om Wolodarski ska vara trovärdig måste han motsätta sig fortsatt svenskt medlemskap i EU. För så länge Sverige är en underordnad ”delstat” i en framväxande europeisk superstat, så är ”ekonomi” inte ”att välja”. Det precis det som vi EU-motståndare varnade för inför folkomröstningarna 1994 och 2003, och som är ett av många skäl till varför vi i dag tycker att svenska folket, i likhet med det brittiska, ska erbjudas en ny chans att rösta om EU.

Johan Ehrenberg är inte trovärdig

”När alla länder ’sparar’ betyder det att alla länder minskar sin ekonomi. Mindre jobb, mindre välfärd, mindre klimatinvesteringar. Förstörelse. Inte sparande. Varje arbetslös timme är en förstörd timme av mänsklig kraft. Varje ogjord klimatinvestering är en förstörd planet.” Det skriver Johan Ehrenberg i ETC Stockholm [26 april]. Han fortsätter: ”Statsskulder är bra om de används till rätt saker. Om man gör som Grekland som köpte vapen av Tyskland och Frankrike så blir det problem. Dessa jättelån tär men är hycklande nog det enda Tyskland och Frankrike inte tycker Grekland måste skära i. Sänk lönerna, ropar man. Inte vapenköpen! Det här är nyliberalismen i all sin pinsamma nakenhet. ’Sparande’ för att förstöra, inte för att investera."

Ehrenberg har helt rätt. Det märkliga är att han är anhängare av EU och EMU. I Lissabonfördraget, EU:s grundlag som står över alla svenska lagar, inklusive grundlagarna, och som bara kan ändras om samtliga EU-länder är överens, finns det inskrivet hur stort budgetunderskottet och statsskulden får vara i de enskilda EU-länderna. Däremot finns det inga EU-regler som hindrar att arbetslösheten växer. Ta Grekland som exempel: Dagens Industri [27 april] rapporterar att Grekland har fått ”betala ett högt pris för nödlånen från EU och Internationella valutafonden, IMF. Arbetslösheten ligger på rekordnivån 27,2 procent och andelen unga arbetslösa är skyhöga 59,3 procent. […] Enligt det senaste åtstramningspaketet för Grekland ska 150.000 jobb bort i den statliga sektorn fram till 2015. Lönerna och pensionerna gröps ur och sektorer som sjukvård och utbildning tvingas sänka sina kostnader. Det har lett till att strejker och demonstrationer avlöser varandra medan folket blir allt fattigare. En ny generalstrejk är utlyst till onsdag nästa vecka.”

På samma uppslag rapporterar Dagens Industri att den spanska regeringen presenterat ett nytt ”reformpaket” för att ”blidka EU och få mer tid för att minska budgetunderskottet”. Dagens Industri skriver att ”reformpaketet har lett till våldsamma protester utanför det spanska parlamentet i Madrid där demonstranter drabbade samman med kravallpolis”. Bland annat ska en höjning av pensionsåldern påskyndas och tillfälliga skattehöjningar förlängas i ytterligare ett år. Samtidigt sänker Spanien prognosen för BNP-tillväxten från minus 0,5 procent till minus 1,3 procent. Arbetslösheten beräknas öka till 27,1 procent och prognosen för budgetunderskottet i år justeras upp till 6,3 procent av BNP. Den spanska regeringens målsättning är att 2016 ”komma under 3,0 procent av BNP i enlighet med EU:s regler”, skriver Dagens Industris reporter som förefaller okunnig om att budgetunderskottsmålet har skärpts med euroländernas så kallade finanspakt, som trädde i kraft vid årsskiftet, till 0,5 procent av BNP.

Detta är, för att tala med Ehrenberg, ”nyliberalismen i alla sin pinsamma nakenhet”. Och i EU är nyliberalismen, till skillnad från medlemsländerna och alla andra stater i världen, grundlagsfäst. Det är bland annat därför som Moderaterna och Svenskt Näringsliv tillhör EU-medlemskapets främsta tillskyndare. Att den vältalige och i andra sammanhang radikale Ehrenberg inte inser detta är minst sagt otrovärdigt!

Moderaterna vann Socialdemokraternas kongress

Socialdemokraternas 37:e kongress blev (som vanligt) Kompromisskongressen. De besvärliga frågorna luftades inte ens i kongresshallen utan löstes i förväg i slutna rum.

Den absolut största stridsfrågan på kongressen – vinter i välfärden – avgjordes genom att en rad kompromissförslag stöttes och blöttes tills båda sidor insåg att det inte gick att komma längre. Resultatet blir att ”välfärdsföretag” får fortsätta att ta ut vinst och en skrivning om att kommunerna ska få mer att säga till om vid etablering av friskolor och styra upphandlingar till icke vinstdrivande företag. Senare visade det sig att uppfattningarna om vad de kommit överens om var minst sagt delade bland kongressdeltagarna.

Det är uppenbart att Socialdemokraterna, efter de senaste årens turbulens, var helt inriktade på att visa enighet. Det mesta pekar också på, för att citera Maria Crofts, politisk kommentator på Dagens Nyheter, ”att samförståndet kommer att hålla i sig och inte som tidigare ersättas av ett skyttegravskrig där olika falanger bekämpar varandra”. Tyvärr kan jag tycka. För i praktiken betyder det att partihögern och EU-anhängarna, anförda av Stefan Löven, kommer att bestämma politiken. De politiska skiljelinjerna visavi Moderaterna blir fortsatt otydliga.